Etikettarkiv: Mark Twain

Läs en tvivelaktig bok under Banned Books Week

Det är Banned Books Week, som firades första gången 1982, och därför vill vi uppmuntra till läsning av böcker som har ansetts och anses tvivelaktiga, åtminstone i USA:

Det är, kanske man ska tillägga, en levande tradition i USA att försöka hindra personer från att läsa vad de vill. Till stor del handlar det om barn- och ungdomsböcker, men inte bara. Det här är några författare vars böcker under 2000-talet ansetts fördärvliga: E.L. James, Aldous Huxley, Harper LeeJohn SteinbeckMark Twain, Toni MorrisonJ. D. SalingerJ. K. Rowling och Steven King.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Listor, Nyheter

En novell varje kväll 74: ”The Celebrated Jumping Frog of Calaveras County” av Mark Twain

Wikimedia Commons

”You never see a frog so modest and straightforward as he was, for all he was so gifted. And when it come to fair and square jumping on a dead level, he could get over more ground at one straddle than any animal of his breed you ever see. Jumping on a dead level was his strong suit, you understand; and when it come to that, Smiley would ante up money on him as long as he had a red.”

Citerat ur ”The Celebrated Jumping Frog of Calaveras County” av Mark Twain. Det luktar Södern lång väg om denna underbara skröna, lite i Fritiof Nilsson Piratens anda, som delvis är skriven på dialekt. Riktigt underhållande.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Noveller

18 riktigt vassa förstameningar

Första meningen i en novell eller roman är superviktig, enligt myten. Om den inte genast fångar läsaren är det kört. På ett trivialt sätt är det sant, om en läsare direkt efter att ha läst den första meningen överger boken, ja då kanske man kan säga att författaren misslyckats.

Men det är väl inte riktigt så det funkar, läsare är väl i regel generösa och läser betydligt mer än en mening innan de eventuellt lägger ned läsningen? Men med tanke på hur efterhängsen den här myten är, så är det anmärkningsvärt hur mycket halvbra förstameningar som skrivs.

Svenska författare skriver ofta om vädret. Den typiska svenska förstameningen handlar, på ett eller annat sätt, om vädret.

Meteorologiska fenomen används ofta som en stämningsmarkör. Som i Robert Musils stora bok Mannen utan egenskaper (1930) :”Ett lågtryck som befann sig över Atlanten rörde sig i riktning öster ut mot en högtrycksrygg över Ryssland och visade ännu ingen tendens att förskjuta sig mot norr för att undvika denna.”

Men förstameningen är inte superviktig, däremot kan den vara underhållande i sig. Till hjälp för att göra den här listan har vi kikat lite på ”100 best first lines from novels.” Skriv gärna förslag på andra förstameningar, gärna svenska.

Call me Ishmael.”
Moby Dick (1851) av Herman Melville

All this happened, more or less.”
Slaughterhouse-Five (1969)av Kurt Vonnegut

”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.”
Främlingen (1942) av Albert Camus

The sun shone, having no alternative, on the nothing new.”
Murphy (1938) av Samuel Beckett

Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma.”
Polyfem förvandlad (1964) av Willy Kyrklund

It was a pleasure to burn.”
Fahrenheit 451 (1953) av Ray Bradbury

It was the day my grandmother exploded.”
The Crow Road (1992) av Iain M.Banks

The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.”
Neuromancer (1984) William Gibson

Det var på den tiden jag gick runt och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den…”
Svält (1890) av Knut Hamsun

It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York.”
The Bell Jar (1963) av Sylvia Plath

”Als Gregor Samsa eines Morgens aus unruhigen Träumen erwachte, fand er sich in seinem Bett zu einem ungeheuren Ungeziefer verwandelt.“
Förvandlingen (1912) av Franz Kafka

”Med milt våld lösgjorde sig herr Aghios från sin hustru och försökte med raska steg försvinna in i folkmassan som tätnade vid ingången till stationen.”
En kort sentimental resa (1926) av Italo Svevo

Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Anna Karenina (1877) av Leo Tolstoj

 

You are about to begin reading Italo Calvinos new novel, If on a winters night a traveler.

If on a winter’s night a traveler (1979) av Italo Calvino

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness […]”
A Tale of Two Cities (1859) av Charles Dickens

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”
Hundra år av ensamhet (1967) av Gabriel García Márquez

Jemand musste Josef K. verleumdet haben, denn ohne dass er etwas Böses getan hätte, wurde er eines Morgens verhaftet.”
Processen (1925) av Franz Kafka

You don’t know about me, without you have read a book by the name of The Adventures of Tom Sawyer, but that ain’t no matter. That book was made by a Mr Mark Twain, and he told the truth, mainly.”
The Adventures of Huckleberry Finn (1884) av Mark Twain

Förslag på andra förstameningar är varmt välkomna.

Ola Wihlke

3 kommentarer

Under Listor

Liten guide till litterära attacker på kända författare

English: Anglo-Irish playwright George Bernard...

English: Anglo-Irish playwright George Bernard Shaw writing in notebook at time of first production of his play ”Pygmalion.” (Photo credit: Wikipedia)

För en tid sedan skrev vi ett inlägg om en hård attack på filmaktuella romanen The Great Gatsby, en av den moderna amerikanska litteraturens verkliga kelgrisar. Artikelns författare, Kathryn Schulz, hävdade att hon knappt kunde hitta någonting i F. Scott Fitzgeralds roman som tilltalade henne.

För en tid sedan skrev vi också om en radikal attack på hela Franz Kafkas författarskap, inklusive en hel drös med specialister som tvärtom anser att Kafka är unikt bra. Vi utnämnde Joseph Epsteins genomsura artikel i Atlantic Monthly till ”Årtiondets Kafka-attack”.

Däremot skrev vi inte om Christian Lorentzens tvärsågning av Dear Life, i praktiken hela Alice Munros författarskap, i London Review of Books, i vilken han hävdar att Munros noveller är tråkiga, enformiga och, kanske mest märkligt, för sorgliga.

Kritikern Laura Miller, själv ganska godmodig och inte så benägen att hårdsåga, uppmärksammar samtliga de här tre attackerna i en spännande artikel i Salon: ”The greatest literary takedowns of all time”. De tre attackerna är inget att förvånas över hävdar Miller, de följer en given medielogik som är särskilt attraktiv under de ur boksynpunkt lugna sommarmånaderna. När artiklar av det här slaget publiceras rasslar det i regel till ordentligt i kommentarsfälten.

Men Millers artikel blickar mest bakåt, handlar om några av historiens – sedd ur ett engelskspråkigt perspektiv – mest minnesvärda attacker på etablerade författare. Artikeln är ganska skissartad, men Miller skriver underhållande om olika typer av attacker och argumenterar övertygande för att de mest effektiva i regel är humoristiska, åtminstone delvis.

Som exempel på en sällsynt lyckad, minnesvärd och träffsäker attack nämns Mark Twains ”Fenimore Cooper’s Literary Offenses”, i vilken en av storheterna inom genren äventyrsskildring i vildmarksmiljö får sig en rejäl omgång. Twain skriver om Coopers The Deerslayer att ”in the restricted space of two-thirds of a page, Cooper has scored 114 offenses against literary art out of a possible 115. It breaks the record,” hävdar Twain och fortsätter i samma humoristiska stil att rada upp brott mot fiktionens lagar och regler.

George Bernard Shaws drapa om William Shakespeare är komisk, men ofrivilligt komisk. Ta ett djupt andetag och läs vad Shaw skrev om den store barden i Saturday Review: ”this ‘immortal’ pilferer of other men’s stories and ideas, with his monstrous rhetorical fustian, his unbearable platitudes, his pretentious reduction of the subtlest problems of life to commonplaces against which a Polytechnic debating club would revolt, his incredible unsuggestiveness, his sententious combination of ready reflections with complete intellectual sterility, and his consequent incapacity for getting out of the depth of even the most ignorant audience, except when he solemnly says something so trancendentally platitudinous that his more humble-minded hearers cannot bring themselves to believe that so great a man really meant to talk like their grandmothers.” Pust.

Ett mer modernt exempel som Miller tar upp är David Foster Wallace ”John Updike, Champion Literary Phalllocrat, Drops One”, som inte är fullt så rolig som den utger sig för att vara. Den är intelligent och bitvis träffsäker, men för drypande av illasinnad ironi.

Ett ännu senare exempel är en attack mot just David Foster Wallace, men den är mer passivt aggressiv. Geoff Dyer skriver i ”My Literary Allergy” att han verkligen vill och verkligen har försökt tycka om DFW:s böcker, men att ”a page – sometimes even a sentence, or an essay title – brings me out in hives.” Faktum är att den här varianten, att beskriva motståndet mot ett författarskap som något naturgivet och inte som en estetisk tvistefråga, funkar bättre än exempelvis David Foster Wallace egen attack på John Updike.

Att döma av Laura Millers exempel verkar humor och fantasi faktiskt funka bäst, vilket helt diskvalificerar åtminstone Joseph Epstein och George Bernard Shaw – självförtroendet är det inget fel på – men kanske även David Foster Wallace, Kathryn Schulz och Christian Lorentzen, även om de är betydligt mer nyanserade och använder sig av skarpare och mer genomtänkta argument. Skriv gärna och berätta om du känner till några svenska exempel på litterära attacker, lyckade såväl som mindre lyckade.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Årets bästa bok redan utsedd

George Saunders
Tenth of December
Random House

George Saunders är en av få författare på Time Magazines lista över världens mest inflytelserika personer. Men motiveringen sträcker sig längre än så: ”For more than a decade, George Saunders has been the best short-story writer in English — not ‘one of,’ not ‘arguably,’ but the Best.” Han kallas även “the greatest guy”. I en lång artikel i New York Times Magazine utser Joel Lovell ”Tenth of December”, Saunders nya och fjärde novellsamling, till årets bästa bok. Det är inget dåligt val, även om det är några månader kvar på året.

Artikeln är en ganska bra introduktion till Saunders, men den ger framför allt en god bild av hur het han är både som person och författare. Lovell påstår att han hört David Foster Wallace, på förlagsfesten när ”Infinite Jest” gavs ut, säga att Saunders var den intressantaste av alla amerikanska författare. Bland mycket annat kallar Lovell Saunders för ”the writer for our time.” Han påstås ha blivit ”a kind of superhero” för dem som följer amerikansk litteratur. Joshua Ferris citeras, hans påstående att Saunders “writes like something of a saint.”

För att riktigt understryka hur hajpad Saunders är – ”Tenth of December” är lätt årets mest hajpade bok – kan man kika lite på bokens blurbs. Jonathan Franzen, Zadie Smith, Tomas Pynchon och Margaret Atwood övertrumfar varandra med superlativer. Saunders är den nye Mark Twain, den nye Kurt Vonnegut, den nye George Orwell och, lite mer förvånande, den nye Tjechov. Hävdar Dave Eggers: ”there is no-one better”.

På förlaget är man antagligen jublande glada, men när man recenserar en bok som blivit så omtalad och unisont hyllad ställs man inför ett problem – extremt höga förväntningar. Men faktum är att förväntningarna infrias. Mycket känns igen från ”CivilWarLand in Bad Decline” (1996), ”Pastoralia” (2000) och ”In Persuasion Nation” (2006), men den skruvade humorn har tonats ned lite grand.

De flesta av novellerna utspelar sig i suburbia eller småstadsamerika och i nutid eller en nära förestående framtid, som har lätta drag av science fiction. Saunders samtidskänsla är fantastisk och den skapar han bland annat genom att ge sina karaktärer distinkta och trovärdiga röster, oavsett om de tillhör präktiga tonårstjejer eller äldre män som förläst sig på självhjälpsböcker. Man vill faktiskt nästan skriva under på Lovells påstående, att Saunders är ”the writer for our time.”

”Tenth of December” är mörkare än de tidigare novellsamlingarna. Den första novellen handlar om en pimpinett tonårstjej som blir kidnappad, vilket ställer grannpojken inför valet och kvalet att följa sin moraliska kompass eller den diktatoriske faderns stränga regler. En annan novell handlar om ett fängelse, vars interner tvingas medverka i utvecklandet substanser som påverkar medvetandet, och som i så många andra noveller har Saunders hittat på olika varumärken: Verbaluce (gör så att man talar ocensurerat), Vivistif (en kraftfullare variant av Viagra) och Darkenfloxx (framkallar obeskrivligt obehag).

Också denna novell handlar om olika moraliska frågor och dessutom är det typiskt att hjälplösa människor utsätts för hemska saker av ett storföretag eller en stor institution. Lite anspråksfullt skulle man kunna säga att Saunders undersöker vad den moderna kapitalismen gör med oss människor.

En av de bästa och mest rörande novellerna har dagboksform. En familjefar beskriver hur han kämpar för att upprätthålla sin och sin familjs status. De är inte fattiga, men ”poorish” som han uttrycker det. Han tvingas trixa med olika konton för att kunna köpa vad dottern önskar sig i födelsedagspresent. Han, och flera andra karaktärer i samlingen, jämför sig ständigt med andra. De ligger stänndigt efter, men han lyckas skaffa en mycket, mycket märklig och åtråvärd trädgårdsdekoration, åtminstone för en tid gör den honom tillfreds. Den typiska Saunders-karaktären befinner sig precis på marginalen, jobbar stenhårt för att få allt att nätt och jämnt gå ihop.

Det är ingen nyhet att Saunders är en extremt tekniskt skicklig novellist, men ”Tenth of December” sjuder verkligen av uppsluppen fantasi och lekfullhet. Han visar än en gång att han är en fantastisk satiriker, utan att vara sarkastisk och ironisk men samtidigt medkännande. Som vanligt är han extremt rolig – balansen mellan svart humor och tragik känns nästan perfekt. Det finns egentligen ingen anledning att inte läsa den här boken.

Ola Wihlke

George Saunders talar om ”Tenth of Deceber” i podcast från Slate Magazine.

Tio av Saunders noveller gratis.

Saunders läser ”Offloading for Mrs Schwartz” från ”CivilWarLand in Bad Decline”.

I andra blogginlägg, ”I feel like I wanna ask You to adopt me!” och Världens bästa novell-podcast, hittar du mer om och av Saunders.

Lämna en kommentar

Under Recensioner