Etikettarkiv: Lars Vargö

Yu Miri
Tokyo Ueno Station
Övers. Lars Vargö
Albert Bonniers förlag

”Under tiden jag satt där och sov ytligt med trötta snarkningar kunde jag emellanåt titta upp och se hur ginkoträdens löv skapade ett slags skuggornas nätmönster när de rörde sig.”
– Kazu

Kärnan i Yu Miris täta kortroman Tokyo Ueno Station handlar om två saker: förlust, smärta, förlust, smärta.

Jagberättaren och huvudpersonen Kazu på första sidan av boken:

”Jag brukade tänka att livet var som att vända blad i en bok, från första sidan, till nästa. Man vänder en sida i taget och till slut är man på sista sidan. Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varadra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd. Även om det saknas ett slut, slutar det inte.”

I romanens nu lever Kazu, född 1933, som hemlös i parken utanför Tokyo Ueno Station. Där har han vistats i flera år. Han har tappat räkningen. Dessutom är han ”död”, ett spöke, vilket antagligen gör att han inte kan räkna med att någonsin dö och slippa leva mellan den här världen och eftervärlden. Den här korta men kraftfulla och okonventionella romanen bygger till stor del på Kazuos medvetandeström och tillbakablickar, hans minnen och iakttagelser, av stora och små förluster.

Kazu växte upp i en fattig familj i Fukushima. När långivare till familjen kom för att hämta delar av lånet, fanns det ofta inte några pengar att betala. Då gömde sig föräldrarna inne i huset och skickade fram barnen, Kazu och hans sju yngre syskon, att ljuga ihop något. Han börjar tidigt arbeta inom jordbruk och fiskeri. Han gifter sig och får en son, som emellertid dör i tjugoårsåldern.

Han reser från Fukushima för att söka arbete. Han börjar jobba på de byggen som hör samman med OS i Tokyo 1965. Han hör sedan kejsaren hålla invigningstalet i radio, och tycker att det är typiskt att de som byggt arenorna och anläggningarna inte får en friplåt till något evenemang. Boken är uttalat kritisk mot kejsardömet.

Boken är också uttalat kritisk mot hur de hemlösa behandlas, och mer allmänt mot stora klassklyftor. Parken är full av ginkoträd. De hemlösa plockar och rengör ”frukterna” och säljer dem. De har många knep för att få ihop lite kontanter. Ett annat är att leta mangatidningar i soptunnor och containers. De snyggas till och säljs till handlare.

Om det är något evenemang i närheten av parken kör myndigheterna helt enkelt bort de hemlösa, och kartongerna som de använder, som skydd mot väder och vind, kasseras. Ibland blir de hemlösa attackerade av ungdomsgäng. Det är våldsamt obehagligt.

Jag kan inte påminna mig om att jag läst en så samhällskritisk och kompromisslös japansk roman. Den är väldigt drabbande och har ett sagolikt flyt. Visst kan man tycka att Tokyo Ueno Station är negativ i överkant, men det vore tråkigt om alla japanska författare skrev smooth Murakami-prosa.

Lars Vargös översättning är utmärkt.

Ola Wihlke