Etikettarkiv: Michael Chabon

Ursula K Le Guin slaktar David Mitchells The Bone Clocks

Ursula K Le Guin hyllar inledningsvis David Mitchells The Bone Clocks i en recension i The Guardian: ”The Bone Clocks by David Mitchell – dazzle of narrative fireworks” Romanen ser ut att kunna tävla med Haruki Murakamis senaste om att bli höstens stora skönlitterära bok. Den har mycket goda möjligheter att vinna årets Man Booker-pris, men Le Guin har inte för avsikt att hjälpa honom på traven.

Le Guin konstaterar att romanen handlar om allt från Irakkriget till Det eviga slaget mellan ont och gott och att den är en metalitterär tegelsten, lekfull och skriven på ”relentlessly brilliant prose”. Hon anser att bokens självmedvetna drag ”does provide a good example of an outstanding quality of the book”.

Men sedan jämför hon Mitchell med Michael Chabon och skriver att författaren till The Bone Clocks är mer försiktig:

”Mitchell’s daring is somehow anxious. He watches his steps, always. Reading Chabon, I’m carefree; reading Mitchell, I feel cautious, uncertain. The story is narrated in the first person by five very different voices, at six different times from 1984 to 2043; among them a 15-year-old girl writing in the general tone of a Young Adult thriller, a consummately self-parodic prick of a writer writing in anglo-mandarin who bears more than a passing resemblance to Martin Amis (one novel is called, ahem, Desiccated Embryos), and a semi-immortal bodyshifter.”

Le Guin tycker att det är svårt att hänga med i alla skiften mellan olika tidsplan och berättarröster. Hon ställer rentav en fråga som måste betraktas som djupt kritisk: ”How many novels is it? If it is one, I just don’t see how it hangs together. Or maybe its not hanging together is the point, and I’m not getting it. There you are: anxiety in the writer makes the reader anxious too.”

Le Guin jämför också Mitchell med Virginia Woolf avseende stream of conciousness, val av tempus och den uppbrutna kronologin. Jämförelsen utfaller till Woolfs fördel och stycket avslutas ganska gnälligt: ”The present tense is a narrowbeam flashlight in the dark, limiting the view to the next step – now, now, now. No past, no future. The world of the infant, of the animal, perhaps of the immortal.”

Hon fortsätter med en lång kritisk harang, talar om Mitchells ”dazzle-language and the kaleidoscopic tumult of imagery and filmic cliche. We see it again just before an extended climactic orgy of violence. Nothing in the plot appears to depend directly on this vision or refer back to it, yet I came away from the book with the sense that it is the still centre of all the frenetic action.”

Hon citerar några stycken som hon identifierar som romanens visionära centrum. Och sedan kommer en del positiv kritik, men formulerad på giftigast tänkbara sätt:

”Sketchy as it is, this has to me the quality of a true vision. For all the stuff and nonsense about escaping mortality by switching bodies and devouring souls, death is at the heart of this novel. And there lies its depth and darkness, bravely concealed with all the wit and sleight of hand and ventriloquistic verbiage and tale-telling bravura of which Mitchell is a master. Whatever prizes it wins or doesn’t, The Bone Clocks will be a great success, and it deserves to be, because a great many people will enjoy reading it very much. It’s a whopper of a story. And in it, under all the klaxons and saxophones and Irish fiddles, is that hidden, haunting silence at the centre. Behind the narrative fireworks is the shadow that, maybe, makes it true.”

Lite förenklat kan man kanske sammanfatta med att Le Guin tycker att denna whopper till story är extremt skickligt berättad tekniskt sett, men att den saknar själ, substans, trovärdighet, koherens med mera.

Vi ska följa upp det här och se vad andra recensenter tycker, och lägga till det här, men känslan vi får av den här recensionen är att den nästan verkar demonstrativt hård.

Recensionen börjar ju så här: ”On the July day that I sat down to write a review of a novel due to be published in September, I learned that it had just been longlisted for the Man Booker prize. This rather took the wind out of my sails. I felt as if I should say ‘Bound for glory!’ and leave it at that.” Så blev det alltså inte, men vi tror inte att ens Le Guin kan rubba The Bone Clocks som favorit att vinna Man Booker-priset.

Även James Wood är mycket kritisk till The Bone Clocks i New Yorker: ”Soul Cycle” Det här är nog det hårdaste: ”Mitchell has plenty to tell, but does he have much to say?”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter, Recensioner

Martin Scorseses nästa film dokumentär om New York Review of Books

Tidskriften New York Review of Books firar femtioårsjubileum och förtjänar verkligen epitetet institution. Bara i premiärnumret 1 februari 1963 medverkade Robert Lowell, Elizabeth Hardwick, W.H. Auden, Susan Sontag, Norman Mailer, Jason Epstein, Gore Vidal bara för att nämna de mest namnkunniga. Sedan dess har tidskriften i decennier lockat kända skribenter och satt avtryck i den intellektuella, politiska och litterära debatten.

Och nu står det klart att Martin Scorseses nästa film är en dokumentär om legendariska New York Review of Books. Det blir rimligtvis något helt annat än Oscar-nominerade The Wolf Of Wall Street. Filmen som inte har någon titel ännu ska visas i ofärdigt skick på Berlin Film Festival redan om en månad. Så här beskrev festivalens fest director, Dieter Kosslick, filmen för Variety:

For over 50 years, The New York Review Of Books has been one of the most interesting and sophisticated magazines on culture and politics, with content by outstanding writers and thinkers. In their wonderful documentary, Martin Scorsese and David Tedeschi reveal the inner workings of the publication and its legendary editor, from its birth during the 1963 New York Times’ newspaper strike, through its continued relevance in today’s digital universe. We’re very pleased that we’ll be closing this year’s Berlinale Special with this highlight.”

Enligt Variety dyker flera kända författare upp i filmen: bland andra James Baldwin, Michael Chabon, Joan Didion och Noam Chomsky.

Alla ser dock inte femtioåringen NYRB som ett intellektuellt och journalistiskt föredöme, Russell Jacoby tycker exempelvis att tidskriften borde föryngras: ”The Graying of The New York Review of Books

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

McSweeney’s arkiv uppköpt

Timothy McSweeney's Quarterly Concern

Timothy McSweeney’s Quarterly Concern (Photo credit: Wikipedia)

Texas Universitys Harry Ransom Center har köpt förlaget McSweeney’s arkiv. När Dave Eggers grundade McSweeney’s 1998 publicerade man till en början bara verk som refuserats tidigare i kvartalsvis utgivna tidskriften Timothy McSweeney’s Quarterly Concern. Sedan dess har McSweeney’s även blivit ett framgångsrikt oberoende bokförlag och har stadig närvaro på nätet med McSweeney’s Internet Tendency.

Arkivet, som omfattar korrespondens med författare som David Foster Wallace, Zadie Smith, and Michael Chabon, kommer framöver förvaras i samma lokaler som en Gutenberg-bibel och ett av världens äldsta fotografier. Läs mer

Dave Eggers Kungens hologram (Forum) kommer ut i augusti.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Top Ten Books: listor med författarnas favoriter

English: David Foster Wallace at the Hammer Mu...

English: David Foster Wallace at the Hammer Museum in Los Angeles, January 2006. (Photo credit: Wikipedia)

Amerikanen J. Peder Zane tyckte att det var underbart att utbudet av böcker var större än någonsin i historien, men att det var lite jobbigt att det därmed också blivit svårare att välja böcker. Han fick en idé och frågade helt enkelt 125 kända amerikanska och brittiska författare om deras tio favoritböcker. Resultatet samlades i The Top Ten: Writers pick their favourite books.

Zane kallar boken för den ultimata guiden till världens bästa böcker. Och listan med medverkande författare är verkligen imponerande. Ett urval: Norman Mailer, Tom Wolfe, Annie Proulx, Stephen King, Joyce Carol Oates, Jonathan Franzen, Claire Messud, George Saunders, Jennifer Egan, Michael Chabon.

På hemsidan expanderar boken och man publicerar även aggregerade listor, som bygger på samtliga individuella listor. Det är riktigt roligt att surfa runt och kika på vad olika författare har för favoritböcker. Efter ett tag börjar man se vissa mönster, författare kanske inte är så originella som man skulle vilja tro. Eftersom vi håller på att recensera D.T. Max biografi om David Foster Wallace, så var vi särskilt nyfikna på hans lista. Wallace lista ser ut så här:

1. The Screwtape Letters av C. S. Lewis (1942).

2. The Stand av Stephen King (1978).

3. Red Dragon av Thomas Harris (1981).

4. The Thin Red Line av James Jones (1962).

5. Fear of Flying av Erica Jong (1973).

6. The Silence of the Lambs av Thomas Harris (1988).

7. Stranger in a Strange Land av Robert A. Heinlein (1961).

8. Fuzz av Ed McBain (1968).

9. Alligator av Shelley Katz (1977).

10. The Sum of All Fears av Tom Clancy (1991).

Det här var uppriktigt sagt inte riktigt vad vi hade väntat oss, även om Wallace konsumerade enorma mängder populärkultur. Men inte minsta spår av några av hans andra favoriter, som Pynchon, Melville, Kafka eller Dostojevskij. En rolig men ganska utstuderad lista måste man nog säga. Här finns alla listor.

Lämna en kommentar

Under Listor