Etikettarkiv: Lina Wolff

Skönlitteratur – några av höstens bästa böcker 2019

Varje säsong – vår, sommar och höst – plöjer vi branschtidningen Svensk Bokhandel, och presenterar de böcker vi tycker verkar mest löftesrika. Vi hoppas kunna läsa åtminstone några av de här höstböckerna.


Rachel Kushner – The Mars Room (Bookmark förlag)

Den här romanen handlar om en ung kvinna, Romy, som jobbar som strippa. En man blir som besatt av henne och börjar stalka henne. När han dyker upp när Romy är med sitt barn brister det för henne. Hon dödar honom och blir  dömd till två livstidsstraff. Det finns många anledningar att gilla den här romanen. Vi recenserade den amerikanska utgåvan förra året och var djupt imponerade: Läs recension

Katherine Mansfield – Noveller (Modernista)

Ur förlagets beskrivning: ”Katherine Mansfield hör till världs­ litteraturens största namn i novell­ genren. Tidigt präglad av ryske Anton Tjechovs impressionism utvecklade Mansfield en egen modernistisk berät­ tarstil som haft stort inflytande på all senare novellkonst. Hennes berättelser är styrda av psykologiska konflikter, gestaltade med en subtilitet och en poetisk skevhet som ger dem ett liv bortom språkens konventioner.
Denna bok samlar inte mindre än 38 av Mansfields noveller. Samtliga texter från de klassiska verken Bliss & Other Stories [1920] och The Garden Party & Other Stories [1922], därtill ett urval postuma berättelser.”

bostrom_knausgard_oktoberbarn_omslag_inb_1

Linda Boström Knausgård – Oktoberbarn (Modernista)

Ur förlagets beskrivning: ”Periodvis mellan 2013 och 2017 är författaren tvångsinlagd på en psykiatrisk avdelning, där hon utsätts för upprepade serier ECT-behandlingar, det vill säga elektricitet som framkallar ett slags epileptisk kramp. Behandlingen är vanlig och anses vedertagen för många psykiska åkommor, men forskare är ännu oense om dess effekter och bieffekter. För författaren började liv och minnen försvinna redan medan behandlingarna på »fabriken« pågick.

Linda Boström Knausgårds tredje roman Oktober­barn är en ursinnig uppgörelse med psykiatrin men också ett allt mer desperat minnesarbete, en ojämn kamp mot dörrar som slutgiltigt stängs, där barndom, ungdom, äktenskap, föräldraskap och skilsmässa flimrar förbi, och människor och platser träder fram i blixtbelysning. En förtvivlad bok helt utan försvar, en berättelse som i grund och botten bara vill finnas kvar. ”

Förutom att jag tycker att Linda Boström Knausgård skriver som en gud, så har jag också fått en serie ETC-behandlingar, vilket gör den här boken till en av höstens mest emotsedda för mig.

Neuromancer-trilogin

William Gibson – Neuromancer-trilogin (Modernista)

Ur förlagets beskrivning;

”William Gibsons Neuromancer (1984) förebådade inte bara world wide web utan blev också upphovet till en ny genre: cyberpunk. Redan två år tidigare hade Gibson myntat begreppet cyberspace, och nu blev han i ett slag en av världens mest omtalade och inflytelserika författare. […] Debutromanen följdes snart av Count Zero och Mona Lisa Overdrive, vilka bildar den epokgörande Neuromancer-trilogin (även känd som Sprawl-trilogin), ett verk som likt få andra har utmanat grundläggande föreställningar om teknologi och mänsklighet.”

Hårda tider

Charles Dickens – Hårda tider (Modernista)

Ur förlagets beskrivning: ”Hårda tider är ett myllrande tvärsnitt av det engelska samhället och kanske Dickens mest politiska bok, en appell mot liberalismens urfäder, Adam Smith och Thomas Malthus, vars idéer präglade tiden. Här är fattigdomen lika skriande som rikedomen hutlös, och tanken att välstånd och hög moral skulle hänga ihop mals ned i en ursinnig satir.”

Kväll i paradiset av Lucia Berlin
Lucia Berlin – Kväll i paradiset & Välkommen hem (Natur & Kultur)

Om du gillar amerikanska noveller, är det här ett mindre måste. Lucia Berlin (1936–2004) återupptäcktes för några år sedan, och hon har jämförts med många av de allra främsta inom novellkonsten: Anton Tjechov, James Joyce, Ernest Hemingway, Raymond Carver, Grace Paley och Alice Munro.

Den här volymen innehåller dessutom en självbiografisk text. Lydia Davis skrev väldigt fint om Berlins egenart i samband med att den förra boken gavs ut: Läs artikel. Och så kan du provläsa ett par noveller: ”Friends” och ”Tiger Bites”.

Den vita boken_Han Kang
Han Kang – Den vita boken (Natur och Kultur)

Med Vegetarianen slog Han Kang världen och juryn för internationella Bookerpriset med häpnad. Jag har bara läst Human Acts, som utspelar sig 1980 under upproret i Gwangju mot den sydkoreanska militärregimen. Den gillade jag skarpt (recension). Och den allra senaste på svenska, verkar också spännande:

Den vita boken är Han Kangs tredje utgivning på svenska efter publikframgångarna med Vegetarianen och Levande och döda. En bok om förlust och hur sorg påverkar en människas liv. Om tingens betydelse i våra liv, om poesins kraft. Det är en vacker, poetisk undersökning som byggs kring ett antal vita föremål.”

9789100180805
Ann Jäderlund – Ensamtal (Albert Bonniers förlag)

Den här boken, alltså! Ur förlagets text:

”På den ö där vi är födda är alla som vi. Men ingen som jag. Hur kan ett jag säga du till ett annat jag? Röken går in i slingan. Slingan i röken. Ordet för mörker döljer så många ljud. Kan vi lyssna? Allting är lika främmande.

Ensamtal utgår från Ann Jäderlunds läsning av brevväxlingen mellan poeten Paul Celan och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann.”

Omslag saknas

Athena Farrokhzad – I rörelse (Albert Bonniers förlag)

Den här boken, alltså! Ur förlagets text:

”I en samling fristående dikter som rör sig mellan fascismens frammarsch, rytmens räddning och vardagen i förorten skriver Farrokhzad till och genom de gemenskaper som format hennes liv och dikt. I rörelser mellan individ och kollektiv, mellan tradition och förnyelse, mellan samtidens gravallvar och absurditet föreslår hon en poesi som vill användas utan att göra avkall på komplexitet, som adresserar sorgen över de politiska ordningarna, samtidigt som den ser historiens utkomst som möjlig att ingripa i. Med efterord av Lars Raattamaa.”

9789100180232
Lina Wolff – Köttets tid (Albert Bonniers förlag)

Det här låter tveklöst wolffskt = skruvat, smart och spännande:

”En svensk skribent åker till Madrid för att få inspiration till sitt nästa projekt. I en bar träffar hon en man som tror sig vara förföljd av skaparna till en ljusskygg nätshow som han medverkat i. Han ber henne gömma honom, och i gengäld berättar han sin historia. […] Köttets tid är en roman om människans behov av andlighet – dock med fötterna långt nere i en ytterst oandlig verklighets gyttja. Det är också en undersökning av köttet, kött i olika stadier, skepnader och konstellationer.

9789100180348

Colson Whitehead – Nickelpojkarna (Albert Bonniers förlag)

”Propulsive and gorgeous and completely devastating.”
— LitHub.com

Ur förlagets text:

”När medborgarrättsrörelsen når den svarta enklaven Frenchtown, tar den unge Elwood orden från Martin Luther King till sitt hjärta: Han är lika bra som någon annan. Elwood drömmer om att bli lärare, men ett oskyldigt misstag leder till att han skickas till uppfostringsanstalten Nickel-akademin, för att bli en ”hedervärd och ärlig man”. I realiteten är det en grotesk tortyrkammare där pojkarna misshandlas och utnyttjas. För att överleva söker Elwood tröst i Dr Kings ord. Hans vän Turner tycker att Elwood är naiv, att världen är ond, och att det enda sättet att överleva är genom rävspel och list. Motsättningen mellan Elwoods idealism och Turners cynism leder fram till ett beslut vars efterverkningar blir kännbara i decennier efteråt.”

9789100179724
Sally Rooney – Normala människor (Albert Bonniers förlag)

Det här, en roman om kärlek, kan mycket väl bli årets julklapp, i kategorin utländsk skönlitteratur. Dialogen ska vara knäckande bra, har jag hört.

The Guardian: ”Normal People by Sally Rooney review – a future classic”

9789188647603

Tommy Orange – Pow wow (Bokförlaget Polaris)

Såg just att den här romanen redan kommit ut, men då puffer vi lite för pocketen. En av mina amerikanska favoriter förra året, trots att det är Oranges debut. Den handlar om några native americans i L.A. Berättelsen graviterar mot en pow wow, en stor festivalliknande sammankomst där man bland annat dansar, sjunger och spelar musik. Min recension av den amerikanska utgåvan kan du läsa här.

189190_13090658_o_1.png
Peter Törnqvist – Flygbyken och 83 andra lämningar (Norstedts)

Om jag fattat saken rätt är det här en samling texter som utger sig för att vara skrivna någon gång i framtiden, eventuellt efter vår nuvarande civilisations kollaps. De verkar som om de beskriver, aningen förbryllat, föremål från vår tid. Men med Törnqvist kan man aldrig så noga veta.

Ur förlagets beskrivning: ”Peter Törnqvist blandar i Flygbyken märkvärdiga notiser från svunna sekel med egna betraktelser av företeelser i bortglömda skrymslen av tillvaron, allt utvalt och skildrat med en särskild blick för naturens och civilisationens absurda egenheter, på den oefterhärmliga prosa som han gjort till sitt signum.”

189184_13086934_o_1.png.jpg

Marion Poschmann – Tallöarna  (Norstedts)

Det här, förlagets beskrivning, låter ju vansinnigt spännande:

”Gilbert Silvester, lärare och forskare med specialintresse för ansiktsbehåring i film, befinner sig i chock. Han har just drömt att hans fru är otrogen och tanken kan inte släppa sitt grepp om honom. När han konfronterar sin fru och hon förnekar någon som helst otrohet tar han det som ett bevis på att hans farhågor i själva verket är sanna.

Han packar en lätt resväska, beger sig mitt i natten till flygplatsen, köper en biljett till första bästa utrikesflygning – och hamnar i Japan. Där snubblar han över ett exemplar av den klassiska japanska poeten Bashõs reseskildringar och bestämmer sig för att ta sig till de omtalade Tallöarna för att se månen stiga över horisonten, ett slags pilgrimsresa för att lämna den inre tumulten bakom sig.”
189156_13087269_o_1.png.jpg

N.K. Jemisin – Den femte årstiden (Norstedts)

”Jemisin might just be the best world builder out there right now… [She] is a master at what she does.”
— RT Book Reviews

Det här är den första delen i sciencfiction- och apokalyps-eposet Den söndrade Jorden. Med trilogins romanerna blev Jemisin den första författaren någonsin som erövrat ett Hugo Award (Nobelpriset för speculative fiction) tre år i rad. Och kritikerna har öst beröm över henne.

186557_13084497_o_1.png
Friederike Mayröcker  – Björnkvinnan (Norstedts)

Även den här förlagstexten är sällsynt löftesrik:

”År 1542 följer en föräldralös ung kvinna sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika. Hennes resa blir beskriven av tre franska renässansförfattare och många år senare vänder sig en nutida författare till dem för att förstå vad som hände. Från den första dagen då författaren får höra talas om Björnkvinnan kan hon inte släppa tanken på henne. Hon tänker på ön i världens största estuarium och en enda ensam människa på den. Hon tänker på mörkret och svälten och kölden och en kvinna med gevär, klädd i djurhud.

I framskrivandet av Björnkvinnan tränger författarens liv in. Utforskandet vävs samman med frågor om varför hon skriver, vad en berättelse är, vem författaren en gång var och vad hon har blivit: ‘Mitt skrivande hade fört mig ut i en tillvaro av utsatthet men det hade också varit ett sätt för mig att skydda mig själv mot allt det jag upplevde hotade mig.'”

189242_13091792_o_1.png

Tarjei Vesaas – Fåglarna (Norstedts)

”Den bästa norska roman som någonsin skrivits.”
— Karl Ove Knausgård

patos-och-svala
Friederike Mayröcker – Patos och svala (ellerströms)

Det här, ur förlagets beskrivning, låter dystert, och väldigt lovande:

”Sommaren 2015 tillbringar författaren ­Friederike Mayröcker på sjukhus. I flera veckor är hon avskärmad från sitt skrivar­näste, och att skriva i den främmande miljön på sjukhuset visar sig vara omöjligt – inte för att hon är sjuk, utan för att det ständiga viskandet och susandet från lappar och blad som närmar sig varandra inte längre hörs. ­Istället börjar Mayröcker föra ett protokoll över den enformiga tillvaron: ‘tillbringar dagarna med att läsa sova äta’. Tillbaka i nästet spinner och sammanväver hon sedan anteckningarna till oförliknelig poesi.”

Bachmann-Malina-dummy
Ingeborg Bachmann –– Malina (ellerströms)

”Det som däremot är möjligt, det är transformation. Och de transformativa effekterna som emanerar från nya verk leder oss till nya varseblivningar, till en ny känsla, ett nytt medvetandetillstånd.”
— Ingeborg Bachmann

Man skulle kunna ha med en hel del titlar från ellerströms, men det här är nog på sätt och vis höstutgivningens starkaste kort:

”Romanen, som utkom 1971, har kallats en av efterkrigstidens viktigaste och blivit ämne för hyllmeter med litteraturforskning och kommentarslitteratur på engelska och tyska. Malina kom att bli den enda fullbordade romanen i Bachmanns stora prosaprojekt ‘Todesarten’ (‘Sätt att dö’). Nu i reviderad översättning av Linda Östergaard med efterord av Jenny Tunedal.”

Mr-Potter.jpg
Jamaica Kincaid – Mr Potter (Bokförlaget Tranan)

Bokförlaget Tranan har också en spännande höstutgivning, och de fortsätter ge ut  Kincaid. I den här romanen pusslar hon ihop sin faders liv – en man hon knappt kände. Mr. Potter bor i Antigua och arbetar som taxichaufför. Han bryr sig föga om sin bakgrund, utan tänker mest på att ha ett behagligt liv. Han kan knappt läsa, men hans beskrivningar av de olika platser han besöker i Antigua är förtrollande.

EVM-Paris
Enrique Vila-Matas – Man kommer aldrig ifrån Paris (Bokförlaget Tranan)

Vila-Matas är vansinnigt underhållande, på en rad olika sätt och nivåer.

”En författare som saknar motstycke i den spanska samtidslitteraturen.”
— Roberto Bolaño

”Romanen glittrar inte bara av skarpsynta idéer och iakttagelser, det kan också vara den bästa bok jag någonsin läst om Paris.”

— Natasha Lehrer, Times Literary Supplement

Ponti-bok_front_web-226x300
Sharlene Teo – Ponti (Rámus förlag)

Det lilla men offensiva förlaget Rámus brukar också ha ett eller ett par äss rockärmen, och ett av dem kan mycket väl vara Ponti. En av förra årets bästa böcker enligt Vanity Fair. Ur förlagstexten:

”På 70-talet var Amisa stjärnan i skräckfilmstrilogin Ponti. I romanen med samma namn får vi följa hennes öde samt dottern Szu och dennes vän Circes liv två och fyra decennier senare. 2003 lever den utstötta Szu i skuggan av sin mamma Amisa som numera är verksam som ett tvivelaktigt medium. När Szu träffar Circe inleds en intensiv vänskap som kan öppna för en väg bort för Szu från moderns isolering och skolans utsatthet, och samtidigt föra Circe närmare den fascinerande före detta filmstjärnan.

Parallellt berättas historierna om Amisas väg från en bondby i Malaysia till livet i Singapores patriarkala filmvärld, och hur Circe 17 år senare kämpar med sin skilsmässa då hon på sitt trista reklamjobb får ansvaret för en nyinspelning av kultfilmen Ponti. Plötsligt rubbas Circes tillvaro av minnet av två kvinnor hon en gång kände, av skuld och ett samvete som blir allt tyngre då vi aldrig helt kan lämna det förflutna bakom oss.

ResaMedLättBagage_HiRes_FOR_PRINT-640x947

Tove Jansson – Resa med lätt bagage (Förlaget)

Och Förlaget har gett ut ett tiotal prosaböcker av Tove Jansson, som är betydligt mer än allas vår Mumin-mamma. Kika på deras hemsida.

thastrom-texter-681x1024
Thåström – Texter (Teg Publishing)

När Dylan tilldelades Nobelpriset läste jag 2-3 artiklar, vars författare argumenterade ungefär så här. Att tilldela Dylan Nobelpriset för hans texter är på sätt och vis att underskatta hans låtar och verk, hans skivor, att deras fulländning bara kan uppskattas som en kombination av text och musik. Först tyckte jag att det var ett smart argument, men sedan tänkte jag, att om man diggar Dylan eller Thåström ersätter ju inte en textsamling låtarna eller skivorna. Det är ju bara ett kompliment. Texter innehåller dessutom en hel del foton.

den-milda-likgiltigheten-i-varlden

Peter Stamm – Den milda likgiltigheten i världen (Thorén & Lindskog)

Thorén & Lindskog har visserligen ”Inte bara tysk litteratur” som slogan, men de har uträttat storverk för att få tyskspråkig kvalitetslitteratur tillgänglig på svenska. Ett exempel är att förlaget gett ut en rad romaner av Peter Stamm, som är en an den schweiziska samtidslitteraturens främsta namn. Han är expert på att göra vår samtids vardag aningen skev och obekväm, att väcka frågor om hur vi lever våra liv. Den här romanens stora fråga är: ”Kan vi undkomma vårt öde eller måste vi acceptera den milda likgiltigheten i världen?”

qualityland
Marc-Uwe Kling -– Quality Land (Thorén & Lindskog)

Det låter visserligen muntrare än 1984, men den här förlagstexten fick mig på kroken direkt:

”Välkommen till QualityLand, där allt optimeras med algoritmer: arbete, fritid och kärlek. Och alla varor du behöver skickas hem till dig automatiskt, innan du ens vet att du behöver dem, bara du är medlem i TheShop. Ingen behöver längre ta svåra beslut – för i QualityLand är svaret på alla frågor: OK!

Svaret på alla frågor är OK! Trots det har Peter allt oftare känslan av att något inte stämmer med hans liv. Om systemet verkligen är så perfekt, varför finns det då drönare som lider av flygskräck och stridsrobotar som lider av posttraumatiskt stressyndrom. Varför blir maskinerna hela tiden mer mänskliga, när människorna hela tiden blir allt mer lika maskiner.

En roman som ställer de stora frågorna om en framtid som redan är här. En modern 1984. Boken kommer att bli HBO-serie.”

ugly
Joakim Lindengren – Ugly (Kartago Förlag)

Den här, Lindengrens tecknade hyllning till den klassiska hårdkokta deckaren, skulle jag vilja ha, och så skulle jag vilja ge bort ett par exemplar i julklapp:

”Privatdeckaren Ugly Mareowl påminner inte så lite om en annan hårdkokt privatsnok, huvudpersonen i sju böcker av Raymond Chandler. Men Ugly är en uggla i vars värld alla huvudroller är vikta åt djur och människorna har förpassats till andraplansfigurer.”

akut-viol_omslag_fram
Lina Hagelbäck – Akut viol (Lejd förlag)

Lina Hagelbäck kan göra magi med språket. Ur förlagets presentation:

”Lina Hagelbäcks nya dikter gestaltar en febrig kärlekshistoria med ett skört, oberäkneligt du. De älskande möts i stark sinnlighet med vansinnet hängande över sig. Den blomstrande naturen kring dem har en både förhäxande och läkande kraft. Havet och djur som kolibrier och isbjörnar fyller deras drömvärld. De älskande flyr in i varandra och kommer därmed hotfullt för nära sig själva. Akut viol undersöker kärlekens sårighet och sällsamma energi.”


Ett år av vila och avkoppling

Ottessa Moshfegh – Ett år av vila och avkoppling (Modernista)

Och så en av mina favoritromaner från senare år. Moshfegh är en litterär stjärna i vardande och det här är hennes hittills bästa, och mest skruvade, roman. En ung, snygg och rik kvinna i New York beslutar sig för att ta en paus från tillvaron och sova i ett år. Jag skulle 100 gånger hellre vistas i Moshfegs medvetande i ett par dagar än att turista i rymden eller åka till Galapagos eller nåt sånt. Vår recension av den amerikanska utgåvan av romanen kan du läsa här.

Jag missade säkert en hel rad fantastiska böcker, men här sätter jag punkt.

Ola Wihlke

Kommentarer inaktiverade för Skönlitteratur – några av höstens bästa böcker 2019

Under Listor

Recension: ”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff

9789100156626 (1)

Lina Wolff
De polyglotta älskarna
Albert Bonniers förlag

Många romaner följer en snörrät logik och en kronologi som är lätt att följa, De polyglotta älskarna är inte en av dessa romaner. Lina Wolffs andra roman är som en spegelklädd labyrint, ett realistiskt-symboliskt äventyr som handlar om mänskliga begär, den manliga blicken, maktspel och drömmen om förståelse.

Boken består av tre delar och i den första av dem är Ellinor, en kvinna från en skånsk by, berättare. Hon berättar om sina män, om den förste ungdomsförälskelsen, Johnny, som frågade: ”Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?” Varpå Ellinor svarade: ”Jag har alltid velat att någon skulle lära mig slåss.”

Ellinor lärde sig att slåss, men nu är hon äldre och hon söker en man på en dejtingsajt. Ingen man kom in i hennes liv på allvar, berättar hon, förrän det med Calisto och manuskriptet hände. Och det började med att hon la upp en profil på dejtingsajten med denna inledning: ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte allt för öm, man.”

Hon får ett snuskigt svar av en man och reagerar först med avsky: ”Men jag satt kvar vid datorn. Och i ärlighetens namn kände jag mig nyfiken. Nyfiken på mannen, men också på manligheten. Manligheten fungerar så att ju mer man lär känna den desto mindre förstår man av den, men ändå blir man mer och mer fascinerad. Jag menar inte bara sex.”

Just den här mannen heter Calisto och de stämmer möte på Pharmarium i Stockholm. Det visar sig att Calisto är kraftigt överviktig och, som om inte det vore nog, så är han dessutom litteraturkritiker. Han gillar egentligen bara en svensk författare, Max Lamas, som har anförtrott honom det enda manuskriptet av hans kommande bok, De polyglotta älskarna.

Ellinor och Calisto tar en taxi till hans villa i Saltsjöbaden. Calisto förgriper sig vid ett tillfälle på Ellinor, som överväger att sparka ihjäl honom när han sover, men istället bränner hon upp manuskriptet som hämnd. Hon fortsätter att bo hos Calisto. När han är på jobbet hittar hon hans samling av böcker av Michel Houellebecq, som står i en prydlig rad med ett exempelar av varje titel på svenska respektive franska.

Ellinor läser Houellebecq som för att förstå Calisto och hon tittar på alla dokumentärer hon kan hitta: ”I en dokumentär säger en kvinna att det största problemet med Michel Houellebecq är att han är så ointressant. Det lät falskt. Det största problemet med Houellebecq kan inte vara att han är ointressant, för då hade allt löst sig av sig självt. Det största problemet med Houellebecq är att han är ett äckel, men ett intressant äckel.” Och så tillägger Ellinor resignerat: ”Jag ville säga det till Calisto, men det var omöjligt.”

De polyglotta älskarna är full med Houellebecq-humor. Det är en mörk roman, jag tänker mig att den nästan är skriven som en kommentar till Houellebecq, jag tycker rentav att man kan läsa den som en parodi på den cyniske fransmannens världsbild – Wolff är väldigt underskattad som humorist.

Andra litterära referenser är Stephen King, Djuna Barnes, Roberto Bolaño, Borges och Proust. Bokens andra avsnitt heter ”Max Lamas” och det är författaren Lamas som för ordet. Han är notoriskt otrogen och håller på att skriva en bok inspirerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, vilket naturligtvis är en rolig detalj, men han fantiserar också om den perfekta älskarinnan, en ung kvinna med perfekt kropp som liksom han själv är polyglott eller flerspråkig.

Precis som Ellinor och Calisto är Max en sammansatt figur. Han förstår mycket men är oförmögen att dra konsekvenserna av det. Han kan döma ut en annan man som ”ett slags manlighetens absoluta nollpunkt” utan att det hindrar honom från att bete sig lika illa som den andre mannen.

Max minns vid ett tillfälle när hans fru läste och citerade Stephen King: ”Men are not so much gifted with penises as cursed with them.” Meningen var bra, konstaterar Max, i alla fall för att komma från någon som har rykte om sig att inte kunna skriva. Varpå följande korta men avslöjande replikskifte följer:

– Jag håller med, sa jag. Bara för att man har rodret i handen betyder det inte att man kan ta ut riktningen.

– Vad menar du med det? sa min fru.

– Att det var bra sagt av King, sa jag.

I bokens tredje del, ”Lucrezia”, är det Lucrezia Latini Orsi som för ordet. Hon är dotterdotter till markisinnan som Max Lamas på uppdrag av La Stampa ska skildra som ”den sista verkliga markisinnan i Italien.” De kommer på god fot med varandra och reportaget växer till en bok, De polyglotta älskarna. Men man får veta åtskilligt om adelsfamiljen, inte bara om Lamas ödesdigra besök hos dem.

Jag blev helt uppslukad av De polyglotta älskarna, men det är en roman som bara motvilligt låter sig sammanfattas. Den är labyrintlik, skiftar karaktär – temperamentet i de olika avsnitten är olika – och även om några teman tydligt är bärande, så handlar den också på ett mer allmänt plan om makt och på ett mer specifikt plan om klass. Samtidigt som romanen bitvis är riktigt obehaglig, så är den stundtals sagolikt vacker och stundtals hysteriskt rolig.

Läs novellen ”Verónica” av Lina Wolff.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

Novell 141: ”Verónica” av Lina Wolff

Lina Wollf lanseras just nu i den engelskspråkiga världen, med en översättning av hennes debutroman, vars obetalbara titel, Bret Easton Ellis och de andra hundarna (Bonniers, 2012), har översatts rakt av. Och kritikerna gillar verkligen den här egensinniga feministiska romanen. Citerat ur Kirkus Reviews:

”The author demonstrates a marvelous command of language and creates characters with real depth, lending the book a sensual vibe and an acerbic wit that force its emotional truths to rise above the grunge of its hard-boiled setting. A poetic, unsentimental drama that offers a meditation on love in all its disparate forms.

De polyglotta älskarna (kartonnage)

I år kommer dessutom Wolffs andra roman ut, De polyglotta älskarna, men det var med den fantastiska novellsamlingen Många människor dör som du (Bonniers, 2009) som Wolff debuterade som författare. Det kändes som om den gjorde den svenska kortprosan lite rymligare.

Många människor dör som du

Man får vara glad om man läser en så här fin och originell novellsamling var tredje eller var femte år. Novellerna handlar inte sällan om personer som önskar att de vore någon annanstans, bokstavligt eller bildligt talat. Wolffs stil är nästan lite kattlik, novellerna är sällsynt suggestiva och vetter åt det absurda. De har ibland ett erotiskt och ofta ett sensuellt drag – orden antar sinnlig karaktär (”dunstar av olika språk”) – men är inte insmickrande. De är stundtals vansinnigt roliga.

Ett stort tack till Lina Wolff för att vi fick publicera en av novellerna, en av dem som utspelar sig i Spanien:

Verónica

 

Hon tog om Musse Piggs huvud och tryckte det mot sitt bröst. Hon såg upp på mig och log. Bakom henne stod Retiros kastanjeträd, och solen silade genom lövverken.
Det var en vacker eftermiddag.
Musse Pigg sträckte ut handen efter henne, sa något med stark peruansk accent.
Kom nu, sa jag.
Får Musse Pigg följa med?
Nej.
Jag gav honom ett mynt och sa att nu räckte det. Att han fick hitta några barn istället. Det var väl därför han var här.
Vi gick till den peruanska restaurangen på Ventura de la Vega. Hon sa att det var något med den peruanska accenten, att den hade något som vi i Spanien inte hade. Särskilt inte vi från Madrid.
Ni är så tunga i talet, sa hon. Som en stor tjur som vänder sig långsamt. Så är ni. Tunga och långsamma och dessutom läspar ni. Snarstuckna är ni också. Svartsjuk på Musse Pigg – haha.
Vad vill du säga egentligen? Att du vill ha Peru-Musse till efterrätt?
Kyparen kom och vi beställde.

Efter maten glömde hon Musse och började prata om sin syster och Juanito.
Tänk, sa hon, vad slumpen styr allt. Jag är säker på att om Juanito hade friat till min syster när något roligt eller i alla fall upplyftande hade hänt, då hade hon sagt ja.
Jag kom ihåg Juanito. Han hade wetlookgel i håret och på sommaren hade han linnekostym. Inte för att jag är bög, men jag tyckte att han såg ganska okej ut. Linneskjortan var hög i halsen, så som de är på maffiamänniskor och på han som skriver låtar för Elton John.
Ja, sa hon. Juanito borde ha friat en dag då min syster var på bra humör. Istället friade han en dag efter jobbet, när hon kom hem och var trött och sur och hade huvudvärk. Och tror du att han hade fixat något gott? Tänt ljus, eller ens diskat? Nej, han bara stod där i röran med ett leende på läpparna. Sträckte fram den fyrkantiga asken och trodde att hon skulle säga ja.
Vi skrattade. Jag tänkte mig Juanito som fick nobben i den höghalsade linneskjortan och med asken utsträckt mot hennes syster.
Men det var väl egentligen inte slumpen som gjorde att hon sa nej? sa jag. Det var snarare den dåliga tajmingen.
Jo, det kanske man kan säga. Juanitos oskicklighet.
Vi beställde in mer vin. Det var varmt ute och folk gick fram och tillbaka. Det var en hel del turister i omlopp. Man kunde höra dunstar av olika språk. Vissa bara satt och stirrade. En moped körde förbi. Jag tänkte på när jag skulle fria till henne.
Hur skulle du vilja att man friade till dig? frågade jag.
Till mig? Hon log. Jag vet inte. Men något kul måste det vara. Något spännande som sätter blodet i kokning.
Blodet i kokning?
Ja. Jag gifter mig inte om inte blodet kokar.
Du är så intensiv, sa jag.
Ja, de säger det, sa hon och såg glad ut.
Hon gick på toaletten och jag tänkte att det kanske var rätt tillfälle att fria nu, eftersom hon dragit upp det där med Juanito och stämningen var så påtagligt upprymd. Kanske skulle jag kunna fråga om blodet kokade i henne. Och om hon sa ja skulle det kunna tolkas som ett indirekt ja. Jag tänkte fram och tillbaka. Jag hade inga ringar. Det skulle inte bli något riktigt frieri.
kom hon tillbaka och sa att hon hade fått mens. Att hon måste gå hem för hon hade inget med sig.
Jag betalade och tänkte att frågan om tillfälle hade löst sig själv.

På natten och hela nästa dag tänkte jag. Sa hon det där om Juanito för att hon tyckte att det var dags för mig att fria?
Klart att hon sa det för att hon ville, sa Pedro. Fria nu för helvete. Få tummen ur.
Och kokningen då? Blodet måste koka sa hon. Jag vet inte hur man får blodet att koka på henne.
Vet du inte hur man får blodet att koka på din egen flickvän?
Äh. Jo visst vet jag. Men ändå. Du fattar.
Testa med en tjurfäktning. Och så friar du just som matadoren dödar tjuren.
Jag tänkte en stund.
Du har rätt. Då blir det oförglömligt.
Ja, det blir det.
Lite symboliskt också. Det blir som att säga: Ta emot den här ringen och säg adjö till livet.
Pedro skrattade åt min analys.
Du är för djup, sa han sen. Jag hänger inte med.
En tjur som dör. En ask som sträcks fram. Det kändes malplacé på något sätt. Å andra sidan var det sant som Pedro sa att jag alltid analyserade för mycket. Pedro analyserade inte. Hon analyserade inte heller. Jag hade faktiskt aldrig hört henne analysera något. Det var väl också något jag gillade hos henne.
Jag bokade biljett till San Isidiro. Femtonde april, på Ventas.

Hon var glad som ett barn. Hon hade samma röda blus med vita prickar som hon hade haft den dagen när Musse Pigg kom fram i parken. Vi köpte spunnet socker och hon åt och blev kladdig om munnen. Almodóvar skulle också komma, var det någon i kön som sa. En vit limousin stod parkerad i korsningen mot Goya. Kanske var det hans.
Almodóvars limousin står därborta, sa jag.
Han kör inte limousin, sa hon. Han åker taxi som alla andra. Kolla, där är Musse-killarna igen!
De stod tre på rad vid en av ingångarna.
Jag drog henne mot en av de andra ingångarna, och så var vi inne. Vi gick i gångarna. Människor strömmade till och det fanns något upprymt över dem, som före ett dödsfall eller en orgasm. Sanden på arenan var jämn. Ljudet sänktes och höjdes, dofterna stod ur hopen. Svett, tobak, förväntan. Solen hade passerat zenit. Någon drack rött vin ur en skinnplunta. Jag tänkte: undrar hur många som har stånd nu. Jag viskade till henne:
Undrar hur många som har stånd nu.
Vi satte oss på andra raden. Hon stötte till mig med sockervadden och jag blev kladdig på axeln. Jag tror hon stötte till andra också, för folk runt oss blängde surt. Jag kände på asken i fickan. I den andra fickan låg de färdigrullade jointarna. Jag visste inte om vi skulle röka före, efter eller under hela tiden. Risken var att hon skulle må illa. Hon hade aldrig varit på någon tjurfäktning och vi satt ju ganska nära. Jag beslöt mig för att spara dem. Då kunde vi röka dem i Retiroparken när hon sagt ja.
Den första tjuren kom in. Han var stor och handfast och svart, vägde 480 kilo och kom från Valladolid. Hon sa att han nog hade ätit ekollon och gräs i hela sitt liv, och säkert hade han befruktat ett oändligt antal kor. Han var med andra ord en lycklig tjur.
Vid första verónican applåderade publiken. Så nära hornet hade varit. Röster viskade runt oss – det skulle bli något speciellt, det här, med en tjurfäktare med sådant mod och så tjuren, såklart, tjuren. Vid nästa verónica viskade hon att nu hade verkligen hornet nuddat västen. Hennes ögon var uppspärrade och jag undrade om blodet kokade nu.
Ett lätt sorl gick genom tystnaden. Rörelserna i sanden var tunga, dova och mjuka. Asken låg i min ficka. Runda hörn hade jag på min, eftersom Juanito hade haft spetsiga hörn på sin.
Hon höll sin hand över min. Jag kände mig inte upprymd, och jag tyckte inte att hon såg upprymd ut längre. Hade ögonblicket gått mig ur handen? Hon satt där, putade barnsligt med de sockervaddskladdiga läpparna.
Jointarna, tänkte jag. Jag tände en och vi turades om. Den la sig mjukt runt mitt huvud. Och matadoren ställde sig i mitten. Hans väst var mörkgrön och broderierna i guld. Jag kunde se tyget höja och sänka sig över hans andhämtning och jag tänkte stå kvar så, låt mig sitta här och andas med bomullsmusslan runt mig och hennes hand över min.
Återigen tystnaden. Den svarta kroppen, stegen och sanden som slungades upp och svärdet som höjdes. Höjdes, sänktes och drogs ut.

Det var alltså nu jag skulle ha friat, men tillfället gled ur min hand och var borta på ett ögonblick. Sorlet steg runt oss. Jag tappade koncentrationen, gled runt i hjärnan. Jag tittade upp mot publiken, kunde inte låta bli att undra var Almodóvar satt. Hästarna drog ut kroppen och krattorna kom fram. Tjur nummer två var på väg in.
Jag spyr, sa hon då.
Du har väl ätit för mycket sockervadd, sa jag.
Jag måste ut.
Vi gick ut genom gångarna igen. Jag förebrådde mig min oskicklighet. Sockervadd, marijuana, sol och blod. Perfekt för ett frieri, eller för en spya.
Vi går till parken, sa hon. Där finns i alla fall skugga.

Vi låg under ett träd i Retiro. Det var en kastannj, och när jag kisade kunde jag se bladen röra sig mot ljuset. Det var vackert i motljus. Allt var vackert i motljus. Världen skulle ses i motljus. Lite längre bort sparkade några pojkar fotboll. Det var inte för varmt i skuggan. Det var alldeles lagom. Jag fingrade på asken i fickan.
plötsligt var han där. Den stora mjuka kroppen och de prickiga clownbyxorna. Masken av dålig plast, och den svarta näsan som inte alls var rund utan spetsig, som om den var hemmagjord.
Musse Pigg! ropade hon. Musse Pigg! Du anar inte vad jag varit med om.
Han satte sig bredvid oss i gräset, och hon berättade om tjurfäktningen.
Ja, spanjorerna är grymma, sa Musse.
Peruaner är underutvecklade, sa jag. Måste komma hit och jobba som Musse Pigg.
Hon blängde på mig. Hon klappade på Musse.
Han är bara lite svartsjuk, sa hon. Det är inget att bry sig om. Jag gillar i alla fall både Musse Pigg och peruaner.
Var kommer du ifrån? sa Musse.
Katalonien.
Är inte det Spanien?
Nej. Jag lärde mig inte spanska förrän jag var femton. Hemma fick man bara tala katalanska.
Det var som fan, sa Musse.
Ja det var det, sa hon.
Hur är det i Peru då? frågade hon.
Jag visste vad han skulle svara. Att det var vackert och roligt men omöjligt att leva där. Det är vad de säger. Det var också precis vad han sa. Hon lyssnade storögt, som om hon aldrig hört Sydamerikas största klichérepertoar förut. Musse pratade på. Hur lång tid kunde det ta att säga så lite?
Jag tände en ny joint, la mig ner igen och tittade upp i trädkronan.
Varför älskar jag henne så? tänkte jag. Det finns ju andra som hade varit både bättre och lämpligare. Som hade våtservetter i väskan, som inte gick runt med kladdig mun och blev glada och tända när de såg Musse i parken. Till exempel. Det fanns nog en myriad av kvinnor därute som var bättre än hon. Som man kunde föra samtal med. Som inte bara plötsligt gled bort i sin egen värld, och förlorade blicken och inte hörde vad man sa. Och ur en praktisk synpunkt så fanns det nog ett oändligt antal kvinnor som ville ha barn och som hade jobb. Fast jobb, med lön och rutiner. Hon däremot, jobbade på sin pappas bar. Diskade kaffekoppar. Det var vad hon ville göra, sa hon om man frågade henne. Social stimulans, så mycket kaffedrickande man ville och rejält med dricks om man lät folk klappa en i rumpan. Ja, bara det. Man hade kunnat ha en flickvän som inte sa såna saker öppet. Man hade kunnat ha en flickvän som inte låg och hånglade med en Disneyfigur i parken.
Men det var som det var, som det alltid varit. Första gången jag såg henne på baren, skrattet som gång på gång kom genom kaffekoppsklirret. Den andalusiska klänningen och den grötiga katalanska accenten. Hon hade satt sig framför mig med en kaffekopp, sagt att inte skulle jag sitta där alldeles ensam. Sen hade vi sovit i rummet som hon hyrde ovanpå baren och det var varmt och våra kroppar klibbade ihop. Jag tror att det var där vi klibbade ihop på riktigt, hon och jag.
I ett litet rum i bögkvarteret Chueca, en varm natt i juni medan kackerlackorna sprang utmed listerna.

Musse Pigg! Vad gör du?
Musse Piggs hand låg på hennes bröst. Jag tänkte: Nu dödar jag honom. Nu dödar jag fan ta mig den patetiske peruanen.
Okej, sa han och plasthuvudet vändes mot mig. Det var dumt. Men hon tog min hand. Jag gjorde inget.
Hon skakade på huvudet. Sen skrattade hon. Glipan, mellan tänderna.
Jag tycker att det räcker med Musse nu, sa jag.
Bara lite, sa hon. Det gör väl inget? Vi behöver väl inte vara så tråkiga? Inte så instängda? Det är så fint här i parken. Jag känner mig så glad. Upprymd. Det är som om blodet kokar.
Jag går och köper tidningen, sa jag.
Jag gick till tidningsstället på Independencia. Jag bläddrade i Quo och Semana. Jag tittade in mellan grenarna då och då. Jag tänkte vad fan håller jag på med. Lämna henne med peruanen. Men vad gör man. Inget normalt har någonsin funkat med henne. Allt var ett experiment. Det var så hon brukade säga:
Allt är ett experiment. Man måste alltid vara nyfödd.
Efter en stund gick jag tillbaka. Hon satt ensam under kastanjen. Musse var borta.
Och Musse Pigg? sa jag. Är han redan borta?
Jag tyckte inte om honom när han tog av sig masken. Han skulle inte ha tagit av sig masken. Det var dumt av honom.
Och blodet då? Kokar det fortfarande?
Kanske. Lite i alla fall.
Jag kysste henne. Lät tungspetsen kila in sig mellan hennes framtänder.
Tänkte att det kanske var rätt tillfälle att ta fram asken.

Lina Wolff

© Lina Wolff

Lämna en kommentar

Under Noveller