Tag Archives: lyrisk essä

Maggie Nelson: Blått

nelson_blatt_omslag_inb_0

Maggie Nelson
Blått
Övers. Viola Bao
Omslag: Lars Sundh
Modernista

Maggie Nelson fick sitt definitiva genombrott med den självbiografiska essäboken Argonauterna [The Argonauts, 2015]. Den var något av årets bok när den kom ut i USA. Nu har Modernista även blickat bakåt och ger ut Nelsons lika egensinniga genombrottsbok Blått [Bluets, 2009], i briljant översättning av Viola Bao.

Det är svårt att ringa in vad Blått är för ett kreatur, men man kan beskriva den som en delvis självbiografisk lyrisk essäbok, och den har lånat sin form från Wittgensteins Anmärkningar om färger, som filosofen skrev när han var döende i magcancer. Hans anteckningar kretsar kring ämnena färg och smärta. Nelson har delat upp sina anteckningar i 240 paragrafer, från meningskorta till dem som fyller en hel sida. Det här är den första paragrafen:

”1. Anta att jag skulle börja med att säga att jag förälskat sig en färg. Anta att jag skulle berätta det som vore det en bekännelse; anta att jag trasade sönder min servett medan vi pratade. Det började långsamt. En uppskattning, en känsla av samhörighet. Så – en dag – blev det mer på allvar. Sedan (medan jag tittar ned i en tekopp, dess botten fläckad av tunn, brun smuts ringlad i form av en sjöhäst) blev det på något sätt mer personligt.”

Inledningen är typisk, med sitt personliga, nästan intima tilltal, och en omsorg om precisionen trots att ämnet, kärleken till färgen blått, framstår som notoriskt svårt att ringa in. Som i alla Nelsons böcker är det tätt mellan citaten. Hon återvänder till äldre tiders färglära, med Goethe i spetsen, och utforskar religionernas syn på blått.

Nelson skrev boken som en reaktion på två saker, att hon miste sin kärlek samt att en av hennes vänner råkade ut för en mycket allvarlig och handikappande olycka. Blått och smärta. Mot de och andra ämnen ställer hon det hon kallar för ”knullandet”, en bortomspråklig erfarenhet om vilket det är meningslöst att tala.

Jag tycker att Blått är hypnotisk, men svårläst. Man läser och man läser om. Blått är naturligtvis en slags sorgebok, men också mycket mer – en poetisk-filosofisk undersökning av lidandet och lidelsen, kärlekens och begärens begränsningar, allt reflekterat genom alla tänkbara nyanser av blått. Fragment av blått.

Paragraferna är inte ordnade kronologiskt, jag tror att de snarast är ordnade efter musikaliska principer. Det är smått fantastiskt att översättaren, kritikern Viola Bao, så väl lyckats överföra rytmerna från engelskan till svenskan. Blått är en stor liten bok man kan bära med sig genom livet och återkomma till – vacker, melankolisk och smärtsam.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner