Etikettarkiv: Mary Gaitskill

New American Stories
Red. Ben Marcus
Granta

Det kommer ut en strid ström av antologier med amerikanska noveller, varje år kommer exempelvis en ny The Best American Short Stories ut. Den här typen av regelbundet utgivna antologier är ofta bra, till och med mycket bra, men de är sällan fantastiska. De fantastiska novellantologierna kommer ut mer sällan och urvalet noveller görs av någon som brinner för novellen som uttrycksmedel, som författaren Ben Marcus.

 

2004 gjorde Marcus urvalet, tjugonio noveller, till The Anchor Book of New American Short Stories,  som nästan har klassikerstatus. Det är en fantastisk samling namn man ser på omslaget, men det har gått tio år och både Amerika och novellen har förändrats. Därför känns det roligt att kunna berätta att Marcus sammanställt en snarlik antologi, drygt 700 sidor tjocka New American Stories, med trettiotvå noveller av lika många författare – från en novell som tar upp en halv sida av Lydia Davis till riktigt långa, som den rafflande novellen av Jesse Ball som utspelar sig i tid som är svår att bestämma, men som handlar om dueller på liv och död.

Marcus skriver i sitt förord lite om tanken med antologin:

”This anthology aims to present the range of what American short-story writers have been capable of in the previous ten years or so, not as a museum piece but as a sampler of behaviors and feelings we can nearly have only through reading.”

Några författare från den första antologin dyker upp i den nya: George Saunders, Anthony Doerr, Wells Tower, Sam Lipsyte, Mary Gaitskill och Deborah Eisenberg. De är stora stjärnor och försvarar sina platser väl med sina respektive noveller. Den enda som inte är novellspecialist är väl Doerr. Av de här tycker jag bäst om Saunders novell, om en hemvändande soldat som råkar ordentligt i trubbel, och Eisenbergs, som utspelar sig i New York och handlar om ett par, William och Otto, som har det trassligt på sitt vis, med planeringen inför eventuella släktträffar.

Och apropå New York, en av mina favoriter är ”Another Manhattan” av Donald Antrim. Två par som har riktigt trassliga relationer ska gå ut och ta några drinkar. En av männen ställer till det för sig – det är en ömsint och tragikomisk novell.

Av ren nyfikenhet tittade jag på vilket årtionde författarna är födda. För tre av författarna saknas den uppgiften, men två av författarna är födda på 30-talet, Robert Coover och Don DeLillo, fem är födda på 40-talet, fem på 50-talet, fem på 60-talet, nio på 70-talet och tre på 80-talet. Ben Marcus är själv 60-talist. Det är inga märkvärdiga siffror, men jag tycker att man ser ett tydligt samband mellan ålder och experimentlusta eller viljan att ta ut svängarna.

Robert Coover är undantaget som bekräftar regeln, hans obetalbara klassiker ”Going for a Beer” sammanfattar på ett helt briljant sätt ett helt vuxet liv med 1000 ord. Huvudpersonens liv liksom vecklar ut sig, det är som om han hela tiden ligger inte bara ett utan flera steg efter. Så här inleds novellen:

”He finds himself sitting in the neighborhood bar drinking a beer at about the same time that he began to think about going there for one. In fact, he has finished it. Perhaps he’ll have a second one, he thinks, as he downs it and asks for a third. There is a young woman sitting not far from him who is not exactly good-looking but good-looking enough, and probably good in bed, as indeed she is.”

Jag tycker att det är roligt att Tao Lin – en av 80-talisterna – finns representerad i antologin. Jag retar mig lite på att så många retar sig på honom. Hursomhelst, faktum är att jag tycker att det var roligast att läsa många av de lite mer utflippade novellerna skrivna av lite yngre författare, därmed inte sagt att jag nödvändigtvis tycker att de är bättre än de andra.  Men jag tycker att hårt skruvade ”Madmen” av Lucy Corin är otroligt underhållande, den handlar om en tjej som ska välja en madman, killar och tjejer som håller på att bli vuxna åker till en anstalt och väljer en madman. Den tonåriga berättaren förklarar, utan att göra saken mycket mindre mystisk:

”The whole idea is that you take home a madman and that teaches you about Facing the Incomprehensible and Understanding Across Difference.”

En annan ung författare som också tar ut svängarna är Rachel B. Glaser som i sin bara några sidor långa novell, ”Pee on Water” sammanfattar och förvränger mänskligheten historia. Det börjar poetiskt:

”Earth is round and open, whole and beating in its early years. The stars are in a bright smear against the blackboard. A breath pulled so gradual the breath forgets. Winds run back and forth. Clouds idly shift their shapes. Stubborn ice blocks will not be niced down by the fat sun. Melted tears run, then freeze. Tiny cells slide into tiny cells.”

Sedan blir det bara konstigare och konstigare och roligare och roligare:

”The new monkeys need less and less protective hair. They have babies. They fight, throw punches, show teeth and bite. They think each other are sexy. Raise their babies away from the others. Males try sex with females from the front. Boobs get bigger to remind males what butts felt like.”

Och både strutglassen och Chuck Berry skrivs in i historien:

”At the World’s Fair, someone rolls a waffle and scoops ice cream in it. Plastic is invented. Neon lights. 127 kisses in a single movie. Fire department horses retire. Men feel cool riding cars. Chuck Berry fucks time into place, pulls it into beats and it hangs. It plays.”

Man kan tänka sig att influenserna snarare kommer från författare som Donald Barthelme, Italo Calvino och Georges Perec än från Raymond Carver och andra smutsiga realister. Och ett sista exempel på en författare som har tänkt utanför ramarna – Mathias Svalina vars ”Play” är instruktioner till olika egendomliga lekar. De följer först någon slags logik, men blir sedan allt märkligare, som Animal Chase, för fem eller fler spelare:

”Two bases are marked off, at either end of America. Each child takes the name of an Animal. One child is It. He stands in the center of America & writes newspaper columns about the decline of America. He starts a radio show & becomes tremendously influential.”

Eller Jiggle the Handle, för två spelare:

”One child is the hunter & one child is the knife. One child is the ocean & one child is the sliver of metal stuck in the pad of the thumb. One child screams with pleasure & one child holds a heat-flaccid candle. One child bears the pain & one child stares at the spinning rims on a shiny Toyota.”

Man kan väl föreställa sig samma influenser här, inte är det Raymond Carver i alla fall. Men det finns något för alla smakriktningar i New American Stories, en antologi som är extremt omsorgsfullt sammansatt, en blivande klassiker som verkligen är full av noveller som sticker ut, på det ena eller andra sättet.

En stor förändring sedan The Anchor Book of New American Short Stories är att Amerika har fört långa krig som kostat oerhört mycket, oavsett om man använder ekonomiska, mänskliga eller moraliska måttstockar. Flera noveller handlar om hemvändande soldater och en skildrar hur soldater som ger sig iväg på sin första vända. Det som utmärker de här novellerna och ytterligare några andra, är att Amerika inte skildras som en självklart god kraft i världen. Amerika beskrivs som onödigt aggressivt och en rå girighet har brett ut sig.

”Blink and you might miss this war,” säger en nyhetspratare vid krigsutbrottet i ”Paranoia” av Saïd Sayrafiezadeh. Flera av novellerna vittnar om hur felaktig den prognosen var. I novellen av Mary Gaitskill, ”The Arms and Legs of the Lake”, förklarar en hemvändande soldat för en civilist hur saker och ting hänger ihop:

”You need killers like me so that you can go on having all the nice things you have.”

Ola Wihlke