Etikettarkiv: Marlon Brando

Häromdagen hade filmen I Am Not Your Negro premiär, och den har fått lysande recensioner samt nominerats till en Oscar för bästa dokumentärfilm. Regissören Raoul Peck bygger huvudsakligen filmen på en text av författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin (1924-1987), som aldrig fullbordades och endast utgörs av ett trettiotal sidor.

Texten handlar om tre av medborgarrättsrörelsens mest kända martyrer – Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. – och i filmen är det Samuel L. Jackson som läser. Filmen består av klipp från Baldwins framträdanden i debattprogram, filmklipp, bilder av tidningsklipp, annonser, foton med mera. Många kritiker har varit lyriska över både estetik och budskap.

Ett genomgående tema i recensionerna är att dagens Amerika behöver Baldwin – man hänvisar ofta till polisvåldet mot svarta och Black Lives Matter – någon som med klarsyn, kritisk blick och indignation undersöker och blottlägger hur det förhåller sig med ”race relations”. Skriver A.O. Scott i New York Times:

”To call ‘I Am Not Your Negro’ a movie about James Baldwin would be to understate Mr. Peck’s achievement. It’s more of a posthumous collaboration, an uncanny and thrilling communion between the filmmaker […] and his subject.”

Och lite senare i recensionen:

”Baldwin could not have known about Ferguson and Black Lives Matter, about the presidency of Barack Obama and the recrudescence of white nationalism in its wake, but in a sense he explained it all in advance. He understood the deep, contradictory patterns of our history, and articulated, with a passion and clarity that few others have matched, the psychological dimensions of racial conflict: the suppression of black humanity under slavery and Jim Crow and the insistence on it in African-American politics and art; the dialectic of guilt and rage, forgiveness and denial that distorts relations between black and white citizens in the North as well as the South; the lengths that white people will go to wash themselves clean of their complicity in oppression.”

James Baldwin – Go Tell It on the Mountain (Everyman’s Library)

Men filmen är bara ett exempel  på det förnyade och stora intresset för James Baldwin. Jag tror att Ta-Nehisi Coates, om inte annat indirekt, har spelat en viss roll. Coates har jämförts med Baldwin och är uppenbart influerad av honom. Men lika mycket betyder det säkert att Baldwin, både i debatter, essäer och litterära texter, kunde formulera glasklart och osentimentalt hur ”race relations” påverkar och, i värsta fall, perverterar och korrumperar hela samhället, och att det under hans stundtals kompromisslösa retorik fanns ett universellt kärleksbudskap. Baldwin anses vara en av Amerikas främsta essäister och skönlitterära författare under 1900-talets andra hälft.

Baldwin föddes i Harlem och växte upp som äldst av nio syskon, vilket innebar att han var tvungen att ta ovanligt stort ansvar som barn och ung. Han var en sällsynt begåvning i skolan och tackade många gånger några av sina lärare, för att de uppmuntrade honom och för att de vidgade hans blick på världen. Fadern var djupt troende och har av James beskrivits som rigid. Den kyrkliga bakgrunden förklarar säkert en del av Baldwins exceptionella retoriska förmåga.

James Baldwin och Marlon Brando under medborgarrättsrörelsens march till Washington, 1963. Källa: U.S. Information Agency. Via Wikimedia Commons.

 
Baldwin blev med tiden en kändis som uppträdde i många av de mest kända teveprogrammen, han kommenterade och debatterade. Det är magiskt att lyssna på honom – det är som om tankarna och orden följer ett mönster. Först en tankegång, som verkar flöda fram, sedan en paus, sedan en fortsättning på tankegången, sedan en paus, och så vidare. Rösten är sällsynt fängslande, både hans faktiska och litterära röst.

Baldwin umgicks även med några av tidens hippaste personer, som Miles Davis, Nina Simone, Harry Belafonte, Sidney Poitier, Ray Charles, Chinua Achebe, Maya Angelou och Martin Luther King. Det sägs att King, efter ganska täta kontakter med Baldwin, distanserade sig från honom, på grund av att Baldwin var homosexuell. Robert F. Kennedy kallade, pinsamt nog, regelmässigt Baldwin för ”Martin Luther Queen”. Baldwin påstås vara en av få riktigt stora afro-amerikanska författare med hög profil inom medborgarrättsrörelsen, som i vissa avseenden anses ha varit både macho och homofobisk.

En episod anses förklara, som en utlösande faktor, beslutet att flytta till Frankrike. Baldwin går in på en sylta i New York, trots att han vet att den inte serverar svarta. Han beställer en hamburgare, men blir upplyst av servitrisen att han inte är välkommen. Varpå han tar en kanna med vatten och hivar den mot henne. Den missar och träffar istället en spegel. Men det är en myt att Baldwin lämnade Amerika för gott, även om han bodde länge i Frankrike. Han lärde sig flytande franska och blev vän med bland andra Yves Montand och Marguerite Yourcenar. Han dog i Saint-Paul-de-Vence, blott 63 år gammal.

James Baldwin – Giovannis rum (Ruin)

Marlon Brando var en annan av Baldwins vänner och han hjälpte Baldwin att finansiera utgivningen av den första romanen, den klassiska och bitvis självbiografiska uppväxt- och bildningsromanen Go Tell It on the Mountain som kom ut första gången 1953.

Baldwins förläggare blev förmodligen både förvånad och besviken när han fick läsa Baldwins andra roman, Giovannis Room (1956). Den utspelar sig i Europa och handlar om företrädesvis vita bisexuella och homosexuella män, sex och kärlek. Förläggaren ville eller vågade inte ge ut boken, gav Baldwin rådet att bränna boken, eftersom han trodde att en utgivning skulle leda till att Baldwins läsare, inte minst de svarta, skulle vända honom ryggen. Så den gavs istället ut i Europa och anses idag vara en gayklassiker eller en klassiker, helt enkelt.

James Baldwin – Collected Essays (Library of America)

Baldwin skrev i de flesta litterära genrerna – noveller, romaner, poesi och drama – men han anses vara minst lika vass som essäist. Hans mest kända är kanske de två som finns samlade i The Fire Next Time (1963), som uppskattades av både kritiker och vita läsare, som undrade: ”Vad vill de svarta?”. Vissa anser att det är den allra mest inflytelserika boken från 60-talet om ”race relations”. Library of America har gett ut tre samlingsvolymer med noveller, romaner och essäer, som ser väldigt fina ut.

James Baldwins stora årtionde var kanske 60-talet, men det stora intresset för honom just nu, riktas också mot det han skrev under 70- och 80-talet. Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på att ”race relations” är ett så framträdande ämne i hans böcker. Det behandlas som något både specifikt och allmängiltigt och tidlöst.

Ola Wihlke