Etikettarkiv: Malcolm X

James Baldwin är hetare än högsommar

Häromdagen hade filmen I Am Not Your Negro premiär, och den har fått lysande recensioner samt nominerats till en Oscar för bästa dokumentärfilm. Regissören Raoul Peck bygger huvudsakligen filmen på en text av författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin (1924-1987), som aldrig fullbordades och endast utgörs av ett trettiotal sidor.

Texten handlar om tre av medborgarrättsrörelsens mest kända martyrer – Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. – och i filmen är det Samuel L. Jackson som läser. Filmen består av klipp från Baldwins framträdanden i debattprogram, filmklipp, bilder av tidningsklipp, annonser, foton med mera. Många kritiker har varit lyriska över både estetik och budskap.

Ett genomgående tema i recensionerna är att dagens Amerika behöver Baldwin – man hänvisar ofta till polisvåldet mot svarta och Black Lives Matter – någon som med klarsyn, kritisk blick och indignation undersöker och blottlägger hur det förhåller sig med ”race relations”. Skriver A.O. Scott i New York Times:

”To call ‘I Am Not Your Negro’ a movie about James Baldwin would be to understate Mr. Peck’s achievement. It’s more of a posthumous collaboration, an uncanny and thrilling communion between the filmmaker […] and his subject.”

Och lite senare i recensionen:

”Baldwin could not have known about Ferguson and Black Lives Matter, about the presidency of Barack Obama and the recrudescence of white nationalism in its wake, but in a sense he explained it all in advance. He understood the deep, contradictory patterns of our history, and articulated, with a passion and clarity that few others have matched, the psychological dimensions of racial conflict: the suppression of black humanity under slavery and Jim Crow and the insistence on it in African-American politics and art; the dialectic of guilt and rage, forgiveness and denial that distorts relations between black and white citizens in the North as well as the South; the lengths that white people will go to wash themselves clean of their complicity in oppression.”

9781101907610

James BaldwinGo Tell It on the Mountain (Everyman’s Library)

Men filmen är bara ett exempel  på det förnyade och stora intresset för James Baldwin. Jag tror att Ta-Nehisi Coates, om inte annat indirekt, har spelat en viss roll. Coates har jämförts med Baldwin och är uppenbart influerad av honom. Men lika mycket betyder det säkert att Baldwin, både i debatter, essäer och litterära texter, kunde formulera glasklart och osentimentalt hur ”race relations” påverkar och, i värsta fall, perverterar och korrumperar hela samhället, och att det under hans stundtals kompromisslösa retorik fanns ett universellt kärleksbudskap. Baldwin anses vara en av Amerikas främsta essäister och skönlitterära författare under 1900-talets andra hälft.

Baldwin föddes i Harlem och växte upp som äldst av nio syskon, vilket innebar att han var tvungen att ta ovanligt stort ansvar som barn och ung. Han var en sällsynt begåvning i skolan och tackade många gånger några av sina lärare, för att de uppmuntrade honom och för att de vidgade hans blick på världen. Fadern var djupt troende och har av James beskrivits som rigid. Den kyrkliga bakgrunden förklarar säkert en del av Baldwins exceptionella retoriska förmåga.

baldwin_brando_civil_rights_march_1963

James Baldwin och Marlon Brando under medborgarrättsrörelsens march till Washington, 1963. Källa: U.S. Information Agency. Via Wikimedia Commons.

 
Baldwin blev med tiden en kändis som uppträdde i många av de mest kända teveprogrammen, han kommenterade och debatterade. Det är magiskt att lyssna på honom – det är som om tankarna och orden följer ett mönster. Först en tankegång, som verkar flöda fram, sedan en paus, sedan en fortsättning på tankegången, sedan en paus, och så vidare. Rösten är sällsynt fängslande, både hans faktiska och litterära röst.

Baldwin umgicks även med några av tidens hippaste personer, som Miles Davis, Nina SimoneHarry BelafonteSidney PoitierRay Charles, Chinua AchebeMaya Angelou och Martin Luther King. Det sägs att King, efter ganska täta kontakter med Baldwin, distanserade sig från honom, på grund av att Baldwin var homosexuell. Robert F. Kennedy kallade, pinsamt nog, regelmässigt Baldwin för ”Martin Luther Queen”. Baldwin påstås vara en av få riktigt stora afro-amerikanska författare med hög profil inom medborgarrättsrörelsen, som i vissa avseenden anses ha varit både macho och homofobisk.

En episod anses förklara, som en utlösande faktor, beslutet att flytta till Frankrike. Baldwin går in på en sylta i New York, trots att han vet att den inte serverar svarta. Han beställer en hamburgare, men blir upplyst av servitrisen att han inte är välkommen. Varpå han tar en kanna med vatten och hivar den mot henne. Den missar och träffar istället en spegel. Men det är en myt att Baldwin lämnade Amerika för gott, även om han bodde länge i Frankrike. Han lärde sig flytande franska och blev vän med bland andra Yves Montand och Marguerite Yourcenar. Han dog i Saint-Paul-de-Vence, blott 63 år gammal.

giovannis-rum

James BaldwinGiovannis rum (Ruin)

Marlon Brando var en annan av Baldwins vänner och han hjälpte Baldwin att finansiera utgivningen av den första romanen, den klassiska och bitvis självbiografiska uppväxt- och bildningsromanen Go Tell It on the Mountain som kom ut första gången 1953.

Baldwins förläggare blev förmodligen både förvånad och besviken när han fick läsa Baldwins andra roman, Giovannis Room (1956). Den utspelar sig i Europa och handlar om företrädesvis vita bisexuella och homosexuella män, sex och kärlek. Förläggaren ville eller vågade inte ge ut boken, gav Baldwin rådet att bränna boken, eftersom han trodde att en utgivning skulle leda till att Baldwins läsare, inte minst de svarta, skulle vända honom ryggen. Så den gavs istället ut i Europa och anses idag vara en gayklassiker eller en klassiker, helt enkelt.

James BaldwinCollected Essays (Library of America)

Baldwin skrev i de flesta litterära genrerna – noveller, romaner, poesi och drama – men han anses vara minst lika vass som essäist. Hans mest kända är kanske de två som finns samlade i The Fire Next Time (1963), som uppskattades av både kritiker och vita läsare, som undrade: ”Vad vill de svarta?”. Vissa anser att det är den allra mest inflytelserika boken från 60-talet om ”race relations”. Library of America har gett ut tre samlingsvolymer med noveller, romaner och essäer, som ser väldigt fina ut.

James Baldwins stora årtionde var kanske 60-talet, men det stora intresset för honom just nu, riktas också mot det han skrev under 70- och 80-talet. Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på att ”race relations” är ett så framträdande ämne i hans böcker. Det behandlas som något både specifikt och allmängiltigt och tidlöst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Roy Kuhlmans coola omslag för Grove Press

Essän nedan, skriven av litteraturforskaren Loren Glass, om de bokomslag Roy Kuhlman gjorde för Grove Press främst på 50- och 60-talet, har tidigare publicerats på engelska på Lit Hub, en relativt ny och väldigt bra amerikansk litteratursajt. Ett stor tack Emily Firetog och Lit Hub för att vi fick lov att publicera den.

Framförallt vill vi tacka tacka Loren Glass som generöst lät oss översätta och använda essän. Han är verksam vid Center for the Book vid University of Iowa och har skrivit en uppmärksammad studie om just Grove Press: Counterculture Colophon: Grove Press, the Evergreen Review, and the Incorporation of the Avant-Garde (Stanford University Press).

pid_22373 (1)

Grove Press gav ofta ut kontroversiella och banbrytande böcker, som Tropic of Cancer, Naked Lunch, Waiting for Godot och The Autobiography of Malcolm X. Grove var ett av det allra mest innovativa amerikanska förlaget under efterkrigstiden.

Counterculture Colophon skildrar hur förlaget och dess tidskrift, The Evergreen Review, revolutionerade förlagsbranschen och radikaliserade den så kallade “pocketgenerationens” läsvanor. Roy Kuhlman designade omslagen, och gav förlaget dess lätt igenkännbara och coola visuella identitet.

Här följer Loren Glass essä:

Barney Rosset

Mellan 1951, när Barney Rosset köpte förlaget för $3000, och 1970, blev Grove Press som ett kommunikationscenter för motkulturen, som på många sätt definierades av den legendariska omslagsdesignern Roy Kuhlman, utrustad med en sällsam känsla för det visuella. Rosset delade Kulmans estetiska preferenser – som hade formats av pionjärerna inom den abstrakta expressionismen under andra världskriget – och deras samarbete resulterade i att Grove fick en lätt identifierbar, internationellt erkänd avantgarde-look.

Kuhlman läste inte böckerna han gjorde omslagen till. Han arbetade utifrån en kort beskrivning och underordnade texten den experimentella formen. På så vis skapade han ett sammanhållet grafiskt språk och gav Groves titlar en enhetlig stil och ett visuellt sammanhang åt kolofonen, som ofta utgjorde en del av designen.

Evergreen Originals

1958 började Grove ge ut avant-garde-texter direkt i originalpocket. De var i regel större än och höll en bättre kvalitet än den vanliga pocketen. Inom branschen såg man snart kvalitets- och originalpocketen som ytterligare ett steg i den revolution av bokutgivningen som pocketboken utgjorde.

En av de första författarna som gynnades av den här utvecklingen var Samuel Beckett. Han var praktiskt taget okänd under det tidiga 50-talet, men han blev ett av Rossets viktigaste förvärv för Grove Press. Molloy är den artonde titeln i Groves Evergreen-serie, och på bokens baksida kallas boken av Kenneth Rexroth för ”a major modern classic.” Kuhlmans design väcker associationer till det abstrakta måleri som kritikerna ofta gjorde uppskattande analogier till när de skrev om Becketts svåra efterkrigstidstrilogi.

Molloy

Under 50- och 60-talet publicerade och distribuerade Grove rader av studier om asiatisk litteratur och kultur, däribland studier om Zenbuddhism, både av japanska forskare, som D.T. Suzuki, och amerikaner som populariserade ämnena, som Alan Watts. Kuhlmans design var särskilt väl lämpad för denna den mest abstrakta av andliga inriktningar.

essays in zen buddhism

Grove bidrog även till den latinamerikanska boomen, man gav ut översättningar av Borges, Vargas Llosa och Pablo Neruda, som var en av Barner Rossets hjältar. Kuhlmans omslag rör sig i gränslandet mellan det abstrakta och det figurativa, vilket gör att han kan peka mot det kulturellt specifika utan att överge sin distinkta stil.

selected poems of Neruda

Grove hade också en viss betydelse för populariseringen av den afrikanska litteraturen under efterkrigstiden. Man publicerade de tre texter för vilka Amos Tutola fortfarande är mest känd – The Palm-Wine Drinkard, My Life in the Bush of Ghosts, och The Brave African Huntress – och man gjorde en hel del ansträngningar för att få hans berättelser publicerade i amerikanska tidskrifter. Kuhlmans omslag försöker fånga den kulturella blandningen i Tutuolas texter, en av dem med titeln “Television-Handed Ghostess.”

Amos Tutola, My Life in the Bush of Ghosts

Grove publicerade flera banbrytande studier om jazz under sent 50-tal och tidigt 60-tal. Det bidrog till att höja jazzens kulturella status till ett inhemskt avantgarde, jämförbart med den abstrakta expressionism som Kuhlmans omslag kommenterar. Med sin ”primitivism” påminner det här omslaget om de omslag Kuhlman gjorde till Tutuolas böcker.

the art of jazz

Rosset knöt också täta band med företrädare för den amerikanska efterkrigslitteraturen, särskilt beatgenerationen. Grove skulle komma att publicera Jack Kerouacs The Subterraneans, Dr. Sax, Satori in Paris, Lonesome Traveler, Pic och Mexico City Blues, som fick en extra skjuts av den monumentala popularitet som On the Road rönte. Det bidrog till att befästa associationerna mellan dem och beatgenerationen och San Francisco Renaissance, som Kuhlmans omslag refererar till.

the Subterraneans

Antonin Artaud skrev The Theater and Its Double 1938, men fanns inte tillgänglig på engelska förrän Grove gav ut den här översättningen. Det var en viktig teoretisk text för den europeiska dramatik som gavs ut under efterkrigstiden, som Grove var specialiserade på.

The Theater and Its Double

Debuten för Waiting for Godot på Broadway var viktig och det var där såldes den i lobbyn på John Golden Theater för en dollar. Den sålde sedan i hela två miljoner exemplar och blev en ikonisk amerikansk pocket och en av de mest sålda dramerna någonsin. Omslagsfotot, som Beckett kallade ”marvelous”, är från en tysk produktion.

Waiting for Godot

Endgame var den första pjäsen av Beckett som publicerades som en Evergreen Original. Grove marknadsförde den som ”the play the critics didnt understant,” och manade publiken: ”read it before you see it.” Omslagsfotot är från Roger Blins uppsättning av pjäsen i Paris.

Endgame

The Blacks var mer än någon annan pjäs Grove publicerade intimt knuten till en särskild uppsättning, närmare bestämt den på St. Marks Playhouse på Manhattan. Det är gott om foton från föreställningen i den här återutgivningen i pocket. Medverkade i den ursprungliga uppsättningen i New York gjorde James Earl Jones, Louis Gosset, Roscoe Lee Browne (längst fram), Cicely Tyson och Maya Angelou. Det här omslaget förebådar också hur Kuhlman och Grove lekfullt skulle använda fonter i färg för att anspela på relationerna mellan färgade och vita.

the Blacks Cover

Som kritikern W.B. Worthen skrev, “in the first decade of Pinter’s real celebrity, the material idiosyncrasies of Pinter’s printed text drove the understanding of Pinter’s dramatic writing,” och ingen egenhet var mer framträdande än Pinters berömda pauser som, resonerar Worthen, tenderer att skänka pjäserna en temporalitet förknippad med “certain kinds of reading.” Ja, Grove hade en tendens att ge ut pjäser som man både behövde läsa och se framförda på scen.

The Room

Grove förnyade också filmboken, man producerade en rad rikt illustrerade och annoterade manus till banbrytande filmer i pocket. Även om de här böckerna inte var särskilt lönsamma att ge ut – de var dyra att producera och svåra att marknadsföra – så var de populära vid universiteten. De fick betydelse för hur filmerna mottogs och analyserades. De fick betydelse för hur flera av de här filmerna etablerades som en den av en framväxande akademisk kanon.

Last Year at Marienbad, översatt av Richard Howard från versionen utgiven av Editions de Minuit, innehåller mer än 140 illustrationer, med uppförstorade bildrutor utvalda av filmforskaren Robert Hughes. Manus skrevs av Alain Robbe-Grillet och regisserade gjorde Alain Resnais – samarbetet kanoniserades nästan omedelbart som klassiskt och kritiken gjorde jämförelser mellan Den nya franska romanen och Den nya vågen.

Last year

Beckett skrev romanen Murphy, hans första publicerade, på engelska och den gavs ut 1938. Då väckte den ingen större uppståndelse. Omslaget till Groves nyutgåva är ett tidigt exempel på Kuhlmans kreativa bruk av typografi.

Murphy

Hugh Kenners tidiga studie av Beckett var ett grundläggande bidrag till den så kallade Beckett-industrin, som snart uppstod och fyllde det tomrum som berodde av författarens förtegenhet. Kuhlmans omslag visar i vilken utsträckning Becketts namn i sig hade blivit något att arbeta med.

kenner

När man marknadsförde Ionescos 4 Plays använde man sig av samma strategi som när man marknadsförde Becketts verk. Man framhåller att den tryckta texten gör det möjligt för läsaren att själv avgöra verkets värde. Ordalydelsen i Groves annons för boken i New York Times: “Are Eugene Ionesco’s plays ‘pretentious fakery’ or ‘amusing and provocative’? Make up your mind – read 4 Plays by Eugene Ionesco.”

4 Plays

André Bretons roman Nadja gavs ursprungligen ut 1928. När Grove ger ut boken 1960, i Richard Howards översättning, är den försedd med ett omslag som tydligt associerar Breton med surrealismen.

Nadja

Grove Press Hardcovers

Enligt Gil Sorrentino, som var redaktör på Grove vid slutet av 60-talet, så var det Roy Kuhlman som “invented the look of the modern dust jacket.” Ett av skyddsomslagens kännetecken var att man använde vita ”negativa” ytor.

En av Kuhlmans favoritmålare var Franz Kline, vars influenser syns tydligt på det här tidiga omslaget till en bok med texter av Marquis de Sade. På 60-talet gav Grove ut de Sades verk i tre volymer.

Sade Cover

Mario Vargas Llosa är en av sex nobelpristagare som Grove Press gett ut. Gil Sorrentino valde den här titeln till Vargas Losas första roman, eftersom han inte trodde att engelskspråkiga läsare inte skulle förstå referensen till kadetter vid en militärakademi i originaltiteln La Ciudad y Los Perros (Staden och hundarna).

Time of the Hero

Rosset läste Henry Miller första gången när han gick på college, och hade beslutat sig för att publicera ökända Tropic of Cancer sedan Lady Chatterleys Lover hade blivit en succe. Men publiceringen av Tropic of Cancer väckte betydligt mycket mer rabalder. Ofta låg den på bästsäljarlistor där den var som mest ifrågasatt. För att inte väcka onödigt mycket motvilja hos myndigheterna, lät Grove bli att använda illustrationer till romanens omslag, både till inbundna och pocket, under 60-talet.

Tropic of Cancer

När juristerna 1966 kom fram till att William S. Burroughs mycket explicita roman Naked Lunch inte kunde klassas som obscen, hävdade Groves egen jurist Charles Rembar att det var en milstolpe (”end of obscenity”) för det tryckta ordet i USA. Formgivaren av det här ikoniska omslaget är okänd.

Naked Lunch

Grove använde ofta foton av Jean Genet till omslagen av hans romaner. Han var en av beatgenerationens favoriter och vid mitten av 60-talet hade han blivit en av motkulturens ikoner.

miracle of the rose kuhlman

Groves massiva utgåva i tre band av de Sades åtskilliga gånger utgivna verk är den mest ambitiösa engelska översättningen. För att framhäva den vetenskapliga seriositeten gav man samtliga volymer typografiska omslag och på dem återgav man namnen på de bemärkta personer som skrivit långa introduktioner till de Sades explicita texter.

Sade HC

Black Cat

Grove lanserade en ny imprint 1961, som fick namnet Black Cat, efter en nattklubb i Frankfurt. Grove hävdade att deras nya imprint hade “the liveliest look in the field.” Red Star Over China var den åttonde titeln I den nya serien. Texten presenteras som “one of the basic source books of modern Chinese history, as a satisfying and enlightening tale for the general reader, and even as a handbook of guerilla warfare during World War II for partisans in Europe and Southeast Asia.” Under 60-talet utvecklade Grove den här idén om en revolutionär “handbok” till ett av sina utmärkande bidrag till decenniets aktivism.

Red Star

I bokbranschens mittfåra tog man ingen större notis när Grove gav ut The Wretched of the Earth i hårdpärm. New York Times publicerade en liten notis med rubriken “Handbook for Revolutionaries.” Utgivningen under den ikoniska imprinten Black Cat, pocket för massmarknaden, lanserad 1968, skulle komma att typisk för denna tidsbundna genre.

the wretched of the earth

The Autobiography of Malcolm X skulle egentligen ha getts ut av Doubleday. Man hade redan kommit en god bit i produktionen när Malcolm X mördades, men de påföljande hoten och våldet gav Doubleday kalla fötter. Rosset klev raskt in och gav ut biografin i hårdpärm hösten 1965 och som Black Cat-pocket hösten 1966.

autobiography of malcolm x

Look Out, Whitey! är ett exempel på hur Grove kreativt använde typografiska troper när de designade revolutionära texter. En veteran in medborgarrättsrörelsen, författaren Julius Lester, blev associated editor för Evergreen Review 1969, en tjänst han hade fram till 1971.

Look Out, Whitey

Den mer eller mindre universella konventionen är att trycka svart text på vitt papper. På omslaget till Black Is har man gjort tvärtom – det synliggör i vilken hög utsträckning motsättningen svart och vitt är inskriven i själva designen av den tryckta boken.

black is

Regis Debrays Revolution in the Revolution? skrevs med det uttryckliga syftet att vägleda rebeller i Latinamerika. Den grundläggande konceptuella och praktiska komponenten i boken är den militära enheten ”foco”, den lilla gruppen guerilla som, genom sin sammansättning, utgör revolutionens grogrund. Många på Grove såg på sig själva i sådana termer.

Revolution in the Revolution

Det var Berkley-professorn Mark Schorer som först gav Rosset iden att ge ut en oförkortad version av Lady Chatterleys Lover. Schorer skulle sedan spela en avgörande roll i försvaret, legitimeringen och publiceringen av texten. Sporrad av Högsta domstolens dom i fallet Roth v. US (1967), som definierade obscenitet som bristen på något som helst ”redeeming social value,” lyckades Rosset och hans advokat Charles Lembar anlita expertvittnena Malcolm Cowley och Alfred Kazin, som i sin tur lyckades övertyga om att Lawrence ökända roman hade ett litterärt värde.

lady chatterley cover

Medan det var den inbundna utgåvan av Naked Lunch som orsakade alla rättsliga strider, så var det Black Cat-utgåvan som de allra flesta läste. Den innehöll protokoll från rättegången i Boston. Återigen, frånvaron av illustrationer är värd att notera.

Naked Lunch Black Cat

The Pearl var den av Groves böcker i genren victioriansk pornografi som sålde mest, över en miljon exemplar vid slutet av 60-talet. På bokens baksida beskrivs den som den kompletta utgåvan av den underjordiska London-tidskriften, som publicerades som en serie 1879 och 1880.

the Pearl

Spridningen av billiga Black Cat-utgåvor av Bertolt Brechts dramer, samtidigt som de sattes upp flitigt på colleges och universitet, visar i vilken hög utsträckning Grove, med hjälp av teaterkritikern Eric Bentley, domesticerade Brecht på 60-talet som en motkulturens dramatiker.

Good Woman of Setzuan

Loren Glass

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Lyssna på Malcolm X

R-102878-1280314029

Vi tycker att Manning Marable (1951-2011) har skrivit standardverket om den afroamerikanske ikonen Malcolm X. Den heter kort och gott Malcolm X (Leopard förlag) och berättar om Malcolm Little, son till radikala aktivister och Marcus Garvey-anhängare, som i de struliga tonåren sedan tog namnet Detroit Red och efter frälsningen och anslutningen till Nation of Islam i fängelset tog namnet Malcolm X. Det är en berättelse om en av Amerikas främsta och mest inflytelserika afroamerikanska ledare.

Marable gör upp med myter skapade av Malcolm i självbiografin som skrevs tillsammans med Alex Haley, som dessutom hade en egen agenda. Spike Lees film om Malcolm X har också varit inflytelserik för att forma bilden av honom.

Marables bok är en osentimental episk berättelse om ett USA som är segregerat i södern och som systematiskt diskriminerar afroamerikaner i norr. Den handlar om Malcolm och om Nation of Islam och om medborgarrättsrörelsen och om jazzen. Den fångar nerven i det radikala 60-talet.

För många amerikaner betyder datumet 21 februari 1965 lika mycket som datumet för morden på John F. Kennedy och Martin Luther King. Det var då Malcolm X ironiskt nog mördades av sina egna, en grupp män från Nation of Islam, vilket byggde på hans status som afroamerikansk ikon.

För Malcolm X var mer än bara en ledare som kämpade för bättre villkor för afroamerikaner, han personifierade begreppet blackness, stoltheten över att vara svart och tillhöra en distinkt svart kultur. Han var karismatisk och en fantastisk talare, inspirerad av jazzen, och han var extremt disciplinerad och målmedveten. Han var dessutom stilig och välklädd och när han slutligen gifte sig krossade han många hjärtan, inte minst bland systrarna i Nation of Islam.

Att han fick ökad popularitet igen på 90-talet beror till stora delar på att han omfamnades av hiphop-kulturen. Idag är han den svarta ledare som har överlägset mest street cred. Vi har läst Marables biografi och recenserar den för en dagstidning, när recensionen läggs upp 26 april länkar vi till den. Det var för övrigt mycket märkligt att läsa boken samtidigt som oroligheter och upplopp satte Ferguson på världskartan.

Här länkar vi tillsvidare bara till en Spotify-lista som vittnar om Malcolm X mycket stora inflytande på många av de stora inom hiphoppen: Lyssna på Malcolm X. Texterna är explicita.

R-3645571-1394461339-4378

 

 

 

 

1. Bring the Noise – Public Enemy (1988)

Samplat tal: ”Message to the Grass Roots” Självklart måste en låt med P.E. vara med på listan. Att Malcolm haft stort inflytande på Chuck D. är ju ganska uppenbart.

e80d228348a0687c52414110-l

 

 

 

 

 

2. Tonz O’ Gunz – Gang Starr (1994)

Samplat tal: ”Message to the Grass Roots” Guru (R.I.P.) glorifierade inte vapen i den här fenomenala låten. Däremot använder han Nation of Islams beteckning på vita, devils.

R-400037-1280260508

 

 

 

 

 

3. Malcolm – Ghostface Killah (2000)

Samplat tal: ”After The Bombing

Dead Prez - Politrikkks Digi-Single (2008)

 

 

 

 

 

4. PolitriKKKs – Dead Prez (2008)

Samplat tal: ? Dead Prez känns också självskrivna på den här listan. Inte en av deras bättre låtar, men med en ovanligt cynisk eller klarsynt text som även nämner Marcus Garvey.

R-1786888-1243275145

 

 

 

 

5. Revolutionary – Immortal Technique (2001)

Samplat tal: ”The Ballot or The Bullet” Inte en av listans bästa låtar, men den mest råa och extrema. Pianosamplingen sitter som gjuten.

R-2972427-1309829126

 

 

 

 

6. Words of Wisdom – 2 Pac (1991)

Referens: “No Malcolm X in my history text, why is that? / Cause he tried to educate and liberate all blacks.” Herregud som han kunde rappa, här över någon slags murrig jazzfunk. Ännu ett exempel på att hiphoppen alltid föredragit Malcolm framför Martin Luther King jr.

R-478160-1146701117

 

 

 

 

7. Feed the Hungry (2005) – Guru

Referens: “And I doubt we’ll see another Martin or Malcolm / Cause the rims and the blimps, have distorted the outcome.” Ett ovanligt exempel inom hiphoppen på att Martin Luther King ges jämbördig status med Malcolm, men ett typiskt exempel på en mycket skeptisk syn på partipolitikens möjligheter.

R-2412498-1282656372

 

 

 

 

 

8. Leaders – Nas & Damian Marley (2010)

Referens: “I can see myself back at the Autobahn, Malcolm on the podium, Shells drop to linoleum, Swipe those, place ‘em on display at the Smithsonian next to only gems that were left behind by Holy men.” Inte Nas största ögonblick som rappare, men ännu en låt om brist på politiskt ledarskap.

R-133639-1385123943-6958

 

 

 

 

 

9.  Integration (insert) – Ice Cube (1992)

Samplat: ”Oxford Union Debate” Malcolms sätt att tala, hans distinkta retorik, passar perfekt som inslag på Ice Cubes mästerverk The Predator.

R-191400-1250151122

 

 

 

 

 

10.  Mentally Mad – Ultramagnetic MCs (1988)

Referens: ”Well i’m a revolutionist, with skills to malcolm x / To improve my intellect, while another man checks / My information, relayed identity / I’m john doe, and far for him to see / I’m known as terrorist, well armed and dangerous / I run committees, connect cities to cities.” Det är Kool Keith som rappar på sista spåret av klassiska Critical Beatdown.

Det har säkert skrivits flera akademiska avhandlingar om Malcolm X och hiphopptexter. Samplingar från hans tal anger tonen i ofta ganska hårda politiska låtar. Han dyker upp som referens, för att han förknippas med intellektuell skärpa, kompromisslöshet och patos.

Malcolm X säger sånt som andra svarta ledare inte vågar säga, han är ingen sellout. Dessutom är han cool och framför sitt budskap med stil och finess. Stilen är, precis som inom jazzen och hiphoppen, en del av budskapet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Film video och ljud

2014 års höstutgivning – 15 fackböcker att hålla koll på

Det är högsommar men vårt exemplar av branschbibeln Svensk bokhandels höstkatalog är sedan länge fullt med hundöron. Vi har, precis som i våras, valt ut 15 favoriter ur utgivningen av fackböcker respektive skönlitterära böcker. Det var svårt, nästan omöjligt, att välja femton fackböcker, men det blev så här:

Red. Björkman, Fjæstad & Alexius
Alla dessa marknader
Makadam

”Vinster i välfärden, slagsmål i taxiköerna och friskolor som går i konkurs – den så kallade marknaden tycks inte klara sig utan gränssättning och organisering. Utblickar av forskare i företagsekpnomi, statsvetenskap och socialt arbete. Med en färsk opinionsundersökning.”

Kristoffer Leandoer
Slut: Symbolisterna vid tidens ände
Pequod

”Symbolisterna prövade nya versmått, könsroller och berusningsmedel i jakten på en ny verklighet. I Paris vid förra sekelslutet sökte man sig till klostret och krogen, skrev om robotar och svanar, ånglok och prinsessor.”

Erik Sandberg
Lönesänkarna
Ordfront

”Allt mindre av det växande välståndet kommer vanliga människor till del. Inte på hundra år har svenska löntagare fått så lite betalt för vad de faktiskt producerar.”

Liv Strömquist
Kunskapens frukt
Galago

”Liv Strömquists nya seriealbum Kunskapens frukt handlar om det som brukar kallas ‘det kvinnliga könsorganet’. Vad är det för något? Och varför har mänskligheten ett så extremt osoft, borderlineartat love-or-hate-relationship med just denna mänskliga kroppsdel?”

Ludvig Wittgenstein
Tractatus logico-philosophicus
Norstedts

”Ludvig Wittgensteins Tractatus hör till de mest gåtfulla verk som skrivits. […] Trots att boken skrevs för snart hundra år sedan är den lika levande i dag. Nyskrivet förord av Sten Andersson.”

Lena Dunham
Not that kind of girl
Norstedts

”Lena Dunhams tv-serie Girls, där hon själv skriver manus, regisserar och spelar huvudrollen, har gjort succé världen över och i sin bok återkommer hon till och spinner vidare på de teman som gjort serien så omåttligt populär.”

Pierre Schori
Minnet och elden: En politisk memoar med samtida synpunkter
Leopard

Här knusslas det inte: ”Minnet och elden är ett oundgängligt bidrag till nutidshistorien.”

Manning Marable
Malcolm X
Leopard

Här snackar vi oundgänglig närhistoria. Påstås vara ett standardverk.

Sverker Sörlin
Rädslan för svaghet. En berättelse om sjukdom, smärta och löje
Weyler

Vårt förakt för svaghet, när var det den gavs ut? Kan det här vara något liknande?

Paul Auster & John M Coetzee
Här och nu: Brev 2008-2011
Bonniers

Förlaget sorterar in den här brevväxlingen under skönlitteratur, men det är väl hugget som stucket?

Kim Veerabuthroo Nordberg
Ibland vill man bara försvinna
Bonniers

En bok om Dogge Doggelito. Som av en händelse ger samma förlag ut Livet, Ken Rings självbiografi. Obligatorisk läsning om man gillar svensk hip hop.

Anya von Bremzen
Det goda sovjetiska köket: Minnen, mat och längtan
2244

”Memoar, kokbok, kulturhistoria – allt i ett.”

Teddy Hultberg
Erik Beckman i etern. Hörspel och dramatik 1963-95
Gidlunds

CD med Beckmans dramatiska debut medföljer.

Octavio Paz
Essäer
ellerströms

”[Utöver] sin poesi skrev Paz mängder av skarpa och egensinniga essäer. Lasse Söderberg, vän med Paz under många år, presenterar här ett personligt urval som ger oss nya vinklar på Borges, Sartre, Picasso, Breton och latinamerikansk poesi.”

Red. Lawen Mohtadi
Rasismen i Sverige: Nyckeltexter 2010-2014
Natur & Kultur

Medverkar i antologin gör bland andra Gellert Tamas, Qaisar Mahmood och Lena Sundström.

Vi skulle naturligtvis vilja ta med fler böcker, exempelvis en bok om Sven Stolpe, en om Hjalmar Branting och en om Vietnamkriget, men vi tycker att det blev en ganska spännande blandning. Böckerna är inte rangordnade – presentationen följer helt enkelt ordningen i bokkatalogen.

Utöver böckerna hittade vi ett spännande (tidstypiskt?) nyord, ”självmedkänsla”, och två favoritcitat: ”Gröt har blivit trendigt!” och ”Lev som Yoga Girl”

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Listor