Etikettarkiv: melissa broder

Skönlitteratur – några av höstens bästa böcker 2019

Varje säsong – vår, sommar och höst – plöjer vi branschtidningen Svensk Bokhandel, och presenterar de böcker vi tycker verkar mest löftesrika. Vi hoppas kunna läsa åtminstone några av de här höstböckerna.


Rachel Kushner – The Mars Room (Bookmark förlag)

Den här romanen handlar om en ung kvinna, Romy, som jobbar som strippa. En man blir som besatt av henne och börjar stalka henne. När han dyker upp när Romy är med sitt barn brister det för henne. Hon dödar honom och blir  dömd till två livstidsstraff. Det finns många anledningar att gilla den här romanen. Vi recenserade den amerikanska utgåvan förra året och var djupt imponerade: Läs recension

Katherine Mansfield – Noveller (Modernista)

Ur förlagets beskrivning: ”Katherine Mansfield hör till världs­ litteraturens största namn i novell­ genren. Tidigt präglad av ryske Anton Tjechovs impressionism utvecklade Mansfield en egen modernistisk berät­ tarstil som haft stort inflytande på all senare novellkonst. Hennes berättelser är styrda av psykologiska konflikter, gestaltade med en subtilitet och en poetisk skevhet som ger dem ett liv bortom språkens konventioner.
Denna bok samlar inte mindre än 38 av Mansfields noveller. Samtliga texter från de klassiska verken Bliss & Other Stories [1920] och The Garden Party & Other Stories [1922], därtill ett urval postuma berättelser.”

bostrom_knausgard_oktoberbarn_omslag_inb_1

Linda Boström Knausgård – Oktoberbarn (Modernista)

Ur förlagets beskrivning: ”Periodvis mellan 2013 och 2017 är författaren tvångsinlagd på en psykiatrisk avdelning, där hon utsätts för upprepade serier ECT-behandlingar, det vill säga elektricitet som framkallar ett slags epileptisk kramp. Behandlingen är vanlig och anses vedertagen för många psykiska åkommor, men forskare är ännu oense om dess effekter och bieffekter. För författaren började liv och minnen försvinna redan medan behandlingarna på »fabriken« pågick.

Linda Boström Knausgårds tredje roman Oktober­barn är en ursinnig uppgörelse med psykiatrin men också ett allt mer desperat minnesarbete, en ojämn kamp mot dörrar som slutgiltigt stängs, där barndom, ungdom, äktenskap, föräldraskap och skilsmässa flimrar förbi, och människor och platser träder fram i blixtbelysning. En förtvivlad bok helt utan försvar, en berättelse som i grund och botten bara vill finnas kvar. ”

Förutom att jag tycker att Linda Boström Knausgård skriver som en gud, så har jag också fått en serie ETC-behandlingar, vilket gör den här boken till en av höstens mest emotsedda för mig.

Neuromancer-trilogin

William Gibson – Neuromancer-trilogin (Modernista)

Ur förlagets beskrivning;

”William Gibsons Neuromancer (1984) förebådade inte bara world wide web utan blev också upphovet till en ny genre: cyberpunk. Redan två år tidigare hade Gibson myntat begreppet cyberspace, och nu blev han i ett slag en av världens mest omtalade och inflytelserika författare. […] Debutromanen följdes snart av Count Zero och Mona Lisa Overdrive, vilka bildar den epokgörande Neuromancer-trilogin (även känd som Sprawl-trilogin), ett verk som likt få andra har utmanat grundläggande föreställningar om teknologi och mänsklighet.”

Hårda tider

Charles Dickens – Hårda tider (Modernista)

Ur förlagets beskrivning: ”Hårda tider är ett myllrande tvärsnitt av det engelska samhället och kanske Dickens mest politiska bok, en appell mot liberalismens urfäder, Adam Smith och Thomas Malthus, vars idéer präglade tiden. Här är fattigdomen lika skriande som rikedomen hutlös, och tanken att välstånd och hög moral skulle hänga ihop mals ned i en ursinnig satir.”

Kväll i paradiset av Lucia Berlin
Lucia Berlin – Kväll i paradiset & Välkommen hem (Natur & Kultur)

Om du gillar amerikanska noveller, är det här ett mindre måste. Lucia Berlin (1936–2004) återupptäcktes för några år sedan, och hon har jämförts med många av de allra främsta inom novellkonsten: Anton Tjechov, James Joyce, Ernest Hemingway, Raymond Carver, Grace Paley och Alice Munro.

Den här volymen innehåller dessutom en självbiografisk text. Lydia Davis skrev väldigt fint om Berlins egenart i samband med att den förra boken gavs ut: Läs artikel. Och så kan du provläsa ett par noveller: ”Friends” och ”Tiger Bites”.

Den vita boken_Han Kang
Han Kang – Den vita boken (Natur och Kultur)

Med Vegetarianen slog Han Kang världen och juryn för internationella Bookerpriset med häpnad. Jag har bara läst Human Acts, som utspelar sig 1980 under upproret i Gwangju mot den sydkoreanska militärregimen. Den gillade jag skarpt (recension). Och den allra senaste på svenska, verkar också spännande:

Den vita boken är Han Kangs tredje utgivning på svenska efter publikframgångarna med Vegetarianen och Levande och döda. En bok om förlust och hur sorg påverkar en människas liv. Om tingens betydelse i våra liv, om poesins kraft. Det är en vacker, poetisk undersökning som byggs kring ett antal vita föremål.”

9789100180805
Ann Jäderlund – Ensamtal (Albert Bonniers förlag)

Den här boken, alltså! Ur förlagets text:

”På den ö där vi är födda är alla som vi. Men ingen som jag. Hur kan ett jag säga du till ett annat jag? Röken går in i slingan. Slingan i röken. Ordet för mörker döljer så många ljud. Kan vi lyssna? Allting är lika främmande.

Ensamtal utgår från Ann Jäderlunds läsning av brevväxlingen mellan poeten Paul Celan och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann.”

Omslag saknas

Athena Farrokhzad – I rörelse (Albert Bonniers förlag)

Den här boken, alltså! Ur förlagets text:

”I en samling fristående dikter som rör sig mellan fascismens frammarsch, rytmens räddning och vardagen i förorten skriver Farrokhzad till och genom de gemenskaper som format hennes liv och dikt. I rörelser mellan individ och kollektiv, mellan tradition och förnyelse, mellan samtidens gravallvar och absurditet föreslår hon en poesi som vill användas utan att göra avkall på komplexitet, som adresserar sorgen över de politiska ordningarna, samtidigt som den ser historiens utkomst som möjlig att ingripa i. Med efterord av Lars Raattamaa.”

9789100180232
Lina Wolff – Köttets tid (Albert Bonniers förlag)

Det här låter tveklöst wolffskt = skruvat, smart och spännande:

”En svensk skribent åker till Madrid för att få inspiration till sitt nästa projekt. I en bar träffar hon en man som tror sig vara förföljd av skaparna till en ljusskygg nätshow som han medverkat i. Han ber henne gömma honom, och i gengäld berättar han sin historia. […] Köttets tid är en roman om människans behov av andlighet – dock med fötterna långt nere i en ytterst oandlig verklighets gyttja. Det är också en undersökning av köttet, kött i olika stadier, skepnader och konstellationer.

9789100180348

Colson Whitehead – Nickelpojkarna (Albert Bonniers förlag)

”Propulsive and gorgeous and completely devastating.”
— LitHub.com

Ur förlagets text:

”När medborgarrättsrörelsen når den svarta enklaven Frenchtown, tar den unge Elwood orden från Martin Luther King till sitt hjärta: Han är lika bra som någon annan. Elwood drömmer om att bli lärare, men ett oskyldigt misstag leder till att han skickas till uppfostringsanstalten Nickel-akademin, för att bli en ”hedervärd och ärlig man”. I realiteten är det en grotesk tortyrkammare där pojkarna misshandlas och utnyttjas. För att överleva söker Elwood tröst i Dr Kings ord. Hans vän Turner tycker att Elwood är naiv, att världen är ond, och att det enda sättet att överleva är genom rävspel och list. Motsättningen mellan Elwoods idealism och Turners cynism leder fram till ett beslut vars efterverkningar blir kännbara i decennier efteråt.”

9789100179724
Sally Rooney – Normala människor (Albert Bonniers förlag)

Det här, en roman om kärlek, kan mycket väl bli årets julklapp, i kategorin utländsk skönlitteratur. Dialogen ska vara knäckande bra, har jag hört.

The Guardian: ”Normal People by Sally Rooney review – a future classic”

9789188647603

Tommy Orange – Pow wow (Bokförlaget Polaris)

Såg just att den här romanen redan kommit ut, men då puffer vi lite för pocketen. En av mina amerikanska favoriter förra året, trots att det är Oranges debut. Den handlar om några native americans i L.A. Berättelsen graviterar mot en pow wow, en stor festivalliknande sammankomst där man bland annat dansar, sjunger och spelar musik. Min recension av den amerikanska utgåvan kan du läsa här.

189190_13090658_o_1.png
Peter Törnqvist – Flygbyken och 83 andra lämningar (Norstedts)

Om jag fattat saken rätt är det här en samling texter som utger sig för att vara skrivna någon gång i framtiden, eventuellt efter vår nuvarande civilisations kollaps. De verkar som om de beskriver, aningen förbryllat, föremål från vår tid. Men med Törnqvist kan man aldrig så noga veta.

Ur förlagets beskrivning: ”Peter Törnqvist blandar i Flygbyken märkvärdiga notiser från svunna sekel med egna betraktelser av företeelser i bortglömda skrymslen av tillvaron, allt utvalt och skildrat med en särskild blick för naturens och civilisationens absurda egenheter, på den oefterhärmliga prosa som han gjort till sitt signum.”

189184_13086934_o_1.png.jpg

Marion Poschmann – Tallöarna  (Norstedts)

Det här, förlagets beskrivning, låter ju vansinnigt spännande:

”Gilbert Silvester, lärare och forskare med specialintresse för ansiktsbehåring i film, befinner sig i chock. Han har just drömt att hans fru är otrogen och tanken kan inte släppa sitt grepp om honom. När han konfronterar sin fru och hon förnekar någon som helst otrohet tar han det som ett bevis på att hans farhågor i själva verket är sanna.

Han packar en lätt resväska, beger sig mitt i natten till flygplatsen, köper en biljett till första bästa utrikesflygning – och hamnar i Japan. Där snubblar han över ett exemplar av den klassiska japanska poeten Bashõs reseskildringar och bestämmer sig för att ta sig till de omtalade Tallöarna för att se månen stiga över horisonten, ett slags pilgrimsresa för att lämna den inre tumulten bakom sig.”
189156_13087269_o_1.png.jpg

N.K. Jemisin – Den femte årstiden (Norstedts)

”Jemisin might just be the best world builder out there right now… [She] is a master at what she does.”
— RT Book Reviews

Det här är den första delen i sciencfiction- och apokalyps-eposet Den söndrade Jorden. Med trilogins romanerna blev Jemisin den första författaren någonsin som erövrat ett Hugo Award (Nobelpriset för speculative fiction) tre år i rad. Och kritikerna har öst beröm över henne.

186557_13084497_o_1.png
Friederike Mayröcker  – Björnkvinnan (Norstedts)

Även den här förlagstexten är sällsynt löftesrik:

”År 1542 följer en föräldralös ung kvinna sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika. Hennes resa blir beskriven av tre franska renässansförfattare och många år senare vänder sig en nutida författare till dem för att förstå vad som hände. Från den första dagen då författaren får höra talas om Björnkvinnan kan hon inte släppa tanken på henne. Hon tänker på ön i världens största estuarium och en enda ensam människa på den. Hon tänker på mörkret och svälten och kölden och en kvinna med gevär, klädd i djurhud.

I framskrivandet av Björnkvinnan tränger författarens liv in. Utforskandet vävs samman med frågor om varför hon skriver, vad en berättelse är, vem författaren en gång var och vad hon har blivit: ‘Mitt skrivande hade fört mig ut i en tillvaro av utsatthet men det hade också varit ett sätt för mig att skydda mig själv mot allt det jag upplevde hotade mig.'”

189242_13091792_o_1.png

Tarjei Vesaas – Fåglarna (Norstedts)

”Den bästa norska roman som någonsin skrivits.”
— Karl Ove Knausgård

patos-och-svala
Friederike Mayröcker – Patos och svala (ellerströms)

Det här, ur förlagets beskrivning, låter dystert, och väldigt lovande:

”Sommaren 2015 tillbringar författaren ­Friederike Mayröcker på sjukhus. I flera veckor är hon avskärmad från sitt skrivar­näste, och att skriva i den främmande miljön på sjukhuset visar sig vara omöjligt – inte för att hon är sjuk, utan för att det ständiga viskandet och susandet från lappar och blad som närmar sig varandra inte längre hörs. ­Istället börjar Mayröcker föra ett protokoll över den enformiga tillvaron: ‘tillbringar dagarna med att läsa sova äta’. Tillbaka i nästet spinner och sammanväver hon sedan anteckningarna till oförliknelig poesi.”

Bachmann-Malina-dummy
Ingeborg Bachmann –– Malina (ellerströms)

”Det som däremot är möjligt, det är transformation. Och de transformativa effekterna som emanerar från nya verk leder oss till nya varseblivningar, till en ny känsla, ett nytt medvetandetillstånd.”
— Ingeborg Bachmann

Man skulle kunna ha med en hel del titlar från ellerströms, men det här är nog på sätt och vis höstutgivningens starkaste kort:

”Romanen, som utkom 1971, har kallats en av efterkrigstidens viktigaste och blivit ämne för hyllmeter med litteraturforskning och kommentarslitteratur på engelska och tyska. Malina kom att bli den enda fullbordade romanen i Bachmanns stora prosaprojekt ‘Todesarten’ (‘Sätt att dö’). Nu i reviderad översättning av Linda Östergaard med efterord av Jenny Tunedal.”

Mr-Potter.jpg
Jamaica Kincaid – Mr Potter (Bokförlaget Tranan)

Bokförlaget Tranan har också en spännande höstutgivning, och de fortsätter ge ut  Kincaid. I den här romanen pusslar hon ihop sin faders liv – en man hon knappt kände. Mr. Potter bor i Antigua och arbetar som taxichaufför. Han bryr sig föga om sin bakgrund, utan tänker mest på att ha ett behagligt liv. Han kan knappt läsa, men hans beskrivningar av de olika platser han besöker i Antigua är förtrollande.

EVM-Paris
Enrique Vila-Matas – Man kommer aldrig ifrån Paris (Bokförlaget Tranan)

Vila-Matas är vansinnigt underhållande, på en rad olika sätt och nivåer.

”En författare som saknar motstycke i den spanska samtidslitteraturen.”
— Roberto Bolaño

”Romanen glittrar inte bara av skarpsynta idéer och iakttagelser, det kan också vara den bästa bok jag någonsin läst om Paris.”

— Natasha Lehrer, Times Literary Supplement

Ponti-bok_front_web-226x300
Sharlene Teo – Ponti (Rámus förlag)

Det lilla men offensiva förlaget Rámus brukar också ha ett eller ett par äss rockärmen, och ett av dem kan mycket väl vara Ponti. En av förra årets bästa böcker enligt Vanity Fair. Ur förlagstexten:

”På 70-talet var Amisa stjärnan i skräckfilmstrilogin Ponti. I romanen med samma namn får vi följa hennes öde samt dottern Szu och dennes vän Circes liv två och fyra decennier senare. 2003 lever den utstötta Szu i skuggan av sin mamma Amisa som numera är verksam som ett tvivelaktigt medium. När Szu träffar Circe inleds en intensiv vänskap som kan öppna för en väg bort för Szu från moderns isolering och skolans utsatthet, och samtidigt föra Circe närmare den fascinerande före detta filmstjärnan.

Parallellt berättas historierna om Amisas väg från en bondby i Malaysia till livet i Singapores patriarkala filmvärld, och hur Circe 17 år senare kämpar med sin skilsmässa då hon på sitt trista reklamjobb får ansvaret för en nyinspelning av kultfilmen Ponti. Plötsligt rubbas Circes tillvaro av minnet av två kvinnor hon en gång kände, av skuld och ett samvete som blir allt tyngre då vi aldrig helt kan lämna det förflutna bakom oss.

ResaMedLättBagage_HiRes_FOR_PRINT-640x947

Tove Jansson – Resa med lätt bagage (Förlaget)

Och Förlaget har gett ut ett tiotal prosaböcker av Tove Jansson, som är betydligt mer än allas vår Mumin-mamma. Kika på deras hemsida.

thastrom-texter-681x1024
Thåström – Texter (Teg Publishing)

När Dylan tilldelades Nobelpriset läste jag 2-3 artiklar, vars författare argumenterade ungefär så här. Att tilldela Dylan Nobelpriset för hans texter är på sätt och vis att underskatta hans låtar och verk, hans skivor, att deras fulländning bara kan uppskattas som en kombination av text och musik. Först tyckte jag att det var ett smart argument, men sedan tänkte jag, att om man diggar Dylan eller Thåström ersätter ju inte en textsamling låtarna eller skivorna. Det är ju bara ett kompliment. Texter innehåller dessutom en hel del foton.

den-milda-likgiltigheten-i-varlden

Peter Stamm – Den milda likgiltigheten i världen (Thorén & Lindskog)

Thorén & Lindskog har visserligen ”Inte bara tysk litteratur” som slogan, men de har uträttat storverk för att få tyskspråkig kvalitetslitteratur tillgänglig på svenska. Ett exempel är att förlaget gett ut en rad romaner av Peter Stamm, som är en an den schweiziska samtidslitteraturens främsta namn. Han är expert på att göra vår samtids vardag aningen skev och obekväm, att väcka frågor om hur vi lever våra liv. Den här romanens stora fråga är: ”Kan vi undkomma vårt öde eller måste vi acceptera den milda likgiltigheten i världen?”

qualityland
Marc-Uwe Kling -– Quality Land (Thorén & Lindskog)

Det låter visserligen muntrare än 1984, men den här förlagstexten fick mig på kroken direkt:

”Välkommen till QualityLand, där allt optimeras med algoritmer: arbete, fritid och kärlek. Och alla varor du behöver skickas hem till dig automatiskt, innan du ens vet att du behöver dem, bara du är medlem i TheShop. Ingen behöver längre ta svåra beslut – för i QualityLand är svaret på alla frågor: OK!

Svaret på alla frågor är OK! Trots det har Peter allt oftare känslan av att något inte stämmer med hans liv. Om systemet verkligen är så perfekt, varför finns det då drönare som lider av flygskräck och stridsrobotar som lider av posttraumatiskt stressyndrom. Varför blir maskinerna hela tiden mer mänskliga, när människorna hela tiden blir allt mer lika maskiner.

En roman som ställer de stora frågorna om en framtid som redan är här. En modern 1984. Boken kommer att bli HBO-serie.”

ugly
Joakim Lindengren – Ugly (Kartago Förlag)

Den här, Lindengrens tecknade hyllning till den klassiska hårdkokta deckaren, skulle jag vilja ha, och så skulle jag vilja ge bort ett par exemplar i julklapp:

”Privatdeckaren Ugly Mareowl påminner inte så lite om en annan hårdkokt privatsnok, huvudpersonen i sju böcker av Raymond Chandler. Men Ugly är en uggla i vars värld alla huvudroller är vikta åt djur och människorna har förpassats till andraplansfigurer.”

akut-viol_omslag_fram
Lina Hagelbäck – Akut viol (Lejd förlag)

Lina Hagelbäck kan göra magi med språket. Ur förlagets presentation:

”Lina Hagelbäcks nya dikter gestaltar en febrig kärlekshistoria med ett skört, oberäkneligt du. De älskande möts i stark sinnlighet med vansinnet hängande över sig. Den blomstrande naturen kring dem har en både förhäxande och läkande kraft. Havet och djur som kolibrier och isbjörnar fyller deras drömvärld. De älskande flyr in i varandra och kommer därmed hotfullt för nära sig själva. Akut viol undersöker kärlekens sårighet och sällsamma energi.”


Ett år av vila och avkoppling

Ottessa Moshfegh – Ett år av vila och avkoppling (Modernista)

Och så en av mina favoritromaner från senare år. Moshfegh är en litterär stjärna i vardande och det här är hennes hittills bästa, och mest skruvade, roman. En ung, snygg och rik kvinna i New York beslutar sig för att ta en paus från tillvaron och sova i ett år. Jag skulle 100 gånger hellre vistas i Moshfegs medvetande i ett par dagar än att turista i rymden eller åka till Galapagos eller nåt sånt. Vår recension av den amerikanska utgåvan av romanen kan du läsa här.

Jag missade säkert en hel rad fantastiska böcker, men här sätter jag punkt.

Ola Wihlke

Kommentarer inaktiverade för Skönlitteratur – några av höstens bästa böcker 2019

Under Listor

Facklitteratur – några av vårens bästa böcker 2017

20170109_133417

Svensk bokhandel har kommit ut med sitt stora vårnummer, och här lyfter vi fram några av de fackböcker vi tror är något utöver det vanliga. Inom kort kommer vi även göra en annan sammanställning av vårböcker: ”Skönlitteratur – några av vårens bästa böcker 2017”.

Januari:

9789146225270

Carl-Johan MalmbergVar hemlig och gläds (Wahlström & Widstrand)

Underrubriken: ”Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar.” Kulturhistoria med både närläsningar av Yeats texter och biografi och tidsskildring.

9789100170295

Ernst BillgrenRasism för nybörjare (Albert Bonniers)

Billgren är en trickster: ”Innan man kan säga ‘jag är rasist’ eller ‘jag är antirasist’ måste man först förstå vad en rasist är för något, och framför allt vad ordet ‘jag’ betyder.”

Februari:

postkapitalism_salj-1

Paul MasonPostkapitalism – vår gemensamma framtid (Ordfront)

”The digital revolution has made many things real that once seemed to belong to realms of science fiction. Self-driving cars are almost here, telepathic communication may not be far off […] Now Paul Mason argues that the internet is bringing another quaint and fantastical idea within the scope of the achievable: socialism.”
The Guardian

9789171734860_200x_so-sad-today-personliga-essaer

Melissa BroderSo sad today (Daidalos)

Författaren och poeten Melissa Broder har lidit av depressioner, oro, ångest och panikattacker sedan hon var helt ung. 2012 började hon twittra anonymt @sosadtoday om sitt tillstånd, självutlämnande och med drastisk svart humor. Det är genomgående svartsynt, ett humoristiskt bejakande av eländet, och handlar om döden, misslyckade kärleksaffärer, om missbruk, om nykterhet. I skrivande stund har Broder 426.000 följare på Twitter. So sad today innehåller texter skrivna i samma anda, men de är naturligtvis betydligt längre än 140 tecken.

Mars:

9789100168124

Sarah BakewellExistentialisterna. En berättelse om frihet, varat och aprikosdrinkar (Albert Bonniers)

Den här boken, i vilken Jean-Paul och Simone står i centrum, har fått väldigt fina recensioner i UK och USA. Verkar vara en underhållande men seriös kulturhistoriskt orienterad introduktion till existentialismen.

images-5

Rebecca SolnitWanderlust (Daidalos)

Om gåendet som existensform och reflektionsmöjlighet. Den här kulturhistoriskt orienterade essäboken betraktas redan av många som en mindre klassiker.

9789127143685

Cecilia HanssonHopplöst, men inte allvarligt (Natur & Kultur)

Citerat ur förlagets beskrivning: ”Cecilia Hansson har under flera års tid rest mellan Stockholm och Wien, Bukarest och Budapest för att förstå det allt hårdare kulturklimatet. Hon möter några av Europas ledande intellektuella, från Herta Müller och Péter Nádas till Marina Abramović, Michael Haneke och många fler. De talar om villkoren för skapande, men också de större frågorna om konstens betydelse och konstnärens möjlighet att påverka samhällsdebatten.”

Tio trasiga teorier_alla skisser.pdf

Knut Kainz RognerudTio trasiga teorier om ekonomi (Leopard förlag)

Det här låter väldigt lovande: ”I Tio trasiga teorier om ekonomi synar ekonomijournalisten Knut Kainz Rognerud tio modeller som styr världen – resultatet är ömsom underhållande, ömsom absurt och bitvis skrämmande.”

220px-0_seneque_-_musee_du_prado_-_cat-_144_-_2
Omslag saknas. Wikipedia/Museo del Prado

SenecaBreven till Lucilius (Daidalos)

Seneca är en av de främsta antika stoikerna, och mest utförligt formulerade han sin livshållning och filosofi i brevform. Särskilt spännande att läsa hans egna ord, snarare än sekundärlitteratur. Stoicismen kommer att bli mer och mer aktuell och uppmärksammad under de kommande åren, spår vi.

April:

laing_cover2_8

Olivia LaingDen ensamma staden. Om konst, ensamhet och överlevnad (Daidalos)

Den brittiska författaren och journalisten Olivia Laing slog världen med häpnad med sin förra bok, som handlade om en rad kända författare som härjades av alkoholen. Nu ger hon sig på ett annat ämne, att vara ensam i en storstad och om hur ensamhet skapar vissa kreativa förutsättningar för konstnärer, i städer som NYC och Chicago. Jag har bara läst mycket positiva omdömen om den här delvis själbiografiska boken.

9789174246162

Lotta KühlhornKulör! En bok om vad färg gör (Bonnier Fakta)

Det här bör vara ett säkert kort – Lotta Kühlhorn förklarar hur färger funkar.

9789127148246

Nils Billing, Susanne Carlsson m.fl.Antiken (Natur & Kultur)

Antiken är ständigt lika aktuell, i väntan på en renässans kan man läsa den här tegelstensantologin. Den gör anspråk på att bredda bilden av antiken och inte fokusera på Aten och Rom. Istället riktar man intresset mot Mesopotamien och Mykene, mot egyptier och etrusker, Hatshepsut och Hannibal.

svensson-dummy

Ingrid SvenssonEtt magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris (ellerströms)

Salongen spelade en betydande roll för modernismens framväxt, inte minst i Paris. Den här boken skildrar några av de inflytelserika kvinnor som drev salong: Sylvia Beach, Adrienne Monnier, Natalie Clifford Barney och så Gertrude såklart, Gertrude Stein.

Maj:

9789174246612

Lisen SundgrenVildvuxet – mat & huskurer från naturen (Bonnier fakta)

En bok för dig som vill börja ladda redan nu inför apokalypsen eller drömmer om att bli finkrögare. Nej, en bok för alla som vill skaffa sig kunskap om de 80 bästa växterna för naturnära matlagning och stärkt hälsa.

Ola Wihlke

3 kommentarer

Under Listor

Veckans dikt 86: ”Americans” av Melissa Broder

 

Clocks are all that are coming to me
Better laugh back into childhood feeling
Before it is too gone
Yes I see a pink ocean overtake the clocks
Yes it is only a hallucination
And I don’t know if the ocean has feelings for me
But the shadow of a boy keeps me safe
From me
Though the shadow
Is actually me
And when a warplane flies over the waves
I don’t remember god
And when my childhood feeling surfaces
I kiss the shadow of my boyself
And eat sand

 

© Melissa Broder

 
Ett stort och varmt tack till Melissa Broder för att hon generöst lät oss publicera den här dikten, som är hämtad ur Last Sext (Tin House), hennes fjärde samling som fått ett mycket fint mottagande.

Last-Sext-fb-387x600

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

10 snygga svarta bokomslag

first-bad-man

The First Bad Man av Miranda July (Scribner) Design Mike Mills

Capitalist Unconscious design Keetra Dean Dixon

The Capital Unconscious av Samo Tomšič (Verso) Design: Keetra Dean Dixon

Bream Gives Me Hiccups design Jean Jullien

Bream Gives Me Hiccups av Jesse Eisenberg (Grove Atlantic) Design Jean Jullien

9789100155414

Epidemin av Åsa Ericsdotter (Bonniers) Design: Elina Gradin

anne_jordan_capitalism_in_the_web_of_life

Capitalism in the Web of Life av Jason W. Moore (Verso Books) Design Anne Jordan & Mitch Goldstein

Trans-Design-and-illustration-Joanna-Walsh

Trans. A Memoar av Juliet Jacques (Verso) Design: Joanna Walsh

cover-keigo-higashino-kaoko-book

Naoko av Keigo Higashino (Vertical). Designer: Chipp Kidd

cover image for The Cantos Of Ezra Pound

The Cantos av Ezra Pound (New Directions) Designer: okänd

cover image for

Nausea av Jean-Paul Sartre (New Directions) Designer: ?

broder-cover

Last Sext av Melissa Broder (Tin House) Designer: ?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Interview: Peter Davis on poetry

dav1

I more or less stumbled on Peter Davis poetry. I saw one of his books, Poetry! Poetry! Poetry!, with its eye catching and not very conventional poetry book cover, displayed with its front out on a photo on the homepage of Berl’s Poetry bookstore in Brooklyn. It looked unusually cool for a book of poems, and if it was only half as good as it looked I would be more than satisfied.

I got the book, and eventually a signed copy from the poet himself, and I loved the poems instantly. They are like deadpan meta poetic investigations, and mocking such investigations, into what poetry is, the role of the poet and what a reader of poetry actually does. Many poems address the reader, which in some peculiar way both makes it more obvious what the poems are doing and make them more strange. These are two openings of poems in Poetry! Poetry! Poetry!:

”It is possible you don’t enjoy this poem because you have legitimate problems with the ideas and issues inherit in this poem.”

”I want to explain more about what I’m thinking, but I’m afraid it will make me seem stupid. I do worry about how I appear in this poem. It is not cool for a poet to appear to be anxious for praise and attention in a poem.”

You might call these poems postmodern, but postmodern poems are usually rather dull, these poems are often hilarious. Davis is playing all kinds of tricks with the reader’s mind and its hugely entertaining. The next book by Davis I read was Hitler’s Mustache, which is actually his debut collection. Contrary to what one might assume Hitler’s mustache plays a minor role in this book, but its full of mustaches. It’s essentially a book about mustaching the mustache, or something like that. The poems are pastiches of different kinds of texts and genres.

hm02

This is ”Hitler’s Mustache: The Short Story”:

Important arrangements were to be made. The party would not plan itself. She sat on her square, black sofa, dreaming about the decorations and imagining the caterer and even some of the clothes her guests might be wearing. It made her happy to think like this. But, soon enough, her grand hopes began to settle like soft snow on the warm floor of the situation. She didn’t have much money. A. would never get behind her on this. Her sister-in-law would drink too much and break her black, square heel and throw her purse in the swimming pool and fall asleep in a lawn chair. There were bills that needed to be paid now. If only she had never met mustache. If only he hadn’t mustached her aunt in a furnace, or breaded her over an open mustache.
That evening while her husband and children ate the food she had carefully mustached for them, she got an idea. Perhaps, she thought, if I were to mistake something for mustache. It seemed perfect. It covered all the angles. A. would get behind it because he needed that mustache. Her sister-in-law would take care of the bills. The cold snow began to melt. As a metaphor for her mood the cold snow no longer made sense and began to drift upward, out of the story, out of the poem, existing only in the past, in another time, one that seemed much bleaker.
The next morning she packed the children’s lunches and pressed A.’s shirt for him. After the kids were on the bus, and A. kissed her cheek and drove the Volkswagen down the long driveway, she fed the mustache and packed her baggage. She called the mustache. Put a note on the door for the mustache, and left, making sure she left the mustache slightly cracked so the mustache would be able to mustache the mustache.
The day was hot and by the time she reached the airport she was sweating through her shirt. She fanned herself with a mustache and nervously surveyed the situation. There were two guards near the mustache. Each mustache looked like it held mustache. She ordered a cup of mustache from the mustache who worked behind the mustache.
Mustache knew that she couldn’t mustache about this forever. She’d have to make up her mind mustache. She studied the mustache. She thought about all of the mustache in her mustache. All of the mustache. All of the mustache and mustache and must ache and mustache. She thought about the mustaches when her mustache was put in mustache. She took one more mustache of mustache. She mustached. She mustached her mustache and with every mustache of her mustache, mustached.

The poems in Hitler’s Mustache are also often hilarious, and the more of them you read, the funnier they get. It accumulates. But all of Davis poems are not funny, some of them are both funny and have a melancholy quality to them. Others are even darker, much darker and existential. I think that this is most obvious in Davis latest collection, TINA.

Tina (häftad)

Tina is Davis fictitious muse and he address her in the poems, but she is no idealized Beatrice, she seems to be a regular girl and David is not only praising her, he even quarrels with her sometimes. This is ”The Basement Robe” from TINA:

The move into evening comes with
a hint of fear, just a jealous little tadpole
that wants to be a frog much quicker
than is possible. The night looms at me as
in Mr. big bucks, as lonely as an answer
and curious to a thunderstorm. I say to myself,
humanly, Hey, listen–nothing has happened,
no kitten is sliding slanty off the roof,
there is no gold toothed whisperer on this
home front. Listen, kid, what you want
is the apples that aren’t apples, but
are fruit, but a strange kind of fruit that
is certainly fruitish, but unnamed. Let whatever
gofer you have run toward a hole, let
them run away. Do not impede the desertion.
Still, a persistent collar I’m wearing is attached
to a persistent leash which is leashed to
a permanent sidewalk. All around us there is velvet
and all around the velvet is more velvet
and all of it is in darkness and all of it is
velvet but it’s deadly. You do not want to be draped
in it, Tina.

I had the opportunity to ask Peter a few questions:

Your poetry is rather unorthodox and I’m really curious about where you’re coming from. I know that you are very fond of Russell Edson, and that makes perfect sense. But what other authors and books, and other experiences, made you discover poetry? How did you become a poet?

Well, how I became a poet is a tough question to answer. The quick answer is probably because I didn’t know what else to do. This is why I’m still a poet. It’s just a result of the lack of knowing what else to do with myself. The long answer is a lot longer. When I was a kid I played sports. I liked music and drawing, but mostly I played sports. When I was 13 I broke my femur playing football. The break was in the growth plate and so that leg quit growing. Then I had surgery to stop the other leg from growing so that I wouldn’t be lopsided. I managed to play football again when I was 14 but it wasn’t the same. That year, I dislocated my shoulder which led to having many dislocated shoulders and ultimately two more surgeries (spread out over the next few years). Then, that same year, I had a blood infection that almost killed me. I spent nearly a month in the hospital and another month or so hooked up to an IV at home. By the time I was 15 my identity as an athlete and as a person felt destroyed. My shoulder would dislocate a lot, for instance while sleeping or, one time, raising my hand in class. So I felt vulnerable and fragile. I felt isolated from my friends and left out. I did a lot of skateboarding. Probably I felt a lot of the typical teenage angst, but, combined with my medical issues, it left a really strong impression on me. I felt like I carried a big burden. In addition to my physical problems, I was also a horrible student. I argued with my teachers and generally did not do what I supposed to do. However, when I was sixteen I had an English teacher who told me that she thought I was a good writer. I’d never been told by a teacher I was good at something. She also made us read William Carlos Williams and Emily Dickinson. She made me consider writing more than just what I had to write for class assignments. I felt like she was in cahoots with my English teacher the next year, who also encouraged me to write. I don’t think I got very good grades in their classes, but their small interest in my ability meant a lot to me. About the same time, holed up in my bedroom and feeling the weight of what I would later recognize as depression, I was listening to Bob Dylan. Soon, I had an old guitar in the basement restrung and I was practicing chords and learning to sing some. When I went to college, which I was lucky to get into, I was 18 and majored in English, mainly because of my belief that it would at least make college a little easier to major in something I’d been told I might be good at. I wrote at least 5 songs a month (my minimum) and I kept that up for years. The summer after my first year of college, I wrote a song everyday for 3 months. Sometimes, I tried to write a short story, but it didn’t really get me excited. One day, I wrote a poem in a notebook and it struck me that it was a poem, not a song, but that it was close to a song—that that was what poetry was and it was easy and fun. Every night, I’d wait till all my roommates went to bed and I’d write these little poems, at least 4 a day (another minimum I set). I read them to a professor who I loved and he, in a miraculous fashion, proposed we make a chapbook of them, publishing them on his press. So I happily published a chapbook of poems. All of those teachers were all really important to me.

But the question of how I ended up a poet and, in particular, the kind of poet I am, is still around because even though all that stuff happened, I don’t know why I responded to it by writing the way I write. I still don’t really know. Or why I liked the artists I liked (like Russell Edson, though he didn’t come till much later in my life). What I know is that there was a frustration I felt with life that I felt like I had to express and I had a really hard time expressing it and so I played music, made visual art, and wrote poetry simply as a way to relieve this annoying itch I felt. It seemed necessary. I don’t write poetry because I like it so much, I write poetry because sometimes it works for me. Sometimes, it is just the only avenue I’ve got to some kind of inner relief.

Peter Davis

Peter Davis

 
When I read your poetry collections the first time, I was very preoccupied with the humor, of all kinds, from the outright absurd to subtler stuff. You are one of the funniest and most eccentric poet I have read. But when I have read the collections again, I have perceived them as much darker and more nuanced. A recurring theme is failure, a general sense of not having accomplished what you ought to have accomplished. Can you say something about the humor and the darkness in your poems and collections?

Well, in general, I feel depression. I take anti-depressants and get counseling. I’m not, in my heart of hearts, a particularly cheery person. I get depressed, deep, deep in my head and there’s nothing that cures that. I’ve just had to learn to live with it. And I do live with it and I’ve got a great life. But partly because of this depression, I have consciously made an effort to have a positive attitude. I don’t like depression and I don’t like being around it, so I try to fight it. Especially after I had kids, I wanted to model an optimistic approach to life for them because I felt like that’d be about the greatest thing I could give them. But it’s hard for me to have that optimism. This goes back a long way. It’s just not me. So when I see all of the cruelty and confusion in this world, I can’t muster up any real positivity. Basically I just make jokes. They’re not always funny and not everyone is always laughing. But this is the way I’ve learned to handle the world. So maybe, at least in one way, my poems are like me: we’re all just trying to be optimistic despite our inner sadness.

I like funny poems. Poets often like witty poems and chuckling at wit, but a lot of poets don’t care much for poems that actually make you laugh. Or, maybe, they don’t like to call things that make you laugh poems. After a I gave a reading one time, a woman said to me “It’s fun to be clever, isn’t it?” And I knew she didn’t mean that in a good way. Again, I don’t mean to handle the world the way I do, I don’t mean to make jokes or do anything other than write something that makes me feel better in the exact moment that I’m writing it and (hopefully) still makes me feel better later, too.

 

You don’t care much for the distinctions between so called high culture and popular culture. You have written poems about skateboarding and Eddie Van Halen, which is pretty unusual. You seem to want to expand what it’s okay to write about in a poem. Are you trying to recreate the sense of freedom you experience when you are a teenager? Or are you more interested in the sense of loss you feel when you remember that more or less perfect freedom?

All of what you’re saying here may be true, but I don’t think of it that way. In the same way, maybe, that I don’t think of humor vs. darkness in my poems, I don’t think of high vs. low culture, or freedom vs. loss. Essentially every poem I write is the same poem, which is a sort of yelping noise I make when I can’t think of what else to do. And, anyway, that poem, the one I am always writing, contains a little bit of everything in it. Sometimes the yelping is about middle school concerns and sometimes it’s about something more lofty. (Though, really, what could be more lofty than middle school concerns?) The exact elements probably don’t matter much. It could have been one thing or another, but for me it was heavy metal and making out and skateboarding. What matters more than the specifics was the energy that was expended on and created by these specifics. The energy was important.

Obviously, when I write nostalgically about the past, about how my brothers and friends might argue over who the greatest guitarist was (always only considering heavy metal guitarists), about how important skateboarding felt to me (the attitude of skateboarding) the energy of youth, etc., to me all of that stuff represents something long gone, a far away world 25 years ago or more! In TINA I write a lot about this time period, my world as a kid—the 1970’s and 80’s in Michigan and Indiana. I don’t think it’s unusual to take this culture seriously enough to write about it in poems, then again it was the culture I grew up in so it has always seemed serious enough to me.

You have written three poetry collections and they have common features, not least the humor and weirdness, but they are also very different from each other. Could you say something about the main ideas, concepts and poetics of each collection? I get the impression that you begin with a bold unifying idea and then realize it uncompromisingly.

Well, all of my published books have started in a similar way. Namely, I have a very simple idea, that usually occurs because of a single poem. Of course, obviously the idea comes before the poem but I don’t recognize it till it becomes a poem. So, anyway, now I have this one poem and this idea starts to grow on me. And I write another poem in some way similar to the first poem and I begin to think that I could write another one like that—like that it’s just so easy, I have opened the bottle and now I can just pour it out. Sometimes I’m sort of thinking that what I’m doing might turn into something long enough to be called a book and part of me is thinking that I’ll probably give this up pretty quickly because, after all, it’s just a single idea and surely it can’t sustain itself for long. I will have this thought: Either what I’m doing here is pretty cool or it’s pretty stupid. Once I start thinking like that, I generally keep going because I figure if I’m unsure about what I’m doing, I must be doing something worth pursuing till I can figure it out better. Besides, by this time the idea has captured my brain and I can’t stop thinking about it. Every time I start writing I go back to that idea because it’s so easy just to tilt that bottle more and spill more of it everywhere. It’s so easy it becomes a crutch and after a year or so I feel like I don’t even know how to write without that crutch. For instance, the main idea in Hitler’s Mustache was the absurd look of the single most evil face we know. That his mustache was a mystery, a goofy anomaly that is at the heart of everything human. That his mustache was the trapdoor at the bottom of all human reasoning. There’s always one more question, one more mystery. There is always a square, black tab, exactly the size and shape of Hitler’s mustache, that is attached to everything we think we know and when we push on it we find we’re back to not knowing again. I let the actual word “mustache” run wild, fascist-style, all over my writing. I let the word “mustache” loose in my mind. So, when writing, if I had a pause, to collect my thoughts or think of the exact right word in my mind, I simply wrote “mustache” covering all of the poem with this little relentless beast of a word that represented a beast of an idea. After a year or so of doing that, I began to think that maybe I couldn’t write poems without the word “mustache”, like, how did I get by before without this little fascist making all of my artistic decisions for me? The same experience happened when writing Poetry! Poetry! Poetry! and TINA. The simple idea at the heart of P!P!P! was a kind of radical honesty about the motivations of the artist, who slaves over their work for, exactly, what reason? The simple idea at the heart of TINA was how much a poetic statement is changed when, instead of being addressed to some vague, universal reader, it is addressed to a single individual, in this case, someone named Tina, who might be considered a kind of crummy muse. These ideas seem pretty clear to me now, but they were not really clear when each of these books began. Only now does it seem apparent to me what I was thinking. Eventually, in all cases, despite my fear of not being able to write without the particular crutch I’m using, the idea that once seemed to so magically produce writing, to so easily pour from me, begins to grow old. After a few hundred poems or so, the bottle gets drier and drier. Then I just don’t write for a while. I’ll play music or something else and sift through all that stuff I’ve written and assemble it into some sort of book. After awhile, it’s all in the past and I start writing again – without any idea/crutch – until one day I write a poem that seems especially easy to write and I think about it some and then I write another and soon enough, it all happens again.

I have read a few of the interviews that you have provided links to on your homepage. Why do you always take the opposite view of things?

I never take the opposite view of things.

poetsbookshelfii.jpg

You edited Poet’s Bookshelf: Contemporary Poets on Books That Shaped Their Art (2005) and co-edited a second volume, Poet’s Bookshelf II (2008). What do you find interesting in contemporary American poetry? Are there any poets, books, publishers or magazines that you would like to recommend?

I guess what I find interesting in contemporary poetry is the thoughts and ideas of other poets who, by and large, like myself, don’t seem to otherwise fit too well in the larger culture. That means, I guess, that I especially like poets who don’t seem to even fit especially well even in the world of poetry. I like the way poets can take on the world in a way that otherwise can’t be done. The more singular they are, the more I enjoy them. Of course what is singular to one person might seem conventional to another. As poets, we’re all on the fringes of society and I like poets who are on the fringe of that fringe, as I imagine it. I like poets that seem to challenge all of the traditional views about poetry and especially the traditional views that make poetry something precious, something special, something sacred. I sometimes personally feel like I want to destroy “poetry” and replace it with something, but I don’t know what. Of course I recognize that poetry is “special” in a sense, but not like it thinks it is. I have two kids who are adorable and smart and funny and all of the things people say about their own children. My son used to joke, echoing what he hears around him, “Aren’t I adorable?” And I’d always say, “Well, you’re a lot more adorable when you don’t mention it.” Which seems to apply to poetry, too.

As far as recommending poets, I’m not sure what to say. There are so many, manypoets. Some have meant something to me for reasons that are hard to articulate: maybe I just liked the cover of their book or how they read their poems or just a poem title. Maybe I just met them somewhere and while never particularly enjoying their poems, found something in their personality that meant a lot to me. It’s surprising how a tiny detail can matter so much. Or, rather, it’s surprising how what matters so much is made up of just tiny details. Some of the poets who have meant something to me were my teachers when getting my MFA or some colleagues who, just by proximity, I happen to know and learn something from. There are just so many ways to think of the idea of appreciating an artist.

masthead

The Poet’s Bookshelf books that I edited gave poets this prompt: List 5-10 books that have been “essential” to you, as a poet. I also asked that they feel free to comment on their picks. Combined the books have responses from over 200 poets. Of course, what does “essential” mean? What does “as a poet” mean? I just let each poet answer those questions for themselves. If I were to do the question now I might put it differently. Anyway, the books are just a collection of their responses. So, to simplify the question some I’ll say this: here are 5-10 contemporary presses who are essential to me: Bloof Books, Action Books, Black Ocean, Forklift, Publishing Genius, Ahsahta, H_ngm_n, Tarpaulin Sky, Magic Helicopter, and Octopus. I’m stopping there only because that’s 10. There are many more cool presses. On these presses you will find a ton of writers I enjoy a whole bunch, like: Jennifer L. Knox, Shanna Compton, Sandra Simonds, Mairead Byrne, Kate Greenstreet, Gina Meyers, Joyelle McSweeney, Sommer Browning, Sharon Mesmer, and Melissa Broder. Again, I’m just stopping at 10. I guess the 10 most formative dead writers for me were Emily Dickinson, Wallace Stevens, Frank O’hara, Flannery O’Conner, Kurt Vonnegut, Russell Edson, George Perec, Franz Kafka, Gertrude Stein, and E. E. Cummings.goodcover

You also draw, make music and awesome stop-motion videos. Are these separate field of creativity, or does it happen that a poem turns out to be more useful as a song lyric, or vice versa?

All of my artistic work comes from the same place. It is all simply a kind of release for me, like exercise for the body, my artwork is exercise for the rest of me. I do it because it makes sense. Otherwise I’d get a sort of cabin fever of the brain, I think. That wouldn’t be good. Like physical exercise, I feel the need to vary what I do, in an effort to keep it effective. In the same way that any good habit can turn into a routine which can then become dull, I feel like, say, after writing for a year or two that I’m not getting all of the exercise I need—that it’s become routine and ineffective. So, I will do something else, like make music, or draw something, or whatever seems to make sense at the time. This bouncing around between artistic activities used to bother me some. I envied (and still do) artists who were focused on only one thing—writers who just wrote, musicians who just made music, painters who just painted. I have, over time, attempted to be all of these things but I simply can’t seem to do it. Or rather, it ends up making more sense to me to switch activities then it does to keep beating a dead horse. So, at one point, I just accepted that about myself. While others get the advantage of staying focused, I get the advantage of more variety. It might not be what I’d choose if I had a choice, but it’s all right.

I don’t really do multiple arts at once. When I am writing, all of my artistic time and energy goes to writing. When I’m recording music, all of my energy goes into music and I don’t write poems during that period. Or rather, I might write something but it’s an afterthought. Generally, after one big project, my next project will be in a different medium. For instance, I recently finished a new Short Hand album (the Leaves) and that took about a year. Now I’m writing and not making music. When I’m done with the writing I’m doing now (maybe in another year, more or less) I’ll make more music, or maybe feel the need to make some videos or, again, whatever seems necessary to keep me feeling healthy. Sometimes I slide from one writing project into another writing project. Sometimes I make two albums in a row. I have never thought of it until you asked, but I don’t believe I’ve ever turned a poem into a song or vise versa. Occasionally, maybe, a line stolen from one to the other, but I don’t even remember doing that. Thinking of it now, this seems like a perfectly obvious thing to do but I never thought of it until now.

 

Read more about Peter Davis and his work on artisnecessary.com

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer