Tag Archives: memoarer

Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

images (2)

Patricia Lockwood
Priestdaddy. A Memoir
Riverhead Books

Patricia Lockwood, född 1982, är mest känd som poet och som Twitter-fenomen. Hennes Twitter-konto (@TriciaLockwood) har i skrivande stund lite drygt 67.000 följare. Hon är även känd för sin omdebatterade dikt ”Rape Joke”. I tidskriftten Atlantic har det hon skriver kallats ”witty, sexually slippery, polymorphous and Millennially mischievous”.

Just nu använder Lockwood en bakgrundsbild på Twitter med ett foto av hennes senaste bok, memoarboken Priestdaddy, och helt korta citat ur recensioner av boken: ”Electric” – New York Times, ”Remarkable” – Washington Post, ”Dazzling” – Guardian, ”Savage and tender” – New Yorker, ”Relentlessly funny”Boston Globe, ”Deliciously old-school” – Atlantic, bara för att nämna några. Och den här memoarboken är verkligen något utöver det vanliga.

När Patricias make, Jason, fick allvarliga medicinska besvär, som var dyra att behandla, tvingades paret – de lärde känna varandra på nätet på ett poesiforum – tillfälligt flytta in hos Patricias föräldrar i Kansas, varav den ene, Greg Lockwood, är titelns prästfarsa, en mycket okonventionell och smått bisarr katolsk präst.

Boken växlar mellan nutid, vistelsen hos föräldrarna, och minnen av uppväxten. Priestdaddy handlar en hel del om Greg Lockwood, men dess egentliga ämne är hur det var att växa upp och försöka skaffa sig en egen identitet i skuggan av honom. Greg blev omvänd till katolicismen när han tjänstgjorde på en u-båt, på vilken han såg The Exorcist flera gånger. En film han senare tittar på med sina barn, när de är på tok för små. Eftersom han var gift, med Karen Lockwood, en knasig, rolig och språkbegåvad konspirationsteoretiker, så var han tvungen att söka dispens för att få bli katolsk präst.

Prästfarsan går ofta runt i boxerkalsonger, lyssnar gärna på de mest högervridna radiopratarna och tittar på de mest högervridna teveshowerna, gärna samtidigt och på hög volym dessutom. Patricia brukar försöka gissa vilken actionfilm pappan tittar på genom att lyssna genom väggen. När han spelar gitarr låter det enligt Patricia som ”a whole band dying in a plane crash in the year 1972.” Pappan tycker om vapen, men när han inte gillar någon brukar han demonstrativt börja fixa med och rengöra ett vapen.

Patricia berättar om en barn- och ungdom som var djupt präglad av det religiösa; hon fick bland annat följa med när man skulle protestera mot abortkliniker. Vid ett tillfälle blev hennes far gripen, vilket bara gjorde honom stolt. Vid ett tillfälle försökte Patricia ta sitt liv, eller om det var ett så kallat rop på hjälp, och då förebrår pappan henne, eftersom Patricia måste köras till sjukhus för att magpumpas, att hon förstört hans och Karens bröllopsdag. Sedan, när Patricia ligger nedbäddad i en sjukhussäng, uppstår en sällsam intimitet mellan far och dotter, när han antyder att han också försökt ta sitt liv, mer än en gång dessutom.

Priestdaddy är inte bara eller kanske ens i fösta hand en bok om hur knasig religion är eller om en knasig religös familj eller om en knasig religiös vit amerikansk man. Kärnan i boken tycker jag är berättelsen om hur Patricia formar sin identitet, och hur hon blir poet, i ett sammanhang med en rad begränsningar, varav religionen är en av de största. Jag tycker inte heller att hon tecknar en karikatyr av pappan, hennes kärlek till honom lyser tydligt igenom i hennes berättelser. Bokens dedikation: ”For my family

Vissa recensenter har klagat lite över att Lockwood liksom hastar förbi några av de tyngsta inslagen i hennes berättelse, men jag tycker att den form boken har fått är kongenial med stil och innehåll. Priestdaddy är i första hand en humoristisk bok, en hysteriskt rolig bok som tar upp flera allvarliga ämnen. Det är humorn och det elektrifierade språket som gör det här till en potentiell klassiker.

Det vore kul om Modernista, Natur & Kultur eller något annat svenskt förlag gav ut den på svenska.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Konsten att skriva, enligt Stephen King

9789100169947

Stephen King
Att skriva. En hantverkares memoarer
Övers. Ola Larsmo
Albert Bonniers Förlag

Stephen King har skrivit en imponerande mängd noveller och romaner, som har gått ut i upplagor som de flesta författare bara kan drömma om. Han är främst känd som den samtida amerikanska skräcklitteraturens mästare, och skriver även under pseudonymen Richard Bachman. Några av hans mest kända och klassiska romaner är Carrie (1974), The Shining (1977), Cujo (1981), It (1986), Tommyknockers (1987) och The Green Mile (1996).

Stephen King har dessutom skrivit en av de mest populära böckerna om att skriva, Att skriva. En hantverkares memoarer, som kom ut första gången 2000. Nu finns den i en suverän nyöversättning av King-entusiasten Ola Larsmo. Boken är en kombination av självbiografi och handbok i skrivande. Det upplägget gjorde mig lite otålig, eftersom jag var mest intresserad av skrivråden och de kommer sist i boken, men jag gillade den verkligen.

King berättar om sin bakgrund, särskilt om sånt som påverkat honom som författare. Han föddes 1947 i Portland i Maine, där många av hans romaner utspelar sig, och växte upp med sin mor och en äldre bror. Fadern övergav dem när King var två år gammal, vilket försatte familjen i en svår ekonomisk situation. King kallar själv sin bakgrund för ”lägre medelklass”. Fadern lämnade emellertid efter sig en del böcker som skulle utöva inflytande på Stephen, bland annat böcker av H P Lovecraft.

1966 började King studera vid University of Maine, där han tog en Bachelor of Arts i engelska 1970. Han finansierade sina studier med arbete på en bensinstation och ett tvätteri. Redan som tolvåring hade han fått sin första skrivmaskin, han skrev berättelser tidigt, och under universitetsåren skrev han också för olika tidningar och tidskrifter. King skriver också om sina missbruksproblem, om den allvarliga bilolycka han råkade ut för 1999 och, naturligtvis, om när han fick beskedet från Doubleday att de ville ge ut Carrie.

King berättar chosefritt, rakt och underhållande. Det är anekdotiskt och folkligt, ibland undrar jag om folkligheten är en del av hans offentliga persona, men det mesta tyder på att den är genuin. Det finns få personer som så konsekvent tar parti för populärkulturen, oavsett om det handlar om Ramones eller Ray Bradbury. Men han skulle antagligen hävda att kategorierna populär- respektive finkultur är meningslösa, och det är de ju i de flesta sammanhang.

Och hur gör man för att skriva som en King? Han berättar om allt ifrån vad han helst lyssnar på för musik (helst hårdrock) när han skriver till hur man inrättar sin skrivarlya. En källare går bra, så att det inte finns några fönster som kan stjäla uppmärksamheten. Ställ annars skrivbordet i ett hörn. Attityden är generellt kloster-macho.

Och sitt för guds skull inte och vänta på Inspirationen, med den kommer du ingen vart:

”Om du vill bli författare är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.”

Att skriva. En hantverkares memoarer är alltså full med allt ifrån olika praktiska tips, exempelvis på hur du skaffar en litterär agent, till sådant som en detaljerad beskrivning av de olika stadierna i Kings skapandeprocess. Exempel på bra respektive mindre bra prosa hämtas ur egna och andras böcker – H P Lovecrafts dialog sågas som styltig, medan Elmore Leonards dialog hyllas som naturlig, ”ett verkligt pågående snack.” 

King är inte överdrivet förtjust i utsmyckningar, men han ser, lite passivt-aggressivt, ett viktigt värde i symbolik: ”det handlar om mer än förkromade detaljer.” Ordförrådet är enligt King ett av de mest grundläggande redskapen i en författares verktygslåda, men man ska inte medvetet bygga ut sitt ordförråd (det får man gratis vid läsning), eftersom ”ett av de värsta misstag du kan göra är att klä upp ditt eget språk, leta fram långa ord att använda därför att du skäms för dina egna korta.”

Böcker om att skriva är i någon mening alltid lite suspekta, eftersom de oftast ger generella råd till vitt skilda skribenter som arbetar med vitt skilda texter, men om man ser råden som tumregler funkar en bok som den här väldigt bra. På en punkt verkar emellertid King orubblig – minimera bruket av adverb! Texter blir inte klarare för att man använder många adverb, snarare tvärtom. Jag använder för mycket adverb, tror jag, och ska försöka ändra på det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner