Etikettarkiv: Maurizio Cattelan

Ny praktisk guide till samtidskonst, allt från tatuerade grisar till David Hockney

9780714867397-940-1
The 21st-Century Art Book

Red. Lee Beard & Rebecca Morrill
Phaidon

Det är ganska lätt att redogöra för sina favoritkonstnärer, från olika epoker och rörelser, som man kan återkomma och fördjupa sin relation till. Det är betydligt svårare att orientera sig i samtidskonsten, skapa överblick och hitta nya favoriter i en konstvärld vars tempo är högt uppskruvat. Bland annat av den anledningen skulle jag vilja utse The 21st-Century Art Book till en av årets allra bästa och mest användbara konstböcker.

The 21st-Century Art Book är inte riktigt lika bastant och praktfull som den klassiska och nära nog oumbärliga konstguiden The Art Book (Phaidon), en bästsäljande bibel, men man kan se den som en fortsättning på den, och Philippe Apeloigs omslag, med en färgstark typografi – det ser nästan ut som om titeln vibrerar på omslaget – gör boken till ett åtråvärt objekt i sig och en utmärkt gåva.

Precis som i The Art Book så organiseras inte innehållet i The 21st-Century Art Book efter konsthistoriska klassifikationer, som perioder eller skolor. Istället presenteras de dryga 280 konsnärerna, från över 50 olika länder, i alfabetisk ordning – en konstnär, ett verk och en föredömligt komprimerad text om det – samtliga verk är alltså från år 2000 och framåt. Dessutom några hänvisningar till snarlika eller besläktade konstnärer i boken.

Om det låter krångligt är det enbart mitt fel, The 21st-Century Art Book är en sällsynt användarvänlig bok om samtida kost, man kan läsa den från pärm till pärm, man kan följa referenserna och se vart man hamnar och man kan använda den som uppslagsbok. Boken har ett litet, något för litet tycker jag, register med konsttermer och en kalender med de stora konstevenemangen i världen.

9780714867397-940-2

Dessutom gör bokens upplägg att det uppstår oförmodade och spännande möten, på ett uppslag mellan Marina Abramović och Tomma Abts, på ett annat mellan Paul och Damon McCarthy och Kerry James Marshall och på ett annat, mellan Mamma Andersson och Ibon Aranberi och på ytterligare ett annat, mellan Jockum Nordström och Rivane Neuenschwander. Det var länge sedan jag läste en konstbok och blev så besatt.

Boken är naturligtvis full av storstjärnor – Banksy (Untitled), Louise Bourgeois (Seven in Bed), Maurizio Cattelan (Untitled), Damien Hirst (For the Love of God), Jeff Koons (Acrobat), Ryan Trecartin (I-Be, AREA), Jeff Wall (Siphoning fuel) med många fler.

9780714867397-940-5

Av storstjärnorna att döma kan man tro att den samtida konsten är en utpräglat västerländsk historia, men konstnärerna kommer, nästan bokstavligt talat, från jorden alla hörn. Mångfalden är också påtaglig vad gäller olika medier och blandningar av medier, allt från foto och video till performance och traditionellt måleri.

Riktigt var man ska placera in kinesen Guo-Qiang Cais (Black Ceremony) färgsprakande kontrollerade explosioner vet jag inte riktig, men de ser verkligen ut att vara något utöver det vanliga.

Och vad ska man kalla Jeremy Dellers (the Battle of Orgreave) noggranna och väldokumenterade iscensättning av en av de mest våldsamma konfrontationerna mellan polis och strejkade gruvarbetare i Storbritannien vid 80-talets mitt? Massperformance? 800 personer engagerades och iscensättningen filmades.

Det är visserligen fegt att hävda att den starkaste trenden man kan spåra är frånvaron av trender, i alla fall dominerande, men jag tycker att mångfalden och blandningen av medier är slående. Frånvaron av tydlig politisk konst, i stil med Jeremy Dellers, är kanske en trend? Lejonparten av samtidskonsten verkar ha en mer forskande och undersökande attityd, vilket inte hindrar att den ibland ändå är övertydlig.

Men jag tycker att samtidskonsten enligt The 21st-Century Art Book är överraskande humoristisk. Jag är väldigt förtjust i Maurizio Cattelans miniatyrhisssar och jag skrattar, visserligen aningen motvilligt, åt belgaren Wim Delvoye (Sylvie) som specialiserat sig på tatuerade grisar.

Tidigare tatuerade Delvoye döda grisar, men efter 1997 tatuerade han dem levande, i ett försök att utmana konstmarknaden med levande konstverk. Du kan äga en levande konstgris, men du får ta hem den först när den är uppstoppad. Man tycker sig nästan höra ett indignerat väsande: Är detta verkligen konst?

Det var länge sedan jag hade så rolig när jag läste en konstbok. Det var länge sedan jag lärde mig så mycket nytt av att läsa en konstbok, framförallt om icke västerländsk konst. Jag läste The 21st-Century Art Book i två sittningar och vet att jag kommer att återvända till den åtskilliga gånger. Boken är en mindre triumf.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”1968: Italian Radical Design”

Foto © TOILETPAPER.

1968: Italian Radical Design
Foto: Maurizio Cattelan & Pieropaolo Ferrari
Illustrationer: Alessandro Mendini
Förord: Maria Cristina Didero
DESTE Foundation & TOILETPAPER

Man skulle utan problem kunna klubba en oxe med boken – sidorna är kartontjocka som i en barnbok – som ryms i en tillhörande rosa och glansig kassett. Bilden på kassetten är ett foto av en höna som står på madrassen till en gyllne säng. Om man tittar noga kan man se att hönan gjort sina behov på madrassen. Uppe i högra hörnet av kassetten står årtalet 1968, vilket också är bokens titel.

1968: Italian Radical Design är en påkostad fotobok med möbler som den grekcypriotiske industrialisten Dakis Joannou har samlat på sig under en lång rad år. Han är en av världens främsta konstsamlare, men mest känd är kanske just hans samling med så kallad radikal italiensk design, från sextio- och sjuttiotalet. Rörelsen eller riktningen kallas omväxlande radikal design och anti-design.

1968001

Foto © TOILETPAPER.

Några av de tongivande byråerna som ritade de här möblerna var Archizoom, Superstudio, Global Tools och 9999 och deras idéer var uttalat anti-modernistiska. De var mot modernismens etik och estetik, ja, de var emot slitna begrepp som god design och god smak. Typiskt för radikal italiensk design är starka färger, plast, ironi, kitsch och förvrängda skalor, låt säga en fåtölj i form av en jättelik basebollhandske, som får personen som sitter i den att se väldigt liten ut.

Bokens utgivare, DESTE Foundation, är också Joannous skapelse och det är han som gett konstnären och provokatören Maurizio Cattelan och fotografen Pieropaolo Ferrari i uppdrag att skildra möbelsamlingen. Och de är inte direkt kända för att anamma den konventionella eller goda smaken, ett prov på deras utflippade estetik kan man få på sajten till deras tidskrift, TOILETPAPER.

1968004

Foto © TOILETPAPER.

Man skulle kunna säga att 1968: Italian Radical Design är Cattelans och Ferraris tolkning av Dakis Joannous samling med möbler. De har nämligen stylat och lekt med möblerna på alla möjliga och omöjliga sätt. De har kladdat med mat och de har hyrt in modeller, bara kvinnliga modeller, vilket bidrar till att helheten känns ganska provokativ.

Enligt förlagsreklamen är boken ”a collection of dreams and nightmares, an inspiring, eye-popping compendium of colorful, ironic objects and bodies.” Det är en ganska bra beskrivning av bokens märkliga bildflöde – det är som om Salvador Dali hade varit redaktör för Playboy. Bitvis är vansinnet riktigt underhållande, men boken är kanske mer riktad till dem som gillar radarparet Cattelan och Ferrari, än till dem som är genuint intresserade av möbler i stilen radikal italiensk design.

1968013

Foto © TOILETPAPER.

Men som vanvördig, vulgär och humoristisk hyllning till den italienska anti-designen fungerar 1968: Italian Radical Design naturligtvis perfekt. Med sin påtagliga och påträngande fysikalitet är volymen dessutom mer än en bok, ett anti-estetiskt objekt som tveklöst sticker ut lite i bokhyllan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner