The 21st-Century Art Book
Red. Lee Beard & Rebecca Morrill
Phaidon
Det är ganska lätt att redogöra för sina favoritkonstnärer, från olika epoker och rörelser, som man kan återkomma och fördjupa sin relation till. Det är betydligt svårare att orientera sig i samtidskonsten, skapa överblick och hitta nya favoriter i en konstvärld vars tempo är högt uppskruvat. Bland annat av den anledningen skulle jag vilja utse The 21st-Century Art Book till en av årets allra bästa och mest användbara konstböcker.
The 21st-Century Art Book är inte riktigt lika bastant och praktfull som den klassiska och nära nog oumbärliga konstguiden The Art Book (Phaidon), en bästsäljande bibel, men man kan se den som en fortsättning på den, och Philippe Apeloigs omslag, med en färgstark typografi – det ser nästan ut som om titeln vibrerar på omslaget – gör boken till ett åtråvärt objekt i sig och en utmärkt gåva.
Precis som i The Art Book så organiseras inte innehållet i The 21st-Century Art Book efter konsthistoriska klassifikationer, som perioder eller skolor. Istället presenteras de dryga 280 konsnärerna, från över 50 olika länder, i alfabetisk ordning – en konstnär, ett verk och en föredömligt komprimerad text om det – samtliga verk är alltså från år 2000 och framåt. Dessutom några hänvisningar till snarlika eller besläktade konstnärer i boken.
Om det låter krångligt är det enbart mitt fel, The 21st-Century Art Book är en sällsynt användarvänlig bok om samtida kost, man kan läsa den från pärm till pärm, man kan följa referenserna och se vart man hamnar och man kan använda den som uppslagsbok. Boken har ett litet, något för litet tycker jag, register med konsttermer och en kalender med de stora konstevenemangen i världen.
Dessutom gör bokens upplägg att det uppstår oförmodade och spännande möten, på ett uppslag mellan Marina Abramović och Tomma Abts, på ett annat mellan Paul och Damon McCarthy och Kerry James Marshall och på ett annat, mellan Mamma Andersson och Ibon Aranberi och på ytterligare ett annat, mellan Jockum Nordström och Rivane Neuenschwander. Det var länge sedan jag läste en konstbok och blev så besatt.
Boken är naturligtvis full av storstjärnor – Banksy (Untitled), Louise Bourgeois (Seven in Bed), Maurizio Cattelan (Untitled), Damien Hirst (For the Love of God), Jeff Koons (Acrobat), Ryan Trecartin (I-Be, AREA), Jeff Wall (Siphoning fuel) med många fler.
Av storstjärnorna att döma kan man tro att den samtida konsten är en utpräglat västerländsk historia, men konstnärerna kommer, nästan bokstavligt talat, från jorden alla hörn. Mångfalden är också påtaglig vad gäller olika medier och blandningar av medier, allt från foto och video till performance och traditionellt måleri.
Riktigt var man ska placera in kinesen Guo-Qiang Cais (Black Ceremony) färgsprakande kontrollerade explosioner vet jag inte riktig, men de ser verkligen ut att vara något utöver det vanliga.
Och vad ska man kalla Jeremy Dellers (the Battle of Orgreave) noggranna och väldokumenterade iscensättning av en av de mest våldsamma konfrontationerna mellan polis och strejkade gruvarbetare i Storbritannien vid 80-talets mitt? Massperformance? 800 personer engagerades och iscensättningen filmades.
Det är visserligen fegt att hävda att den starkaste trenden man kan spåra är frånvaron av trender, i alla fall dominerande, men jag tycker att mångfalden och blandningen av medier är slående. Frånvaron av tydlig politisk konst, i stil med Jeremy Dellers, är kanske en trend? Lejonparten av samtidskonsten verkar ha en mer forskande och undersökande attityd, vilket inte hindrar att den ibland ändå är övertydlig.
Men jag tycker att samtidskonsten enligt The 21st-Century Art Book är överraskande humoristisk. Jag är väldigt förtjust i Maurizio Cattelans miniatyrhisssar och jag skrattar, visserligen aningen motvilligt, åt belgaren Wim Delvoye (Sylvie) som specialiserat sig på tatuerade grisar.
Tidigare tatuerade Delvoye döda grisar, men efter 1997 tatuerade han dem levande, i ett försök att utmana konstmarknaden med levande konstverk. Du kan äga en levande konstgris, men du får ta hem den först när den är uppstoppad. Man tycker sig nästan höra ett indignerat väsande: Är detta verkligen konst?
Det var länge sedan jag hade så rolig när jag läste en konstbok. Det var länge sedan jag lärde mig så mycket nytt av att läsa en konstbok, framförallt om icke västerländsk konst. Jag läste The 21st-Century Art Book i två sittningar och vet att jag kommer att återvända till den åtskilliga gånger. Boken är en mindre triumf.
Ola Wihlke