Etikettarkiv: Mies van der Rohe

Vacker bok om tegelbyggnader från hela världen

Brick
Red. William Hall
Essä: Dan Cruickshank
Phaidon

Man behöver inte direkt gissa sig till vad Brick handlar om, till och med omslagets struktur efterhärmar teglets skrovlighet. Men bildmaterialet, 169 bilder på tegelbyggnader från 4000 år av mänskligheten historia, är sensationellt vackert och anslående.

Man skulle kunna tro att det skulle bli enahanda med en hel bok med byggnader i tegel, men teglet är både ett av de mest populära och mångsidiga byggmaterialen. Det användes när några av de allra första städerna byggdes, som Uruk i Mesopotamien, och det används fortfarande till vitt skilda byggnader.

Den stora moskén i Samarra blev nästan totalförstörd 1278, men spiralminareten vittnar om en högtstående byggnadskonst. Det är en av de äldsta byggnaderna i Brick, men boken är inte ordnad kronologiskt, utan tematiskt. De olika temana är form, textur, juxtaposition, landskap, ljus, massa, närvaro och skala.

Och ganska tidigt i boken hittar jag, lite otippat, min lokala kryka, Årsta kyrka i Stockholm. Bilder på den finns tyvärr inte med i pressmaterialet, men till varje bild i boken finns en text. Så här skriver William Hall om den strama och vackra kyrkan, färdigställd 2008 och ritad av Johan Celsing, som jag ser nästan dagligen när jag går till ICA:

”This Lutheran church sits on bedrocks overlooking a suburb of Stockholm. A huge number of materials are used for a small site – green and white glazed, red, perforated, and limewashed bricks among them – yet their masterful composition and restrained detailing have resulted in a quietly powerful space. The walls are made of loadbearing brick, meaning the brick supports the weight of the roof and walls. This is unlike many of the later twentieth-century buildings in this book which have a reinforced concrete structure. One result of supporting such weight is that the walls att the ground level are nearly a metre (3ft) thick.”

Jag bestämmer mig för att ge boken till Årsta kyrka, kyrkan gör väldigt mycket för oss som bor i Årsta, man känner sig alltid välkomnad, oavsett vad man har för ärende. På nästa sida i boken är det mer Stockholm – Markuskyrkan (1960) i Skarpnäck som är ritad av Sigurd Lewerentz. Det är också en väldigt fin byggnad, nästan lite klosterlik.

Lite mer väntat tycker jag att det är att Skogskyrkogården, som ritades av Erik Gunnar Asplund och Sigurd Leverentz uppmärksammas, och då särskilt Nya krematoriet (2014), ritat av Johan Celsing. Och som om det inte vore nog, så finns ytterligare en av Celsings skapelser med i boken, Härlunda kyrka (1958) i Göteborg.

Det finns gott om kyrkor i Brick, men man har skapat en intressant blandning, som innefattar allt från Årsta kyrka, kontorsbyggnader och en skola i Burkina Faso till romerska bad och den kinesiska muren.

De mäktiga och 22 meter höga vattentornen ovan fyllde en viktig funktion i tillverkningen av koks. William Hall beskriver dem stilistisk som att de har en tidlös kvalitet, delvis medeltida, delvis industriell, delvis futuristisk. När hela produktionen lades ned, på ett område om 122 hektar, förlorade 15.000 personer sina jobb. Idag är byggnaderna i området skyddade och det är öppet för allmänheten.

Byggnaden ovan är däremot inte en industriell byggnad, den är precis som namnet antyder en kyrka. Däremot lät sig arkitekten Mario Botta inspireras av de omkringliggande miljöerna, ett industriområde, när han ritade Santo Volto (2006). När man skriver om en sån här bok får man ett begränsat antal bilder, och jag valde medvetet lite annorlunda byggnader. I Brick finns även mer berömda byggnader ritade av stjärnor som Alvar Aalto, Mies van der Rohe och Frank Lloyd Wright. Och byggnader ritade av nya samtida stjärnor som Frank Gehry, Peter Zumthor och Kazuyo Sejima.

Den sista bilden ser kanske ut som en kyrka, men är en spektakulär industriell byggnad från 1924, ritad av Peter Behrens. William Hall berättar i bildtexten att Behrens är mest känd för sina arbeten för AEG från 1907, och att han hade ett par assistenter på sin byrå vid denna tid som senare skulle bli berömda, redan nämnda Mies van der Rohe samt Le Corbusier.

Om själva byggnaden i färgat tegel skriver Hall: ”This remarkable building for a dyeworks, built some years later, demonstrates an extraordinary attention to detail throughout. The centerpiece is this five-storey cathedrall-like entrance hall, its apparently hanging coloured bricks bringing to mind the dyeing process.”

Det är väldigt spännande och underhållande att bara titta på bilder och läsa de korta texterna, men det blir ännu mer intressant om man läser essän ”The First Cities” av Dan Cruickshank, historiker som jobbar på BBC. Det är en kort och skissartad essä, men den förklarar hemligheterna med teglet som byggmaterial och ger en historisk överblick.

Brick är en sällsynt vacker och fängslande bok, förlaget Phaidon kan verkligen den här sortens böcker, och den är en väldigt lyckad uppföljare till William Halls Concrete (2012), en bok om betongen som byggmaterial.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”Wilhelm Deffke – Pioneer of the Modern Logo”

Unbenannt-3

Wilhelm Deffke – Pioneer of the Modern Logo
Red. Bröhan Design Foundation
Scheidegger & Spiess, 2014

Trots att Wilhelm Deffke (1887-1950) har utsetts till ”Den moderna logotypens fader” av den amerikanska kritikern Steven Heller – få personer har skrivit så mycket om den grafiska designens moderna historia – så är det mest branschfolk som känner till den tyske grafiske designern, arkitekten, poster- och bokdesignern. Tills nu, för nu har den första monografin om Deffke kommit ut.

Wilhelm Deffke – Pioneer of the Modern Logo är ett riktigt praktverk – nästan 400 sidor med ungefär 600 illustrationer och 14 spännande essäer som täcker olika delar av Deffkes rika och mycket mångskiftande produktion. Ganska lite är känt om Deffkes privatliv, så fokus ligger mycket tydligt på yrkesmannen Deffke.

Efter studier vid Kunstgewerbeschule Elberfield, började han arbeta för Peter Behrens 1909 i hans ateljé i Neubabelsberg, inte långt från Potsdam. Där lärde han känna Walter Gropius och Mies van der Rohe. 1915 startar han i Berlin en reklambyrå tillsammans med Carl Ernst Hinkefuss, Willhelmswerk, som enligt boken var en av de allra första moderna tyska reklambyråerna.

978-3-85881-737-2_Deffke_ENGL_05

© Bröhan Design Foundation

Boken är gjord i samarbete med Bröhan Design Foundation, som grundades 2005 av samlaren, entreprenören, galleristen och forskaren Torsten Bröhan. Ett av målen med stiftelsen är just att lyfta fram förbisedda designers från 1900-talet. Och ju mer man läser om Deffke, desto tydligare blir det att både hans stil och tänkande kring reklam på många områden låg långt före sin tid. Han förespråkade branding långt innan det blev en självklar del av marknadsföringen.

Wilhelm_Deffke-p93_sugar-poster-1925

Wilhelm Deffke, Poster, “Der Zucker—Ausstellung der Zucker herstellenden und verarbeitenden Industrien Deutschlands”, (Sugar—Exhibition for Sugar Producers and Processing Industries in Germany) Magdeburg 1925, Dr. Selle & Co. A.G., Berlin, 90.5 x 61.2 cm, the estate of Wilhelm Deffke © Bröhan Design Foundation

Och det är verkligen slående hur modernt Deffkes visuella språk är, kanske särskilt tydligt vad gäller logotyperna, med sin långt drivna stilisering och höga abstraktionsgrad. Deffke skapade 10.000 logotyper till produkter och företag, men utformade även, förutom nämnda posters och böcker, spektakulärt material till mässor och utställningar åt företag som Reemtsma (cigaretter), Rückforth (livsmedel, kosmetika) och Manoli (cigaretter). Även på detta område var han en föregångsman, men jag tycker att logotyperna intar en särställning i produktionen.

a7793bd77

Wilhelm Deffke, Signet for Fernseh AG, Berlin, 1937, registered on August 5, 1937, entered in the Warenzeichenblatt on December 1, 1937 under no. 497993, the estate of Wilhelm Deffke, film with signets, 1945 © Bröhan Design Foundation

Enligt Deffke skulle också just logotypen tjäna som fundament i ett företags marknadsföring. Med sin abstrakta stil, som han utvecklade tidigt på 20-talet, förebådar Deffke både den senare utvecklingen inom ”New Typography” och Bauhaus typografi.

Wilhelm_Deffke-p189_Eule_klein

Wilhelm Deffke, Owl signet, 1917, in Wilhelmwerk, ed. Handelsmarken und Fabrikzeichen: Eine Werbeschrift. Charlottenburg 1917, identical to “Hausmarke des Philosophen A. Vetter,” Deutscher Buch- und Steindrucker 30, no. 6 (1924): 410 © Bröhan Design Foundation

Och som ytterligare ett bevis på att Deffke var före sin tid, så används vissa av hans logotyper fortfarande, som de två sammanlänkade figurerna, för knivtillverkaren J.A. Henckels.

Deffkes mest omstridda skapelse är ett stiliserat hakkors, men en av hans assistenter har hävdat att det helt enkelt knycktes av nazisterna på 20-talet. Det var innan dess en ganska vanlig symbol. Och efter kriget intygade Walter Gropius, när han verkade vid Harvard, i ett brev till de tyska myndigheterna att Deffke aldrig samarbetade med nazisterna.

978-3-85881-737-2_Deffke_ENGL_03

© Bröhan Design Foundation

Torsten Bröhan köpte Deffkes kvarlåtenskap 2010. Han insåg genast att Deffke förtjänade en större publik, och han sparade inte på krutet. 11 konsthistoriker och två experter på design anlitades för att skriva Deffkes historia.

Satsningen har verkligen burit frukt, Wilhelm Deffke – Pioneer of the Modern Logo är välgjord in i minsta detalj och även om bildmaterialet är bokens huvudnummer, så är essäerna sällsynt välskrivna. De sätter in Deffkes verk i ett mycket vidare designhistoriskt sammanhang, där det utan tvekan hör hemma.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner