Etikettarkiv: magisk realism

Hell César – två nya böcker av César Aira

9789146226734

unnamed

César Aira
Fri flykt framåt. Tre Berättelse
Övers. Manni Kössler
Wahlström & Widstrand

César Aira
Dinner
Övers. Katherine Silver
New Directions

När den argentinske författaren César Airas förra bok, The Musical Brain, skulle lanseras i USA gav han en intervju i radio. Det var en helt konventionell intervju, lite trevande men vid ett tillfälle blev det aningen pinsamt, och roligt, eftersom Aira låter genuint konsternerad när radioprogrammets värd ställer en av sina frågor om hans författarskap:

– Would you call it magic realism?

– Magic?

– Realism.

– No, no, no, no, no, I don’t like realism in any of its forms.

– Even magical?

– The worst.

Aira är en sällsynt fantasifull författare och det är lätt att förstå att han inte vill associeras med realismen. Men varför tar han så starkt avstånd från den magiska realismen? Min gissning är att Aira tycker att den magiska realismen visserligen är fantasifull, men att den stelnat i ett manér och blivit förutsägbar.

unnamed

Det har säkert också betydelse att den magiska realismen under lång tid skymde sikten för nästan all annan latinamerikansk litteratur. Airas egna noveller och kortromaner – han har gett ut ett 90-tal böcker men de är i regel knappt 100 sidor långa – är sällsynt oförutsägbara. Det är ett av deras kännetecken. Ett exempel: I en berättelse klonar en vetenskapsman den mexikanska författaren Carlos Fuentes.

En annan skillnad, skulle jag hävda, är att Aira i mycket högre utsträckning än de magiska realisterna är filosofiskt orienterad. Ofta kan man läsa honom på (minst) två plan – ett ytplan och ett mer filosofiskt. Om radiointervjuaren hade nämnt landsmannen Jorge Luis Borges istället för den magiska realismen hade antagligen Aira reagerat mer positivt. Bägge författarnas böcker har ofta ett både fantastiskt och essäistiskt drag.

9789146221500

César Aira introducerades på svenska med volymen 3 x César Aira 2012, och Magnus William-Olsson skrev ett mycket bra introducerande förord som tar fasta på Airas egensinne. Och nu kommer, äntligen, Fri flykt framåtPrecis som den föregående boken utgörs den av tre kortromaner.

Den första berättelsen, Hur jag blev nunna, handlar om en flicka, berättaren, som får följa med sin far till en glassbar. Allt är upplagt för trevligt umgänge mellan far och dotter, men hon tycker att glassen smakar förfärligt, vilket fadern först vägrar acceptera. Alla tycker om glass, särskilt barn! Flickans pappa tar sedermera ut sina aggressioner på glassförsäljaren.

Det börjar som en vanlig skildring av ett barndomsminne, men snart ändrar texten karaktär: ”Jag fick aldrig reda på hur jag kom ut från glassbutiken, hur de fick ut mig… eller vad som hände… Jag förlorade medvetandet, min kropp började lösas upp… bokstavligen…” Berättaren återger flera drömmar, kusliga mardrömmar, och vid det här laget har Aira läsaren i sitt grepp, åtminstone de läsare som uppskattar Airas tvära kast, hans blandning av stilar och idiom och absurda humor. Själv kallar Aira sin stil ”fuga hacia adelente” (flykt framåt) som innebär att han improviserar sig fram. Det kan vara värt att notera att han som akademiker studerat främst poesi: konstruktivismen, Rimbaud och Mallarmé.

Volymens andra kortroman, Varamo, en surrealistisk berättelse om en torr byråkrat som vaknar upp en morgon och då förvandlats till ett första rangens litterära genier. Han skriver den mest banbrytande dikten i den latinamerikanska litteraturens historia.

Den tredje kortromanen, Spöken, som mycket riktigt är en spökhistoria. Den handlar om en grupp migranter som bor i ett byggprojekt som är hemsökt, och en av kvinnorna blir attraherad av en av vålnaderna. Det är inte alltid lätt att läsa Aira, det är inte alltid lätt att förstå hans berättelser, men det är i gengäld aldrig tråkigt att läsa honom. Ibland har jag förstått poängerna med en berättelse först vid en andra genomläsning.

Det finns alltså sex böcker av Cèsar Aira på svenska – Manni Kösslers översättningar är förträffliga – och man kan bara hoppas att Wahlström & Widstrand följer upp den här satsningen, Aira visar än en gång varför han räknas som en av Latinamerikas allra mest spännande och egensinniga författare.

Conversations (1)

I USA får också allt fler upp ögonen för Aira, mycket tack vare New Directions som gett ut 12 titlar – Aira var ju dessutom nära att vinna Man Booker International – men de ger ut kortromanerna en och en, i små fina häftade volymer, som den senaste, Dinner.

Handlingen utspelar sig i den lilla staden Coronel Pringles, där Aira är född, och berättelsen börjar med att en ungkarl i sextioårsåldern går på middag med sin mor, som han bor tillsammans med, hos en välbärgad vän i trakten. Det är mest modern och vännen som pratar, framförallt pratar de om olika personer i Pringles. Berättar ungkarlen om sin mor: ”[…] she was the one who most enjoyed the conversation that evening – it was the only think she did enjoy – because the names of the families were being constantly mentioned – magic words that distilled her entire interest in life.”

Ungkarlen kan däremot inte uppbåda samma intresse för vare sig namnen eller deras bärare. Det är som en brist eller en förmåga han helt enkelt saknar. De pratar på, om allt möjligt, om en mystisk grop igen kunde förklara hur det uppkommit och om muraren som ibland promenerade till kyrkogården för att muntra upp sig. Värden är också angelägen om att visa sina gamla mekaniska leksaker, av den där typen som man kan vrida upp. Konstigare än så blev inte den middagen.

Men när mannen och hans mor kommer hem, beslutar han sig för att titta på teve, han påstår att det är det enda han sysslar med. Han surfar runt på sina cirka sjuttio kanaler, men bestämmer sig sedan för att titta på en lokal kabelkanal. Där pågår nyhetssändningar, det händer inte mycket i Pringles, men så plötsligt får reportern reda på att de döda har börjat stiga upp från sina gravar. Det visar sig vara sant och dessutom så är dessa zombies på jakt efter de levandes hjärnor (det är endorfinerna de vill åt), som de girigt sörplar i sig sedan de knäckt deras skallar. De går bärsärkagång.

Dinner är en zombieroman skriven, gissar jag, av en Aira på sitt allra bästa humör. Förutom att den handlar om zombies handlar den om namn, eller kanske snarare om språket, och hur det är kopplat till vår identitet. Redan på första sidan talade ju den åldrade ungkarlen om namnen på invånarna i staden som ”magiska ord”. Tyvärr kan jag inte avslöja vad som händer sedan, men jag tycker att Dinner är en sensationellt underhållande liten roman – smart, annorlunda och väldigt humoristisk. Dinner och Hur jag blev nunna är mina två favoriter av de här fyra berättelserna.

I en intervju med BOMB Magazine sa Aira: ”In my work everything is invented, and I can go on inventing indefinitely.” Det låter löftesrikt.

Som avslutning på recensionen, avslutningen på den recension Patti Smith skrev av The Musical Brain: ”Hail César! I can only marvel at the amount of yarn he spins in order to tell tales of his own, from the political fable to the elaborately spun joke enriched with philosophy.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Novellen 106: ”The Go-Slow” av Nnedi Okorafor

wayofthewizard

Köp

Bidragen i antologin The Way of the Wizard (2010) är väl till större delen fantasy, men novellen ”The Go-Slow” av Nnedi Okorafor är kanske snarare magisk realism. Den utspelar sig hursomhelst i Owerri i södra Nigeria. Nkem, en ung firad filmstjärna, sitter i sin jaguar på väg till sin nya älskarinna. Men Nkem är inte särskilt belåten, det är en fruktansvärd trafikstockning:

”It was Nigerian style gridlock. The worst kind of traffic. It was a carnival of vehicles from cars to supersize trucks, nose to ass for miles, oozing, spewing, dribbling exhaust into the weighted heat under the hot penetrating African sun.”

Sakta men säkert och väldigt effektivt förvandlar Okorafor den här vardagliga situationen till något magiskt och ganska otippat. Det handlar om Ju-Ju och traditionella häxkonster. Det första illavarslande tecknet är en långhornad tjur med mjölkvita ögon.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Kazuo Ishiguros första roman på 10 år, fantasy med drakar, jättar och älvor

Snart kommer Kazuo Ishiguros nya roman ut, The Buried Giant (Faber), hans första på 10 år. Det måste betraktas som en av vårens stora litterära händelser och de tunga tidningarna har redan besökt honom och hans hustru i det idylliska hemmet på den engelska landsbygden.

New York Times laddar på med ett stort reportage och porträtt: ”For Kazuo Ishiguro, ‘The Buried Giant’ Is a Departure”.

Det gör även The Guardian: ”Kazuo Ishiguros turn to fantasy”

The Remains of the Day

Båda artiklarna är väldigt bra om man snabbt vill skaffa sig en bild av Ishiguros författarskap, som inleddes med noveller i antologin Introduction 7: Stories by New Writers (Faber, 1981) och debutromanen A Pale View of Hills (1982) och som omfattar genombrottsromanen The Remains of the Day (1989), When We Were Orphans (2000) och Never Let Me Go (2005).

Båda artiklarna berättar om hur Ishiguro påbörjade The Buried Giant för ungefär 10 år sedan. Efter ungefär 50 sidor drabbades han av allvarliga självtvivel. Romanen, en mytisk berättelse som handlar om det kollektiva minnet, utspelar sig för ungefär 1500 år sedan i ett urtida och vilt England befolkat av jättar, älvor, riddare och drakar. En dimma, glömskans dimma, sveper in landskapet.

Ishiguro bad sin hustru, Lorna, att läsa de inledande sidorna. Hennes dom var hård.

”Hon tittade på det och sa, ‘Det här duger inte,’” berättar Ishiguro för New York Times. ”‘Jag menar inte att du behöver göra små ändringar; du måste börja om från början.'”

Ishiguro lade boken åt sidan och skrev en novellsamling istället. Boken som senare skulle bli The Buried Giant blev liggande i sex år innan han började arbeta på den igen.

Den stora frågan i de båda artiklarna är dock – kommer läsarna gilla The Buried Giant, kommer de acceptera att Ishiguro skriver ren fantasy? Kommer de att följa honom in på territorier inmutade av George R.R. Martin och J.R.R. Tolkein?

hämta

Knopf Doubleday (USA)

Att han kan skriva en slags antydd fantasy har han bland annat bevisat med den briljanta novellen ”A Village After Dark” (New Yorker, 2001), som dessutom utspelar sig i en miljö som antyder ett historiskt England och handlar om minnets opålitlighet.

Ishiguro har skrivit både magisk realism och science fiction, så farhågorna är kanske något överdrivna?

Sonny Mehta, Ishiguros amerikanska förläggare på Alfred A. Knopf, påpekar att han alltid blir förbluffad av Ishiguros romaner.

Lev Grossman, själv fantasyförfattare, uttrycker förvåning: ”A misty Arthurian epic is just about the last thing I would have seen coming.”

Men vissa fans ser inte den nya romanen enbart som ett stort steg för Ishiguro, men som ett stort steg för hela fantasylitteraturen. I ett mejl till New York Times skriver David Mitchell, mest känd för Cloud Atlas och Bone Clocks, att om han vore tvingad att välja en enda favorit, “forced at knife point”, av Ishiguros romaner, så skulle han välja The Buried Giant för det sätt på vilket den använder troper från fantasy för att utforska frågor om kärleken och döden.

Med kombinationen av fantasy och litterär fiktion kan man uträtta saker som inte går att göra med vanlig realism, hävdar Mitchell också enligt artikeln. Han hoppas att The Buried Giant ska hjälpa till att göra genren fantasy mindre stigmatiserad: ”Bending the laws of what we call reality in a novel doesn’t necessarily lead to elves saying ‘Make haste! These woods will be swarming with orcs by nightfall.'”

Den tredje mars får vi veta vad kritikerna och läsarna tycker om att Kazuo Ishiguros nya roman. Är det okej att den är befolkad av drakar, jättar (ogres) och älvor (pixies)? Det är bara en vild gissning, men jag tycker att det lutar åt en succé. Och jag tror att fantasy som genre redan är på god väg att bli accepterad.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Nyheter

En novell varje kväll 72: ”A Very Old Man with Enormous Wings” av Gabriel García Márquez

Wikimedia Commons

Wikimedia Commons

The light was so weak at noon that when Pelayo was coming back to the house after throwing away the crabs, it was hard for him to see what it was that was moving and groaning in the rear of the courtyard. He had to go very close to see that it was an old man, a very old man, lying face down in the mud, who, in spite of his tremendous efforts, couldn’t get up, impeded by his enormous wings.”

Citerat ur inledningen av novellen ”A Very Old Man with Enormous Wings” av Gabriel García Márquez.

O.W.

 

 

Lämna en kommentar

Under Noveller

Gabriel García Márquez, 1927-2014

Wikimedia CommonsDen colombianske journalisten och författaren Gabriel García Márquez har avlidit, 87 år gammal, efter lång tids sjukdom. Han erövrade Nobelpriset i litteratur 1982 – ”för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter” – och fick etiketten ”magisk realism” klistrad på sina böcker, trots att de i själva verket var ganska varierande stilmässigt.

“I see dreams as part of life in general, but reality is much richer.”

Márquez var den riktigt stora stjärnan i det omfattande fenomenet som kallas El BoomBoom latinoamericano eller den latinamerikanska boomen. Flera latinamerikanska författare som var unga på 60- och 70-talet slog igenom samtidigt. Det är tveksamt om det skulle ha blivit någon riktig boom utan den colombianske storstjärnan.

Under de senaste två decennierna har många spanskspråkiga författare givit uttryck för en viss leda vid El Boom i allmänhet och magisk realism i synnerhet. En av dem är Roberto Bolaño (1953-2003), som sedan i sin tur ansågs skymma sikten för andra yngre spanskspråkiga författare när  han blev en megastjärna.

Men det är svårt att överskatta Gabriel García Márquez litterära inflytande – när hans böcker först översattes till andra språk var magisk realism ganska udda, även om man tar hänsyn till varianter av europeiska traditioner som surrealism och absurdism, idag är magisk realism en självklar del i de flesta nationella litteraturer och kan se helt olika ut. Gabriel García Márquez var utan tvekan en av 1900-talets stora ordkonstnärer.

Intervju: ”Gabriel Garcia Marquez, The Art of Fiction No. 69

Jon Lee Andersons profil över García Márquez i New Yorker.

Några av García Márquez mest kända och läsvärda romaner – den klassiska familjekrönikan Hundra år av ensamhet, oerhört vackert om olycklig kärlek  Love in the Time of Cholera och tidiga Översten får inga brev, som påstås vara en av författarens egna favoriter.

El País dödsruna: ”Muere Gabriel García Márquez: genio de la literatura universal”. Det dröjde inte länge efter dödsbudet innan kollegan Mario Vargas Llosa skickade kondoleanser till den spanska tidningen.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Nyheter

litterära termer 9: hysterisk realism

Hysterical realism is not exactly magical realism, but magical realism’s next stop. It is characterised by a fear of silence. This kind of realism is a perpetual motion machine that appears to have been embarrassed into velocity. Stories and sub-stories sprout on every page. There is a pursuit of  vitality at all costs. Recent novels by Rushdie, Pynchon, DeLillo, Foster Wallace, Zadie Smith and others have featured a great rock musician who played air guitar in his crib (Rushdie); a talking dog, a mechanical duck and a giant octagonal cheese (Pynchon); a nun obsessed with germs who may be a reincarnation of J Edgar Hoover (DeLillo); a terrorist group devoted to the liberation of Quebec who move around in wheelchairs (Foster Wallace); and a terrorist Islamic group based in North London with the silly acronym Kevin (Smith).”

James Wood citerad ur ”Tell me how does it feel?” i The Guardian

O.W.

Lämna en kommentar

Under Litterära termer