”My skin has been seen as more hostile than anything I could say. Black people, our skin is noisy.”
— Chuck D i intervju med The Guardian, om ”Fight the Power”
Vi tycker att Manning Marable (1951-2011) har skrivit standardverket om den afroamerikanske ikonen Malcolm X. Den heter kort och gott Malcolm X och berättar om Malcolm Little, son till radikala aktivister och Marcus Garvey-anhängare, som i de struliga tonåren sedan tog namnet Detroit Red och, efter frälsningen och anslutningen till Nation of Islam i fängelset, tog namnet Malcolm X. Det är en berättelse om en av Amerikas främsta och mest inflytelserika afroamerikanska ledare.
Marable gör upp med myter skapade av Malcolm i självbiografin som skrevs tillsammans med Alex Haley, som dessutom hade en egen agenda. Spike Lees film om Malcolm X har också varit inflytelserik för att forma bilden av honom.
Marables bok är en osentimental episk berättelse om ett USA som är segregerat i södern och som systematiskt diskriminerar afroamerikaner i norr. Den handlar om Malcolm och om Nation of Islam och om medborgarrättsrörelsen och om jazzen. Den fångar nerven i det svarta radikala 60-talet.
För många amerikaner betyder datumet 21 februari 1965 lika mycket som datumet för morden på John F. Kennedy och Martin Luther King. Det var då Malcolm X ironiskt nog mördades av sina egna, en grupp män från Nation of Islam, vilket byggde på hans status som afroamerikansk ikon.
För Malcolm X var mer än bara en ledare som kämpade för bättre villkor för afroamerikaner, han personifierade begreppet blackness, stoltheten över att vara svart och tillhöra en distinkt svart kultur. Han var karismatisk och en fantastisk talare, inspirerad av jazzen, och han var extremt disciplinerad och målmedveten. Han var dessutom stilig och välklädd och när han slutligen gifte sig krossade han många hjärtan, inte minst bland systrarna i Nation of Islam.
Att han fick ökad popularitet igen på 90-talet beror till stora delar på att han omfamnades av hiphop-kulturen. Idag är han den svarta ledare som har överlägset mest street cred. Vi har läst Marables biografi och recenserar den för en dagstidning, när recensionen läggs upp 26 april länkar vi till den. Det var för övrigt mycket märkligt att läsa boken samtidigt som oroligheter och upplopp satte Ferguson på världskartan.
Här länkar vi tillsvidare bara till en Spotify-lista som vittnar om Malcolm X mycket stora inflytande på många av de stora inom hiphoppen: Lyssna på Malcolm X. Texterna är explicita.
1. Bring the Noise – Public Enemy (1988)
Samplat tal: ”Message to the Grass Roots” Självklart måste en låt med P.E. vara med på listan. Att Malcolm haft stort inflytande på Chuck D. är ju ganska uppenbart.
2. Tonz O’ Gunz – Gang Starr (1994)
Samplat tal: ”Message to the Grass Roots” Guru (R.I.P.) glorifierade inte vapen i den här fenomenala låten. Däremot använder han Nation of Islams beteckning på vita, devils.
3. Malcolm – Ghostface Killah (2000)
Samplat tal: ”After The Bombing”
4. PolitriKKKs – Dead Prez (2008)
Samplat tal: ? Dead Prez känns också självskrivna på den här listan. Inte en av deras bättre låtar, men med en ovanligt cynisk eller klarsynt text som även nämner Marcus Garvey.
5. Revolutionary – Immortal Technique (2001)
Samplat tal: ”The Ballot or The Bullet” Inte en av listans bästa låtar, men den mest råa och extrema. Kuslig, men pianosamplingen sitter som gjuten.
6. Words of Wisdom – 2 Pac (1991)
Referens: “No Malcolm X in my history text, why is that? / Cause he tried to educate and liberate all blacks.” Herregud som han kunde rappa, här över någon slags murrig jazzfunk. Ännu ett exempel på att hiphoppen alltid föredragit Malcolm framför Martin Luther King jr.
7. Feed the Hungry (2005) – Guru
Referens: “And I doubt we’ll see another Martin or Malcolm / Cause the rims and the blimps, have distorted the outcome.” Ett ovanligt exempel inom hiphoppen på att Martin Luther King ges jämbördig status med Malcolm, men ett typiskt exempel på en mycket skeptisk syn på partipolitikens möjligheter.
8. Leaders – Nas & Damian Marley (2010)
Referens: “I can see myself back at the Autobahn, Malcolm on the podium, Shells drop to linoleum, Swipe those, place ‘em on display at the Smithsonian next to only gems that were left behind by Holy men.” Inte Nas största ögonblick som rappare, men ännu en låt om brist på politiskt ledarskap.
9. Integration (insert) – Ice Cube (1992)
Samplat: ”Oxford Union Debate” Malcolms sätt att tala, hans distinkta retorik, passar perfekt som inslag på Ice Cubes mästerverk The Predator.
10. Mentally Mad – Ultramagnetic MCs (1988)
Referens: ”Well i’m a revolutionist, with skills to malcolm x / To improve my intellect, while another man checks / My information, relayed identity / I’m john doe, and far for him to see / I’m known as terrorist, well armed and dangerous / I run committees, connect cities to cities.” Det är Kool Keith som rappar på sista spåret av klassiska Critical Beatdown.
Det har säkert skrivits flera akademiska avhandlingar om Malcolm X och hiphopptexter. Samplingar från hans tal anger tonen i ofta ganska hårda politiska låtar. Han dyker upp som referens, för att han förknippas med intellektuell skärpa, kompromisslöshet och patos.
Malcolm X säger sånt som andra svarta ledare inte vågar säga, han betraktas inte som en sellout. Dessutom är han cool och framför sitt budskap med stil och finess. Stilen är, precis som inom jazzen och hiphoppen, en väsentlig del av budskapet.
Ola Wihlke
BearBooks 