Etikettarkiv: måleri

Konstbok: ”Stardust Hermit” av Jia Aili

 
00004125
 
Jia Aili
Stardust Hermit
Hatje Cantz

”The job of the artist is always to deepen the mystery.”
— Francis Bacon

Det är aningen ironiskt att den kinesiske konstnären Jia Aili, född 1979, utbildade sig vid en konstakademi i nordöstra Kina, känd för sin socialrealism inspirerad av sovjetiskt propagandamåleri. Det är ironiskt eftersom Ailis dystopier och postapokalyptiska scenerier knappast lever upp till de socialrealistiska idealen.

Men Aili har tagit med sig element från den socialrealistiska traditionen, förutom förhöjt mänskligt drama och en extremt teknisk skicklighet så dyker det upp figurer som har tydliga likheter med kosmonauter (se nedan) och andra ikoner från sovjettiden. Ibland är det som om olika tider – kommunisttiden och framtiden – flyter samman i Ailis bildvärld. Det som finns däremellan, vår tid, finns det bara spår kvar av. Det kanske inte är en klockren jämförelse, men jag associerar till steampunkens blandning av tider.

6.1-18

Untitled. 2012 © Jia Aili

 
Det finns så oerhört mycket att upptäcka i Ailis bildvärld, förutom sånt som väcker associationer till socialrealism, en hel del influenser från både gamla och nya mästare, som Rubens och Caravaggio respektive Francis Bacon och Salvador Dalí. I praktverket Stardust Hermit, den första monografin ägnad Ailis konst, kallas han för ”den ultimata konstnärlige kameleonten” av Nicholas Foulkes, för att han behärskar så många olika tekniker och stilar. Trots att många målningar är dystopiska och har titlar som The Wasteland, så är målningarnas motiv sällsynt händelse- och associationsrika.

4125-jia-aili-hr-13

The Wasteland, 2007 © Jia Aili

 
Människan är i regel ensam i ett mer eller mindre surrealistiskt landskap som är förött. Hus eller andra anläggningar ser ut att kollapsa och ge vika för en våldsam kraft. Många av motivens människor bär hjälm eller gasmask, inte sällan har de bar överkropp, vilket gör att de ser än mer utsatta ut. Många människor bär mask och skyddsdräkt, som om det hade inträffat en kärnvapenkatastrof eller som om världen blivit så toxisk att man alltid måste bära dräkt och mask.

Många läser Ailis oljemålningar som kommentarer till eller reaktioner på den våldsamt snabba utvecklingen inom olika områden i Kina de senaste decennierna. Det kan jag gå med på, men jag tycker sällan att målningarna är särskilt kinesiska, om man med det menar att de på ett eller annat sätt skulle referera till en otvetydigt kinesisk verklighet. Jag tycker att de är betydligt mer allmängiltiga, men det är klart att det ligger nära till hands att läsa dem som civilisationskritik.

4125-jia-aili-hr-03

We come from the century, 2008-2011 © Jia Aili

 

Enstaka verk är humoristiska, exempelvis ett som avbildar en person utrustad med gasmask och någon slags vit skyddsdräkt. Hen har en enorm klotformad mage, så att associationer till Michelin-gubben inte känns helt orimliga. Jag tänker mig att Aili någon gång ibland känner ett behov av att lätt upp det dystopiska och postapokalyptiska temat. Enstaka verk är också vackra, i ordets konventionella bemärkelse, exempelvis en relativt färgstark målning från 2014 som föreställer en man som angör en båt i en liten hamn.

Och ibland krockar det vackra och dystopiska på ett smått absurt vis, som i tavlan On the Field of Hope (2007). Den föreställer ett vidsträckt fält helt täckt med blommor i olika rosa och röda nyanser. Till vänster i bildens främre del står en person som bär gasmask och är klädd i en vit uniformsliknade skjorta. Runt halsen har han eller hon en röd scarf, som om hen tillhörde ett ungdomsförbund eller något liknande. Blommorna når personen till höfterna och det ser ut som om hen plockar en bukett. Mer i bildens mitt står det en mörk rökplym snett uppåt ur en liten plätt ur blomsterängen.

Stardust Hermit är en massiv pjäs, den väger ungefär tre kilo och innehåller bilder som speglar Jia Ailis olika sidor. Det sägs att han inte gärna släpper ifrån sig sina tavlor, utan att han gärna arbetar på dem i flera år innan de släpps ut på marknaden. Det har drivit upp priserna rejält. Jag gillar verkligen den här boken, Ailis konst och jag föreställer mig att den kommer att bli än mer uppskattad än den är redan idag.

Skriver Fabien Fryns i bokens korta med fina förord:

”[…] despite the cold harshness of the scenes in Jia Aili’s works, ‘hope’ and ‘faith’ are the undeniable hidden thematic threads than run through his oeuvre. Presenting the world to his audience with unsparing bleakness through his own artistic interpretation, he is endeavoring to convey the idea that salvation can only arrive from the recognition of brutal reality.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Lars Lerins ”Naturlära” hör inte hemma i hyllan

9789100137427Lars Lerin
Naturlära
Bonniers

Lars Lerins praktverk Naturlära, belönad med Augustpriset för Årets Fackbok 2014, är en coffeetablebok i sann bemärkelse. Omslaget är utsökt, den är perfekt att slå upp på valfri sida och försjunka i under en skön stund i soffan med en kopp kaffe. Dessutom är den på tok för tung för min vägghängda bokhylla.

Inget är för stort, inget är för litet för Lerin. I Naturlära översköljs vi av hisnande vackra akvareller av regntyngda landskap och himlar i vattenspeglar varvat med studier av djurkadaver, fiskrens och grodor i formalin.

Boken är ett slags forskningsanteckningar som vi får chansen att smygbläddra i. Lerins egna dagboksanteckningar och humoristiska och djupsinniga lyrik – inte sällan handskriven med blyerts eller ditknackad medelst skrivmaskin – ackompanjeras av fascinerande naturstudier och passande texter och lyrik av andra författare och utdrag ur diverse facklitteratur.

Liv, död och årstidernas växlingar pågår innanför pärmarna, och man anar att detta oerhört digra material inte är allt, utan bara fragment ur en långt mer omfattande forskning som kanske pågått under hela Lerins verksamma liv. Texterna har alltid en tyngd, men lyses upp av en torr, varm humor. Här ett utdrag ur en längre text där Lerin begrundar döden. Han inleder med ”Det bor nog en liten dinosaurie i mig, för jag har alltid varit intresserad av sådant som dör ut.”

Nej det här med livet har Gud inte lyckats hitta någon lämplig avslutning på… Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll om vi är döda eller levande. På ett eller annat sätt kommer vi alltid finnas. Allt och alla återuppstår i en eller annan form. Vi kommer inte undan, hur gärna vi än vill.

Det är tid och evighet som gäller. Och det är väl det som är själva grejen med evigheten, att den aldrig tar slut.

Lars Lerin föddes 1954 i Munkfors och räknas som en av Nordens främsta akvarellister. I ett stort antal illustrerade böcker har han genom åren skildrat sina många resor och han är känd för sitt landskapsmåleri och sina lika flödigt målande texter. Han har det egna museet Sandgrund i Karlstad och finns representerad i snart sagt hela världen.

Under en föreläsning jag besökte på Hedengrens bokhandel tidigare i höst, där Eva Bonnier samtalade med Lerin, fick jag bland annat svar på varför han sällan målar sommarlandskap eller lövklädda träd utan verkar föredra höstens avlövade björkskogar och vårvinterns dova landskap. Det var så enkelt – han gillar kort och gott inte färgen grön.

Naturlära är såklart välförtjänt av Augustpriset, och juryns välfunna motivering lyder:

”Bland blomster och brusande vatten leds läsaren mellan iakttagelser, infall och fakta. Det är blått gräs, blöta fötter och Busjöns läge. Det är världen via ett grässtrå. Det är nya infallsvinklar på tillvarons vindlingar. Allt omgivet av lerinska akvareller och bilder som gör detta till en bok att ofta återvända till.”

Det är så sant. Naturlära är verkligen en bok – bok känns förresten för futtigt, verk känns mer rättvisande – att återvända till ofta. Och det gör inget att den är för tung för min bokhylla. Den ska inte stå i en bokhylla.

Bra intervju med Lerin i podcasten Värvet

Malin Lindgren

Malin Lindgren är uppvuxen i Färila, arbetar som visuell kommunikatör och har en magisterexamen i Keramik- och Glasformgivning från Konstfack.

2 kommentarer

Under Recensioner

Recension: I Who Have Arrived In Heaven – Yayoi Kusama

v2_9780989980937_1

Yayoi Kusama
I Who Have Arrived In Heaven
Text: Yayoi Kusama, Akira Tatehata
David Zwirner

Förra året ställde den japanska författarinnan och konstnären Yayoi Kusama, född 1929, ut nya verk på galleriet David Zwirner i New York. Det blev en fenomenal framgång, både kritisk och publikt, och det är lätt att förstå när man läser och tittar i I Who Have Arrived In Heaven, som är en stor och vacker bok i LP-format som samlar verk från utställningen, som fyllde David Zwirners tre lokaler.

Det är nya verk som vittnar om en förbluffande vitalitet hos en konstnär som varit verksam i sex decennier och både har påverkat och överskridit popkonsten och minimalismen, två av 1900-talets mest inflytelserika riktningar. I det väldigt fina förordet framhåller Akira Tatehata, kritiker och poet, emellertid att Kusamas karriär sannerligen inte varit spikrak:

”It could best be described as a series of brave fight against difficult odds. So it is both surprising and delightful to find that at this stage of her long and turbulent career she is working more creatively and productively than ever before.”

Det förvånande, fortsätter Tatehata, är inte bara att kreativiteten flödar så här sent i Kusamas liv och karriär, men att hennes bilddvärld och fantasi är så flödande rik. Kusama visar en enastående förmåga att förnya och ladda om sin konst med nya innebörder och ett nytt innehåll; ”continually producing colors, forms, and compositions that have never appeared before. Whenever I visit her studio, I am greeted by completely new and unexpected images.”

v2_9780989980937_3

v2_9780989980937_4

Ungefär två tredjedelar av boken upptas av Kusamas målningar och beskrivningen ovan stämmer; man känner igen detaljer ur Kusamas tidigare produktion, blomliknande ansikten och pumpor, men hon upprepar sig inte. Det är, i dubbel bemärkelse, fantastiska bilder, som jag associerar till olika typer av traditionell konst, inte minst till aboriginernas konst. Det är som om Kusama skapat en egen besläktad konst, med en helt egen kosmologi och mytologi.

v2_9780989980937_5

Bokens sista tredjedel är kanske ännu mer spektakulär, med foton från installationer som upptar hela rum. Det ovan heter ”Love Is Calling” och prickar är ju inget nytt för Kusama, men i kombination med de starka färgerna och anemonlika formerna utgör de något nytt. Mest spektakulärt verkar ändå ”Infinity Mirrored Room – The Souls of Millions of Light Years away”.

Exakt hur det är gjort framgår inte, men installationen verkar vara gjort av extremt många små speglar och ljus, så att man upplever det som om man vore omgiven av en oändlig rymd.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”The Big No” av George Grosz

Layout 1George Grosz
Drawings from two portfolios:
Ecce Homo and Hintergrund
The Big No
Essä: Lutz Becker
Hayward Publishing

Den tyske målaren och grafikern George Grosz undkom nazisterna 1933. Han och hustrun Eva lämnade Tyskland den 12 januari, och anlände i New York tio dagar senare. Den 30 januari blev Adolf Hitler tysk kansler och redan dagen därpå forcerar trupper dörren till Grosz ateljé i Berlin.

Mycket av Grosz konst förstörs av nazisterna och han fanns också representerad på den nationalsocialistiska utställningen Entartete Kunst 1937 i München. Han betraktades som en bolsjevikisk konstnär av nazisterna och är kanske mest känd som tecknare och satiriker. Han var med och etablerade dadaismen i Berlin och deltog även i rörelsen Den nya sakligheten.

En ny bok, The Big No (Hayward Publishing), lyfter fram tecknaren Grosz och den innehåller teckningar från både Ecce Homo (1923) och Hintergrund (1928). Det handlar mest om enkla teckningar med en skarp satirisk udd. Det är teckningar som inte mist vare sin skärpa, uttrycksfullhet eller hårt bitande satiriska udd.

george_grosz_0

Weimarrepubliken är stadd i förfall, moraliskt, politiskt och ekonomiskt. Motsättningarna mellan röda och bruna ligger i öppen dager. Grosz tecknar osentimentalt krigsinvalider, militärer, svartabörshajar, champagnedrickande, cigarrökande och reaktionära borgare och industrialister samt, inte så få nakna och halvnakna kvinnor. Miljöerna är ofta krogen eller fest i lägenhet. Det dricks mycket sekt och öl.

Grosz lyckas verkligen, med förvånansvärt enkla medel, fånga de vagt groteska stämningarna i Weimarrepubliken. Han har väl i själva verket haft ett betydande inflytande på bilden av livet i Weimarrepubliken. Men många av teckningarna skulle utan problem funka i en tidning eller tidskrift idag. På sätt och vis är många av dem tidlösa och The Big No innehåller tveklöst många som tillhör Groszs allra bästa.

En inledande och introducerande essä av Lutz Becker, filmare och curator, sätter in Ecce Homo och Hintergrund i sitt konst- och socialhistoriska sammanhang. Det framstår som helt logiskt att George Grosz räknas som en av 1900-talets allra största satiriker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner