Etikettarkiv: memoar

Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood

13069524_O_1

James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

13076294_O_1

I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Barbarian Days. A Surfing Life” av William Finnegan

9781594203473_large_barbarian_days-691x1024

William Finnegan
Barbarian Days. A Surfing Life
Penguin Press

Kritikerna älskade den. Den har belönats med Pulitzer-priset och Barack Obama valde den till en av de böcker han skulle läsa under semestern 2016. För att vara en memoar om surfing har Barbarian Days, av författaren och journalisten William Finnegan, född 1952, väckt sällsynt mycket uppmärksamhet.

Uppmärksamheten är verkligen välförtjänt, tycker jag. Trots att jag aldrig surfat, så lyckas Finnegan förmedla något av den magi som är förknippad med att surfa en riktigt stor och perfekt våg. Jakten på den perfekta vågen är överordnat det mesta för en inbiten surfare som Finnegan:

”I did not consider, even passingly, that I had a choice when it came to surfing. My enchantment would take me where it would.”

Finnegan hade också ovanligt goda förutsättningar att fastna för surfing. Han växte upp i Kalifornien och på Hawaii; det är där historien tar sin början. Men snart ger sig han och en annan ung man med författardrömmar ut på långa resor i jakt på den perfekta vågen. De reser till Tonga, Fiji, Australien, Indonesien, Sydafrika och Madeira.

Finnegan, som är journalist på New Yorker, är skicklig på att berätta om själva surfandet, så att det blir både begripligt och levande också för oss som inte har erfarenhet av surfing. Han beskriver vågorna ovanligt detaljerat och hur det går till att surfa – mycket paddlande på mage och relativt lite ridande på vågor – och han beskriver hur det känns, exempelvis när det funkar helt perfekt eller när man svävar i livsfara. För när man surfar vågor av det här slaget, några av de största i världen, kan det gå riktigt illa. Finnegan är nära att drunkna en handfull gånger.

Finnegan är också sällsynt bra på att beskriva post-surf-känslorna som kommer efter en riktigt bra och omtumlande tur: ”It was physical, this postsurf mood, but it had a distinct emotionality too. Sometimes it was mild elation. Often it was a pleasant melancholy. After particularly intense tubes or wipeouts, I felt a charged and wild inclination to weep, which could last for hours.” Känslor av det här slaget förklarar säkert surfares ovilja mot att kalla surfing för en sport.

Barbarian Days är också full av fina naturskildringar och skildringar av lokalbefolkningarna på de olika platserna. Finnegan skulle säkert ha kunnat bli en utmärkt antropolog. I boken är han också hela tiden fullt medveten om att det finns något problematiskt med att han och andra surfare från rika länder reser till utfattiga länder och utövar sin exklusiva verksamhet: ”In an ­inescapable way, we sucked, and we knew it.” Ja, boken handlar inte bara om surfing. Den handlar även, bara för att ta ett exempel, om hur Finnegan blir mer och mer inställd på att bli författare.

Finnegan hittade den perfekt vågen till slut, på en liten Fiji-ö: ”We turned and trained our binoculars on the tiny island across the channel. We were looking straight into the wave […] The walls were dark gray against a pale gray sea. This was it. The lineup had an unearthly symmetry. Breaking waves peeled so evenly that they looked like still photographs. […] This was it. Staring through the binoculars, I forgot to breathe for entire six-wave sets. This, by God, was it.”

Inte ens när Finnegan blev tillsammans med en kvinna och fick barn med henne, kunde han sluta surfa på farliga platser. Han har emellertid lugnat ner sig. Han arbetar på New Yorker och bor i New York, där det tydligen går att surfa, lite säkrare.

Jag kom på mig med att bli lite avundsjuk emellanåt när jag läste Barbarian Days. Dels kände jag avundsjuka för att det verkar så sjukt kul och spännande att resa runt i världen och surfa jättevågor, dels kunde jag känna en avundsjuka kopplad till att Finnegan skriver så exceptionellt väl, om surfing dessutom. Det måste vara svårt. Boken blir aldrig långtråkig, Finnegan upprepar sig inte.

Finnegan skrev en essä i New Yorker så tidigt som 1992, som kanske rentav är startpunkten till Barbarian Days – den finns åtminstone med i boken – och den anses vara ett mästerverk i genren. Läs den (och sedan boken): ”Playing Doc’s Games”. Om du gillar essän, så kommer du att gilla boken.

Lyssna på Spotify-listan Barbarian Days.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Can’t we talk about something more pleasant? av Roz Chast

CWTaSMP jacket 2

Roz Chast
Can’t we talk about something more pleasant?
Bloomsbury Press

Med anledning av att Roz Chast är med och tävlar om ett National Books Award, i fackboksklassen, lyfter vi fram vår recension från i somras av hennes seriebiografi:

Om man bara bläddrar lite förstrött Roz Chasts senaste serieroman skulle man kunna tro att teckningarna vore gjorda av Cecilia Torudd. Den senare är illustratören och serietecknaren som kanske är mest känd för Ensamma mamman och för sin medverkan i Kamratposten, men amerikanskan Chast, som har tecknat för en annan klassisk tidskrift, New Yorker, sedan 1978, tecknar mer nervöst, på gränsen till neurotiskt, och med en underbar uttrycksfullhet.

Can’t we talk about something more pleasant? är en självbiografisk serieroman som handlar om Chast och hennes båda åldrande föräldrar, gestaltar och berättar om när de, George och Elizabeth Chast, börjar bli gamla, riktigt gamla och skröpliga, så att det börjar bli dags att tala om saker som har med åldrande och döden att göra, som att flytta till äldreboende, begravning och liknande. Föräldrarna är närmast sekulariserade judar, boende i Brooklyn, New York.

Redan titeln, Can’t we talk about something more pleasant?, avslöjar vad Roz Chasts föräldrar, som gick bort 2007 respektive 2009, tycker om dotterns initiativ att tala om de här tunga sakerna. I inledningen av berättelsen får vi veta att Roz Chast hade en syster som gick bort i helt späd ålder och att detta inte heller var något föräldrarna talade om. Bokens stora ämne, förutom att vara ett kärleksfullt porträtt av föräldrarna, är alltså förnekelse.

Texten till en serieruta, ganska sent i boken, som avbildar Elizabeth Chasts upprörda ansikte, säger ovanligt tydligt vad båda föräldrarna tycker om att diskutera åldrande och död: ”I DO NOT LIKE TO TALK ABOUT DEATH, AND I WILL NOT TALK ABOUT DEATH!!!” Föräldrarna är båda drygt 90 år gamla och George Chast har inte lång tid kvar. Moderns reaktion kommer som ett svar på en fråga Roz ställer: ”Mom, did it ever occur to you that Dad may be actively dying?” En kort tid senare går George Chast bort.

Om det här låter aningen dystert så beror det naturligtvis på att ämnet i sig, att åldras, mista sina förmågor och dö, att förlora sina anhöriga, är sällsynt dystert, men teckningarna och texterna är också väldigt varma och humoristiska. Roz Chast har en helt perfekt tajming. Can’t we talk about something more pleasant? är nästan osannolikt rolig och underhållande.

Boken är förutom rörande, sorglig och humoristisk, också osentimental, uppriktig och modig. På ett sätt kanske ämnet är som gjort för en serieroman – seriemediet skapar kanske en viss önskvärd distans till ämnet – men boken är en av de bättre romaner jag läst på länge, serieroman eller inte.

Lyssna på Fresh Air: ”A Cartoonists Funny, Heartbreaking Take On Caring For Aging Parents”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner