Etikettarkiv: mode

Färgstark fotobok om den afrikanska modeindustrin

 
Catwalk-Cover_160425-BELI.indd
 
Per-Anders Pettersson
African Catwalk
Kehrer Verlag

Det formas stereotypa bilder av alla länder och kontinenter, men Afrika verkar särskilt hårt drabbat. De här bokomslagen är ett tydligt exempel, men vanligtvis är det bilder av etniska konfliter, krig, korruption och svält som formar bilden av hela Afrika. Mer sällan skildras den framväxande afrikanska medelklassen och dess livsstil. Därför är det nästan med en känsla av befrielse man läser och titttar i Per-Anders Pettersson sagolikt vackra fotobok African Catwalk, utgiven av det tyska kvalitetsförlaget Kehrer.

Boken skildrar den framväxande afrikanska modeindustrin. Förutom några korta initierade texter, så utgörs boken av Pettersson foton, som han tagit på modevisningar i sammanlagt 15 afrikanska länder mellan 2010 och 2015. Enligt förlagsreklamen är det första gången den afrikanska modeindustrin har skildrats så här närgånget – Pettersson har kunnat röra sig fritt mellan visningarna och backstage.

10_african catwalk

South African model Sanele Junior Xaba stands backstage before a show with the South African designer Chu Suwanapha during the South African Menswear Week in the Cape Town Stadium, South Africa 2015 © Per-Anders Pettersson

 
Den afrikanska modeindustrin växer snabbt, i länder som Sydafrika, Kenya och Nigeria, men relativt sett är den fortfarande liten. En anledning till den snabba tillväxten är att Kinas ekonomi bromsat in. Afrika, men sin ungefär en miljard stora befolkning, har därmed blivit en intressantare marknad. Det som gör afrikanskt mode särskilt intressant för internatioonella märken och konsumenter, är bland annat mångfalden av estetiska uttryck, kulturer och hantverkstraditioner.

Skriver Alessia Glaviano, fotoredaktör för Vogue Italia och L’Uomo Vogue, i sin introducerande text: ”International designers have always found inspiration in Africa, from the beadwork of the Maasai to centuries-old fabric-making and weaving traditions in West African countries, such as Burkina Faso and Mali. Designers and labels such as Vivienne Westwood, Stella Jean, Paul Smith, Burberry and Moschino Cheap & Chick frequently use rich, colourful fabrics, which are often made by local weavers in Burkina Faso and Mali, hand-loomed based on centuries-old traditions.”

7_african catwalk

Ivorian model Awa Sanoko wears a creation by the New York-based Senegalese designer label Versaiilles before a show in the Hôtel des Almadies during the Dakar Fashion Week, Senegal 2014 © Per-Anders Pettersson

 
Idag finns det modeveckor i mängder av afrikanska länder, och många designers deltar i flera av dem. I vissa länder arrangeras dessutom konkurrerande modeveckor. Däremot är det relativt få av dem som kan försörja sig som modeskapare. Somliga tar andra uppdrag, som att göra bröllopsklänningar.
 
8_african catwalk

Model Thembi Kobedi stands backstage before a show with the South Africa-based Kenyan designer Liz Ogumbo during the South Africa Fashion Week in Rosebank, Johannesburg 2012 © Per-Anders Pettersson

 
African Catwalk skildrar ett Afrika som man sällan eller aldrig ser annars. Men boken är inte bara eller i första hand en motbild, det är en fantastisk mode- och fotobok. Den är vacker och färgstark. Allra bäst tycker jag om bilderna backstage, innan och efter modellerna har tagit på sin coola catwalk-look. Fotona speglar glamouren, men Pettersson fångar också modellyrkets vardag, och små absurditeter, på ett suverät sätt – stressen, väntan och tröttheten.

Petterssons hemsida för boken: African  Catwalk

Galleri Kontrast i Stockholm ställer ut foton ur bildserien från 27 august till 2 oktober.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Irving Penn: Beyond Beauty”

TWIS-gear-patrol-beyondbeauty
 
Irving Penn: Beyond Beauty
Essä: Merry A. Foresta
Yale University Press

För mig är den bildvärld Irving Penn (1917–2009) skapade förknippad med barndomen. Det var pappa som visade mig hans foton, i tidskrifter, böcker och på utställningar. En av dem var på Moderna i Stockholm, om jag inte minns fel. Penn donerade ett hundratal foton till Moderna museet.

Det jag minns starkast är overkligt vackra kvinnor som poserade aningen teatraliskt i osanolikt vackra kläder. Jag minns också vackra foton av människor, ofta klädda i traditionella kläder, från Indien, Afrika, Mexiko med flera platser. Jag minns fotona som sagolikt vackra eller, kanske ännu hellre, öververkligt vackra.

penn_girl_behind_bottle (1)

Irving Penn, Girl Behind Bottle (Jean Patchett), New York, 1949, printed 1978, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penns dragning till det surrealistiska framhävs av Merry A. Foresta i hennes långa fina essä i Irving Penn: Beyond Beauty, som gavs ut i samband med utställningen med samma namn på Smithsonian American Art Museum. Utställningen flyttar runt till olika platser i USA fram till 2018.

Irving Penn är kanske mest känd för sitt modefotografi och experiement med stilleben, men Foresta visar hur porösa gränserna var mellan Penns olika fotografiska verksamheter. Fotona i Irving Penn: Beyond Beauty, knappt 150 stycken är hämtade från hela Penns karriär och visar upp hela hans rika repertoar, från tidiga foton av gatuskyltar till modefotografier och porträtt av både okända och kända personer, som Francis Bacon, Alberto Giacometti och Le Corbusier.

penn_dali

Irving Penn, Salvador Dali, New York, 1947, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Det var inte självklart att Penn skulle bli fotograf, han studerade vid Philadelphia Museum School of Industrial Art och tanken var först att han skulle bli konstnär, men han tyckte inte att han hade förutsättningar att bli riktigt bra. En av hans lärare var Alexey Brodovitch, legendarisk art director på Harper’s Bazaar, som var öppen för ett mer konstnärligt och experimentellt foto. I ett nummer publicerade man röntgenfoton av flaskor med smink.

penn_kerchief_glove (1)

Irving Penn, Kerchief Glove (Dior), Paris, 1950, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © Condé Nast

 
En annan person som var betydelsefull för Penn, och som också var född i Östeuropa och var influerad av modernismens avantgarde, var Alexander Liebermann. När Penn kom hem från en resa till Mexiko, 1943, hade Liebermann just utsetts till art director på Vogue. De inledde ett mycket fruktsamt samarbete.

Som Penn minns det tog han sitt ”första seriösa foto” i Mexiko 1942, som Foresta beskriver så här: ”an image of a Mexiko City shop window full of brooms that stand crowded together like imprisoned stick figures […]” Intressant nog publicerades fotot i en kortlivad surrealistisk tidskrift i New York, VVV. Men det var på Vogue karriären tog fart på allvar, en karriär som ganska snart skulle göra Penn till en av världens mest aktade och eftertraktade fotografer, oavsett om det gällde reklamfoto eller porträtt.

penn_capote

Irving Penn, Truman Capote, New York, 1979, printed 1983, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
De första uppdragen Lieberman gav Penn var att ta fram tidskriftsomslag, men sedan uppmanade Lieberman honom att fota omslagen själv. Skriver Foresta: ”[…] Penn created clever and balanced arrangements of fashion accessories, beauty products, or cooking ingredients, his still lifes often styled on the humble surface of a wooden table. His first Vogue cover was published in the October 1, 1943, issue of what was then a biweekly periodical. While the competition at Bazaar was increasingly tending to favor blurry action shots or pictures purposefully out of focus, a Penn photograph, whether illustrating the season’s new fashion accessories or the ingredients of a beef stew, had the force of evidence as well suited to a technical magazine as to a fashion publication […]”

penn_frozen_foods

Irving Penn, Frozen Foods, New York, 1977, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
En av de främsta poängern med Irving Penn: Beyond Beauty tycker jag är att man, både i urvalet bilder och Forestas essä, lyfter fram så många olika sidor av Penns fotografi och att man lyfter fram fotografi från hela hans karriär, tidiga foton av skyltar och från hans resor i den amerikanska södern och foton från 2000-talet.

penn_young_boy

Irving Penn, Young Boy, Pause Pause, American South, 1941, printed 2001, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Foresta berättar också om Penns perfektionism, som är ganska uppenbar när man betraktar hans foton. Denna perfektionism är inte minst tydlig i Penns utforskande av stillebenets möjligheter och begränsningar. Han strävade, skriver Foresta, efter ett nära nog platoniskt ideal:

”His studio daybooks describe a nearly continous stream of incoming and outgoing portrait subjects – models, dresses, hats,  gloves, food, flowers – all to be evaluated by Penn’s camera. The same sense of exactitude was applied to his commercial work for clients as disparate as the Jello-O Company and U.S. Steel as to his editorial images. […] Even when his subject was dog food, he demanded that the canine model arrive hungry, the better to look hungry.”

penn_rooster

Irving Penn, Red Rooster, New York, 2003, printed 2007, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Men Foresta framhåller inte bara kontinuiteten i Penns fotografi, den utstuderade skönheten. Just vad gäller Penns stilleben påpekar hon att de senare ofta har ett förgängelsetema, ibland med den mest kända av alla vanitas-symboler, dödskallen. Memento mori kan man väl även kalla de cigrarettfimpar Penn hittade utanför sin ateljé och fotade i närbild. De här senare fotona var i regel mindre insmickrande än de tidigare.

Också porträttbilderna ändrade karaktär, de fotades i en allt mer sparsmakad miljö, snarare än i de avporträtterades vardagliga miljö eller omgivna av rekvisita. Det nya bildspråk Penn och andra fotografer utvecklade vid mitten av 1900-talet kallades av John Szarkowski, curator på MoMa, för ”a new beginning.”

penn_mouth

Irving Penn, Mouth (for L’Oréal), New York, 1986, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Penn gjorde också en mängd resor, exempelvis till Japan (1964), Spanien (1965), Nepal (1967), Kamerun (1969) och Marocko (1971). De här fotona är inte, hävdar Foresta, antropologiska: ”Penn’s travel portraits seem to further declare that decorative beauty is an absolute value that trancends cultural differences. If they at all serve as commentary, these photographs suggest that the definition of difference – Western or non-Western, fashion or decoration – is only a matter of artistic context.”

Penn fotade också 1950 två serier med porträtt, i Paris och London, av företrädare för olika yrken, som fiskhandlare, osthandlare och konditorer. Penn hade funnit sitt stilistiska territorium, en stil som han höll sig till med också lekte med och utvecklade. Under de kommande 60 åren tog Penn hundratals porträtt och modefoton för Vogue. I nästan alla foton tagna efter 1950, undviker Penn helt och hållet att avslöja några detlajer om ateljén. Men när han fotograferar Francis Bacon, 1962, i dennes ateljé, kunde han inte låta bli att låta en reproduktion av Rembrandts självporträtt synas i bakgrunden.

penn_miyake

Irving Penn, Issey Miyake Fashion: White and Black, New York, 1990, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penn: Beyond Beauty täcker alltså, i både text och bild, hela Penna karriär: ”The value of looking at an entire career, from earliest to last, is the ability to chart inspiration, mastery, and lagacy.” Och Penns karriär löper i princip parallellt med fotografiets storhetstid, kanske var rentav fotot det mest inflytelserika mediet under 1900-talet?

penn_cracked_mirror

Irving Penn, Irving Penn: In a Cracked Mirror (A), New York, 1986, printed 1990, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Många anser att Irving Penn är en av 1900-talets främsta fotografer, och om man ska lyfta fram en särskild bedrift är det att han suddade ut gränser mellan konstnärligt och kommersiellt foto, han gav, som Foresta uttrycker det, legitimitet åt modet som konst. Under postmodernismens glansdagar, under 80- och 90-talet, visade han sig vara påfallande ointresserad av teori.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Swissair Souvenirs”

9783858813596_300dpi

Swissair Souvenirs
Red. Michael Gasser & Nicole Graf
ETH-Bibliothek / Scheidegger & Spiess

Swissair var det stora nationella flygbolaget i Schweiz och bildades redan 1931 efter en sammanslagning av två bolag. I hemlandet blev flygbolaget, vars plan hade lätt igenkännbara stjärtfenor prydda med det schweiziska korset, en nationell symbol och källa till stolthet, utomlands blev det förknippat med schweiziska dygder som pålitlighet och effektivitet. Varumärket var under lejonparten av flygbolagets historia ytterst solitt.

Eine DC-8, eine DC-9 und eine CV-990 Coronado (v. u.) in Zürich-

LBS_SR04-007326. A DC-8, a DC-9, and a CV-990 Coronado (from below) at Zurich-Kloten, 1972.

Av en rad samverkande orsaker – dåliga affärer, dålig lönsamhet, ökad konkurrens och lågkonjunktur – tvingades dock Swissair i konkurs. En olycka 1998 anses också vara en bidragande orsak till konkursen. Flygbolaget upphörde med sin trafik den andra oktober 2001.

Chefpilot Ernst Nyffenegger im Cockpit einer DC-3 auf dem Flugpl

LBS_SR01-00775. Head pilot Ernst Nyffenegger in the cockpit of a DC-3 at the airfield Dubendorf, ca. 1938.

ETH-Bibliothek i Zürich finns emellertid en guldgruva för den som är intresserad av Swissair, flygbolagets hela fotoarkiv, som utgörs av både kommersiellt och dokumentärt bildmaterial. Det dokumentära materialet användes exempelvis i undervisning. Tillsammans med det schweiziska kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess har biblioteket sammanställt en helt underbar bok med foton ur arkivet: Swissair Souvenirs.

Fotomodelle präsentieren aktuelle Mode auf der Einstiegstreppe v

LBS_SR04-019019. Models present new fashion on the boarding ramp in front of a DC-4 at Zurich-Kloten, 1950.

Boken har ett kort men initierat förord, skrivet av redaktörerna, samt en lite längre text, skriven av Ruedi Weidmann, företags- och socialhistoriker. Båda texterna vittnar om hur stor betydelse Swissair hade och fortfarande har för Schweiz. Efter några krisartade år efter andra världskriget växte, blomstrade och blev det ett av världen främsta internationella flygbolag.

Drei DC-10

LBS_SR04-050778. Three DC-10, 1979.

Boken visar ett litet men brett urval ur Swissairs fotoarkiv, tillsammans bildar det en fascinerande, underhållande och, även för en svensk, nostalgisk berättelse om flygbolagets historia. Självklart speglar flygbolagets historia också det omgivande samhället, oavsett om det handlar om mode (kabinpersonalens kläder) eller rådande normer (rökning i kabinen). Det är en väldigt fin bok, en udda samling bilder som Scheidegger & Spiess gjort en åtråvärd kaffebordsbok eller åtminstone en väldigt stilig bok av.

Ein Modell präsentiert die von 1960 bis 1970 von den Hostessen d

LBS_SR04-052735. A model presents the uniforms worn by the Swissair hostesses from 1960 to 1970.

Offenes Hecktriebwerk einer DC-10

LBS_SR04-003220. Open tail engine of a DC-10, 1980s.

Hostessen servieren eine Mahlzeit in einer Boeing 747-257 B (Jum

LBS_SR04-002134. Hostesses serving a meal in a Boeing 747-257 B (Jumbo), ca. 1978.

Präsentation von Uniformen

LBS_SR04-014532. Presentation of uniforms, 1985.

ETH-Bibliothek och Scheidegger & Spiess har även gett ut en volym, Swissair Luftbilder, med verkligt spektakulära flygfoton hämtade ur Swissairs arkiv.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ny färgstark bok om kimonos

Manami Okazaki
Kimono Now
Prestel

En av många saker som gör Japan till ett så sällsynt intressant land är den extrema spännvidden mellan tradition och förnyelse. Å ena sidan bevarandet av och vördnaden för urgamla traditioner, oavsett om det är teceremonier eller sumobrottning, å andra sidan ett ganska radikalt bejakande av ny teknik. Det är ingen slump att Japan är ledande inom robotteknik.

Kimono Blue Jean denim

Kimono tillverkad i jeanstyg. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

Det finns inte bara en spänning mellan tradition och förnyelse i Japan; det finns också en stark tro på att traditionen måste vara en del av förnyelsen. Denna tanke är tydligt uttalad i det underbara förordet till Kimono Now, som handlar om traditionella och framförallt moderna kimonos. Förordet är, lite otippat, skrivet av Kyotos borgmästare, Daisaku Kadokawa.

Kyoto är det traditionella centret för tillverkning av kimonos och obis. I Kyoto vävs, färgas och broderas tyger i mängder. Kadokawa bär själv en elegant kimono varje dag på jobbet och han framhåller att kimonon, åtminstone i Kyoto, är en del av befolkningens identitet:

”One year after I was elected, in 2009, I decided to wear a kimono every day. I wanted to show as many local and foreign people as possible that kimonos are representative of Kyotos soul and aesthetic sensibilities.” Går det ens att föreställa sig en svensk politiker tala om en svensk produkt på det här sättet?

4949_211_kdj2

Foto © Julian Krakowiak / Prestel

Manami Okazaki har delat in sin bok med fem till stora delar självförklarande rubriker – ”Traditional”, ”New Wave”, ”Art”, ”Fashion” samt ”Pop Culture and Events”. Att läsa hennes bok är lite som att läsa ett glossigt och välgjort modemagasin, ett 200 sidor tjockt specialnummer om kimonos, fyllt med reportage från och intervjuer med designers, tillverkare och försäljare av kimonos och ett omfattande och färgstarkt bildmaterial. Omslagstexten fångar mångfalden:

”From the refined homes of Tokyo to the nightclubs of Kyoto; from gangster chic to Harajuku street style; from ateliers and catwalks to city streets and religious festivals – this book shows how the kimono has continued to be one of Japans most exciting wardrobe elements.”

4949_062_furisode2 Lyxig furisode signerad Teruno Miyake. Foto © Irwin Wong

Det som skiljer Kimono Now från många modemagasin är att Manami Okazaki skriver helt osnobbigt. Hon utgår inte ifrån att vi ska veta exempelvis att en furisode är en traditionell och långärmad kimono eller att skärpet som håller samman kimonon kallas obi. Det märks dessutom att Okazaki både är mycket insatt i och förtjust i sitt ämne. Men hon beskriver, på ett sätt som Daisaku Kadokawa kanske skulle undvika, kimonons värld som tudelad.

”In the contemporary kimono industry there are, by and large, two parallel factions,” skriver Okazaki och berättar att den ena fraktionen utgörs av traditionella tillverkare, vars kunder köper kimonos att användas främst vid olika formella tillfällen, som bröllop och begravningar. Den traditionella kimonon används dessutom av personer som utövar olika traditionella konster, som teceremonin, ikebana (blomsterarrangemang) eller nihon buyo (traditionell dans). Vissa använder dem när de går på kabuki-teater eller striktare tillställningar, om jag inte minns fel har japanska gäster burit kimono på Nobelfesten.

Iroca-Psychedelick

Design Narutoshi Ishikawa. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

”Existing alongside these orthodox types are the moderna kimono aficionados,” skriver Okazaki, men den här fraktionen är mycket svårare att beskriva. Vad som anses modernt skiftar över tid och från designer till designer. Vissa designers gör så flippade kreationer att det enda som påminner om en traditionell kimono är den karakteristiska t-formen. Man leker desto mer med olika textilier, exempelvis jeanstyg, som det översta fotot visar.

Kimonos är gjorda av stora tygstycken, som inte är avpassade för kroppens former, vilket gör att det finns gott om utrymme för stora tryck eller annan dekoration. Ett gemensamt drag för många moderna klädmärken, exempelvis Odasho, är att de vill göra kimonon mer casual, andra, som Jotaro Saito, associerar snarare till haute couture. Saito ska tydligen vara den enda designern av kimonos som varje år har visningar under Tokyo Fashion Week. De beskrivs som en av modeveckans höjdpunkter.

1-4949-256_tf

Design Jotaro Saito. Foto © Teo Maravita / Prestel

Harajuku i västra Tokyo är ett paradis om man gillar olika subkulturer och gatumode, och det är här man ser de mest experimentella kreationerna. Trenderna avlöser varandra och går i vågor – vintage, street och avantgarde. Många av de moderna i kimonobranschen började sin bana i Harajuku. Men de verkar samtidigt väldigt medvetna om att och hur de bryter mot traditionerna.

4949_226_oian6

 Foto @ Manami Okazaki

Det är spännande att läsa om ett 460 år gammalt modehus och om traditionella metoder att väva och färga tyg. Det är spännande att läsa om Harajuku-kids och om växlingarna i gatumodet. Det är spännande att boken i så hög grad bygger på intervjuer, som vittnar om hur stolta både traditionalisterna och förnyarna är över vad de åstadkommer. Det kanske låter lite präktigt, men Kimono Now är väldigt trevlig och lärorik. Den är genuint underhållande och inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

100 idéer som förändrade…

100IdeasWeb_HighResCover
Jim Boulton

100 Ideas that Changed the Web
Laurence King

Steven Heller och Véronique Vienne
100 Ideas that Changed Graphic Design
Laurence King, 2012

Mary Warner Marien
100 Ideas that Changed Photography
Laurence King, 2012

Det oberoende brittiska förlaget Laurence King gör vackra, välskrivna, lättillgängliga och inte särskilt dyra böcker inom ämnen som konst, design, mode, foto, arkitektur och reklam. Laurence King har en sällsynt god förmåga att komma på bra bokidéer, och en av de bästa är kanske serien 100 Ideas that Changed…

Förutom de tre titlarna ovan, som vi ska kika lite närmare på, finns 100 Ideas that Changed Advertising100 Ideas that Changed Art100 Ideas that Changed Fashion100 Ideas that Changed Film100 Ideas that Changed Architecture och 100 Ideas that Changed Street Style. De är perfekta som presenter.

Till varje bok anlitas en sällsynt kunnig person inom respektive ämne. Han eller hon berättar historien om sitt ämne, inte över 3-400 tättryckta sidor, utan genom att lyfta fram de 100 höjdpunkterna i ämnets historia. Det gör att böckerna både blir väldigt lättlästa och lärorika, riktiga sidvändare. Varje uppslag handlar om en idé, även om begreppet idé tolkas lite olika av författarna, och ungefär hälften av utrymmet upptas av illustrationer.

100 Ideas That Changed The Web_Spread_1

Jim Boultons 100 Ideas that Changed the Web börjar lite oväntat i Belgien 1934. där bibliofilen Paul Otlet lekte med tanken på ett télé photographie, ett elektroniskt teleskop som skulle kunna överföra vilket dokument som helst i världen till en teveskärm. Men det är hans Mundaneum (1) som är bokens första idé – ett för sin tid mycket avancerat bibliotek som var organiserat efter en slags nätverkslogik. Det förebådar, enligt Boulton, den semantiska webben (100), Tim Berners-Lees vision formulerad 1999.

Mellan dessa båda idéer ryms 98  andra som är mer eller mindre revolutionerande: grafiskt gränssnitt (5), bulletin board systems (12), web browser (22), open source (28), blogging (49), peer-to-peer (62) bredband (63), social networkning (75), casual gaming (80, den mobila webben (86), molnet (95) och big data (99).

Man kan invända mot framställningen att den saknar ett mer kritiskt perspektiv, den är skriven av en entusiast, men Boulton skriver väldigt underhållande och pedagogiskt. Lite förenklat kan man säga att de första 20 idéerna handlar om webbens föregångare, att de följande 30 handlar om webbens barndom, att de följande tjugo fokuserar på kommersialiseringen av webben och att de följande handlar om webbens mognad – den har blivit dynamisk, social och mobil.

100IdeasGraphicDesign_Hi_Res_Cover

100 Ideas that Changed Graphic Design har två författare, Steven Heller, som har skrivit mängder av böcker om grafisk design och näraliggande ämnen, och Véronique Vienne, art director, författare och kritiker. Boken påminner naturligtvis en hel del om 100 Ideas that Changed the Web, men den är lite lösare i fogarna och kronologin är inte riktigt lika strikt. Vilket naturligtvis beror på skillnader mellan ämnena.

En vanlig bok om den grafiska designens historia hade förmodligen delat in historien efter ismer eller olika riktningar. Heller och Vienne har alltså istället valt 100 idéer som förändrat hur vi kommunicerar grafiskt, inte nödvändigtvis de bästa idéerna, men idéer som varit och är inflytelserika.

100Ideas_GraphicDesign_Page_04

Jag tycker väldigt mycket om den här boken, med ett mångskiftande och fantasirikt urval idéer, med illustrationer och texter som förklarar idéerna och sätter i dem i sina respektive historiska sammanhang. Heller har skrivit en hel den om totalitära ideologier och grafisk design, exempelvis Iron Fists. Branding the 20th-Century Totalitarian State (Phaidon, 2011), och det märks nog lite på urvalet: pekande fingrar (6), knutna nävar (8), monumentala bilder (9), propaganda (22), manifest (25) och red with black (31) passar väl också in i sammanhanget.

Det pekande fingret är kanske mest känt från värvnings- och valaffischer, som tydligt uppmanar till handling, men också som en konventionell angivelse av riktning.

Den knutna näven har länge varit vänsterns tecken för solidaritet och kamp, vanlig på allt från flyers till posters.

Den monumentala bilden förknippar vi kanske mest med totalitära ideologier, men också med en reklam som tar allt mer av det offentliga rummet i anspråk.

Idag skulle förmodligen ingen säga att han eller hon arbetade med propaganda, idag kallas det pr, kommunikation eller något i den stilen. Men Heller och Vienne illustrerar artikeln om propaganda med ett modernt exempel, Shepard Faireys poster Hope (2008) med Barack Obamas framåtblickande och eftertänksamma ansikte. Skriver författarna: ”Hope is the graphic essence of that campaign.

Manifest, det associerar kanske främst till futurister och dadaister, men ett exempel ur boken är från 2009, Altmodern, Tate Gallerys poster designad av M/M (Paris) och vars tillhörande text dödförklarade postmodernismen. Det typiska manifestet är typografiskt sparsmakat, det är texten, budskapet som är huvudsaken.

Rött och svart, en färgkombination som både kommunister och nazister exploaterat och belastat, men Heller och Vienne diskuterar kombinationen även inom den modernistiska konsten och ett exempel de lyfter fram är Alvin Lustigs fantastiska omslag till en utgåva av Arthur Rimbauds A Season in Hell (1944).

Andra idéer är loud typography (29), found typography (38), psychedelia (83) och underground comics (85).

100IdeasThatChangedPhotography_HIghResCover

Tidigare har Mary Warner Marien bland annat skrivit den mäktiga volymen Photography: The Cultural History (Laurence King) som hittills har kommit ut i fyra upplagor. Och 100 Ideas that Changed Photography är också helt fantastisk – de initierade texterna och det rika bildmaterialet fungerar väldigt bra ihop. Man kan läsa boken från pärm till pärm eller välja ut någon eller några särskilt intressanta idéer.

100Photo_Spreads_Page_1

Den första idén är, inte helt oväntat, camera obscura (1) och de sträcker sig fram till mobilkameran (92) och digitalt fotografi (99). Idéerna är alltifrån innovationer som blåkopian (12), färgfotot (23), artificiellt ljus (47), fotoautomaten (65) och Polaroid (84) till nya paradigm, som fotojournalismen (66) och snapshot-estetiken (90) till nya sätt att se på världen, som flygfoto (54) gatan (81) och den teoretiska vändningen (91).

Och varje idé placeras alltså i en miniessä in i sitt historiska sammanhang. Det är vansinnigt underhållande och lärorik läsning.

Jag kan varmt rekommendera de här tre titlarna, och jag utgår ifrån att de andra i serien håller samma höga nivå vad gäller både text och bild. På Laurence Kings hemsida kan du läsa mer om böckerna och tjuvkika på samtliga 100-listor med idéer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

Recension: ”Women in Clothes”

9781846148354HWomen in Clothes
Sheila Heti, Heidi Julavits,
Leanne Shapton & 639 Others
Particular Books

Den spretiga antologin Women in Clothes är med sina dryga 500 sidor och många illustrationer en bibel för klädintresserade. När man börjar läsa boken, en av höstens mest hajpade fackböcker, kastas man direkt in i ett Skype-möte mellan redaktörerna och skribenterna Sheila Heti, Heidi Julavits och Leanne Shapton. Det är pratigt och opretentiöst och det sätter tonen för resten av boken, som har en intressant bakgrundshistoria.

Sheila Heti, författare och journalist, berättar att hon inte hade lagt så stor vikt vid kläder tidigare, men när hon skilde sig och träffade sin nuvarande man förändrades det. Hennes nya man är väldigt intresserad av kläder och har till och med kläder som hobby. Hetis eget intresse började växa:

”For someone who is fascinated by how people relate to one another, it’s hard to overlook personal style as a way we speak to the world. One day I just decided, Today is the day I’m going to figure out how to dress. I biked to a bookstore – one of those very big bookstores – and went to the section where there were fashion and style books, looking for one that would tell me what women thought about as they shopped and dressed. But there was nothing like that. There were books about Audrey Hepburn and books filled with pictures from Vogue, but nothing that felt useful to me at all. I thought, I’ll have to make this a project. I decided to begin by asking the women i knew the very questions I’d hoped to find answered in a book”

Och två av dem hon frågade var Heidi Julavits, författare och tidskriftsredaktör, och Leanne Shapton, konstnär och författare. De började formulera och ställa frågor till varandra och snart föddes idén att sammanställa en enkät med frågor om hur och varför folk klär sig som de gör, om vad de vill kommunicera med sina kläder etcetera.

Och det är alltså denna enkät som utgör stommen i Women in Clothes, som inte är konventionell modebok med uttalade eller outtalade föreskrifter om vad som är rätt och fel.

Det här är några exempel på enkätens många frågor:

Was there a time in your life when your style changed dramatically?

Do you adress anything political in the way that you dress?

With whom do you talk about your clothes?

Do you think you have taste or style? What do these words mean to you?

What are some things you admire about how other women present themselves?

How does money fit into all of this?

When do you feel most attractive?

In what way is this stuff important, if at all?

Women in Clothes har snarare något antropologiskt över sig, boken undersöker hur drygt 600 personer faktiskt klär sig och vad de har för tankar kring kläder och vad de vill kommunicera med dem. Den viktigaste frågan är inte vad de klär sig i, den överordnade frågan är varför de klär sig som de gör. Svaren samlas sedan i olika avsnitt: Advice and Tips, Color, Handmade, Shopping, Glamour med flera.

Man har försökt, men kanske inte riktigt lyckats, sprida enkäten till personer med vitt skilda åldrar och bakgrunder vad gäller etnicitet, nationalitet med mera. Några få enkäter redovisas i sin helhet, bland dem Lena Dunhams.

Men även om den omfattande enkäten utgör stommen i projektet, så innehåller boken mycket, mycket mer: intervjuer, dikter, bland annat en av Mira Gonzalez, specialprojekt, ett av Miranda July, och kortare och längre texter under rubriken On Dressing. Bland skribenterna märks Elif Bautman, Sadie Stein, Katie Kitamura och Emily Gould.

Andra kända namn som ges utrymme är Molly Ringwald, Cindy Sherman och Roxane Gay, men kändisarna är ändå i minoritet. Däremot dominerar personer från den engelskspråkiga världen stort, men några nordbor finns med. I en av intervjuerna får vi möta textilarbeterskan Reba Sikder, en ung flicka från Bangladesh, som överlevde när en fabrik kollapsade.

Women in Clothes är lite rörig och inget man läser från pärm till pärm, men rörigheten är på sätt och vis också bokens styrka. Det är trots allt drygt 600 röster som talar ur boken och om man kan dra några lärdomar av dem så är det att man kan förhålla sig till kläder på mängder av olika sätt och att man kan hitta sin stil på många olika sätt och av vitt skilda anledningar.

Women in Clothes är en bibel, men inte en modebibel, den är en fantasirik och annorlunda stilbibel, helt utan pekpinnar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Thom Browne aw 14-15 Paris backstage

MLM5610ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5571ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5639ThomBrowneSonnyphotos

MLM5590ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5676ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5578ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5815ThomBrowneSonnyphotos

MLM5700ThomBrowneSonnyphotos

MLM5616ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5723ThomBrowneSonnyphotos

MLM5774ThomBrowneSonnyphotos

MLM5771ThomBrowneSonnyphotos1

Fotona är tagna vid visningen i Paris av Thom Brownes höst- och vinterkollektion, 2014-15, av Sonny Vandervelde för FELLT. Vi är väldigt tacksamma över att få använda fotona, som har många kvaliteter, förutom de uppenbart humoristiska. En av anledningarna till att vi vill återge dem är att vi tycker att de speglar en tydlig trend, kanske snarare flera trender.

Det kanske inte är någon nyhet, antagligen är det inte det, men vi tycker att vi är mitt uppe i en djurtrend. Vi tycker att det i litteraturen, konsten, fotografiet och modet, som i bilderna ovan, verkar pågå en upplösning av gränserna mellan djur och människa. Vi ser det här lite överallt, som i antologin Best European Fiction 2014.

Det tydligaste exemplet är en absurd och bisarr novell av litauern Herkus Kuncius, ”Belovezh”, som handlar om en skogvaktare, Kalina Baluta, som går alldeles för långt i sin identifikation med både växter och djur. Han börjar gråta och omfamnar och tröstar ett träd som en björn vässat sina klor emot. Och när han vittjar en fälla med ett rådjur i kan han inte bärga sig:

”Baluta pressed himself against the dying animal as though it were the Motherland itself – any closer would have been impossible. He placed one hand lightly on the warm fur of the roe deer, while the other grasped her tightly. A moment, and hes already … in her.”

I den här novellen överskrids onekligen gränsen mellan människa och djur, men det vanliga är snarare att gränserna utmanas på ett lekfullt sätt, som i fotona ovan från modevisningen. Vi tycker att vi ser den här trenden även inom musiken, i gruppnamn, namn på låtar och design av konvolut. Vi ser samma trend vad gäller bokomslag, fast inte så mycket i Sverige. Vi heter ju BearBooks och björnen verkar vara särskilt populär.

Häromdagen fick vi Illustration now! 5 (Taschen). Den innehåller mängder med bilder som stödjer idén om en upplösning mellan människa och djur, men det tydligaste exemplet är kanske Gregory Manchess magnifika målning Above the Timberline (2009).

Miljön är alpin och en man som ser ut som en blandning av en alpinist och en pilot kämpar sig genom snön uppför ett brant berg. Han vänder sig snett bakåt och där kämpar sig fyra isbjörnar fram genom snön. De bär packningar på sina ryggar och det man ser är ett samarbete mellan människa och djur, kanske inte på helt lika villkor, mannen är tveklöst gruppens ledare, men de samarbetar likväl. Det ser ut som om mannen uppmuntrar björnarna.

En annan trend som vi tycker är tydlig inom litteraturen är olika slags absurdism och surrealism, särskilt i kortprosan. Vi tycker att båda de här trenderna – upplösningen av gränsen mellan djur och människa och absurdism och surrealism – på sätt och vis sammanfaller i Thom Brownes modevisning. Den associerade både till Tim Burton och Alice i Underlandet och djuren har ju en framträdande roll.

Det här är självklart bara de vaga konturerna av något som skulle kunna vara en trend, som man i sin tur skulle kunna dela in i mindre trender med olika, kanske rentav motsatta betydelser. Höjs djuren upp till människans nivå? Eller sänks människan ned till djurens nivå? Förhoppningsvis kan man tyda den här trenden som ett exempel på att vi människor håller på att utvidga vår moraliska cirkel, så att den så småningom även kommer att omfatta djuren, i enlighet med Peter Singers idéer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner