Joshua Bloom &Waldo E. Martin Jr.
Black Against Empire: The History and
Politics of the Black Panther Party
University of California
”I think what motivates people is not great hate, but great love for other people.”
— Huey Newton
Black Panther Party (Svarta Pantrarna) grundades 1966 i Oakland, Kalifornien, av collegestudenterna Bobby Seale och Huey Newton. De hade tröttnat på att svarta rutinmässigt blev trakasserade, misshandlade och dödade av polisen, och de tänkte göra något åt det. De hittade en kryphål i den kaliforniska lagen. Enligt den fick man bära vapen, men bara om man bar det öppet och synligt. Det var exakt det Seale och Newton ville. De beväpnade sig och patrullerade i Oakland med sina vapen fullt synliga.
Självförsvar
Det kan vara värt att påminna sig om att partiet från början hette Black Panther Party for Self-Defense. På behörigt avstånd följde pantrarna polisen för att se om de gjorde några övertramp. Bara det att pantrarna var beväpnade förändrade spelplanen fullständigt. Polisen var tvungen att ta hänsyn till att de nu, i vissa hänseenden, var jämbördiga med pantrarna. Men längre fram skulle både pantrar och poliser bli dödade.
Hårt mot hårt
De Svarta pantrarna fick snart hjältestatus, eftersom det var sällsynt att de svarta kunde organisera sig och sätta hårt mot hårt. Man kan föreställa sig att de svarta som bodde i Oakland kände någon slags trygghet när pantrarna kom åkande på en pickup med vapnen fullt synliga, och klädda i baskrar och läderjackor. Och, som för att fullända den revolutionära looken, solbrillor med spegelglas.
Martin Luther King jr. mördas
Svarta Pantrarna blev snart kända över stora delar i Amerika. De gjorde något, medan de flesta andra bara pratade. Det bildades nya avdelningar runtom i USA. Vid ett tillfälle fick pantrarna fler nya medlemmar än någonsin, när Martin Luther King jr. mördades 1968 var det många som tappade tron på en helt fredlig kamp, och gick med i pantrarna.
Delade ut mat till fattiga barn
King samarbetade med USA:s regering, i pantrarnas ögon var regeringen illegitim, en kraft som man borde bekämpa. Pantrarna såg sig snarare som inbegripna i en kamp mot den amerikanska imperialismen och de vägrade att åka och kriga i Vietnam. De såg vietnameserna som sina bundsförvanter. Paradoxalt nog blomstrade Pantrarna samtidigt som trycket på dem var som störst. Det var också uppskattat att man hjälpte fattiga barn med mat. Pantrarna blev navet i en socialdemokratisk och revolutionär rörelse med kontor i 68 amerikanska städer, och betydande allierade runtom i världen.
Black Against Empireär en mäktig pjäs och jag tänkte ibland att den var i längsta laget, men jag tror att författarna velat skapa en så rik dokumentation som möjligt. De svarta pantrarna är, såvitt jag vet, ett unikt amerikanskt parti.
Häromdagen hade filmen I Am Not Your Negro premiär, och den har fått lysande recensioner samt nominerats till en Oscar för bästa dokumentärfilm. Regissören Raoul Peck bygger huvudsakligen filmen på en text av författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin (1924-1987), som aldrig fullbordades och endast utgörs av ett trettiotal sidor.
Texten handlar om tre av medborgarrättsrörelsens mest kända martyrer – Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. – och i filmen är det Samuel L. Jackson som läser. Filmen består av klipp från Baldwins framträdanden i debattprogram, filmklipp, bilder av tidningsklipp, annonser, foton med mera. Många kritiker har varit lyriska över både estetik och budskap.
Ett genomgående tema i recensionerna är att dagens Amerika behöver Baldwin – man hänvisar ofta till polisvåldet mot svarta och Black Lives Matter – någon som med klarsyn, kritisk blick och indignation undersöker och blottlägger hur det förhåller sig med ”race relations”. SkriverA.O. Scott i New York Times:
”To call ‘I Am Not Your Negro’ a movie about James Baldwin would be to understate Mr. Peck’s achievement. It’s more of a posthumous collaboration, an uncanny and thrilling communion between the filmmaker […] and his subject.”
Och lite senare i recensionen:
”Baldwin could not have known about Ferguson and Black Lives Matter, about the presidency of Barack Obama and the recrudescence of white nationalism in its wake, but in a sense he explained it all in advance. He understood the deep, contradictory patterns of our history, and articulated, with a passion and clarity that few others have matched, the psychological dimensions of racial conflict: the suppression of black humanity under slavery and Jim Crow and the insistence on it in African-American politics and art; the dialectic of guilt and rage, forgiveness and denial that distorts relations between black and white citizens in the North as well as the South; the lengths that white people will go to wash themselves clean of their complicity in oppression.”
Men filmen är bara ett exempel på det förnyade och stora intresset för James Baldwin. Jag tror att Ta-Nehisi Coates, om inte annat indirekt, har spelat en viss roll. Coates har jämförts med Baldwin och är uppenbart influerad av honom. Men lika mycket betyder det säkert att Baldwin, både i debatter, essäer och litterära texter, kunde formulera glasklart och osentimentalt hur ”race relations” påverkar och, i värsta fall, perverterar och korrumperar hela samhället, och att det under hans stundtals kompromisslösa retorik fanns ett universellt kärleksbudskap. Baldwin anses vara en av Amerikas främsta essäister och skönlitterära författare under 1900-talets andra hälft.
Baldwin föddes i Harlem och växte upp som äldst av nio syskon, vilket innebar att han var tvungen att ta ovanligt stort ansvar som barn och ung. Han var en sällsynt begåvning i skolan och tackade många gånger några av sina lärare, för att de uppmuntrade honom och för att de vidgade hans blick på världen. Fadern var djupt troende och har av James beskrivits som rigid. Den kyrkliga bakgrunden förklarar säkert en del av Baldwins exceptionella retoriska förmåga.
James Baldwin och Marlon Brando under medborgarrättsrörelsens march till Washington, 1963. Källa: U.S. Information Agency. Via Wikimedia Commons.
Baldwin blev med tiden en kändis som uppträdde i många av de mest kända teveprogrammen, han kommenterade och debatterade. Det är magiskt att lyssna på honom – det är som om tankarna och orden följer ett mönster. Först en tankegång, som verkar flöda fram, sedan en paus, sedan en fortsättning på tankegången, sedan en paus, och så vidare. Rösten är sällsynt fängslande, både hans faktiska och litterära röst.
Baldwin umgicks även med några av tidens hippaste personer, som Miles Davis, Nina Simone, Harry Belafonte, Sidney Poitier, RayCharles, Chinua Achebe, Maya Angelou och Martin Luther King. Det sägs att King, efter ganska täta kontakter med Baldwin, distanserade sig från honom, på grund av att Baldwin var homosexuell. Robert F. Kennedy kallade, pinsamt nog, regelmässigt Baldwin för ”Martin Luther Queen”. Baldwin påstås vara en av få riktigt stora afro-amerikanska författare med hög profil inom medborgarrättsrörelsen, som i vissa avseenden anses ha varit både macho och homofobisk.
En episod anses förklara, som en utlösande faktor, beslutet att flytta till Frankrike. Baldwin går in på en sylta i New York, trots att han vet att den inte serverar svarta. Han beställer en hamburgare, men blir upplyst av servitrisen att han inte är välkommen. Varpå han tar en kanna med vatten och hivar den mot henne. Den missar och träffar istället en spegel. Men det är en myt att Baldwin lämnade Amerika för gott, även om han bodde länge i Frankrike. Han lärde sig flytande franska och blev vän med bland andra Yves Montand och Marguerite Yourcenar. Han dog i Saint-Paul-de-Vence, blott 63 år gammal.
Marlon Brando var en annan av Baldwins vänner och han hjälpte Baldwin att finansiera utgivningen av den första romanen, den klassiska och bitvis självbiografiska uppväxt- och bildningsromanen Go Tell It on the Mountainsom kom ut första gången 1953.
Baldwins förläggare blev förmodligen både förvånad och besviken när han fick läsa Baldwins andra roman, Giovannis Room (1956). Den utspelar sig i Europa och handlar om företrädesvis vita bisexuella och homosexuella män, sex och kärlek. Förläggaren ville eller vågade inte ge ut boken, gav Baldwin rådet att bränna boken, eftersom han trodde att en utgivning skulle leda till att Baldwins läsare, inte minst de svarta, skulle vända honom ryggen. Så den gavs istället ut i Europa och anses idag vara en gayklassiker eller en klassiker, helt enkelt.
Baldwin skrev i de flesta litterära genrerna – noveller, romaner, poesi och drama – men han anses vara minst lika vass som essäist. Hans mest kända är kanske de två som finns samlade i The Fire Next Time (1963), som uppskattades av både kritiker och vita läsare, som undrade: ”Vad vill de svarta?”. Vissa anser att det är den allra mest inflytelserika boken från 60-talet om ”race relations”. Library of America har gett ut tre samlingsvolymer med noveller, romaner och essäer, som ser väldigt fina ut.
James Baldwins stora årtionde var kanske 60-talet, men det stora intresset för honom just nu, riktas också mot det han skrev under 70- och 80-talet. Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på att ”race relations” är ett så framträdande ämne i hans böcker. Det behandlas som något både specifikt och allmängiltigt och tidlöst.
”My skin has been seen as more hostile than anything I could say. Black people, our skin is noisy.”
— Chuck D i intervju med The Guardian, om ”Fight the Power”
Vi tycker att Manning Marable (1951-2011) har skrivit standardverket om den afroamerikanske ikonen Malcolm X. Den heter kort och gott Malcolm X och berättar om Malcolm Little, son till radikala aktivister och Marcus Garvey-anhängare, som i de struliga tonåren sedan tog namnet Detroit Red och, efter frälsningen och anslutningen till Nation of Islam i fängelset, tog namnet Malcolm X. Det är en berättelse om en av Amerikas främsta och mest inflytelserika afroamerikanska ledare.
Marable gör upp med myter skapade av Malcolm i självbiografin som skrevs tillsammans med Alex Haley, som dessutom hade en egen agenda. Spike Lees film om Malcolm X har också varit inflytelserik för att forma bilden av honom.
Marables bok är en osentimental episk berättelse om ett USA som är segregerat i södern och som systematiskt diskriminerar afroamerikaner i norr. Den handlar om Malcolm och om Nation of Islam och om medborgarrättsrörelsen och om jazzen. Den fångar nerven i det svarta radikala 60-talet.
För många amerikaner betyder datumet 21 februari 1965 lika mycket som datumet för morden på John F. Kennedy och Martin Luther King. Det var då Malcolm X ironiskt nog mördades av sina egna, en grupp män från Nation of Islam, vilket byggde på hans status som afroamerikansk ikon.
För Malcolm X var mer än bara en ledare som kämpade för bättre villkor för afroamerikaner, han personifierade begreppet blackness, stoltheten över att vara svart och tillhöra en distinkt svart kultur. Han var karismatisk och en fantastisk talare, inspirerad av jazzen, och han var extremt disciplinerad och målmedveten. Han var dessutom stilig och välklädd och när han slutligen gifte sig krossade han många hjärtan, inte minst bland systrarna i Nation of Islam.
Att han fick ökad popularitet igen på 90-talet beror till stora delar på att han omfamnades av hiphop-kulturen. Idag är han den svarta ledare som har överlägset mest street cred. Vi har läst Marables biografi och recenserar den för en dagstidning, när recensionen läggs upp 26 april länkar vi till den. Det var för övrigt mycket märkligt att läsa boken samtidigt som oroligheter och upplopp satte Ferguson på världskartan.
Här länkar vi tillsvidare bara till en Spotify-lista som vittnar om Malcolm X mycket stora inflytande på många av de stora inom hiphoppen: Lyssna på Malcolm X. Texterna är explicita.
Samplat tal: ”Message to the Grass Roots” Självklart måste en låt med P.E. vara med på listan. Att Malcolm haft stort inflytande på Chuck D. är ju ganska uppenbart.
Samplat tal: ”Message to the Grass Roots” Guru (R.I.P.) glorifierade inte vapen i den här fenomenala låten. Däremot använder han Nation of Islams beteckning på vita, devils.
Samplat tal: ? Dead Prez känns också självskrivna på den här listan. Inte en av deras bättre låtar, men med en ovanligt cynisk eller klarsynt text som även nämner Marcus Garvey.
Referens: “No Malcolm X in my history text, why is that? / Cause he tried to educate and liberate all blacks.” Herregud som han kunde rappa, här över någon slags murrig jazzfunk. Ännu ett exempel på att hiphoppen alltid föredragit Malcolm framför Martin Luther King jr.
Referens: “And I doubt we’ll see another Martin or Malcolm / Cause the rims and the blimps, have distorted the outcome.” Ett ovanligt exempel inom hiphoppen på att Martin Luther King ges jämbördig status med Malcolm, men ett typiskt exempel på en mycket skeptisk syn på partipolitikens möjligheter.
Referens: “I can see myself back at the Autobahn, Malcolm on the podium, Shells drop to linoleum, Swipe those, place ‘em on display at the Smithsonian next to only gems that were left behind by Holy men.” Inte Nas största ögonblick som rappare, men ännu en låt om brist på politiskt ledarskap.
Referens: ”Well i’m a revolutionist, with skills to malcolm x / To improve my intellect, while another man checks / My information, relayed identity / I’m john doe, and far for him to see / I’m known as terrorist, well armed and dangerous / I run committees, connect cities to cities.” Det är Kool Keith som rappar på sista spåret av klassiska Critical Beatdown.
Det har säkert skrivits flera akademiska avhandlingar om Malcolm X och hiphopptexter. Samplingar från hans tal anger tonen i ofta ganska hårda politiska låtar. Han dyker upp som referens, för att han förknippas med intellektuell skärpa, kompromisslöshet och patos.
Malcolm X säger sånt som andra svarta ledare inte vågar säga, han betraktas inte som en sellout. Dessutom är han cool och framför sitt budskap med stil och finess. Stilen är, precis som inom jazzen och hiphoppen, en väsentlig del av budskapet.
BearBooks 