Etikettarkiv: Magnus William-Olsson

Örnen & Kråkan, gratis poesi och kritik varje vecka

c709dd2b-5e1d-4e91-8c4f-9d642dd12d01

Läs, lyssna och prenumerera här

Nu finns den en ny upplaga och den ligger uppe till 3 maj, då den avlöses av nästa upplaga.

Varje onsdagmorgon kommer det en ny upplaga:

1. En recension att läsa eller lyssna till skriven av kritiker som får anständigt betalt.
2. Ett filmat poesitips av en bibliotekarie eller en bokhandlare
3. En annons
4. En onsdag i månaden ersätts recensionen av en ca 50 minuters poesipod där kritiker, poeter och bibliotekarier läser upp och diskuterar aktuell poesi.

Det här låter väldigt lyxigt, tänker du kanske, och visst är det det, men allt material på sajten är helt gratis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Dagens litteraturkritik, kön och makt

footer-logo

Organisationen VIDA räknar varje år antalet män respektive kvinnor som recenserar böcker på de tongivande amerikanska tidningarna och tidskrifterna. VIDA räknar på antalet böcker av män respektive kvinnor som recenseras och mycket annat som har med manlig och kvinnlig representation i den litterära världen att göra. Resultaten är sällan särskilt upplyftande.

Nytt är att VIDA även kikar på vita respektive färgade kvinnors representation, men den undersökningen verkar lida av brist på statistiskt underlag. Om jag har förstått saken rätt beror det på att många helt enkelt inte vill delta i undersökningen, vilket i sig låter illavarslande.

Årets VIDA-undersökning, med siffror för 2014, är bitvis ganska dyster läsning, om man tycker att jämlikhet är eftersträvansvärt, men det finns en hel del små ljusglimtar. Andelen kvinnliga recensenter på krisdrabbade The New Republic har stigit från 7 till 29 procent. Andelen kvinnliga recensenter har också blivit något fler på Harper’s Magazine, Granta och New York Times Book Review.

Andelen manliga och kvinnliga litteraturkritiker i Sverige?

Jag kan inte låta bli att undra vilket utfall en sån här undersökning skulle få om den genomfördes i Sverige. Det är bara en kvalificerad gissning, men jag kan tänka mig att fördelningen mellan manliga och kvinnliga litteraturkritiker, i de 10-20 mest tongivande tidningarna och tidskrifterna, är ganska jämn. Även om man tittar på redaktörsposter.

Däremot tror jag att det är något sämre ställt om man skulle jämföra en kategori som etniska svenskar (hur belastad och märklig den än är) med svenskar med invandrarbakgrund och att det skulle vara ännu sämre ställt om man jämförde andelen recensenter från den första kategorin med recensenter som är invandrare med utomeuropeisk bakgrund.

(Typiskt nog glömde jag helt att reflektera över litteraturkritiken och klass när jag skrev blogginlägget tidigare idag. Den frågan är naturligtvis lika viktig i sammanhanget.)

Men även om det vore så att kvinnor har en stark ställning i kritikerkåren – det är väl inte otänkbart att andelen kvinnliga litteraturkritiker är större än andelen manliga – så tror jag inte att det bör tolkas som något uteslutande positivt. Jag tycker att det verkar som om yrket litteraturkritiker har en oerhört mycket högre status i USA än i Sverige, inte bara i toppen av statuspyramiden, med tidskrifter som The New Yorker och New York Times Book Review, men att det rent allmänt betraktas som något mer prestigefyllt, angeläget och meningsfullt att bedriva litteraturkritik.

Litteraturkritikens allt lägre status

Det kanske kan se ut som en illvillig tolkning, men jag lägger ingen värdering i det, att det skulle kunna vara så att andelen kvinnliga litteraturkritiker har ökat de senaste 30-40 åren, under samma period som litteraturkritiken sakta men säkert tappat i status. Arvodena till frilansare har så vitt jag vet varit nästan oförändrade i åtminstone ett par decennier. Men oavsett hur det ligger till – jag tror att det är bra att andelen manliga och kvinnliga kritiker är ungefär lika stor.

När jag läste debatten, kanske snarare debatterna, om den svenska litteraturkritikens ställning som rasade för en tid sedan, fick jag intrycket att kritikens kris är påtaglig, men att de som befinner sig i kritikens centrum med ganska mycket inflytande, redaktörerna, helt enkelt inte ser kritikens kris. Deras position gör kanske att de inte kan se den. Alltså kan de inte tala om den. Det skulle vara som om en VD för ett stort oljebolag inför styrelsen plötsligt skulle börja prata engagerat om att klimathotet är överordnat alla andra frågor.

Jag vet inte om man behöver lägga någon vikt vid det, men lustigt nog var det flest kvinnor (Åsa BeckmanMaria Schottenius, Lisa Irenius) som tyckte att krisretoriken var betydligt överdriven, medan det var flest män (Kejll EspmarkMagnus William-Olsson och Daniel Sandström) som formulerade den. Det var naturligtvis för få personer som deltog i debatten för att man ska kunna dra några slutsatser utifrån den, men det kanske säger något om hur positionerna ser ut på det litterära fältet.

Det vore jättekul om du ville skriva vad du tycker om de här olika frågorna. Är det eftersträvansvärt att det ska finnas en ungefär lika stor andel manliga som kvinnliga litteraturkritiker? Befinner sig den svenska kritiken i kris? Hur skulle man kunna lösa krisen i så fall? Finns det förresten någon yrkesgrupp som är så ringaktad 2015 som litteraturkritikern?

Det vore också väldigt kul om du ville skriva om vilka dina favoritkritiker är. Bra litteraturkritik kan ju vara lika underhållande att läsa som böckerna den handlar om. Har du några boktips?

9780312428471Köp

Här samlar vi efterhand allt fler länkar till inlägg i kritikerdebatten:

Åsa Beckman: Kritiken av kritiken är populistisk (DN 20/2) Åsa Beckman bemöter påståenden som Kjell Espmark och andra gjort under vintern 2014, om att litteraturkritikens kvalitet försämrats. ”Vinterns debatt om tidningarnas dagskritik är full av eviga klichéer om tidens förfall. Den verkliga faran handlar om en hotad gemensam offentlighet, skriver DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman.”

Kjell Espmark: Jag är orolig över det snäva urvalet av böcker (DN 23/2) Espmark svarar Beckman. ”Missförstånd är en av de faktorer som driver debatten vidare. Åsa Beckman ser mitt tal om litteraturkritikens kris som ett svepande angrepp på kritiken. Men det jag talar om är vissa olyckliga följder av en bister verklighet vi båda reagerar inför, med hennes ord ‘den stenhårda medieutvecklingen’ där ‘kultur­redaktionerna blir färre, antalet ­röster minskar'”.

Daniel Sandström: Litteraturen riskerar att förpassas till ett reservat (25/2) Daniel Sandström snarast på Espmarks linje, att den seriösa litteraturkritiken verkligen är försvagad. ”Ska vi hålla tyst om litteraturkritikens tydliga kris och i stället applådera det som fortfarande finns kvar av den? Någon gång måste vi få kunna diskutera kvalitet och prioriteringar skriver Daniel Sandström i debatten om samtidens kritik.”

Åsa Beckman: Espmark och Sandström, var har ni varit de ­senaste åren? (DN 3/3) Beckman hävdar att både Sandström och Espmark tolkar orsakerna till att kritiken är hotad helt fel: ”Den professionella kritiken är absolut hotad just nu. Där är ju alla eniga. Men både Espmark och Sandström går tyvärr åt fel håll när de ska förklara varför. Kultur­sidorna har förvandlats till ‘nöjesmagasin’, hävdade Kjell Esp­mark i sitt direktörstal och Daniel Sandström skriver att vi prioriterar ‘Femtio nyanser av honom’ i stället för seriös litteraturbevakning.”

Daniel Sjölin: Sluta slåss om de bokfrälsta (DN 5/3) Daniel Sjölin ger förslag på krishantering och kommenterar Svenskans förslag att bjuda in läsarna i urvalsprocessen av böcker som ska recenseras. ”Nörderi mer än identitetsmarkeringar, fantasi mer än smak, pedagogik mer än branschklägg.”

Lars Hermansson: Debatten om kritiken snäv och historielös (Aftonbladet 10/3) Lars Hermansson betraktar debatten som från sidlinjen och tycker inte att den håller måttet. ”Den debatt om kritiken som pågår på några av landets kultursidor är snäv och historielös. Åsa Linderborgs och Åsa Beckmans försvar av sina kultursidor liknar, som poeten och kritikern Magnus William-Olssonskrev i en Facebookuppdatering nyligen, vasallernas ängsliga blickar upp mot fursten (Bonniers, Schibsted): ‘Har vi skött oss bra, eller?’ […] Daniel Sandströms hållning är också en smula aningslös. Vet han inte att han företräder ett förlag som de senaste tjugo åren konsekvent skurit ned på svårsåld litteratur till förmån för den lättsålda? Linderborg, Beckman och Sandström sitter i samma sjunkande skuta och träter om vem som gör minst fel. Om publicistiska idéer och visioner sägs mycket litet.”

Lisa Irenius: Missriktad kritik av kritiken (Svenska Dagbladet 18/1) Lisa Irenius bemöter påståenden som Espmark gjorde i sitt öppningstal till Svenska Akademien den 20 december 2014.

Kejll Espmark: ”Kritikernas villkor skapar problemen” Espmark svarar Irenius och hävdar bland annat att marknadens villkor har gjort att kritiker tvingas slarva med inläsning, fördjupning och noggrannhet.

Anders Mildner: ”Kritikerrollen i upplösning” Anders Mildner kommenterar debatten mellan Irenius och Espmark. Han anser att debatten måste breddas, men ser också kritikerrollens upplösning som en slags möjlighet.

Maria Schottenius: Visst lever kritiken farligt – men det var knappast bättre förr Maria Schottenius kommenterar debatten mellan Irenius och Espmark”Oron för hur den kvalificerade kritiken ska överleva i ett nytt mediesamhälle bubblar här och var. Är lösningen skattemedel? En stor del av ansvaret bör fortsatt vila på mediehusen.”

Magnus William-Olsson om kritikens framtid Magnus William-Olsson polemiserar mot Schottenius. ”En debatt om dagskritiken i dag kan inte undvika frågan om digitaliseringen och de nya former kritiken tar sig i det postdigitala samhället.”

Malin Ullgren: När kvinnorna tar plats börjar babblet om kritikens förfall Ullgren går till läggen och gör en mycket spännande metaanalys av debatten. Hon menar att kvinnors framskjutna position inom litteraturkritiken kan vara en avgörande orsak till hela den här kritikerdebatten. Män födda i Sverige av svenska föräldrar är inte längre ensamma på scenen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

En novell varje kväll 62: ”The Hay Smells Different to the Lovers Than to the Horse” av Philipp Schönthaler

”Det har ofta slagit mig att lekandets icke-kausala narration, som de flesta av oss har gedigen erfarenhet av, så sällan tas i bruk av de otaliga berättelser som fyller vår tillvaro från morgontidningen till kvällsdeckaren.”
– Magnus William-Olsson

Citatet är hämtat ur förordet till 3 x César Aira (W&W), en av de mest spännande böckerna 2012, och det handlar inledningsvis om bristen på lekfullhet i dagens berättande. William-Olsson väcker frågan om vi rentav genomlever en narratologisk kris. Aira (”nästan som en frälsare”) är naturligtvis ett motexempel, en surrealistiskt skolad berättare som verkligen kan göra anspråk på att kallas lekfull. Det ligger nog något i det William Olsson skriver om berättelsernas förutsägbarhet och bristen på lekfullhet, särskilt om man tänker på deckargenrens dominans. Det är väl därför man kan bli så barnsligt upprymd när man hittar motexempel?

Asymptote Journal är ett bra ställe att leta på om man söker lekfulla och oförutsägbara berättelser, den täcker litteratur översatt från alla upptänkliga språk till engelskan, men alla noveller eller utdrag ur romaner publiceras även på originalspråket. Av de senast tillagda berättelserna är den tyske författaren Philipp Schönthalers novell ”The Hay Smells Different to the Lovers Than to the Horses” en av de mer udda.

Titeln väcker kanske i första hand förväntningar på något lantligt och historiska miljöer, men novellen tar sin början i omklädningsrummet på en tennisarena:

Nicolas Kiefer pulls a new polo shirt from the shrink-wrapped stack of shirts. The tennis star carefully frees the white polo from the transparent sheath. The plastic crackles in his hand. He smoothes the collar, then slips the shirt over his taut upper body. Kiefer feels good. He glances at his body in profile in the mirror—the game can begin:

Kiefer var proffs på ATP-touren och var ett tag ganska högt rankad. Enligt Wikipedia var han, som så många andra idrottsmän, vidskeplig. Han brukade exempelvis be bollkallarna att få tillbaka bollar som han just vunnit med, och sättet den fiktive Kiefer tar på sig tröjan har onekligen något rituellt över sig. Citatets kolon sätter igång som en kedjereaktion:

The tennis player John McEnroe steps onto the playing field accompanied by the sound of applause. He scans the arena. The rows are filled, almost down to the last seat. McEnroe raises a hand in greeting, waves, masterfully downplaying his rising anxiety. A fine red dust sprays from the contours of his shoes. McEnroe takes care that the soles of his white athletic shoes don’t touch the white lines drawn on the clay.

Kiefer och McEnroe tillhör helt olika generationer och kan knappast ha mötts på planen; kittet mellan de båda inledande styckena är det rituella eller vidskepliga. Och snart dyker Patrick Helmes, Rhenlandets Ribéry, upp i handlingen. Han tar på sig sina matchstrumpor, först den högra och sedan den vänstra. Rader av andra idrottsmän passerar revy, kända tränare och Bayern München och Schalke 04.

Först är det bara märkligt, men de olika scenerna glider motståndslöst in i varandra och när man funnit en röd tråd är det genuint fängslande. Kanske kan man kalla det en kollektivnovell?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller