Etikettarkiv: Man Booker International Prize

Böcker av László Krasznahorkai utgivna av Norstedts och New Directions

 
2015 tilldelades den ungerska författaren László Krasznahorkai det sjätte Man Booker International Prize. Valet av pristagare var allt annat än publikfriande, snarare modigt, eftersom Krasznahorkais prosa är tät – meningarna sträcker sig ofta över flera sidor – och eftersom hans litterära universum är beckettskt mörkt, pessimistiskt och gränsande till det mystiska. Litterära valfränskaper är, bland många andra, Franz Kafka, Fjodor Dostojevskij och William Faulkner, vilket ger en viss ledning. Böckerna är visionära, kompromisslösa och djupt originella.

James Wood har skrivt en, trots att den är från 2011, svårslagen introducerande artikel om Krasznahorkai i New Yorker: ”Madness and Civilization. The very strange fictions of László Krasznahorkai” Det här en av Woods många eleganta beskrivningar av mötet med Krasznahorkais texter:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

Krasznahorkais översättare har fått mycket och välförtjänt uppmärksamhet. Det handlar om mycket svåröversatta böcker och en av översättarna, George Szirtes, har liknat prosan vid ”a slow lava-flow of narrative, a vast black river of type.”

Jag har haft förmånen att få ställa några frågor till Daniel Gustafsson, som översätter prosa, poesi och dramatik från ungerska till svenska. Han har översatt de två romaner av Krasznahorkai som på svenska har fått titeln Motståndets melankoli (1989/2014) och Satantango (1985/2015), och han håller på att översätta en tredje, som kommer att heta Seiobo där nere. Romanerna och översättningarna har fått lysande kritik.

Skulle du vilja berätta lite om din bakgrund, om ditt intresse för litteratur – kanske något om favoritböcker – och hur det ledde vidare till att du blev översättare?

– För mig har det aldrig varit språket i sig, utan litteraturen som varit drivkraften att översätta, eller rättare sagt en kombination av de båda: det litterära språket. Redan när jag började lära mig ungerska satte jag igång att översätta – en ren och skär omöjlighet naturligtvis, med tanke på språkets komplexitet. Men jag fångades av den ungerska litteraturen, är ju själv hängiven läsare sedan ganska tidigt i livet och läste sedan litteraturvetenskap, teatervetenskap etc. i Uppsala och Stockholm. Jag kände nog alltid att jag på ett eller annat sätt skulle syssla med litteratur, även om jag idag har allt mindre tid för ren lustläsning.

– Favoritböcker är svårt naturligtvis, men i mitt intresse för Centraleuropa har jag dragits till författarskap som Thomas Bernhard, Witold Gombrowicz, Péter Nádas. Och Marguerite Duras är en annan författare som jag tror påverkat min syn på vad litteratur kan vara. Men det finns även en rad svenska författare som jag verkligen tycker om, inte minst språkligt: Cecilia Davidsson, Magnus Florin, Ida Linde och nu senast Mikael Berglund (som debuterade för ett par år sedan med den fantastiska romanen Ett föremåls berättelse om obesvar) bara för att nämna några. Det är författare som tar språket på allvar, ser dess möjligheter och utnyttjar dem. Sedan är jag också lyrikläsare, såväl svenskt som översatt, men det har gått i perioder. Blev väldigt glad för introduktionen av ny dansk lyrik som pågått ett tag, Maja Lee Langvad, Olga Ravn, Julie Sten-Knudsen med flera. Här finns många guldkorn.

Vilka var dina allra första uppdrag? Vilka är de största skillnaderna mellan att översätta då och nu när du är rutinerad?

– Mitt första uppdrag var romanen Stillheten av Attila Bartis, ett jobb jag tog mig an nästan helt utan förkunskaper. Jag hade som projektledare på Svenska institutet länge arbetat med utländska översättare som har svenska som källspråk, hade anordnat fortbildningar och seminarier, så jag tyckte att jag hade koll. Men när jag själv satte igång var det som att kasta sig ut över ett stup. Tack och lov hade jag en lysande redaktör för boken – Peter Karlsson – som behärskar ungerska, så översättningen blev ett slags översättarseminarium för mig, med honom som handledare.

– Även nu när jag översatt ett antal böcker, bland annat den krävande Krasznahorkai, känner jag att ungerskan på sätt och vis är mig helt främmande, ett universum jag aldrig kan bli en del av, att jag är en utomstående som kikar in – ibland rentav en bluff – och att varje mening är en enorm ansträngning att ta sig an. Men jag känner också en större trygghet, att jag kan behärska skräcken och på sikt ta mig förbi hindren, även om avgrunden fortfarande öppnar sig med jämna mellanrum.

Det finns ju många olika ideal om hur man bäst bör översätta en skönlitterär text. Arbetar du i enlighet med några teorier eller principer, eller är översättandet mer som ett hantverk i vilket språkkänslan och intuitionen är helt avgörande?

– Eftersom jag själv lärt mig översättandet i ett slags hantverksform och aldrig gått någon direkt utbildning, har jag svårt att applicera teorier. Men jag ser naturligtvis svårigheterna klarare nu, efter några år. I höstas var jag handledare för ett kortare svensk-ungerskt översättarseminarium – förhoppningsvis blir det fler tillfällen – och var tvungen att tänka mer strukturellt kring svårigheterna med att föra över ungerska till svenska. Men i slutändan handlar det nog för mig mest om känsla ändå, att destillera en litterär svenska som på något sätt motsvarar, eller snarare reflekterar, originalets litterära universum.

– En viktig aspekt för mig, kanske är det min enda teori egentligen, är att jag måste förhålla mig ”spatialt” till en text. Textens värld måste vara någorlunda bekant för mig, jag måste kunna se, dofta, höra den värld som källtexten skapar – utan att ha varit i ungerska  byar och småstäder på landet, med sina sjabbiga krogar och blåsiga gator, hade det varit så mycket svårare att översätta t ex Krasznahorkai. Nu, i hans senaste bok, som har en global utblick, innebär det stora svårigheter för mig att kliva in i textrummet, jag har ju aldrig varit i ett japanskt zenbuddistiskt tempel, och min tolkning av det på svenska blir därför mer av en fantasi, och det ställer helt klart högre krav. Sedan uttrycker ju alltid skönlitterär text sådant som är universellt och som jag som människa kan relatera till – känslor, ljud, intryck. Men när jag känner mig kontextuellt hemma i en text blir det så mycket enklare – och jag kan låta mig själv dras med på ett annat sätt.

Hela bokbranschen har ju genomgått stora förändringar på senare år, inte minst på grund av den extremt snabba teknologiska utvecklingen. Hur har översättarnas villkor påverkats? Hur ser villkoren ut idag jämfört med tidigare?

– Jag har svårt att uttala mig om det, har ju själv bara hållit på i knappt tio år som översättare. Men villkoren är ganska dåliga, särskilt för den som översätter mer krävande litteratur. Men vad gäller teknologin – läs internet – tror jag att översättningar bara går snabbare och blir bättre. Bildsökningar är t ex något jag ofta använder mig av för att hitta namn på knepiga föremål och annat. Det mesta går att hitta utan att man behöver ta sig till KB och kika i tjocka encyklopedier.

Du är inne på din tredje roman av László Krasznahorkai, en ungersk mästare som anses vara en av Europas, ja kanske världens, mest egensinniga och intressanta författare just nu. Han är svårläst och är, bland annat, känd för sina utstuderat långa meningar. En av hans översättare till engelskan har beskrivit hans prosa som en framflytande lavaström. Hur skulle du beskriva hans prosa? Vilken funktion fyller de långa meningarna i romanmaskineriet?

– Jag har väl hittat min egen ingång till hans språk, genom att rent praktiskt arbeta med det. Och jag kan efterhand börja hålla med Krasznahorkai i hans egen beskrivning av språket: att det är såhär människor talar, tänker, gör. De långa meningarna liknar i det avseendet livet, en slags språklig naturalism, som kan se knepig ut vid första anblicken. Hans berättelser och hans språk är dessutom intimt sammanflätade – narrativet är inte överordnat språket, som i bruksprosan, utan de är förutsättningar för varandra. Det är det, antar jag, som gör detta till stor romankonst. Jag känner mig tacksam över att få arbeta med hans texter, även om det varje gång är det samma skräck och förfäran över att behöva stiga ner i den där flammande lavafloden, som hans engelska översättare George Szirtes talar om.

Vad finns det för skillnader och likheter mellan de tre romanerna?

– De första två romanerna jag översatte – Motståndets melankoli och Satantango – utspelar sig en slags dystopisk ungersk miljö: den eftersatta, fattiga landsbygden i en slags tidlös tid, medan den senaste jag jobbar med – Seiobo där nere – rör sig globalt. Samtidigt hålls författarskapet ihop av Krasznahorkais säregna diktion. Och de teman han jobbar med – maktordningar, mänsklig svaghet och individens hopp om en mening med alltihop – går igen i hans texter.

– Det är en ganska pessimistisk syn på världen han för fram, men som räddas av det medryckande berättandet, det organiska språket och en slags svart humor. Berättelserna bygger gärna på litterära klichéer men stöpta i en ny form, och det fina är väl att det aldrig blir tråkigt – det finns inga transportsträckor i hans romaner. Allt på något sätt glöder av ett engagemang och en kärlek till texten och språket som meningsfulla domäner att befinna sig i och där det mänskliga predikamentet kan rannsakas.

Jag antar att humorn, som finns där inbäddad i mörkret, och grova eder kan ge upphov till problem vid översättningen. Vad har varit svårast respektive mest stimulerande när du arbetat med hans romaner?

– Svårast är nog att återskapa det flyt han har i sitt litterära språk, för även om meningarna tycks långa och stundtals invecklade finns där en slags ”andning” som måste genomsyra även översättningen. Det gäller alltså att hitta rätt ton, där det naturliga drivet inte stoppas upp av en alltför krånglig statsbyggnad. Det är oerhört tillfredsställande när detta lyckas, eller när jag upplever att det lyckas, när jag kan rumstera om i hans textrum utan att köra fast för ofta, utan få njuta av det sinnliga av att befinna sig där. Men över huvud taget har hans prosa med tiden blivit allt mer lärd och pepprad med fakta – även om en ramberättelse i den nya boken till exempel handlar om en kringdrivande arbetslös östeuropeisk murare i Barcelona, utmynnar det sedan i en exposé om ikonens historia från Bysans till Ryssland och diverse teologiska problem, vilket kräver en hel del vad gäller faktakoll, stavning etc.

Ungerskan är ju ett ensartat finskugriskt språk – Krasznahorkai har själv sagt att han är förvånad över hur många av hans översättare, som han sätter stort värde på, det är som inte är ungrare. Förvånad, eftersom ungerskan är så svår att behärska. Det vore spännande om du ville berätta lite om ungerskans särart och hur dess egenheter påverkar översättandet.

– Ungerskan är ju inte indoeuropeiskt, och har en helt annan, så kallat agglutinerande grammatik, än den vi är vana vid – det mesta sker genom deklinationer och olika typer av kasusbildningar med suffix (ändelser). Men detta går på något vis att ersätta, svårare är det då med den friare meningsstrukturen, där det ibland blir otydligt med syftningar, eller verbformer som inte går att överföra, till exempel ungerskans förkärlek för imperativ, som inte riktigt liknar vårt användande.

– Språket saknar även genus – ”hen” finns naturligt i språket – så ibland skapar det också otydligheter som måste redas ut på svenskan. Dessutom är språket oerhört ordrikt och nyansrikt, och en författare som Krasznahorkai använder gärna hela språkets arsenal, från det högstämda till det extremt vardagliga, både vad gäller ordval och meningsbyggnad, ibland i en och samma mening. Detta kan naturligtvis bli svårt att hantera i översättningen.

Krasznahorkai har själv beskrivit ungerskan som ett fragilt eller skört språk. Jag har hört andra beskriva det som elastiskt, vilket snarare associerar till slitstyrka. Ligger det kanske något i båda beskrivningarna?

– Jo, det kan det nog göra. Med skört kanske man kan förstå det som att en sats på ungerska kan töjas ut nästa i det oändliga, tills den nästan blir en slags möbiusfläta, utan egentligt centrum, med oklara syftningar och en slags flyktighet över sig. Och det bygger ju i sig på en elasticitet, något som den litterära svenskan, upplever jag, ibland kan sakna i det att idealet här ofta är en slags klarhet och renhet, och där det mer avancerade språket ibland kan uppfattas som märkvärdigt eller elitistiskt.

– Men jag tror ju att även svenskan håller för ett mer komplext litterärt språk, och att översätta författare som Krasznahorkai leder förhoppningsvis till en större acceptans för det. Det var oerhört fint att läsa den magnifika postumt utgivna romanen Den skeva platsen, av Caterina Pascual Söderbaum, som på sätt och vis rör sig i denna litterära terräng. Tror bokens första mening löper över en hel sida – det är något jag kan gå igång på. Det går att göra så! Och det kan bli riktigt bra litteratur av det.

Kan vi se fram emot fler böcker av Krasznahorkai på svenska? Och, vilka andra ungrare skulle du vilja översätta framöver? Berätta gärna lite om dem och något om den samtida ungerska litteraturen.

– Som sagt kommer Seiobo där nere redan nu i höst (om jag blir färdig någon gång!), och så har han skrivit en ny stor roman (Baron Wenckheims återkomst) som kom ut i Ungern fjol – ett återvändande till den ungerska kontexten efter att i närmare 25 år ha sysslat med ett mer globalt berättande. Vi får se om den kommer på svenska en vacker dag. Tvärtom mot vad man kan tro hänger jag inte så bra med i vad som händer på den ungerska litterära scenen, jag är fullt upptagen att brottas med de uppdrag jag får. Men att översätta en favoritförfattare som Péter Nádas någon gång vore hedrande – även han är ju en språkkonstnär av rang.

– Jag översätter även gärna dramatik och lyrik – en fantastisk poet jag jobbat med är Dénes Krusovszky som Rámus gav ut härom året (läs dikt). Och i pipeline ligger ett riktigt önskeprojekt: översättningen av en tyskspråkig poet tillsammans med min goda vän Cecilia Hansson, som är en lysande poet och lyriköversättare. Nu översätter jag även från engelska, och nästa bok jag gör är faktiskt en amerikansk debutant, delvis ny terräng för mig – men boken utspelar sig i Bulgarien, och jag kan på sätt och vis relatera till den värld som beskrivs i boken.

– Men det viktiga för mig just nu är att inte fastna i översättandet fullständigt – det är ett oerhört slitsamt och ensamt yrke – och därför jobbar jag även med en del projekt på litteraturområdet, bland annat är jag med och arrangerar Stockholms litteraturmässa i maj, men är även programläggare för något som heter Rum för poesi på bokmässan – en särskild samtalsscen för översättarrelateraden ämnen. Utöver det försöker jag även få tid över till att skriva en del eget, både skönlitterärt och artiklar för tidskrifter.

Vad är viktigast när du översätter – koffein eller musik? Vad föredrar du för kaffe och vad lyssnar du helst på när du arbetar?

– Musiken är kanske (eller har blivit) viktigare än kaffet faktiskt. Just nu lyssnar jag på en massa gammal jazz när jag jobbar, som Thelonoius Monk och Charles Mingus, det ger ett bra driv tycker jag. Kaffet försöker jag dra ner på, har en helt vanlig moccabryggare som går varm med espressokaffe (Lavazzas röda), men för mycket kaffe kan man ju bli lite stissig av, och det är inte bra för koncentrationen. Däremot har nikotinet alltid följt mig som en skugga och där är är jag allätare, försöker som småbarnsförälder minimera intaget, cigariller och nedtrappning är ledord för dagen.

Och avslutningsvis: Om jag fick tillfälle att intervjua ett par tre andra svenska översättare, vilka tycker du att jag borde fråga då?

– Jag hyser ju den största respekt för giganter som till exempel Anders Bodegård och Inger Johansson, som båda tagit sig an för mig viktiga författarskap på polska, franska, rumänska, och som inspirerar för att de visar vad man faktiskt kan åstadkomma som översättare. John Swedenmark är en annan ledstjärna, som utöver att vara en briljant översättare även har den unika förmågan att även tänka, skriva och diskutera kring översättning på ett alltid snarast sinnesutvidgande sätt.

– Ett par yngre översättare som kämpar på med att introducera omistliga författare är Jens Ahlberg som jobbar med Robert Walsers texter och så Emi-Simone Zawall som nyss gjorde ett smått fantastiskt urval av oöversatta Bruno Schulz-texter – stora insatser för den översatta litteraturen tycker jag. Min goda vän Slavica Agatonovic är en helt tvåspråkig översättare (till och från serbiska), en unik förmåga som jag verkligen kan fascineras av och som har ett dubbelt perspektiv på sina två modersmål.

Ola Wihlke