That the loved and hated aspects of the mother no longer intersect as cleavage. That after the war, segue to keening. That a choice of neuroses.
Badly drawn figures can nevertheless serve as proof. Just as inexact images will permit strict logical inference. Your father stomps into the room and demands you listen.
To experience depression as sharper perception. To geometry according. To parts to play.
Each crossing of space vows us to chance. You could walk away from your father’s dirty old dressing gown. NO EXIT in the foreground introjects greed rather than solids. Could you feel in numbers?
You must not demand that the image itself be compelling, that it displace logic. That you feel strong or guilty, heat or cold, feel surface. Skin. Weaned suddenly.
Result: increased consonants of loss as have no cure and narrow compass. Each vowel akin to mourning.
To make reparation. Retracing your steps is without medical value. The depressive position: Destroy or destory. Today.
Rosmarie Waldrop
© Rosmarie Waldrop
Ett stort tack till Rosmarie Waldrop, poet, översättare och förläggare, för att vi fick publicera den här prosadikten. Vi bad henne komma med tre förslag och av dem valde vi ”The Depressive Position”, som är hämtad ur SPLITTING IMAGE, (Zasterle Press, 2005).
Waldrop, född 1935 i Tyskland, har länge varit en av den amerikanska samtidslyrikens tongivande poeter och hon har influerat mängder av kollegor. Tillsammans med maken Keith Waldrop startade och drev hon även Burning Deck Magazine som sedermera utvecklades till Burning Deck Press, två viktiga institutioner för den innovativa och experimentella lyriken.
Rosmarie Waldrop kom till USA i slutet av 50-talet och visste tidigt att hon ville bli poet, men tvivlade inledningsvis på sin förmåga:
”It was only gradually that I mustered the courage to attempt poems in English and to translate into English. It came with the realization that the discrepancies between my two languages need not be an obstacle, but could, on the contrary, become a generative force.”
Waldrop har skrivit drygt tjugo böcker, mest poesi och essäer, på svenska finns bland annat Äpplets vana att falla (Rámus, 2011). Den fick en mycket uppskattande recension i DN, i vilken Ann Hallberg ser ett poetiskt och existentiellt släktskap mellan Rosmarie Waldrop och Inger Christensen.
Ola Wihlke
BearBooks 