Etikettarkiv: Michael Kvium

Michael Kvium
A Retrospective
Red. Gitte Ørskou
Texter: Gitte Ørskou,
Brooke Lynn McGowan
Scheidegger & Spiess

”Vladimir: I don’t understand.
Estragon: Use your intelligence, can’t you?
Vladimir uses his intelligence.
Vladimir: (finally) I remain in the dark.”
― Samuel Beckett, Waiting for Godot

Omslaget till Michael Kviums A Retrospective är typiskt för den danske konstnärens bildvärld. En naken figur står i ett tomt rum. Han håller händerna över könet och kurar lite, som av skam. Det ser nästan ut som om ögonen är mjölkvita och oseende, vilket gör att mannen får ett mer avindividualiserat uttryck. Hur bör man tolka Kviums figurer, ibland män, ibland kvinnor och ibland ett mellanting?

Straightforward Painting, 1998. Oil on canvas, 190 x 170 cm, private collection. © Bent Ryberg

Double Manifest Painting, 1998. Oil on canvas, 170 x 160 cm, private collection. © Bent Ryberg

The Three Graces A, B, C, 2012. Oil on canvas, 3 parts, 150 x 135 cm, private collection.
© Anders Sune Berg

I en briljant text av Modernas chef Gitte Ørskou, ”Blindness Reveald. An Introduction to Michael Kvium”, pekar hon på åtskilliga ingångar till Kviums bildvärld, men nämner också en distinkt kvalitet:

”It is hard to shake off Kvium’s works. Once you have become acquainted with the universe he conjures up, it anchors itself in the recess of your conciousness and there it remains. The next time we look at the world, it has changed slightly. Let us call it Kviumesque. The artist is one of the few to add his own adjective to the Danish language (Kviumsk) On the one hand, his works kindle recognition; on the other, they color and fine-tune our vision of the world, so the world we once thought we knew remains  shaken, stripped bare and changed after viewing it through Kvium’s very own filter.”

Ørskous text orienterar sig i Kviums universum och innehåller en rad ledtrådar till hans verk, ”relating to it’s performative, narrative, and abstract aspects, and it’s incessant debate with reality.” Ørskou skriver en del om influenser, att hans bildspråk i grunden är klassiskt-figurativt och har tydliga rötter i spansk renässans: Velázquez, Goya och, framför allt, Zurbarán. Kviums groteska och morbida drag – exempelvis skelettliknande och förvridna lemmar – har ofta ett tydligt släktskap med de här tre målarnas verk.

Ørskou nämner även senare influenser: David Hockney, Maria Lassnig, Cindy Sherman och Richard Prince. Jag tycker att man kan nämna släktskap med Lucian Freud och Francis Bacon också. Freuds porträtt av drottning Elisabeth II drar exempelvis iväg ordentligt karikatyrmässigt, det är svårt att avgöra om drottningen är kvinna eller man. Kvium har en hel del drag gemensamma med Bacon, även om brittens imaginära universum om möjligt är ännu mer radikal-pessimistiskt och ultra-existentialistiskt. Men Kvium är Kvium.

Jag gillar både Gitte Ørskous och Brooke Lynn McGowans essä. De är långa, gedigna och uppslagsrika. Och så gillar jag boken i sig, och det rika bildmaterialet. Scheidegger & Spiess sparar inte på krutet när de producerar utställningskataloger. Det här är ett praktverk.

Ola Wihlke