Garth Risk Hallberg
City on Fire
Knopf
Höstens mest hajpade roman är City on Fire, debutromanen som Garth Risk Hallberg fick $2 miljoner i förskott för efter aggressiv budgivning från flera förlag. Och då var redan filmrättigheterna sålda. Det är en mycket ambitiös, nästan dickensk roman på hela 944 sidor. I intervjuer har Hallberg pekat ut Don DeLillo som en förebild och många har sett likheter med 80-talets kanske mest kända skildring av New York, Fåfängans marknad / The Bonfire of the Vanities av Tom Wolfe. Den senare jämförelsen haltar något, eftersom Wolfes roman är en utpräglad satir, medan City on Fire är anmärkningsvärt fri från satir.
Romanen har ett rikt persongalleri och utspelar sig i New York på 70-talet, då staden var nedgången och snubblande nära en konkurs. På många sätt är boken en hyllning till New York och dess invånare; särskilt mycket handlar den om periodens punkmusik, förutom påhittade artister och band, som Nicki Chaos och Ex Post Facto, Patti Smith, Television, Ramones, Sex Pistols och Clash.
Handlingen utspelar sig mellan julen 1976 till den 13:e juli 1977, då elförsörjningen fallerade och nästan hela New York lades i mörker. Nästan omedelbart började plundringar och mordbränder, och det dröjde ett dygn innan elförsörjningen fungerade igen. Förödelsen var enorm. 3700 personer arresterades.
På nyårsafton 1976 blir en ung kvinna, student och punkare, skjuten i Central Park. Hon hamnar i koma. Det här är den händelse som binder samman de olika karaktärerna i boken, som har vitt skilda bakgrunder – en ung färgad författare, en polis, en punkare, medlemmarna i en av New Yorks rikaste familjer, en reporter, en lärare, en specialist på fyrverkerier, en assistent på ett galleri med flera. I en bitvis bitvis uppskattande recension i New Yorker – ”The Time of Broken Windows. New York from punk to Trump” – påkekade Louis Menand, som till skillnad från Hallberg var ung när det begav sig, att New York inte var och fortfarande inte är en blandad stad som i romanen. Bokens idealiserade samhällssyn placeras i en dickensk tradition:
”Contrary to what newcomers to the city may imagine, New York is a place where circles almost never intersect, except transactionally – at co-op meetings and parent-teacher conferences, or on jury duty. New Yorkers circulate mostly within their own class and occupational orbits. Manhattan is a hundred small towns unevenly distributed over some twenty-two square miles of city space. But the genre that ‘City on Fire’ belongs to requires a suspension of disbelief on this point. Implausibility is part of the design. The plots of Dickens’s big ‘condition of England’ novels are implausible in the same way. In the London of ‘Bleak House,’ a connection between Lady Dedlock and Jo the street-sweeper didn’t have even a transactional basis.”
Men en roman behöver ju inte nödvändigtvis leva upp till realismens krav för att vara bra och fängslande. Kritiken har varit ganska blandad, men Michiko Kakutani i New York Times var en av dem som mest reservationslöst hyllade romanen:
”Garth Risk Hallberg’s ‘City on Fire’ is a big, stunning first novel and an amazing virtual reality machine, whisking us back to New York City in the 1970s, that gritty, graffitied era when the city tottered on the brink of bankruptcy, when the Bronx was burning and Central Park was a shabby hunting ground for muggers, and the Son of Sam was roaming the streets. Punk rock was being born downtown and starving artists could still rent garrets in Midtown. Vinyl was the music delivery system of choice, writers still wrote on typewriters, researchers relied on microfilm, and no one anyone knew had a cellphone.”
Det är naturligtvis en petitess, men Son of Sam nämns inte ens i romanen. Däremot tycker jag att ”virtual reality machine” är en bra beskrivning av bokens karaktär, men inte som något positivt. Skildringen har bitvis något maskinellt över sig och jag tror att det har att göra med att det är så otroligt många karaktärer att hålla reda på och att Hallberg använder sig av indirekt anföring. Tanken är, tror jag, att författarens röst ska smälta samman med karaktärernas olika röster. Problemet, och det är ett betydande problem, är att de flesta karaktärernas röster låter väldigt likartade. De låter som om de vore skapade av en ung ambitiös författare som velat skriva en stor roman om New York på 70-talet.
Och eftersom perspektivet hela tiden skiftar mellan de olika karaktärerna blir det svårt att skilja dem åt. Det gör att det blir svårt att engagera sig i dem, och det krävs en hel del engagemang om man ska läsa en roman på 944 sidor. City of Fire är dessutom, som det heter, karaktärsdriven. Garth Risk Hallberg har också sagt i intervjuer att alla karaktärer är som aspekter av honom. En eller ett par redaktörer på förlaget – man hystade ju trots allt upp nästan $2 miljoner för boken – borde ha kunnat fixa det här.
Kritiken har som sagt varit blandad, men jag tycker att recensionen av Christian Lorentzen i New York Magazine – ”City on Fire Is Trying to Have It Too Many Ways” – är den som bäst fångar vad det är som gör att romanen inte fungerar. Han framhåller exempelvis att den är väldigt sentimental och romantiserande. Det är ju inte heller första gången 70-talets New York skildras. Bitvis är Lorentzens recension onödigt elak, Hallberg är (nästan) debutant, men jag håller med om de flesta av hans invändningar och slutsatser:
”Ultimately, Hallberg is trying to have it too many ways. There’s a strong tradition of social novels of New York City — from William Dean Howells’s A Hazard of New Fortunes and the novels of Edith Wharton to DeLillo and Lethem — built on near overdoses of naturalistic detail. Hallberg has tried to yoke the genre to what one character calls a ‘fairy tale,’ but one of the virtues of fairy tales is that they’re usually only a few pages long.”
Spotify-lista: City on Fire
Ola Wihlke
BearBooks 