Etikettarkiv: Michel Houellebecq

Recension: ”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff

9789100156626 (1)

Lina Wolff
De polyglotta älskarna
Albert Bonniers förlag

Många romaner följer en snörrät logik och en kronologi som är lätt att följa, De polyglotta älskarna är inte en av dessa romaner. Lina Wolffs andra roman är som en spegelklädd labyrint, ett realistiskt-symboliskt äventyr som handlar om mänskliga begär, den manliga blicken, maktspel och drömmen om förståelse.

Boken består av tre delar och i den första av dem är Ellinor, en kvinna från en skånsk by, berättare. Hon berättar om sina män, om den förste ungdomsförälskelsen, Johnny, som frågade: ”Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?” Varpå Ellinor svarade: ”Jag har alltid velat att någon skulle lära mig slåss.”

Ellinor lärde sig att slåss, men nu är hon äldre och hon söker en man på en dejtingsajt. Ingen man kom in i hennes liv på allvar, berättar hon, förrän det med Calisto och manuskriptet hände. Och det började med att hon la upp en profil på dejtingsajten med denna inledning: ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte allt för öm, man.”

Hon får ett snuskigt svar av en man och reagerar först med avsky: ”Men jag satt kvar vid datorn. Och i ärlighetens namn kände jag mig nyfiken. Nyfiken på mannen, men också på manligheten. Manligheten fungerar så att ju mer man lär känna den desto mindre förstår man av den, men ändå blir man mer och mer fascinerad. Jag menar inte bara sex.”

Just den här mannen heter Calisto och de stämmer möte på Pharmarium i Stockholm. Det visar sig att Calisto är kraftigt överviktig och, som om inte det vore nog, så är han dessutom litteraturkritiker. Han gillar egentligen bara en svensk författare, Max Lamas, som har anförtrott honom det enda manuskriptet av hans kommande bok, De polyglotta älskarna.

Ellinor och Calisto tar en taxi till hans villa i Saltsjöbaden. Calisto förgriper sig vid ett tillfälle på Ellinor, som överväger att sparka ihjäl honom när han sover, men istället bränner hon upp manuskriptet som hämnd. Hon fortsätter att bo hos Calisto. När han är på jobbet hittar hon hans samling av böcker av Michel Houellebecq, som står i en prydlig rad med ett exempelar av varje titel på svenska respektive franska.

Ellinor läser Houellebecq som för att förstå Calisto och hon tittar på alla dokumentärer hon kan hitta: ”I en dokumentär säger en kvinna att det största problemet med Michel Houellebecq är att han är så ointressant. Det lät falskt. Det största problemet med Houellebecq kan inte vara att han är ointressant, för då hade allt löst sig av sig självt. Det största problemet med Houellebecq är att han är ett äckel, men ett intressant äckel.” Och så tillägger Ellinor resignerat: ”Jag ville säga det till Calisto, men det var omöjligt.”

De polyglotta älskarna är full med Houellebecq-humor. Det är en mörk roman, jag tänker mig att den nästan är skriven som en kommentar till Houellebecq, jag tycker rentav att man kan läsa den som en parodi på den cyniske fransmannens världsbild – Wolff är väldigt underskattad som humorist.

Andra litterära referenser är Stephen King, Djuna Barnes, Roberto Bolaño, Borges och Proust. Bokens andra avsnitt heter ”Max Lamas” och det är författaren Lamas som för ordet. Han är notoriskt otrogen och håller på att skriva en bok inspirerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, vilket naturligtvis är en rolig detalj, men han fantiserar också om den perfekta älskarinnan, en ung kvinna med perfekt kropp som liksom han själv är polyglott eller flerspråkig.

Precis som Ellinor och Calisto är Max en sammansatt figur. Han förstår mycket men är oförmögen att dra konsekvenserna av det. Han kan döma ut en annan man som ”ett slags manlighetens absoluta nollpunkt” utan att det hindrar honom från att bete sig lika illa som den andre mannen.

Max minns vid ett tillfälle när hans fru läste och citerade Stephen King: ”Men are not so much gifted with penises as cursed with them.” Meningen var bra, konstaterar Max, i alla fall för att komma från någon som har rykte om sig att inte kunna skriva. Varpå följande korta men avslöjande replikskifte följer:

– Jag håller med, sa jag. Bara för att man har rodret i handen betyder det inte att man kan ta ut riktningen.

– Vad menar du med det? sa min fru.

– Att det var bra sagt av King, sa jag.

I bokens tredje del, ”Lucrezia”, är det Lucrezia Latini Orsi som för ordet. Hon är dotterdotter till markisinnan som Max Lamas på uppdrag av La Stampa ska skildra som ”den sista verkliga markisinnan i Italien.” De kommer på god fot med varandra och reportaget växer till en bok, De polyglotta älskarna. Men man får veta åtskilligt om adelsfamiljen, inte bara om Lamas ödesdigra besök hos dem.

Jag blev helt uppslukad av De polyglotta älskarna, men det är en roman som bara motvilligt låter sig sammanfattas. Den är labyrintlik, skiftar karaktär – temperamentet i de olika avsnitten är olika – och även om några teman tydligt är bärande, så handlar den också på ett mer allmänt plan om makt och på ett mer specifikt plan om klass. Samtidigt som romanen bitvis är riktigt obehaglig, så är den stundtals sagolikt vacker och stundtals hysteriskt rolig.

Läs novellen ”Verónica” av Lina Wolff.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

Hösten 2015 – 15 skönlitterära böcker att hålla koll på

Idag var tydligen en av sommarens varmaste dagar, men vi har siktet inställt på hösten. Svensk bokhandels höstkatalog 2015 är sedan länge fullt med hundöron. Vi har, precis som de föregående tre säsongerna, valt ut 15 favoriter bland de skönlitterära böckerna. Det var svårt att bara välja femton skönlitterära böcker, men det blev så här:

jag_har_det_ratt_bekvamt

Lydia Davis – Jag har det rätt bekvämt, men det skulle kunna vara lite bekvämare (Etta förlag)

Förlagets text: ”Med finslipad prosa och listig humor tecknar Lydia Davis uppmärksamma observationer och detaljerade undersökningar av vardagliga ting. När man har läst Lydia Davis ser man på världen med nya ögon. Hon fångar de tankar som virvlar förbi oss andra helt obemärkt. Hennes texter är enkla men fulla med sprängkraft.” I Amerika är Davis snudd på gudomlig i vissa kretsar. Hon har ovanligt hängivna fans.

9789146226734

César Aira – Fri flykt framåt (Wahlström & Widstrand)

Det här är en samling med tre kortromaner, Airas specialgren. De brukar vara sällsynt lekfulla och fantasirika.

highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag_inb_0

Patricia Highsmith – Främlingar på ett tåg (Modernista)

En av den amerikanska litteraturens mest klassiska debutromaner och dessutom förlaga till en av Alfred Hitchcocks mest klassiska filmer.

9789100155247

Hassan Blasim – Irakisk Kristus (Bonniers)

När Panache får ny form, signerad Nina Ulmaja, inleder man med en spektakulärt bra novellsamling. Läs vår recension.

9789127141209

Alejandro Zambra – Vägar hem (Natur & Kultur)

Zambra brukar beskrivas som en arvtagare till Roberto Bolaño, men han har en helt egen distinkt röst. Läs novell & läs novell.

13059457_O_1

László Krasznahorkai – Satantango (Norstedts)

László Krasznahorkais debutroman från 1985 som kommit att bli en modern klassiker. James Wood har skrivit en sällsynt bra introduktion till författarskapet.

Marilynne Robinson – Lila (Weyler)

2012 mottog hon ett pris av Obama för sin gärning och i år är hon med och tävlar om Man Booker-priset med tokhyllade Lila. Provläs.

Hilary Mantel – Mordet på Margaret Thatcher (Weyler)

Novellerna handlar inte om Henrik VIII men om våra samtida liv. Läs novell.

9789100145637

Cecilia Davidsson – Höga berg, djupa dalar (Bonniers)

Ur förlagets text: ”En ung kvinna på Kungsholmen kan bara tänka på badkaret som försvann. En annan kvinna är rädd, särskilt för unga män i flock. […] Med glasklar iakttagelseförmåga fångar Cecilia Davidsson i sina noveller vardagens små och stora ögonblick där livet framträder i sin helhet.”

9789100148881

Granta 6: Sex

Ur förlagets text: ”Granta #6 är ett försök att fånga in ämnet som lyckas vara både laddat och uttjatat, undangömt och överexponerat på samma gång.”

9789100152154

Lars Jakobson – De odödliga (Bonniers)

En kortroman av en av den svenska samtidslitteraturens mest egensinniga författare.

9789100153854

Michel Houellebecq – Underkastelse (Bonniers)

En kontroversiell roman, men den verkar mycket smartare än en ren provokation. Läs mer.

9789127141438

Klas Östergren – Samlade noveller (Natur & Kultur)

Det kommer ut många väldigt spännande novellsamlingar i höst och den här volymen beskrivs som ”en resa genom ett av vår tids mest betydande författarskap.” Jag tror att det är roligare än så.

Renhet (inbunden)

Jonathan Franzen – Renhet (Brombergs)

Hur man än vrider och vänder på det, så är väl det här en av årets tyngsta titlar? Hävdar förlaget: ”Mäktigt samtidsepos i samma klass som Frihet.”

Omslag saknas.

Frank O’Hara – Lunchdikter (Rámus)

Förlagets text: ”50 år efter att de först utkom kan vi nu på svenska tillgodogöra oss O’Haras klassiskt sorglösa iakttagelser från New York.” Och förordet är skrivet av ingen mindre än John Ashbery.

Självklart finns det andra böcker som borde ha varit med. Skriv gärna och berätta vad du tycker. Övertyga oss, så kan vi ändra i efterhand. Eller berätta bara om dina favoriter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Glöm de postmoderna, nu kommer Reality Hunger-generationen

51-farxCYNL

Köp

”Postmodernism is now a rather unmeaning term, dulled by overuse, and unfit to describe a new group of authors of varying ages and nationalities who are often lumped together under its umbrella: Ben Lerner, Sophie Calle, Teju Cole, Tom McCarthy, Alejandro Zambra, Siri Hustvedt, Michel Houellebecq, Sheila Heti, W.G. Sebald, Orhan Pamuk, and Enrique Vila-Matas […] Call them, instead, the Reality Hunger generation, after David Shields ingenious and prophetic 2008 manifesto on contemporary writing. For Shields, novels that employ the traditional conventions of narration, plot, and story no longer make sense. Reality is fiction, and fiction is reality. For a more accurate reflection of how we experience this reality, we ought to think of novels the way we think about art.”

Citerat ur ”Welcome to Literature’s Duchamp Moment” av Shaj Mathew i New Republic, 18 maj 2015. Artikelns undertitel säger också en hel del om Mathews tes: ”Avant-garde fiction is starting to resemble conceptual art.” En riktigt spännande artikel med massor av bra boktips, om man tycker att den här trenden är något att hänga i julgranen.

Och så passar vi på att lägga upp några omslag till kommande böcker av den författare som antagligen är mest produktiv i den skara som nämns i citatet ovan, Enrique Vila-Matas:

unnamed (3)

(New Directions, 2015)

unnamed (2)

(New Directions, 2015)

unnamed

(New Directions, 2015)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Det svenska mottagandet av Michel Houellebeqs ”Soumission”

1540-1

Soumission (Flammarion)

Allt var upplagt för att den franska litteraturens enfant terrible, Michel Houellebecq, skulle stå i centrum för den franska kulturdebatten under våren. Hans nya och sjätte roman, Soumission, trycktes i en upplaga om 150.000 exemplar. Romanen handlar om ett Frankrike, som genom olika politiska manövrar, blir en islamisk republik 2022. Läs mer om bakgrunden här.

Utgivningen av Soumission sammanföll med den brutala terrorattacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo, vars aktuella omslag ironiskt nog pryddes av en karikatyr av Michel Houellebecq. Författarens vän, Bernard Maris, en av tidskriftens chefredaktörer, var en av dem som dödades i attacken.

Intresset för både Charlie Hebdo och Soumission har, inte helt förvånande, ökat markant. Trots att en stor del av redaktionsmedlemmarna på Charlie Hebdo dödades, planerar man att utöka nästa upplaga till en miljon exemplar, att jämföra med en normal upplaga på drygt 100.000. Soumission har sålt sensationellt bra och klättrar på topplistorna. Houellebecq har dock lämnat Paris och avbrutit boklanseringen.

Michel Houellebecqs svenska förläggare, Albert Bonniers, ger i höst ut Soumission under titeln Underkastelse. Eftersom författaren tidigare uttalat sig mycket nedsättande om islam, men han har friats från anklagelser för hets mot folkgrupp, så har det legat nära till hands att avfärda romanen som en simpel provokation – alla Houellebecqs böcker är mer eller mindre provokativa – men kritikerna ger en mycket mer nyanserad bild av boken.

1540-1

Les particules élémentaires (J’ai Lu)

En kort genomgång av det kritiska mottagandet i Sverige:

Thomas Steinfeld recenserar Soumission i Sydsvenskan: ”I islamska republiken Frankrike”

Så här sammanfattar Steinfeld ramhandlingen: ”Den handlar om en utopi, som må stå för högerpopulisternas yttersta fasa: År 2022, berättar Michel Houellebecq, vinns valet till det franska parlamentet av ‘Front National’. För att förhindra att högerpopulisterna tar makten, bildar de andra partierna en koalition: socialisterna, gaullisterna (dagens UMP) och ett nytt islamistiskt parti, som är störst bland de tre mindre partierna. Presidentämbetet går till en muslimbroder med namnet Mohammed Ben Abbes. Steg efter steg, och utan alltför mycket motstånd, förvandlar denne moderata muslim Frankrike till en islamisk republik – och hela Europa följer efter, de nordiska länderna inklusive: De är trötta på sig själva, för att de inte längre tror på några västerländska värden.”

Huvudpersonen är en typisk Houllebecq-figur: ”Också hjälten och jag-berättaren i den nya romanen härstammar helt och hållet ur Michel Houellebecqs numera välkända värld: François är litteraturvetare och undervisar på ett mindre universitet i Paris, med få intellektuella och inga pedagogiska ambitioner. Han är ensam och nedstämd. Han kan, under bara några timmar, dricka två flaskor vin utan att det påverkar tankeförmågan, han röker minst fyra paket cigaretter om dagen, och det är bara de tillfälliga samlagen som ger honom korta ögonblick av harmoni med livet – samlagen, och kanske läsningen av Joris-Karl Huysmans böcker.”

Steinfeld läser romanen – Houellebecq får väl nästan betraktas som någon slags nihilist –  som ett hån mot både alla högerpopulistiska och främlingsfientliga partier, som vill rädda kontinenten från en islamsk invasion, och ett hån mot politisk islam: ”Det gäller framför allt att iaktta de yttre formerna, lär sig [François]. När butikerna för tajta damtröjor försvinner under den nya regimen, så går det desto bättre för affärerna som säljer vågade underkläder.”

Huvudkritiken riktas mot ett ”konstruktionsfel”: ”Om boken Underkastelse bara vore en satir, skulle den ha en stark poäng: Varför kräva att Europa bör försvaras emot islam, om islam redan är mera europeiskt än Europa självt – ända ner till matsedelsnivå? Varför satsa på motstånd, om kulturen som skall försvaras, för det mesta kan beskrivas i termer av obildning, kamp, hopplöshet, droger och våld? Men boken är inte bara en satir, utan också en utopi. Och i denna förbindelse ligger den här gången ett konstruktionsfel: Ty det går inte bra att håna någonting som man själv har hittat på. Det ligger någonting barnsligt över romanen, som om någon mycket ung författare bara hade låtit fantasin rusa iväg, för sitt eget nöjes skull utan hänsyn till att de olika delarna måste passa ihop om satiren verkligen ska träffa sitt föremål.”

Steinfeld radar upp rader av ”barnsligheter”, men tillstår att Soumission bitvis är underhållande: ”Över långa sträckor är romanen rolig att läsa, men nöjet gäller de udda idéerna, de sneda vinklarna och den fullständiga respektlösheten gentemot alla slags ‘värden’. Nöjet gäller inte polemiken.”

Det här är den överlägset mest kritiska recensionerna av dem vi läst.

9789100574611

Elementarpartiklarna (AB Pocket, 1998/2000

Nils Forsberg recenserar SoumissionExpressen: ”Ett liv på knä”

Forsberg identifierar också antihjälten François som en typisk Houllebecq-karaktär: ”Berättare är litteraturhistorikern François, några och 40, specialiserad på sekelskiftesdekadenten som blev katolik, Joris-Karl Huysmans. Han undervisar på Sorbonne men saknar karriärambitioner och vänner och säger sig vara lika politisk som dasspapper. Han är en ofräsch släkting till Meursault i Albert Camus Främlingen men skulle aldrig komma sig för att skjuta någon. Höjdpunkterna i hans tillvaro rör sig över hela spektrat från mikromat och internetporr till att ligga med sina studenter.”

Romanen är bitvis otäck, framhåller Forsberg, med sina stämningar av ett land på gränsen till inbördeskrig. Han tycker att den länge går att läsa ”som en plaidoyer för rätten att slippa ta ställning – till politik, till samhällsfrågor, till sociala konventioner. François kanske inte är direkt lycklig, men han är fri. Men Houellebecq vore inte Houellebecq om han inte drog konsekvenserna hela vägen. François konverterar till islam och får tillbaka sin tjänst på Sorbonne med bättre lön (även om det väl lika mycket är utsikterna till att kunna ta sig flera unga fruar som lockar). Den västerländska kulturen i stort är ändå på väg att dö. Flera andra europeiska länder har redan fått islamskt styre.”

Forsberg tycker att romanen inledningsvis provocerar med sin passive och politiskt inkorrekte huvudperson. Sedan provocerar den när han konverterar till islam: ”Den enda islamofobi som eventuellt står att finna i samband med den här romanen fladdrar förbi ungefär där, och då i läsarens huvud.”

Recensionen är överlag positiv, men inte direkt entusiastisk över romanbygget i sig. Han tycker den har kvaliteter: ”Soumission gör med andra ord sitt jobb som fabel, som tankeexperiment och – som litteratur. Michel Houellebecqs konstlösa prosa och raka berättelse är ett försvar för konsten i en tid när den gärna avkrävs tydliga svar, ställningstaganden samt inte minst moral. Soumission erbjuder ingetdera. Just därför fastnar den.”

Jag tycker att Forsbergs recension är riktigt bra, men lever vi verkligen ”i en tid när [konsten] gärna avkrävs tydliga svar, ställningstaganden samt inte minst moral”? Jag sticker ut hakan och hävdar tvärtom att vi lever i en historiskt unik tid, som kännetecknas av att konsten och litteraturen inte avkrävs tydliga svar, ställningstaganden och moral, åtminstone inte i västvärlden. Tydliga svar, ställningstaganden och moral betraktas väl snarast sedan ett par decennier som estetiska defekter, åtminstone inom samtida så kallad seriös konst och litteratur?

H.P. Lovecraft (Gollancz)

Kristoffer Leandoer recenserar Soumission i Svenska Dagbladet: ”Inte en roman för eller emot islam”

Leandoer är den kritiker som skriver mest ambitiöst om Soumission och inleder med att berätta om Houllebecqs syn på livet och litteraturen: ”Författarskapet börjar så här: ‘Livet är smärtsamt och fullt av besvikelser.’ En formulering som lika mycket gäller den egna erfarenheten som bokens ämne, den visionäre skräckförfattaren Lovecraft, som i berättelse efter berättelse skildrar människans underkastelse inför artfrämmande och överlägsna varelser. ‘HP Lovecraft. Emot världen, emot livet’ var år 1991 Michel Houellebecqs sätt att introducera sig själv och sin livssyn – genom ett annat författarskap, ett manifest i monografins förklädnad som utmynnar i påståendet att litteraturens uppgift är att ‘erbjuda ett alternativ till livet i alla dess former’. Ännu tjugofyra år senare är det nog så man bör läsa Houellebecq: det han iscensätter i sina romaner är alternativ.”

Leandoer sätter inte bara in Soumission i ett större litterärt sammanhang, han presenterar också en rad tolkningar av boktiteln, flera associationer som den väcker: ”Det finns ytterligare ett sätt att läsa titeln, och det är som angivande av arbetsmetod: den författare som vill erbjuda ett ‘alternativ till livet’ måste själv underkasta sig dess inre logik och acceptera vart dessa bär hän.”

Stilen gör den osannolika händelseutvecklingen trovärdig: ”Houellebecqs lugna, resignerade stil ger extrem trovärdighet åt skildringen av hur vardagen förändras genom små, knappt märkbara övergångar och betydelseförskjutningar.”

Detta verkar rentav vara ett av bokens viktigare teman: ”Princip efter princip – frihet, jämlikhet, broderskap – ges upp utan motstånd av bekvämlighet, egenintresse eller möjligen ren liknöjdhet. Det är själva processen som intresserar författaren: hur snabbt människor ställer om sin inre kompass, hur snabbt man skolar om den egna smaken, den egna ideologin, det egna ordvalet. […] Soumission är i första hand en roman om opportunismens mekanismer, om hur människor höjer rösten i första hand för att övertyga sig själva om riktigheten i sina nya värderingar, inte en roman för eller emot islam.”

Romanen handlar också om litteratur, bitvis är det bland det bästa Houellbecq skrivit: ”I andra hand är det en roman om litteratur. François är en stillsam litteraturprofessor med Joris-Karl Huysmans som specialitet. […] Den virtuella verkligheten, collagetexten, den hopplösa fångenskapen i varusamhället: mycket hos Huysmans pekar rätt mot vår tid, kanske särskilt just mot Michel Houellebecq. Samma grundläggande vantrivsel, samma fascinerade äckel inför den egna kroppen och dess funktioner, samma livslånga försök att ordna den materiella tillvaron på ett hyggligt tillfredsställande sätt. Huysmans blir ett alternativt självporträtt precis som Lovecraft – så kunde livet ha gestaltat sig – och de sidor i Soumission som behandlar Huysmans är bland de bästa och insiktsfullaste Houellebecq skrivit.”

Kristoffer Leandoer avslutar sin recension med att kalla Michel Houllebecq ”en osvikligt underhållande röst i vår samtid.” Recensionen är ovanligt perspektivrik och dyrkar upp Soumission för olika läsningar, av en roman som ytligt sett kanske mest framstår som en simpel provokation.

Leandoer skriver att Soumission i första hand handlar om opportunismens mekanismer och om hur snabbt vi ställer om ideologiskt när klimatet skiftar, så det är knappast bara en fransk angelägenhet eller en roman som har mist sin aktualitet när den kommer ut på svenska i höst.

9789100110437

Refug (AB)

Jenny Högström recenserar Soumission i Dagens Nyheter: ”Michel Houellebecq: ‘Soumission'”

Medan Steinfeld kallar Soumission för en utopi, kallar Jenny Högström romanen för en dystopi. Många teman känns igen från tidigare böcker: ”Houellebecq, tidigare ställd inför rätta för rasistiska och islamofoba uttalanden – men inte fälld – spinner här vidare på några av sina favoritteman: dystopin, västvärldens sammanbrott, islam kontra det konfessionslösa samhället, makt- och begärstrukturer, erotik, konst, turism, liberalism, humanism.”

Att fastställa en läsning är inte helt lätt: ”Som journalisten Guillaume Erner påpekade i Huffington Post, kan man jämföra Soumission med Paul MacCarthys skulptur på Place Vendôme: oavsett om man ser en gigantisk ‘butt plug’ eller en julgran, så går det i vart fall inte att bortse från att den existerar.”

Jag tycker att Houellebecq är underskattad som humorist, men Högström identifierar en Houellebecq på mycket gott humör: ”Något jag som gammal Houellebecqläsare snabbt kan konstatera är att det, liksom med Goncourtprisade Kartan och landskapet från häromåret – är en författare på utmärkt gott humör.”

Mycket känns bekant och väldigt houellebecqskt i huvudpersonens tillvaro: ”Här prunkar livsledan från första stund. Här inleds obegripliga romantiska relationer mellan unga sexiga studentskor som är hälften så gamla som sina sunkiga professorer. Här beskrivs vädrets växlingar och himlens skiftningar i grått med samma sociologiska precision och förment objektiva stil som urvalet av exotisk färdigmat, exotiska eskortflickor – eller den oundvikliga känslan av förfall och tilltagande ensamhet som är människans lott.”

Houellebecq är i sitt esse, tycker Högström, och fientligheten mot islam är nedtonad: ”Men en sak är definitivt annorlunda: där exempelvis Michel i Plattform var regelrätt islamofob, är protagonisten François i Soumission […] betydligt mindre rabiat.”

Kvinnosynen är däremot densamma, det vill säga allt annat än progressiv. Högström tycker även att romanen brister i realism, att Houellebecq verkar ha missat islams stadiga sekularisering. Inte desto mindre: ”Men det han gör, det gör han bra. Han fångar upp ett samtidstrauma och drar det till sin spets på ett mycket mer övertygande sätt än i exempelvis Refug. Och man behöver knappast vara islamofob för att rysa vid tanken på att vilken som helst religiös fanatism skulle tränga in i och ta över utbildningsväsendet. Eller vilken religion som helst, kort och gott.”

Soumission kan uppenbarligen läsas på många olika sätt, som en utopi, en dystopi, som en bok som tar ställning till religion i allmänhet och islam i synnerhet, men också som en roman som inte har religion, men opportunism, som sitt huvudämne. Den kan också läsas som ett försvar av konstens och litteraturens frihet.

9789100126384

För Kartan och landskapet (AB) fick Michel Houellebecq 2010 det åtråvärda Goncourtpriset. Det är, bland annat, en satir över konstvärlden och många anser att det är en av författarens allra bästa romaner. Först satir över konstvärlden och nu, med Soumission, satir över den akademiska litteraturvetenskapen. Två världar präglade av hård konkurrens och ständigt skiftande moden och trender, två världar Houellebecq tydligen har trivts med att vantrivas i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Michel Houellebecq talar ut om sin redan före publiceringen skandalomsusade sjätte roman

1540-1

Soumission (Flammarion)

Tillägg: Vi skrev referatet nedan den 6:e januari av Sylvain Bourmeaus intervju med Michel Houellebecq The Paris Review. Intervjun gjorde med anledning av att Houellebecqs roman Soumission, precis skulle ges ut, en roman som handlar om hur Frankrike förvandlas till en islamsk republik 2022. Författaren har tidigare uttalat sig väldigt fientligt mot islam, men han har också friats från anklagelser om hets mot folkgrupp.

När satirtidskriften Charlie Hebdo attackerades på förmiddagen 7:e januari av islamister, och en rad medarbetare dödades och skadades, och en kvinnlig polis som kommit till deras undsättning också dödades, plockade vi ned blogginlägget, eftersom vi tyckte att det var mindre relevant på gränsen till ointressant om Houellebecqs nya roman var onödigt provokativ eller intePlötsligt var den helt överordnade frågan yttrandefriheten.

Men med det här tillägget och några små förändringar lyfter vi in blogginlägget igen.  Det har spekulerats i om attacken har något samband med lanseringen av Soumission. Houellebecq har efter attacken förnekat att hans bok skulle vara avsedd som en provokation, hans förlag utrymdes i all hast på grund av hotbilden och författaren lämnade Paris och avbröt tillfälligt romanlanseringen.

Enligt Le Monde sa Houellebecq att han ”påverkats djupt av att hans vän Bernard Maris dödats”. Ekonomen Maris var delad chefredaktör på Charlie Hebdo och beskrivs som en stark antiliberalistisk röst i den franska debatten av RFIEn inte så liten ironi i den här historien är att det är en karikatyr av just Michel Houllebecq som pryder omslaget till det senaste numret av Charlie Hebdo. Både satirtidskriften och Houellebecqs roman har sålt sensationellt bra dagarna efter attacken.

Kort kommenterande referat av Sylvain Bourmeaus intervju med Michel Houllebecq i The Paris Review 

Michel Houellebecq är inte särskilt känd för att vara konventionell och okontroversiell, men hans sjätte roman Soumission (Underkastelse), som kommer ut imorgon, har redan vållat ovanligt mycket rabalder i Frankrike.

Upprödheten blir genast begripligt när man läser sammanfattningen i Paris Review, som fått en unik intervju med den franske författaren. Så här sammanfattas handlingen, som snarast har en parodisk karaktär:

It’s 2022, and France is living in fear. The country is roiled by mysterious troubles. Regular episodes of urban violence are deliberately obscured by the media. Everything is covered up, the public is in the dark … and in a few months the leader of a newly created Muslim party will be elected president. On the evening of June 5, in a second general election—the first having been anulled after widespread voter fraud—Mohammed Ben Abbes handily beats Marine Le Pen with support from both socialists and the right.”

1540-1

Les particules élémentaires (J’ai Lu)

Och det blir ännu lite snurrigare, lite i linje med vilda idéer i stil med ett hotande Eurarabia, som man vid det här laget trodde var ganska komprometterade:

”The next day, women abandon Western dress. Most begin wearing long cotton smocks over their trousers; encouraged by government subsidies, they leave the workplace in droves. Male unemployment drops overnight. In formerly rough neighborhoods, crime all but disappears. Universities become Islamic. Non-Muslim teachers are forced into early retirement unless they convert and submit to the new regime.”

Sylvain Bourmeaus första fråga till Houellebecq har en biton av resignation och anklagelse: Why did you do it?

Houellebecq verkar bli lite tagen på sängen, säger att det är hans jobb, även om han inte gillar det ordet. Han lade märke till stora förändrningar i Frankrike när han flyttade hem från Irland, men menar att förändringarn inte bara gäller Frankrike, utan hela Väst. Han talar om att han omvärderat sin ateism.

The death of your dog, of your parents?

Det var mycket under en tid, erkänner Houellebecq och hävdar att han nog inte var ateist, utan agnostiker.

9789100574611

Elementarpartiklarna (AB Pocket, 1998/2000)

Sylvain Bourmeau pressar äntligen på med lite jobbigare frågor: How would you characterize this book?

Houellebecq svarar fåordigt att det skulle kunna kallas politisk fiktion. Att han läst fler såna böcker på engelska än franska.

Bourmeau ber genast Houellebecq nämna några exempel: What books are you thinking of?

Nu breder Houellebecq ut sig och svaret blir väldigt luddigt, han droppar namn som Joseph ConradJohn Buchan och Huysmans. Inget som direkt associerar till ett muslimsk makövertagande i ett kulturland med en lång katolsk tradition och starka högerpopulistiska krafter.

Men så bjuder Bourmeau Houellebecq på en möjlighet till reträtt: Is this a satirical novel?

Nja, politiska journalister och politiker satiriseras väl än del, svarar Houellebecq, i denna till en början ganska oengagerade och faktiskt också lite sorgliga intervju. Men intervjun är lång och läsvärd och det hettar till vid flera tillfällen när intervjuaren pressar Houellebecq.

But why did you decide to tell these things in such a dramatically exaggerated way when even you acknowledge that the idea of a Muslim president in 2022 is unrealistic?

”That must be my mass market side”, svarar Houellebecq defensivt, ”my ‘thriller’ side.”

Man skulle kunna tillägga att det är en del av den franske stjärnans provokativa och spekulativa sida. Alla Houellebecqs romaner är mer eller mindre provokativa och några av dem är riktigt bra, men det lilla man hittills fått veta om Soumission verkar nästan bara vara provokativt, men meningarna är delade.

Läs hela Sylvain Bourmeaus intervju med Michel Houellebecq: ”Scare Tactics: Michel Houellebecq on His New Book”

Missa inte heller Paris Reviews intervju från 2010: ”Michel Houellebecq, The Art of Fiction No. 206”

Thomas Steinfelds recension av Soumission i Sydsvenskan: ”I islamska republiken Frankrike”

The Guardians mer uppskattande recension: ”Soumission by Michel Houellebecq review – much more than a satire on Islamism”

Nils Forsbergs recension i Expressen: ”Ett liv på knä”

The Guadians lilla översiktliga introduktion till författaren: ”Who is Michel Houellebecq, the French novelist on the Charlie Hebdo cover?”

9789100126384

För Kartan och landskapet (AB) fick Michel Houllebecq 2010 det åtråvärda Goncourtpriset. Det är, bland annat, en satir över konstvärlden och många anser att det är en av författarens allra bästa romaner.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Intervjuer

Intervjuer med Borges, Cortazar, Calvino, Munro, Murakami och drygt 200 andra författare

George Plimptons visitkort. Foto: Wikipedia

Det kanske bara är ett ålderstecken, men jag har en känsla av att det gjordes fler och bättre författarintervjuer på 70-, 80- och 90-talet än idag. Jag har en känsla av att tidnings- och tidskriftsintervjun hade en mycket mer framskjuten position, att den var något man stolt skyltade med för att locka läsare.

Författarens status har naturligtvis sjunkit, särskilt i egenskap av tyckare utanför sitt speciella område, och det kommer ut färre tidskrifter, men jag har en känsla av att det beror på något annat. Produktions- kostnaderna, om man får uttrycka sig lite osentimentalt. Inför en intervju ska en journalist gärna läsa eller ha läst ett helt författarskap och man ska ordna ett möte, helst IRL. Det tar helt enkelt oändligt lång tid att färdigställa en intervju jämfört med exempelvis en krönika.

Men the Paris Review ångar på som om ingenting har hänt sedan 50-talet. Man gör osedvanligt långa och ingående intervjuer med fokus på den kreativa processen och verket. Inte sällan är intervjuarna två, som när Alice Munro intervjuades 1994. Då reste en duo från New York till Ontario och samtalade med henne under tre dagar. Och det märks faktiskt.

Arkiven på Paris Review utgör en riktig guldgruva och det här är 10 favoritintervjuer:

Jorge Luis Borges, ”The Art of Fiction No. 39

”During this century, as I say, the epic tradition has been saved for the world by, of all places, Hollywood.”

Julio Cortazar, ”The Art of Fiction No. 83

”For me, literature is a form of play. But I’ve always added that there are two forms of play: football, for example, which is basically a game, and then games that are very profound and serious. When children play, though they’re amusing themselves, they take it very seriously.”

Italo Calvino, ”The Art of Fiction No. 130

Svar på fråga om influenser från Joyce eller andra modernister: ”My author is Kafka and my favorite novel is Amerika.”

Alice Munro, ”The Art of Fiction No. 137

”I was writing desperately all the time I was pregnant because I thought I would never be able to write afterwards. Each pregnancy spurred me to get something big done before the baby was born. Actually I didn’t get anything big done.”

Haruki Murakami, ”The Art of Fiction No. 182

”I’m not intelligent. I’m not arrogant. I’m just like the people who read my books. I used to have a jazz club, and I made the cocktails and I made the sandwiches. I didn’t want to become a writer – it just happened. It’s a kind of gift, you know, from the heavens.”

Barry Hannah, ”The Art of Fiction No. 184

”Nabokov said Hemingway wrote books for boys, but that’s just a pompous disreading of genius. ‘Aesthetic bliss,’ so identified with Nabokov, is a frequent blessing in Hemingway, too. I love both authors, by the way, and found my own way between them.”

Umberto Eco, ”The Art of Fiction No. 197

“I suspect that there is no serious scholar who doesn’t like to watch television. I’m just the only one who confesses.”

Michel Houellebecq, ”The Art of Fiction No. 206

”I want to be loved despite my faults. It isn’t exactly true that I’m a provocateur. A real provocateur is someone who says things he doesn’t think, just to shock. I try to say what I think.”

Imre Kertész, ”The Art of Fiction No. 220

“I tried to depict the human face of this history, I wanted to write a book that people would actually want to read.”

Ursula K. Le Guin, ”The Art of Fiction No. 221

”The ‘hard’–science fiction writers dismiss everything except, well, physics, astronomy, and maybe chemistry. Biology, sociology, anthropology—that’s not science to them, that’s soft stuff. They’re not that interested in what human beings do, really. But I am.”

I intervjuserien finns också ”The Art of Poetry”, relativt nya ”The Art of Nonfiction” och, det senaste tillskottet, ”The Art of Screenwriting. I det just utkomna vårnumret intervjuas skaparen av Mad Men, Matthew Weiner: “TV writing is for people who hate being alone more than they hate writing.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Vaknar du upp som Malcolm Gladwell eller Arthur Rimbaud?

Norman Mailer. Wikipedia Commons

”It’s the question every writer faces, every morning of his or her life: Am I Malcolm Gladwell today, or am I Arthur Rimbaud? Do I sit down with my pumpkin latte and start Googling, or do I fire a couple of shots into the ceiling and then stick my head in a bucket of absinthe?”

Citerat ur ”What’s Become of the So-Called Literary Bad Boy?” av James Parker i New York Times. Parker och Rivka Galchen försöker tillsammans reda ut vad som hände med litteraturens bad boys.

De hittar inte särskilt många exempel, men vi tycker att exempelvis Michel Houellebecq, Tao Lin och James Frey kvalar in lätt i den kategorin. Skriv gärna i kommentarfältet om du har några förslag på bad boys eller fly girls inom litteraturen.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Notiser