Tag Archives: Michiko Kakutani

Litterära termer 46: Kakutanied

”A good review brought on elation. ‘It was like having the good fairy touch you on the shoulder with her wand,’ Mary Karr told NPR. A bad one incited rage, sometimes despair. Nicholson Baker compared getting a negative Kakutani review to undergoing surgery without anesthesia; Jonathan Franzen called her ‘the stupidest person in New York.’ (She had deemed his memoir ‘an odious self-portrait of the artist as a young jackass.’) What made her scary to writers made her reliable to readers: you couldn’t easily predict where her favor would fall. […] More so than any critic working today, Kakutani has become synonymous with her profession. Her name long ago entered the lexicon as a verb (‘to be Kakutanied’), a signifier of the ultimate cultural prestige.”

Citerat ur ”Farwell, Michiko Kakutani” av Alexandra Schwartz i New Yorker, juli 29, 2017. Bra artikel om att Kakutani avslutar sin tjänst som kritiker på New York Times efter 38 år.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer

Hur bra är höstens mest hajpade amerikanska roman?

ladda ned

Garth Risk Hallberg
City on Fire
Knopf

Höstens mest hajpade roman är City on Fire, debutromanen som Garth Risk Hallberg fick $2 miljoner i förskott för efter aggressiv budgivning från flera förlag. Och då var redan filmrättigheterna sålda. Det är en mycket ambitiös, nästan dickensk roman på hela 944 sidor. I intervjuer har Hallberg pekat ut Don DeLillo som en förebild och många har sett likheter med 80-talets kanske mest kända skildring av New York, Fåfängans marknad / The Bonfire of the Vanities av Tom Wolfe. Den senare jämförelsen haltar något, eftersom Wolfes roman är en utpräglad satir, medan City on Fire är anmärkningsvärt fri från satir.

Romanen har ett rikt persongalleri och utspelar sig i New York på 70-talet, då staden var nedgången och snubblande nära en konkurs. På många sätt är boken en hyllning till New York och dess invånare; särskilt mycket handlar den om periodens punkmusik, förutom påhittade artister och band, som Nicki Chaos och Ex Post Facto, Patti Smith, Television, Ramones, Sex Pistols och Clash.

Handlingen utspelar sig mellan julen 1976 till den 13:e juli 1977, då elförsörjningen fallerade och nästan hela New York lades i mörker. Nästan omedelbart började plundringar och mordbränder, och det dröjde ett dygn innan elförsörjningen fungerade igen. Förödelsen var enorm. 3700 personer arresterades.

På nyårsafton 1976 blir en ung kvinna, student och punkare, skjuten i Central Park. Hon hamnar i koma. Det här är den händelse som binder samman de olika karaktärerna i boken, som har vitt skilda bakgrunder – en ung färgad författare, en polis, en punkare, medlemmarna i en av New Yorks rikaste familjer, en reporter, en lärare, en specialist på fyrverkerier, en assistent på ett galleri med flera. I en bitvis bitvis uppskattande recension i New Yorker”The Time of Broken Windows. New York from punk to Trump” – påkekade Louis Menand, som till skillnad från Hallberg var ung när det begav sig, att New York inte var och fortfarande inte är en blandad stad som i romanen. Bokens idealiserade samhällssyn placeras i en dickensk tradition:

”Contrary to what newcomers to the city may imagine, New York is a place where circles almost never intersect, except transactionally – at co-op meetings and parent-teacher conferences, or on jury duty. New Yorkers circulate mostly within their own class and occupational orbits. Manhattan is a hundred small towns unevenly distributed over some twenty-two square miles of city space. But the genre that ‘City on Fire’ belongs to requires a suspension of disbelief on this point. Implausibility is part of the design. The plots of Dickens’s big ‘condition of England’ novels are implausible in the same way. In the London of ‘Bleak House,’ a connection between Lady Dedlock and Jo the street-sweeper didn’t have even a transactional basis.”

Men en roman behöver ju inte nödvändigtvis leva upp till realismens krav för att vara bra och fängslande. Kritiken har varit ganska blandad, men Michiko Kakutani i New York Times var en av dem som mest reservationslöst hyllade romanen:

”Garth Risk Hallberg’s ‘City on Fire’ is a big, stunning first novel and an amazing virtual reality machine, whisking us back to New York City in the 1970s, that gritty, graffitied era when the city tottered on the brink of bankruptcy, when the Bronx was burning and Central Park was a shabby hunting ground for muggers, and the Son of Sam was roaming the streets. Punk rock was being born downtown and starving artists could still rent garrets in Midtown. Vinyl was the music delivery system of choice, writers still wrote on typewriters, researchers relied on microfilm, and no one anyone knew had a cellphone.”

Det är naturligtvis en petitess, men Son of Sam nämns inte ens i romanen. Däremot tycker jag att ”virtual reality machine” är en bra beskrivning av bokens karaktär, men inte som något positivt. Skildringen har bitvis något maskinellt över sig och jag tror att det har att göra med att det är så otroligt många karaktärer att hålla reda på och att Hallberg använder sig av indirekt anföring. Tanken är, tror jag, att författarens röst ska smälta samman med karaktärernas olika röster. Problemet, och det är ett betydande problem, är att de flesta karaktärernas röster låter väldigt likartade. De låter som om de vore skapade av en ung ambitiös författare som velat skriva en stor roman om New York på 70-talet.

Och eftersom perspektivet hela tiden skiftar mellan de olika karaktärerna blir det svårt att skilja dem åt. Det gör att det blir svårt att engagera sig i dem, och det krävs en hel del engagemang om man ska läsa en roman på 944 sidor. City of Fire är dessutom, som det heter, karaktärsdriven. Garth Risk Hallberg har också sagt i intervjuer att alla karaktärer är som aspekter av honom. En eller ett par redaktörer på förlaget – man hystade ju trots allt upp nästan $2 miljoner för boken – borde ha kunnat fixa det här.

Kritiken har som sagt varit blandad, men jag tycker att recensionen av Christian Lorentzen i New York Magazine – City on Fire Is Trying to Have It Too Many Ways” – är den som bäst fångar vad det är som gör att romanen inte fungerar. Han framhåller exempelvis att den är väldigt sentimental och romantiserande. Det är ju inte heller första gången 70-talets New York skildras. Bitvis är Lorentzens recension onödigt elak, Hallberg är (nästan) debutant, men jag håller med om de flesta av hans invändningar och slutsatser:

”Ultimately, Hallberg is trying to have it too many ways. There’s a strong tradition of social novels of New York City — from William Dean Howells’s A Hazard of New Fortunes and the novels of Edith Wharton to DeLillo and Lethem — built on near overdoses of naturalistic detail. Hallberg has tried to yoke the genre to what one character calls a ‘fairy tale,’ but one of the virtues of fairy tales is that they’re usually only a few pages long.”

Spotify-lista: City on Fire

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Joan Didion och en Corvette Stingray 1968

”California belongs to Joan Didion.”

Skrev Michiko Kakutani i sitt långa porträtt av Joan Didion i New York Times 1979, ”Joan Didion: Staking Out California”, när hennes andra essäsamling The White Album skulle ges ut.  Med essäsamlingen befäste hon sin position som en skarpögd uttolkare av den amerikanska kulturen i allmänhet och den kaliforniska kulturen i synnerhet. Hon var redan en god bit på väg att erövra den ikonstatus hon har idag, en av de riktigt stora amerikanska essäisterna och litterärt orienterade journalisterna.

9780374532079

Redan med den första essäboken, hon romandebuterade 1963, Slouching Towards Bethlehem (1968) etablerade sig Didion som samhällsskildrare. Titelessän gestaltar hennes intryck av distriktet Haight-Ashbury i San Francisco när det var centrum för motkulturerna, hippies och flower power. Skildringen är allt annat än idyllisk, kan man säga.

9780374531386

På omslaget till The White Album (ovan) ser det ut som om Didion sitter i en Corvette Stingray, som verkar vara något av författarinnans favoritbil. I Michiko Kakutanis långa porträtt nämns den också och tydligen kör åtminstone en av Didions litterära karaktärer en Corvette Stingray. Det finns definitivt tråkigare bilar.

Det pågår en utställning just nu på Danzinger Gallery i New York, 521 West 23rd Street, där man visar foton som Julian Wasser tog av Didion i Hollywood 1968. Hon sitter i och poserar vid en Corvette Stingray. Ett stort tack till Nera Lerner och Danziger Gallery för att vi får visa de här klassiska och ikoniska fotona av en av den amerikanska litteraturens mest kompromisslösa stilister.

19_10

Joan Didion, Hollywood, 1968 © Julian Wasser

Julian Wasser startade sin fotokarriär på Associated Press i Washington DC, där han träffade och gjorde sällskap med den kände nyhetesfotografen Weegee – som blev en viktig influens. Vid mitten av 60-talet flyttade Wasser till Los Angeles och så småningom blev han känd för att vara fotografen man borde anlita om man ville ha avspända och välkomponerade bilder. Hans foton av Jack Nicholson, Anjelica Huston, Marcel Duchamp och en ung Jodie Foster är redan klassiker.

841

Joan Didion, Hollywood, 1968 © Julian Wasser

1968 fick Wasser uppdraget att åka hem till Joan Didion, vars Slouching Towards Bethlehem var på väg att bli en litterär sensation. ”Jag hade läst hennes romaner,” sa Wasser. ”och hon missade inte någonting. Hon var en sån tungviktare som person.”

3131

Joan Didion, Hollywood, 1968 © Julian Wasser

Wasser fotade Didion vid hennes hyrda hus på Franklin Avenue i Hollywood, där hon bodde med sin make. författaren John Gregory Dunne och dottern Quintana Roo. ”Det var ett trevligt och mysigt hus,” minns Wasser. ”Och hon var väldigt lätt att tala med. No Hollywood affectations.”

4101

Joan Didion, Hollywood, 1968 © Julian Wasser

De började fota inomhus och gick sedan ut för att plåta Didion med hennes nyinköpta gula Corvette Stingray. Didion är ju både elegant och stencool – vad jag kan se håller hon en cigarett i handen på varje foto. Modehuset Céline gjorde en kampanj med modellen Daria Werbowy som fick posera som Didion i bilfönstret. Och nu har som bekant Céline köpt in sig ytterligare i varumärket Didion, eller hur man ska uttrycka det.

joan01 (1)

 Joan Didion, Hollywood, 1968 © Julian Wasser

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Hur socialistisk är Benjamin Kunkel?

grid-issue-18_mediumBenjamin Kunkel, född 1972, var med och grundade den Brooklyn-baserade tidskriften n+1, en hipp tidskrift med lätt vänsterprägel. Den har nog blivit mer vänster med åren och det mesta tyder på att Kunkel, idag en av fler redaktörer på n+1, också har blivit det.

Kunkels första och hittills enda roman, Indecision, kom ut 2005 och var en av det årets mest hajpade romaner. Recensionen publicerades på omslaget till New York Times Book Review, vilket är sällsynt för en debutroman. Recensionen skrevs dessutom av Jay McInerney som utsåg boken till ”the funniest and smartest coming-of-age novel in years” och i New York Times förärade stjärnkritikern Michiko Kakutani Indecision med en ambivalent recension helt skriven som med Holden Caulfields röst. Hur märkligt som helst.

I det röriga New York Magazine-porträttet ”How Benjamin Kunkel Went From Novelist to Marxist Public Intellectual” skildras bland annat konturerna av Kunkels politiska utveckling. I vår är han aktuell med en bok – vi ska försöka recensera den – som heter heter Utopia or Bust: A Guide to the Present Crisis (Verso). Det är en essäsamling i vilket en ny teori eller -ism, commonism, presenteras. Det vill vi naturligtvis inte missa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser

Megalista med alla (engelskspråkiga) listor över favoritböckerna 2013

Inte utan en viss förväntan har man gått och väntat på listorna över årets bästa böcker. Tidigt ute var redaktörerna på amerikanska Kirkus Reivews som sammanställt sina listor, med både mycket väntade val och mer oväntade. De svenska förlagen har prickat in en hel del böcker. Så här ser det ut i toppen av listorna för några av de största kategorierna.

Se nedan för fler årsbästalistor.

Best Fiction Books of 2013:

1. Asunder av Chloe Arjidus
2. The House of Rumour av Jake Arnott
3. The Blind Mans Garden av Nadeem Aslam
4. The Light Changes av Amy Billone
5. Life After Death av Kate Atkinson

Hela listan

Best General Fiction Books of 2013:

1. The Goldfinch av Donna Tartt
2. The Flamethrowers av Rachel Kushner
3. Pacific av Tom Drury
4. The Lowland av Jhumpa Lahiri
5. The Son av Philipp Meyer

Hela listan

Best Mysteries & Thrillers of 2013:

1. Lexicon av Max Barry
2. Breaking Point av D.J. Box
3. Light of the World av James Lee Burke
4. Never Go Back av Lee Child
5. The October List av Jeffery Deaver

Hela listan

Best Science Fiction & Fantasy 2013:

1. Written In Red av Anne Bishop
2. Box Office Poison av Philippa Bornikova
3. Queen Victorias Book of Spell, redigerad av Ellen Datlow och Terri Windling
4. Deep Space av Ian Douglas
5. The Ocean at the End of the Lane av Niel Gaiman

Hela listan

Och nu har New York Times kritiker Michiko Kakutani, Janet Maslin och Dwight Garner gjort listor med sina 10 respektive favoriter, bland vilka man hittar George Saunders Tenth of December, The Goldfinch av Donna Tartt och The Flamethrowers av Rachel Kushner.

The Millions har under en tid publicerat serien A Year in Reading, i vilken sajtens många skribenter valt sina favoritböcker. The Millions grundare och redaktör, C. Max Magee, har i sin tur skrivit översikten ”Wrapping Up A Year in Reading 2013”. Några av de böcker som flest skribenter har med på sina listor är … The Flamethrowers av Rachel Kushner, The Goldfinch av Donna Tartt och Dave Eggers The Circle.

NPR (National Public Radio) har i flera år gjort årsbästalistor och just därför gör de inga listor över 2013 års böcker. Det finns gott om andra som gör listor, resonerade man och skapade istället en app – ”NPRs Book Concierge. Our Guide To 2013’s Great Reads” – med en massa roliga sökfunktioner. Klicka runt bland 200 böcker.

Och så slutligen, som grädde på moset, på bloggen largehearted boy hittar du en megalista, en lista med alla engelskspråkiga listor över årets bästa böcker inom alla upptänkliga genrer och subgenrer – barnböcker, kokböcker med glutenfria recept, thrillers, vampyrromaner, reseskildringar, biografier, Alt lit etcetera. Alla sorters listor, allt ifrån försäljningslistor till kritikerlistor.

O.W.

Lämna en kommentar

Filed under Listor

40 exempel på hur kritikern Michiko Kakutani använt sin nya favoritkliché

När man börjar driva med en litteraturkritiker, då vet man att hen är riktigt stor inom sitt gebit. New York Times-kritikern Michico Kakutani har av kollegor kallats ”limnphomanic” och ”The First Lady of Limn” för att hon använder olika varianter av det relativt ovanliga verbet limn (beskriva) så ofta. Nu har en annan kritiker, musikkritikern Jody Rosen, påpekat på Twitter att Kakutani har en ny favoritkliché.

Free twitter badge

Twitter-badge (Photo credit: Wikipedia)

Tidskriften Slate (där Rosen har jobbat) har gått till botten med Kakutanis nya kliché och hävdar i en smått viral artikel: ”These days, she judges books not by what and how they limn, but just how deeply they are felt.” I artikeln hävdas det inte bara att Kakutani använder deeply felt ofta, man har dessutom sammanställt en lista med 40 exempel som visar att hon sedan 1984 använder uttrycket allt oftare och att 2013 kan bli en rekordår, om Kakutani fortsätter i samma takt ända in i kaklet.

Är det här kanske bara ännu ett exempel på harmlös Twitter-mobbing? Eller har rentav Jonathan Franzen rätt vad gäller sociala medier? Vi tycker i alla fall att det är värt att påpeka att man får 8430 träffar om man söker på Michico Kakutani i New York Times arkiv, för att ge lite perspektiv på att hon skrivit deeply felt 40 gånger under cirka 30 års tid.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Artiklar, Listor

litterära termer 10: limnphomaniac

Uttrycket kommer från en artikel i Harper’s Magzine, ”Limnphomaniac”, i vilken litteraturkritikern Christian Lorentzen driver med en kollega på New York Times, Michiko Kakutani, för att hon använder olika former av verbet limn så ofta. Det är ganska ovanligt men den ursprungliga betydelsen är att teckna eller måla en yta, men används i det här fallet närmast synonymt med beskriva. En ordbok på nätet anger exemplet ”the novel limns the frontier life of the settlers”.

Ordet limnphomaniac är i princip oanvändbart, om man inte brukar tala om Kakutani eller andra personer som använder olika former av verbet limn ofta, men borde kunna användas i överförd betydelse om personer, inte bara litteraturkritiker, som använder ovanligt svåra och sällsynta ord ovanligt ofta.

O.W.

1 kommentar

Filed under Litterära termer