Tag Archives: litteraturkritiker

Litterära termer 46: Kakutanied

”A good review brought on elation. ‘It was like having the good fairy touch you on the shoulder with her wand,’ Mary Karr told NPR. A bad one incited rage, sometimes despair. Nicholson Baker compared getting a negative Kakutani review to undergoing surgery without anesthesia; Jonathan Franzen called her ‘the stupidest person in New York.’ (She had deemed his memoir ‘an odious self-portrait of the artist as a young jackass.’) What made her scary to writers made her reliable to readers: you couldn’t easily predict where her favor would fall. […] More so than any critic working today, Kakutani has become synonymous with her profession. Her name long ago entered the lexicon as a verb (‘to be Kakutanied’), a signifier of the ultimate cultural prestige.”

Citerat ur ”Farwell, Michiko Kakutani” av Alexandra Schwartz i New Yorker, juli 29, 2017. Bra artikel om att Kakutani avslutar sin tjänst som kritiker på New York Times efter 38 år.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer

Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood

13069524_O_1

James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

13076294_O_1

I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

The Guardian: Intervju med bokaktuelle James Wood

Peter Conrad: ”Could there, I asked Wood, be such a thing as a religious novel – a book that is positively for God, not against him?”

James Wood: ”Probably not,” he replied. “I can only think of bad Christian novels, like Graham Greene’s. There are mystical novels – To the Lighthouse, Mrs Dalloway – and in The Brothers Karamazov you have something like the iconostasis in a Russian Orthodox cathedral […]”

Citerat ur intervju i The Guardian med kritikern James Wood, som är aktuell med The Nearest Thing to Life (Jonathan Cape). Wood har en sällsynt förmåga att enkelt förklara hur svåra böcker fungerar.

9780224102049

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Nick Hornbys 10 bokfynd från de senaste tio åren

Screen shot 2014 08 27 at 11.06.41 am

Författaren och journalisten Nick Hornby skriver väldigt underhållande i The Sunday Times om sina år som ung recensent. Man kan inte direkt säga att han marknadsför kritikeryrket, men för tio år sedan fick han ett annorlunda uppdrag. Tidskriften The Believer gav honom i uppdrag att skriva en kolumn om det han hade läst föregående månad. Han fick läsa vad han ville, skönlitteratur och sakprosa, men han fick bara skriva om böcker han tyckte om. Texterna skulle vara positiva.

The Believer, en i många bemärkelser väldigt vacker tidskrift, har en no-snark-policy, en regel som säger att den ska vara fri från skarp kritik. Policyn har tidigare väckt en del uppseende men nu verkar snarast trenden generellt gå mot en trevligare ton inom kritiken. Nick Hornby verkar hursomhelst trivas med sitt uppdrag, som för många säkert låter drömlikt: Läs vad du vill och skriv om det.

Hornby skriver om tiden som traditionell kritiker. Han skriver om tiden som kolumnist för The Believer. Och han berättar om sina 10 främsta bokfynd under sina 10 år som fast kolumnist: ”The perils of a book critic”.

Här kan du teckna en prenumeration eller köpa gamla nummer av The Believer billigt. Vi rekommenderar även deras podcast, The Organist, varmt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Hur hårt får man såga en bok?

hatchet_jobs_pb”Rick Moody is the worst writer of his generation.”

Det är den inledande meningen i kritikern Dale Pecks omtalade recension av Rick Moodys The Black Veil. Recensionen infördes i New Republic 2002 under titeln ”The Moody Blues”. Den är också en nyckeltext i Hatchet Jobs. Writings on Contemporary Fiction (The New Press, 2005), som är en samling med Dale Pecks ofta essälånga sågningar.

Det var recensionen av The Black Veil som skaffade Peck fler fiender än han kunde hantera, inte minst på tidskriften The Believer. Den utlöste en mindre kritikerstorm, som fick Peck att besluta sig för att begrava yxan för gott. Hatchet Jobs är därför ett slags bokslut över en kritikergärning.

Under läsningen dyker en och samma fråga upp igen och igen: Hur hårt får man såga en bok? Dale Peck, som själv är författare, tar visserligen avsked av kritiken med Hatchet Jobs, men han ber inte om ursäkt för sin kritikergärning, han tycker att det är hans kritiker som överreagerat.

När jag läser Peck kommer jag att tänka på mina egna recensioner, och minns flera i vilka jag tycker att jag gick för långt, recensioner i vilka jag varit raljant och mästrande. En handfull personer kanske rentav förtjänar en ursäkt, men jag tror och hoppas att jag, precis som Peck, inte varit onödigt hård mot debutanter eller mindre kända författare.

Peck skriver väldigt förklenande om olika författare, han avfärdar en roman som låg och på vissa sätt fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, Infinite Jest, med orden ”David Foster Wallace has not merely written (and, I might add, found publishers for) what amounts to an airbrushed handjob of Thomas Pynchons fiction: hes done it twice.” Därmed sågar Peck också debuten, The Broom of the System.

Peck ger sig uteslutande på giganter i den samtida engelskspråkiga prosan, de allra, allra största. Förutom Moody och Wallace, storheter som Philip Roth, Colson Whithead, Jim Crace, Julian Barnes och Kurt Vonnegut. Och Dale Peck motiverar väldigt utförligt varför han tycker att en bok inte lever upp till förväntningarna man kan ställa på den, om man betraktar den som ett seriöst ordkonstverk.

Ju mer jag läser Peck desto bättre tycker jag om honom som kritiker, men hans recensioner lider ofta av ett och samma problem: överdrifter. Det är exempelvis inte sant att Rick Moody är den sämsta författaren i sin generation. The Black Veil var ingen lyckad bok, kanske Moodys dittills sämsta, men den inledande överdriften i recensionen tar liksom udden av alla goda argument Peck framför i resten av den långa recensionen.

Det är samma sak med The Broom of the System och Infinite Jest, David Foster Wallace var verkligen inspirerad av Thomas Pynchon – det mesta tyder på att han själv ansåg att detta inflytande inte enbart var av godo – men åtminstone Infinite Jest står sig fortfarande som en originell och väldigt underhållande roman.

Dessutom verkar Dale Peck drivas av en genuin kärlek till litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet. Han har en tydlig linje som han inte viker ifrån, inte ens när han recenserar de coolaste författarna eller författare som tippas vinna Nobelpriset. Han verkar omfatta en teori som är både ganska rolig och lite udda – roten till det mesta som är dåligt med dagens litteratur är… Ulysses av James Joyce.

Det är alltså denna megaklassiker som är den huvudsakliga orsaken till allt som är fel med den samtida prosan. Det är en lång historia men lite förenklat kan man säga att Peck menar att allt för många av dagens författare skriver för andra författare, han är alltså inte någon elitist. Men kanske är det stora problemet ett form av självöverskattning, att litteraturen så att säga står och faller med att just han försvarar den. Överdrifterna kanske mer är ett utslag av desperation än av elakhet?

Hatchet Jobs rekommenderas varmt till alla som är intresserade av samtida amerikansk litteratur och litteraturkritik. Det är inte ofta man man läser något så passionerat om samtida litteratur. Det är en verkligt stimulerande bok, också när man inte håller med, modig och oerhört inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Kritikern AA Gill vann årliga tävlingen Hatchet Job Award

Litteraturkritikern AA Gill vann årets Hatchet Job Award of the Year för sin giftiga recension av Morrisseys Autobiography. Läs mer om tävlingen. Ett illustrativt utdrag, själva slutklämmen, ur den vinnande recensionen:

There are many pop autobiographies that shouldn’t be written. Some to protect the unwary reader, and some to protect the author. In Morrissey’s case, he has managed both. This is a book that cries out like one of his maudlin ditties to be edited. But were an editor to start, there would be no stopping. It is a heavy tome, utterly devoid of insight, warmth, wisdom or likeability. It is a potential firelighter of vanity, self-pity and logorrhoeic dullness. Putting it in Penguin Classics doesn’t diminish Aristotle or Homer or Tolstoy; it just roundly mocks Morrissey, and this is a humiliation constructed by the self-regard of its victim.

I kommentarsfältet blev det snart fullt drag, i skrivande stund drygt 500 kommentarer, varav en hel del från uppretade Morrissey-fans. Men AA Gill kommer, förutom äran, få en guldyxa och en hel årsförbrukning av konserverade räkor. Läs hela den vinnande recensionen.

Gill har tidigare väckt uppståndelse och rubriker på grund av sin kritiska gärning: ”Chef attacked kitchen worker after critic AA Gill called food ‘disgusting’

Läsning på samma tema: ”Är sågningarnas tid förbi eller börjar kritiken bli för mesig?” och ”Den brutala brittiska sågningen, en våldsam kvarleva i stil med rävjakt?” och ”Do We Really Need Negative Book Reviews?

Skriv gärna i kommentarsfältet vad du tycker om sågningar. Är det kanske lika bra att inte ödsla energi på dåliga böcker? Eller har kritiken blivit för mesig?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

litterära termer 10: limnphomaniac

Uttrycket kommer från en artikel i Harper’s Magzine, ”Limnphomaniac”, i vilken litteraturkritikern Christian Lorentzen driver med en kollega på New York Times, Michiko Kakutani, för att hon använder olika former av verbet limn så ofta. Det är ganska ovanligt men den ursprungliga betydelsen är att teckna eller måla en yta, men används i det här fallet närmast synonymt med beskriva. En ordbok på nätet anger exemplet ”the novel limns the frontier life of the settlers”.

Ordet limnphomaniac är i princip oanvändbart, om man inte brukar tala om Kakutani eller andra personer som använder olika former av verbet limn ofta, men borde kunna användas i överförd betydelse om personer, inte bara litteraturkritiker, som använder ovanligt svåra och sällsynta ord ovanligt ofta.

O.W.

1 kommentar

Filed under Litterära termer