Etikettarkiv: Le Corbusier

Vacker bok om tegelbyggnader från hela världen

Brick
Red. William Hall
Essä: Dan Cruickshank
Phaidon

Man behöver inte direkt gissa sig till vad Brick handlar om, till och med omslagets struktur efterhärmar teglets skrovlighet. Men bildmaterialet, 169 bilder på tegelbyggnader från 4000 år av mänskligheten historia, är sensationellt vackert och anslående.

Man skulle kunna tro att det skulle bli enahanda med en hel bok med byggnader i tegel, men teglet är både ett av de mest populära och mångsidiga byggmaterialen. Det användes när några av de allra första städerna byggdes, som Uruk i Mesopotamien, och det används fortfarande till vitt skilda byggnader.

Den stora moskén i Samarra blev nästan totalförstörd 1278, men spiralminareten vittnar om en högtstående byggnadskonst. Det är en av de äldsta byggnaderna i Brick, men boken är inte ordnad kronologiskt, utan tematiskt. De olika temana är form, textur, juxtaposition, landskap, ljus, massa, närvaro och skala.

Och ganska tidigt i boken hittar jag, lite otippat, min lokala kryka, Årsta kyrka i Stockholm. Bilder på den finns tyvärr inte med i pressmaterialet, men till varje bild i boken finns en text. Så här skriver William Hall om den strama och vackra kyrkan, färdigställd 2008 och ritad av Johan Celsing, som jag ser nästan dagligen när jag går till ICA:

”This Lutheran church sits on bedrocks overlooking a suburb of Stockholm. A huge number of materials are used for a small site – green and white glazed, red, perforated, and limewashed bricks among them – yet their masterful composition and restrained detailing have resulted in a quietly powerful space. The walls are made of loadbearing brick, meaning the brick supports the weight of the roof and walls. This is unlike many of the later twentieth-century buildings in this book which have a reinforced concrete structure. One result of supporting such weight is that the walls att the ground level are nearly a metre (3ft) thick.”

Jag bestämmer mig för att ge boken till Årsta kyrka, kyrkan gör väldigt mycket för oss som bor i Årsta, man känner sig alltid välkomnad, oavsett vad man har för ärende. På nästa sida i boken är det mer Stockholm – Markuskyrkan (1960) i Skarpnäck som är ritad av Sigurd Lewerentz. Det är också en väldigt fin byggnad, nästan lite klosterlik.

Lite mer väntat tycker jag att det är att Skogskyrkogården, som ritades av Erik Gunnar Asplund och Sigurd Leverentz uppmärksammas, och då särskilt Nya krematoriet (2014), ritat av Johan Celsing. Och som om det inte vore nog, så finns ytterligare en av Celsings skapelser med i boken, Härlunda kyrka (1958) i Göteborg.

Det finns gott om kyrkor i Brick, men man har skapat en intressant blandning, som innefattar allt från Årsta kyrka, kontorsbyggnader och en skola i Burkina Faso till romerska bad och den kinesiska muren.

De mäktiga och 22 meter höga vattentornen ovan fyllde en viktig funktion i tillverkningen av koks. William Hall beskriver dem stilistisk som att de har en tidlös kvalitet, delvis medeltida, delvis industriell, delvis futuristisk. När hela produktionen lades ned, på ett område om 122 hektar, förlorade 15.000 personer sina jobb. Idag är byggnaderna i området skyddade och det är öppet för allmänheten.

Byggnaden ovan är däremot inte en industriell byggnad, den är precis som namnet antyder en kyrka. Däremot lät sig arkitekten Mario Botta inspireras av de omkringliggande miljöerna, ett industriområde, när han ritade Santo Volto (2006). När man skriver om en sån här bok får man ett begränsat antal bilder, och jag valde medvetet lite annorlunda byggnader. I Brick finns även mer berömda byggnader ritade av stjärnor som Alvar Aalto, Mies van der Rohe och Frank Lloyd Wright. Och byggnader ritade av nya samtida stjärnor som Frank Gehry, Peter Zumthor och Kazuyo Sejima.

Den sista bilden ser kanske ut som en kyrka, men är en spektakulär industriell byggnad från 1924, ritad av Peter Behrens. William Hall berättar i bildtexten att Behrens är mest känd för sina arbeten för AEG från 1907, och att han hade ett par assistenter på sin byrå vid denna tid som senare skulle bli berömda, redan nämnda Mies van der Rohe samt Le Corbusier.

Om själva byggnaden i färgat tegel skriver Hall: ”This remarkable building for a dyeworks, built some years later, demonstrates an extraordinary attention to detail throughout. The centerpiece is this five-storey cathedrall-like entrance hall, its apparently hanging coloured bricks bringing to mind the dyeing process.”

Det är väldigt spännande och underhållande att bara titta på bilder och läsa de korta texterna, men det blir ännu mer intressant om man läser essän ”The First Cities” av Dan Cruickshank, historiker som jobbar på BBC. Det är en kort och skissartad essä, men den förklarar hemligheterna med teglet som byggmaterial och ger en historisk överblick.

Brick är en sällsynt vacker och fängslande bok, förlaget Phaidon kan verkligen den här sortens böcker, och den är en väldigt lyckad uppföljare till William Halls Concrete (2012), en bok om betongen som byggmaterial.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok om den indiska staden Chandigarh

9783858817624_ChandigarhRedux_def

Chandigarh Redux
Le Corbusier, Pierre Jeanneret, Jane B. Drew, E. Maxwell Fry
Foto: Werner Feiersinger
Essä: Andreas Vass
Scheidegger & Spiess

Staden Chandigarh ligger i norra Indien vid foten av Himalaya. När Indien delades 1947 klövs provinsen Punjab i två delar och provinshuvudstaden Lahore hamnade i Pakistan. Indiens nya ledarskap, och i synnerhet premiärminister Pandit Jawaharlal Nehru och de som hade ansvar för planeringen, P.N. Thapar och P.L. Varma, föreställde sig en helt ny stad bygg från scratch.

Den indiska ledningen valde en handfull amerikanska och europeiska arkitekter och stadsplanerare, varav de mest kända är Le Corbusier, Pierre Jeanneret, Jane B. Drew och Maxwell Fry. Nehrus vision var en stad som bröt med traditionerna, både de koloniala och i viss mån de indiska, en stad som skulle kunna utgöra början på något helt nytt.

Det låg helt i linje med Le Corbusiers tankar, han såg skapandet av Chandigarh som en möjlighet att äntligen kunna omsätta sina idéer i ett banbrytande och grandiost projekt. Idag har stadens modernistiska arkitektur ikonstatus, en stor del av arkitekturen anses vara enastående.

Chandigarh redux_p027

Town hall, 1961. Pierre Jeanneret, Sector 17
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

I den klassiska fotoboken Chandigarh 1956 skildrade Ernst Scheidegger, schweizisk fotograf och filmare, hur staden byggdes på 50-talet. Det var till en betydande del en indisk bragd, av bland andra indiska ingenjörer, tjänstemän, daglönare, byggnadsarbetare och handelsmän.

9783858812223_Chandigarh-1956

Med fotoboken Chandigarh Redux skrivs ytterligare ett kapitel i den modernistiska stadens historia. Boken samlar 300 foton tagna av den österrikiske konstnären och fotografen Werner Feiersinger. Först får man intrycket att fotot är ganska inriktat på dokumentation, men Feiersinger utnyttjar sina färdigheter som skulptör och fångar väldigt väl det skulpturala i stadens arkitektur.

Bilderna i pressmaterialet är ganska få och föreställer inte alltid de mest spektakulära byggnaderna, men om du är intresserad av modernistisk arkitektur i allmänhet och Le Corbusier i synnerhet, då kommer du med stor sannolikhet uppskatta Chandigarh Redux. Scheidegger & Spies gör alltid vackra och välgjorda böcker.

Chandigarh redux_p085

Chandigarh Architecture Museum, 1964, completed in 1997. Le Corbusier, S. D. Sharma, Sector 10
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Chandigarh redux_p213

Student Centre, Panjab University, 1970. B. P. Mathur, Sector 14
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Chandigarh planerades för några hundratusen invånare men hyser i dag en miljon, trots det ger den ett väldigt prydligt och välordnat intryck. Den är planerad efter ett rutmönster och är indelad i sektorer, och man ser inget av det sprawl som är så karakteristiskt för Mumbai och New Delhi. Byggnadernas fasader ser genomgående ganska slitna ut, men det är inget anmärkningsvärt, klimatet i Punjab är extremt tufft. Det som däremot gör mig lite förvånad är att staden ser så småskalig ut, vissa bilder skulle kunna vara hämtade från radhusområden i södra Europa.

Chandigarh redux_p274

Private housing. © 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Chandigarh redux_p151

Tower of Shadows, 1957, completed in 1985. Le Corbusier, Sector 1
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Lite förvånad blir jag även över att det så få människor på bilderna, men det kanske är avsiktligt? Eller så finns förklaringen i bokens essä, den extremt svåra och intressanta texten ”Chandigarh 2013”, av den österrikiske arkitekten Andreas Vass. Textens inledning är lika överrumplande som hans första möte med staden. Han berättar om hur han åker taxi och försöker hitta arkitektoniskt intressanta Sektor 17. De åker vilse men sedan sammanfattar Vass mötet med staden så här:

”Entering Chandigarh is a paradoxical experience, a mix of spatially overwhelming reality and Indian city in the potential mode. What interests us is that the matrix of this city – held together by ideologies, prejudices and interpretations on an expanse of eighty sqare kilometers – is materialized in housing types, open spaces and streets, in concrete structures of various purpose, plasticity, spatiality, haptics, usage, with different expression, rythm, scale, state of preservation or detorioration, and that it is used, overlapped, changed, conserved, and built upon.”

Vass essä är väldigt öppen, han slår ogärna fast sanningar och avslutar ibland ett stycke med en hel rad frågor. Han reflekterar kring Chandigarhs historia, stadens arkitektoniska kvaliteter och dess framtid. Han framhåller många positiva saker med Le Corbusiers verk, men en av de saker han tycker är mindre lyckat är den låga befolkningstätheten. Det är i alla fall så jag uppfattar hans text, och den låga befolkningstätheten kopplar han samman med att olika delar av staden tilldelats olika funktioner samt att staden är planerad för bilism.

Fattigdomen och olika exkluderande mekanismer är ett problem, en stor tragedi, men Chandigarh rankas som en av de allra bästa städerna i Indien när man tittar på exempelvis Human Development Index, inkomstklyftor, föroreningar och läskunnighet. I vilken utsträckning det finnas ett samband med stadsplaneringen är naturligtvis svårt att avgöra.

Chandigarh redux_p257

Kiran Cinema, 1956. E. Maxwell Fry, Sector 22
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Chandigarh redux_p096

Chandigarh Architecture Museum, 1964, completed in 1997. Le Corbusier, S. D. Sharma, Sector 10
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Le Corbusier och hans kollegor ritade inte bara stadsplanen och de olika byggnaderna, de designade även möbler och olika detaljer, som dörrhandtag. En några år gammal artikel i The Guardian – Le Corbusier’s Indian masterpiece Chandigarh is stripped for parts” – berättar om hur olika föremål når den svarta marknaden.  Det är lite underligt att inte UNESCO har med staden på sin lista över världsarv.

The Beautiful City kallas den och att döma av Chandigarh Reduxen fantastisk bok, borde den kunna locka en hel del turister. Läget långt upp i norra Indien är kanske inte idealiskt, men Chandigarh är unik och här har Le Corbusier gjort större avtryck än någon annan stans i världen. Han har ritat många av de främsta byggnaderna, som Sekretariatet, Parlamentet och Högsta domstolen. Staden hyser också den största av alla Le Corbusiers skulpturer i form av en öppen hand.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner