Etikettarkiv: litteraturkritik

James Wood om citatet som ett av kritikerns verktyg

I en intervu med James Wood i Aestethics for birds lägger Wood ut texten om hur kritikern kan och bör använda citatet:

You’re known for being an enthusiastic quoter. What role do you think quotation plays or should play in good criticism?

— I like what Stanley Cavell says is the critic’s job – to point at the thing and say, “do you see/hear/feel that?” The quoting is the pointing. Of course, it’s an essential element of the re-imagining or re-telling that brings the work alive: you plunge the reader into the text via quotation. But it’s also an essential part of making a rational argument. Indeed, I’d say that precisely because the critic’s task isn’t quite propositional – because we don’t deal in proofs – our rhetorical or persuasive argumentation has to be as scrupulously quote-heavy as the reader can bear. Just because there is wide latitude in what can be plausibly said about a text, doesn’t mean that the forms of rationality are suspended: on the contrary, we make arguments, and we adduce evidence (i.e., quotes) to support those arguments. That’s a rational procedure, if not the movement of a scientific argument beyond doubt.

Läs hela intervjun

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Citat, Intervjuer

Litterära termer 57: jag-hade hellre-läst-något-annat-kritik

Gunnar Nirstedt använder begreppet jag-hade-hellre-läst-något-annat-kritik på Facebook, om en specifik recension. Han ger också ett mer generellt råd till kritikerna: ”[O]m ni önskar er en annan bok, läs då en annan bok.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

The 2017 VIDA Count

Varje år presenterar organisationen VIDA statistik över andelen kvinnliga skribenter i de tongivande engelskspråkiga tidningarna och litteraturtidskrifterna. Det här är några av de viktigaste resultaten, som bygger på förra årets mätningar:

”Of the 15 publications in our main VIDA Count, only 2 published 50% or more women writers: Granta (53.5%) and Poetry (50%).

This matches the number of publications from 2016 that published 50% or more women writers, with Granta making the grade for a second year (50% in 2016)now joined by Poetry, while last year’s parity at Tin House (50.6% in 2016) has fallen just below our benchmark.

Meanwhile, 5 of these major outlets had women representing between 40% and 49.9% of their total publication: Harper’s (42.1%), The New York Times Book Review (45.9%), The New Republic (42.2%), The Paris Review (42.7%), and Tin House (49.7%).

Unfortunately, the undeniable majority, 8 out of 15 publications, failed to publish enough women writers to make up even 40% of their publication’s run in 2017: Boston Review (37.8%), London Review of Books (26.9%), The New Yorker (39.7%), The Atlantic(36.5%), The Nation (36.5%), The Threepenny Review (32.7%), and The Times Literary Supplement (35.9%).

The New York Review of Books had the most pronounced gender disparity of 2017’s VIDA Count, with only 23.3% of published writers who are women. Previously, the London Review of Books had exhibited the worst gender disparity, at 21.9% in 2016, with comparable numbers in prior years (23% in 2015, 22% in 2014, 21% in 2013). In 2016, The New York Review of Books successfully strove toward gender parity, with women as 46.9% of their contributors. However, they’ve historically exhibited lows of 21% (2015), 26% (2014), and 21% (2013).”

Det är ganska dyster läsning, även om exempelvis Granta utgör ett lysande undantag. Kan det bero på att ägaren är både kvinna och svensk? Skriver VIDA apropå de här siffrorna: ”This is a good reminder that achieving gender parity is not a one-time goal.” Läs hela undersökningen med kommentarer här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Klassiska amerikanska bokrecensioner

Amerikanska Lit Hub är en av mina favoritsajter om böcker. De lägger hela tiden upp nytt material och det är mångskiftande. Sajten är svårslagen om man vill försöka få en viss överblick av vad som kommer ut i USA och hur det tas emot.

Ett roligt inslag är Review of the Day, men jag tycker att deras växande samling med klassiska recensioner, Classic Reviews, är ännu mer underhållande. De är roliga att läsa för att de är välskrivna, för att man får en glimt in i en tid då böcker verkligen var på allvar, för att skribenterna tar ut svängarna, oavsett om de sågar eller hyllar. Jag tycker att det är fullt rimligt att betrakta recensionen som en genre i sig, som man kan läsa utan att ens vara intresserad av att läsa boken i fråga.

Det här är fem av de klassiska recensionerna, ett litet urval.

images (1)

David Foster Wallace recenserar Toward the End of Time av John Updike i The Observer 1997: ”John Updike, Champion Literary Phallocrat, Drops One; Is This Finally the End for Magnificent Narcissists?”

”Mailer, Updike, Roth-the Great Male Narcissists* who’ve dominated postwar realist fiction are now in their senescence, and it must seem to them no coincidence that the prospect of their own deaths appears backlit by the approaching millennium and on-line predictions of the death of the novel as we know it. When a solipsist dies, after all, everything goes with him. And no U.S. novelist has mapped the solipsist’s terrain better than John Updike, whose rise in the 60’s and 70’s established him as both chronicler and voice of probably the single most self-absorbed generation since Louis XIV.”

I den här recensionen, som bitvis är riktigt syrlig, ger sig Wallace kaxigt på en hel författargeneration, som han naturligtvis i någon mån är konkurrent till.


David Rimanelli recenserar I Love Dick av Chris Kraus i Bookforum 1998: ”I Love Dick”

”Chris Kraus’ ‘novel’ is a book not so much written as secreted. One is inescapably reminded of Capote’s put-down of Kerouac: that it was typing, not writing. But typing can be used to interesting literary effect. Psychic vomiting and a flat prose style shot through with banal dialogue are staples of a certain kind of ‘experimental’ ecriture, a style particularly appealing to wannabe bad boys (and girls) for its supposed rawness and lack of literary affectation. With I Love Dick, however, that lack of obvious literariness perfectly suits Kraus’ exhibitionism and her readers’ voyeurism.”

Rimanelli är inte direkt överväldigad av Kraus litterära memoar, som nog får sägas ha klassikerstatus idag. Myggor och tigrar av Maja Lundgren, fick ett liknande fientligt mottagande. Om jag minns rätt skrev jag själv en rätt obalanserad recension.


Phoebe-Lou Adams recenserar On The Road av Jack Kerouac i The Atlantic 1957: ”Recensionen”

”JACK KEROUAC’S second novel, On the Road (Viking, $3.95), concerns the adventures of the narrator, Sal Paradise, a war veteran who is studying on the G.I. bill and writing a book between drinks, and his younger friend, Dean Moriarty late of reform school. Neither of these boys can sit still. They race back and forth from New York to San Francisco, they charge from one party to another, they tour jazz joints, and Dean complicates the pattern by continually getting married. At odd moments they devote a little thought to finding Dean’s father, a confirmed drunk who is presumably bumming around somewhere west of the Mississippi.”

Det roliga med den här inledningen är att Adams nästan verkar förebrå de båda huvudkaraktärerna för att de är rastlösa, flänger runt och inte kan sitta still. Det är ju lite det som är idén med romanen, att gestalta den rastlöshet som präglade beatrörelsen. Men recensionen utmynnar i ganska positiva omdömen. Däremot tycker jag att jag ofta hör unga svenska kritiker och författare som dissar hela beatrörelsen. Den verkar inte vara det minsta hipp just nu.


”From almost any approach one chooses to take, ‘Speedboat’ is a non‐novel. […] Yet it is a very good book elegantly written, often funny, vivid in its presentation of the absurdities, the small and great horrors, the boobytraps with which our daily existence is strewn. Essentially it is a collage, an assemblage of tiny anecdotes, vignettes, overheard conversations, aphorisms and reflections.”

Den här recensionen är spännande för att den är så ambivalent. Den här romanen, eller icke-romanen, står högt upp på min lista över läsvärda moderna amerikanska klassiker.


Colson Whitehead recenserar A Multitude of Sins av Richard Ford i New York Times 2002:

”Almost every story deals with adultery, invariably in one of two stages: in the final dog days of an affair, or in the aftermath of an affair. The characters are nearly indistinguishable. If I were an epidemiologist, I’d say that some sort of spiritual epidemic had overtaken a segment of our nation’s white middle-class professionals, and has started to afflict white upper-middle-class professionals. These characters could use some good advice, and if they had friends, they might be able to ask for it, but they don’t have friends. Sometimes the men are named Roger or Tom, sometimes the women are named Nancy or Frances. If they have children, we rarely see them.”

Den här recensionen är ganska elak, på ett lite nedtonat passivt aggressivt sätt, men det borde en världsstjärna som Ford kunna ta. Istället ledde den till att Ford spottade på Whitehead och en evighetslång litterär fejd.

Skriv gärna och berätta om du har några svenska favoritrecensioner eller favoritkritiker. Skriv gärna och berätta vad du tycker om dagens litteraturkritik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Adam Kirsch: Demokratin behöver kritiken

”Nothing is easier or more pathetic than being a critic, because they’re people that can’t get the job done,” hävdade Trump i ett tal i våras. Mot kritikern ställde han en annan figur: ”The future belongs to the dreamers, not to the critics.”

I ”How to Live With Critics (Whether You’re an Artist or the President)” visar Adam Kirsch att det finns likheter mellan kritiken av kritiken inom politiken och inom konsterna. En hård motsättning präglar förhållandet mellan utövare och kritiker. Inom politiken känns impulsen att försöka tysta alla kritiker igen från fascismen.

Kritiken av kritiken är inte sällan hånfull, hävdar Kirsch. Jean Sibelius lär ha sagt att ingen någonsin rest en staty av en kritiker. Ett annat känt och hånfullt exempel, som tillskrivs den irländska författaren Brendan Behan, är påståendet att kritiker är som eunucker i ett harem: ”They see it being done every day, but they can’t do it themselves.”

Kirsch tycker inte att det är märkligt att utövarna av konsterna emellanåt blir upprörda, eftersom de ser på sitt verk som en slags gåvor till mänskligheten. Kirsch bygger ut liknelsen och säger att det är begripligt att någon som inte får sin gåva väl mottagen lackar ur. Men mottagaren av gåvan har heller ingen skyldighet att låtsas bli jublande glad.

Konstnärliga utövare som ogillar kritiker använder ofta ett outtalat det-är-tanken-som-räknas-argument, men ”the thought is not the only thing that counts. Once a work of art emerges from its creator’s study or studio, it becomes the possession of anyone who interacts with it, and therefore it is open to judgment: Do I actually derive pleasure and enlightenment from it?”

Styckets avslutande fråga går inte att komma runt och utgör, hävdar Kirsch, grunden för all kritik. Men alla ställer sig frågan när de möter olika konstnärliga uttryck. Kritikern är egentligen inte särskilt unik:

”A critic is just a reader or viewer or listener who makes the question explicit and tries to answer it publicly, for the benefit of other potential readers or viewers or listeners. In doing so, she operates on the assumption that the audience for a work, the recipient of a gift, is entitled to make a judgment on its worth. The realm of judgment is plural. Everyone brings his or her own values and standards to the work of judging. This means that it is also, essentially, democratic.”

Avseende demokratis framtid verkar Kirsch mena att just kritikern äger en sällsynt lämplig balans mellan verklighets- och möjlighetssinne: ”We will always need political dreamers; but for the sake of our democracy, we must hope that the future belongs to the critics.”

Och apropå antagonismen mellan författare och kritiker, i detta fall en författarkritiker, vilket kanske förklarar att kritiken tog så svårt: ”Richard Ford should swallow his pride over Colson Whitehead’s bad review” Den dåliga recensionen skrevs för 15 år sedan!

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar

Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood


James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”


I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Litterära termer 42: distant reading/fjärrläsning


”Algorithms might be poor at grasping context, but they excel at sifting through large amounts of data. This means they’re well-suited to what Franco Moretti at the Stanford Literary Lab calls distant reading – a zoomed-out, macroscopic literary analysis of hundreds, sometimes thousands, of texts. By crunching through this ‘big data’, Moretti and his followers hope to discover aspects of literature that are invisible to scholars who go about merely reading books.”

Citerat ur ”When robots read books” av Inderjeet Mani i aeon magazine. Uttrycket ”som bara läser böcker” är lite lustigt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Intervju: Niklas Qvarnström, litteraturkritiker

Niklas Qvarnström Foto: Sara Alehed


Litteraturkritikens status har minskat de senaste decennierna. Som en ovanligt drastisk illustration till det kan man kanske erinra sig novellen ”Bullet in the Brain” av Tobias Wolff. En manlig kritiker är på en bank när beväpnade rånare med huvor stormar in i lokalen. Litteraturkritikern fäller någon kommentar och blir tillsagd att hålla käften. Men det är som om kritikern inte kan kontrollera sina impulser att agera smakdomare. Han får, vilket redan titeln avslöjar, en kula i huvudet.

Wollf skrev naturligtvis novellen som ett skämt, den är otippat humoristisk, men antipatier mot kritiker verkar vanligt, inte minst bland författare. Vilket naturligtvis är förståeligt, att kämpa i tre fyra år med en bok, investera allt man har i den, för att sedan bli avfärdad på 2500 tecken, det måste svida rejält. Men vad är alternativet? Att avskaffa negativa recensioner? Avskaffa litteraturkritiken?

Mitt förhållande till litteraturkritiker är ungefär som fans till fotbollslag eller som musiknördars till skivbolag. Man fastnar för vissa av dem och följer dem. Man bygger upp någon slags relation till dem. Göran Greider har varit som ett Hertha Berlin för mig och Horace Engdahl som ett Chelsea. Lars-Olof Franzén har varit som Blue Note och Bengt Holmqvist som Decca. Något i den stilen. Unga kritiker som Viola Bao och Victor Malm kan jag inte placera ännu, men jag vet att jag kommer att följa dem i åtskilliga år.

En av de svenska kritiker jag följer med störst behållning är Niklas Qvarnström, som skriver för bland annat Sydsvenskan. Han var vänlig nog att svara på frågor om litteraturkritik, ett ämne som det med jämna mellanrum förs ganska hårda debatter om.

Det vore roligt om du kunde börja med att berätta lite om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till kritiken? Minns du vilket ditt första arvoderade uppdrag var?

Min första arvoderade recension var mycket ambitiös. En lång anmälan av de första tre banden av Gunnar Ekelöfs Skrifter, med Reidar Ekner som redaktör, i Nordvästra Skånes Tidningar. Det var på hösten 1991, jag var tjugotvå och läste (eller hade precis läst) litteraturvetenskap i Lund. NST hade på den tiden en driftig kulturredaktör som raggade unga talanger bland studenterna, beredda att skriva för billig peng. Utöver mig bland andra Kristina Lundblad, Gabriella Håkansson, Carl-Henrik Fredriksson och Jonas Thente. Jag tror jag fick 400 spänn för texten, men fick framförallt behålla de tjusiga böckerna som jag annars inte skulle haft råd att köpa. Jag skrev den för hand och renskrev på maskin, satt och tippexade över stavfel, varefter jag snällt gick till biblioteket och drog en kopia som jag skickade till tidningen med Posten. Det kunde ha sina risker; när min text om de tre sista banden publicerades halvannat år senare hade sidorna blandats ihop utan att någon upptäckt att resultatet var fullkomligt oläsbart.

Vad är allra roligast och mest givande med att bedriva kritik?

Roligast och mest givande är fortfarande att i efterhand, medan jag formulerar mig kring en bok jag just läst, förstå min egen läsupplevelse.

Det blossar med jämna mellanrum upp debatter om litteraturkritik. De inleds vanligtvis med att någon inom det litterära fältet, oftast någon som är lite äldre, påstår att det litterära samtalet har förflackats. På det följer svar av kritiker eller kulturchefer som svarar att kritiken i stort sett är oförändrad eller att den till och med har blivit bättre. Mer sällan diskuteras den grundläggande frågan varför det är viktigt, för hela det litterära fältet, att det finns en vital litteraturkritik. Skulle du kunna berätta lite om din syn på litteraturkritik? Vilka funktioner tycker du att dagens litteraturkritik har och bör ha?

Jag deltar aldrig i debatter om kritikens utan tvivel ständigt pågående kris, men hoppas bidra med ett svar på vilka funktioner jag tycker litteraturkritiken bör ha genom de recensioner jag skriver. Det vill säga (i bästa fall) kvalificerade omdömen, formulerade på ett (i bästa fall) förtjänstfullt sätt, som (i bästa fall) tar hänsyn till ambitionen hos författaren och i viss mån förlaget, till den tänkta målgruppen och så vidare, och som (i bästa fall) även lyckas säga något värdefullt om litteratur och mänskliga villkor.

Under förra året pågick en ganska hätsk och segsliten debatt. Till ganska stor del handlade den om resurser, om minskade kulturbudgetar, snåla arvoden till frilansare etcetera. Jag minns att jag tänkte att kritikens kris kanske är djupare. Vi lever i en tid i vilken de allra flesta inte längre tror på objektiva estetiska, eller ens etiska, värden. Om det är sant, varur ska litteraturkritiken då hämta sin legitimitet? Vad kan litteraturkritiken erbjuda som inte en algoritm på Amazon kan erbjuda?

Svaret ligger lite grann i frågan: Vad litteraturkritiken kan erbjuda är (i bästa fall) kvalificerade subjektiva omdömen, just med tanke på att det inte finns och aldrig har funnits några objektiva estetiska värden. En undertecknad text har en avsändare som en algoritm saknar.

Serietecknaren Liv Strömquist gjorde för en tid sedan en spaning, i någon av de poddar hon medverkar i. Den gick ut på att det har blivit allt vanligare att kritiker recenserar karaktärer, snarare än boken, filmen eller teveserien som ett autonomt konstverk. Hennes främsta exempel kom nog från teveserien Boys; flera kritiker sågade den för att de inte tyckte att karaktärerna var några sköna snubbar. Finns det, tycker du, en liknande tendens inom litteraturkritiken? Har moralen delvis trängt undan estetiken i kritiken?

Det finns det säkert. Nyligen hörde jag om ett universitet i USA som strukit Albert Camus Främlingen från litteraturlistan, på studenternas begäran, eftersom de tyckte att huvudpersonen betedde sig rasistiskt, och det är ju inte bra om så sker i verkligheten. Uppbyggligheten är litteraturens främsta fiende. Vissa identitetspolitiska perspektiv, som blir vanligare inom kritiken, kan som jag ser det bädda för moralism.

Jag läste nyligen en underhållande och pretentiös essä, Pretentiousness. Enligt författaren, Dan Fox, är det pretentiösa en förutsättning för ett blomstrande kulturliv. När jag läste essän tänkte jag mig kritiken lite som en frizon för det pretentiösa. Kan litteraturkritiken vara ett fält där det pretentiösa inte bara är tillåtet, utan också något eftersträvansvärt? Eller är det just det som upplevs som pretentiöst som riskerar att stöta bort läsarna?

Både ock. Att ha pretentioner (i bemärkelsen ambitioner) behöver ju inte vara fel; pretentiöst (i bemärkelsen pompöst) blir det väl om det inte finns täckning för anspråken. Men, beträffande kultursidor och kritik: om referenserna, statistiken och terminologin på en sportsida stöter bort de läsare som inte förstår innehållet, ser man det inte som ett problem.

Det finns en uppfattning, kanske vanligare förr, att kritik är eller kan vara en litterär form i sig. New York Times filmkritiker A.O. Scott ansluter exempelvis till den här tanken i helt nyligen utgivna Better Living Through Criticism. Skulle du kunna nämna några kritiker som du tycker lever upp till de här anspråken och som du gärna läser? Berätta gärna vad som utmärker dem.

Film- och litteraturkritiken av Göran Sommardal på radion är ofta språkligt virtuos och underhållande i egen rätt. Jonas Thente kverulerar stilfullt i DN. Isabelle Ståhl sätter samman oväntade referenser i Svenskan. Torbjörn Elensky har folkbildande kvaliteter. Gabriella Håkansson är ofta passionerat hissande och dissande i Sydsvenskan. Som Thente för en del år sedan skrev i sin dödsruna över den i förtid bortgångne GP-kritikern Johan Dahlbäck: att hans recensioner ofta var litterärt överlägsna de böcker han anmälde. Det finns flera exempel på det. Dessutom är ju många kritiker också författare.

Grand Zero

Ett varmt tack till Niklas Qvarnström, som också är författare till romanen Grand Zero:

”Blev världen en annan efter 11 september 2001? I debuten Grand Zero ger Niklas Qvarnström ett långt, kaotiskt och labyrintiskt svar på den frågan, och serverar samtidigt det svenska bokårets mest häpnadsväckande romanäventyr.”
Eva Johansson i Svenska Dagbladet

Här kan du läsa om Qvarnströms favoritböcker 2015.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Amanda Svensson lanserar linje 3 i kritikerdebatten

”I den ständigt återkommande, och tröttsamt förutsägbara, kritikdebatten tycks det egentligen bara finnas två gångbara ståndpunkter: ‘Det var bättre förr’ och ‘Det är bättre nu’. Hyfsat onyanserat av en yrkeskår som arbetar med just nyanser, kan man tycka (här åsyftas alltså kritikerna själva, som ju faktiskt är de som primärt för kritikdebatten). På föga vetenskaplig grund, efter att så långt jag iddes ha plöjt igenom ett par volymer av Eyvind Johnsons samlade kritik, alla utkomna på Ellerströms, vill jag drista mig till att introducera en tredje linje: Litteraturkritiken är kvalitativt, om än inte kvantitativt, totalt oförändrad sedan 1920- och 30-talet.”

Citerat ur ”Bättre förr när det var sämre” av Amanda Svensson i Sydsvenskan, 6 juli 2016

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Jessa Crispin i intervju om Bookslut, om varför webbfanzinet läggs ned, medierna och samtidslitteraturen

2002 var Jessa Crispin en 23 år gammal college drop out bosatt i Texas. Då startade hon webbfanzinet Bookslut, som hade en tydlig inriktning på litteratur utgiven av små och medelstora förlag.logonew

Sakta med säkert växte Bookslut, vars numer klassiska logga är en naken läsande kvinna, till en mindre maktfaktor på det som då entusiastiskt kallades Bookternet – samtidigt som tidningsbranschen skar ned allt mer drakoniskt på sin litteraturbevakning, så frodades den på internet, som många knöt stora förhoppningar till. Häromdagen meddelade Crispin i ett lakoniskt blogginlägg att Bookslut läggs ner.

Majnumret av Bookslut är det sista. Webbfanzinet och dess arkiv kommer emellertid att finnas kvar på nätet ”tills apokalypsen kommer”.

I samband med nedläggningen gav Crispin en intervju i New York Magazine, i vilken hon förklarar att orsaken till nedläggningen delvis har ekonomiska orsaker. Hon berättar också att hon inte har särskilt mycket till övers för den samtida amerikanska litteraturen, särskilt inte den omstridda MFA-litteraturen:

”You’re not a fan of the industry.

Part of the reason why I disengaged from it is I just don’t find American literature interesting. I find MFA culture terrible. Everyone is super-cheerful because they’re trying to sell you something, and I find it really repulsive. There seems to be less and less underground. And what it’s replaced by is this very professional, shiny, happy plastic version of literature.”

Vid det här laget är Jessa Crispin snarast en del av branschen och hon kommer inte gå sysslolös när Bookslut går i graven. Svaret på frågan vad hon är mest stolt över:

”I don’t know, just that we existed at all seems like a nice thing. I’m proud of the fact that we covered women, work in translation, and writers of color, and we did it without being fussy about it.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer, Nyheter