FONO5
SUSAN HOWE & NATHANIEL MACKEY — STRAY: A GRAPHIC TONE
Fonograf Editions
Två vinylskivor från USA med poesi når mig via BearBooks. Den ena, Stray: A graphic tone, undersöker relationen mellan text och ljud. 2016 gjorde Shannon Ebner en utställning med fotografier ur böcker av Susan Howe och Nathaniel Mackey. Bägge poeterna jobbar oerhört medvetet grafiskt med sina böcker, och jag hade verkligen velat se utställningen.
Jag tänker mig att en avfotograferad boksida kan understryka poesins skönhet och eftertanke — mer än vad som är fallet vid direkt läsning. Och under utställningen spelades en unik skiva in med diktuppläsningar och annat. Det är den som nu har utkommit under titeln ”Sträva bort — en grafisk klang”. Utställningen fortsätter snurra, så att säga, och omslaget är rikt på dokumentation och information. Man blir sittande länge.
Susan Howe, född 1937, är en av världens mest inflytelserika poeter. På svenska finns en vacker urvalsvolym med dikter, Spinnaker, och en långessä, i översättning av Marie Silkeberg. Howe använder språket som material. På riktigt. Hon hittar grejer i arkiv och gamla böcker och ställer upp dem som dikter som handlar om demokratins sårytor i det amerikanska samhället, och om de fina ord som försöker täcka över dem.
Och hon jobbar med collagedikter där raderna täcker över varann, eller bara består av fragment. Att höra henne läsa blir en uppenbarelse, som förstärks av en intervju som tvärsäkert förklarar att det är ljudet hon eftersträvar när hon jobbar med det grafiska uttrycket. Så ett utdrag ur den tunga sorgeboken That This går faktiskt att läsa upp trots att raderna går kors och tvärs. Avbrotten blir en del av tidsflödet. ”Det skrivna är partitur” för att citera Jan Olov Ulléns essä om Sonnevi och musiken.
På andra sidan av skivan gör jag en ny bekantskap och möter Nathaniel Mackey (född 1947) utan förhandskunskap, men med örat upptränat efter att ha lyssnat noga på Howe. Hans dikter har afrikanska teman och apostroferar dogonfolket och deras förmänskliga förfäder andoumboulo. Jag måste framöver sätta mig in i hans dikter och teoretiska arbete. Men vad är det jag hör från grammofonen? Det är kort och gott polyrytmik i arbete. Fast på vacker engelska. Polyrytmik är samlingstermen för det musikaliska hantverk särskilt i Västafrika som blandar tystnader och olika taktarter till synes fritt och improviserat, men ändå så att det bildas växande helheter och mönster — tills ett slut ändå infinner sig. Och någonting har hänt under tiden. Trummorna, stränginstrumenten och xylofonerna har gjort en gemensam resa och kommit tillbaka.
Mackey har ett enormt förfinat handlag med rytmerna, pauserna och taktbytena. Men det som är grundvalen i hans poesi är att också språkljuden återkommer musikaliskt, som rim fast i början av orden och i vokalerna. (Liksom i den fornnordiska diktningens allitteration och assonans.) Språkljuden är hans bärande instrument, och att lyssna ger genast stimulans och idéer. Således är Ebners projekt att undersöka relationen mellan grafisk form och ljud ett oerhört lyckat experiment. Skivan når fram till väsentligheter, och uppmuntrar till ett mer intensivt och infallsrikt lyssnande också till andra vanliga poeter som bara läser högt. Ett lyssnande till tystnaderna och skiftningarna. Till världens närvaro.
John Swedenmark
Ett varmt tack till John för att han hade vänligheten att skriva om den här skivan. Jag beställde två LP från Fonograf Editions, som är specialinriktade på att ge ut samtida amerikansk poesi på vinyl-LP. Besök hemsidan, där du även kan lyssna på inspelningar.
O.W.
BearBooks 