Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood
3 New York Dadas and The Blind Man
Introduktion: Dawn Ades
Övers. Chris Allen
Atlas Press
Av alla modernistiska rörelser är dadasimen (1915-1923?) både den svåraste att få grepp om och roligaste att läsa om, att skapelsemyten är så dunkel bidrar väl till mystiken. Till att börja med var dadaismen snarast en rörelse av rörelser, som enbart knöts samman av likheter vad gäller antikrigiska, antiborgerliga, antirationalistiska och antitraditionalistiska böjelser. Dada, det hörs ju på namnet.
Det är ingen slump att dadaismen uppstod nära inpå första världskriget. Züruch brukar utses till födelseort, sedan spred den sig till exempelvis Berlin och Barcelona. Men det uppstod även en livaktig och extremt inflytelserik dadaistisk rörelse i New York. De visste inte vad som hände i Zürich och de i Zürich var okunniga om New York dada.
När man läser 3 New York Dadas and The Blind Man önskar man nästan att man vore där. Det handlar om bekvämt bohemliv, sponsrat av vidsynta och mycket förmögna människor, utställningar som gör skandal och förändrar konsthistorien, spektakulära baler för att samla in pengar till att starta märkliga tidskrifter, om salonger knökfulla med personer som numer är inskrivna i konst- och litteraturhistorien. Man får intrycket att det fanns fler excentriker på den här tiden.
De tre huvudpersonerna i boken var mitt uppe i smeten, så att säga. Marcel Duchamps är, vare sig du gillar det eller ej, en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Hans vän, författaren och konsthandlaren Henri-Pierre Roché (1879-1959), är mest känd för sin sedermera filmatiserade roman Jules et Jim – men i 3 New York Dadas utgör hans ofullbordade roman Victor en av de viktigaste delarna. Karaktären Victor visar sig påminna mycket om Marcel Duchamp. Hans vapendragare Pierre har slående likheter med romanens författare.
Den tredje huvudpersonen i Victor är Patricia. som har slående likheter med Beatrice Wood (1893-1998). Hon var aktris, konstnär och keramiker. Victor handlar om de två fransmännen, som gör tillvaron osäker för anständiga amerikaner, och om Beatrice som, för att göra allt ännu mer komplicerat, älskar både Marcel och Henri-Pierre.
Det här består 3 New York Dadas and The Blind Man av:
Först ett drygt 20 sidor långt och oerhört initierat förord av dadakännaren Dawn Ades
Sedan Henri-Pierre Rochés ofullbordade roman Victor, ett sjuttiotal sidor.
Och sedan två faksimilnummer av legendariska tidskriften The Blind Man, som trion både skapar och medverkar i.
Och så sist men inte minst, utdrag ur Beatrice Woods självbiografiska I Shock Myself.
Alla de här delarna samverkar och ger tillsammans fantastiska inblickar i en rörelse som fortsätter att påverka estetiskt och hur vi ser på och resonerar kring konst. Boken är kanske lite rörig, innan man lärt sig de viktigaste personnamnen, men 3 New York Dadas and The Blind Man är en drömbok för dig som gillar avantgarde i allmänhet och dadaismen i synnerhet. Det är en vacker bok som är gjord i, skulle jag vilja påstå, dadaistisk anda. Atlas Press, som startades 1983, är specialiserat på avantgarde-prosa.
Men jag höll ju nästan på att glömma pissoaren, Marcel Duchamps mest kända verk, Fountain, som blev ratad från en konstutställning öppen för alla och en utställning han dessutom var med att arrangera. Men han skickade in den under pseudonymen Richard Mutt. Fountain är, kan man nog säga, bokens fjärde huvudperson.
Skrev Beatrice Wood, som naturligtvis visste vem Mr. Mutt var, i andra numret av The Blind Man: ”Whether Mr. Mutt with his own hands made the fountain or not has no importance. He CHOSE it. He took an ordinary article of life, placed it so that its useful signifiance disappeared under the new title and point of view – created a new thought for the object.”
Ola Wihlke
BearBooks 