Etikettarkiv: modern konst

Fotobok: ”Artists II” av Jason Schmidt

 
9783869306322_1
 
Jason Schmidt
Artists II
Steidl

På ett foto står konstnären Joan Jonas framför en vit vägg och håller just att ta på sig ett rävhuvud, en mask alltså. På ett annat foto sitter en avspänd Coryl Arcangel, klädd i rutig keps och rutig slips, i sitt arbetsrum. Guerrilla Girls klädda i svarta kläder och gorillamasker promenerar fram på en gata i Venedig. Ryan Trecartin har fotats i ett rum med speglar, så att två versioner av honom framträder.

Ett annat foto föreställer Yayoi Kusama, klädd i morotsröd peruk och röd vitprickig klänning. Hon står i en av sina mäktiga ljusinstallationer. Cindy Sherman tittar, nästan lite spefullt, in i kameran. Bakom henne, en hylla fylld med dockhuvuden och masker. På ytterligare ett foto ligger David Byrne på marken snett framför en gigantisk uppblåsbar jordglob, som är elliptiskt formad.

Det här är bara några exempel på foton Jason Schmidt tagit av konstnärer; han har tagit drygt 500 porträtt av konstnärer eller foton av konstnärer i deras ateljéer eller i Venedig eller Kassel. De första fotona samlade han i en bok, Artists, som kom ut 2007 och blev en stor framgång.

021_Ai_Weiwei

Ai Weiwei, June 15, 2007, Documenta 12, Kassel, Germany. Photo © 2015 Jason Schmidt

 
Fotona nämnda ovan är hämtade ur Artists II, en fortsättning på den första boken. Och precis som den första, innehåller den andra foton, sammanlagt 166 stycken, av såväl konstnärer vars karriärer just börjat ta fart som av konstnärer med global stjärnstatus. Det är konstnärer som arbetar i alla tänkbara medier; det är både mer traditionella konstnärer och avantgardister som till och med förbryllar konstvärlden.

003_Starling_Simon

Simon Starling, February 16, 2007, New York, New York. Photo © 2015 Jason Schmidt

 
Fotona kanske inte är anmärkningsvärda rent fotografiskt, men jag tycker att det är väldigt kul att få ett ansikte på en konstnär man kanske bara läst om ett par gånger. Dessutom är det kul att se konstnärerna i deras ateljéer, som kan se ut som allt från ett vanligt kontor, med skrivbord, dator och hyllor, till ett kuriosakabinett fullt med konstnärsmaterial eller halvfärdiga konstverk. Många foton är också tagna under stora konstutställningar, som nämnda Venedig och Kassel, där Schmidt antagligen kunnat fånga många konstnärer på bild på kort tid.

004_Nauman_Bruce

 Bruce Nauman, May 27, 2008, Galisteo, New Mexico. Photo © 2015 Jason Schmidt

 
En annan sak som gör att jag tycker mycket om den här boken är att varje konstnär har skrivit en text till foto. De varierar oerhört i längd och stil. Den kortaste har Martin Creed skrivit: ”I’m not sure.” Andra är mindre dunkla, mer humoristiska och något mer informativa. På ett foto sitter Fia Backström mitt i ett myller av trälådor med texten ”fragile” på: ”Art’s rough life in the limelight of late must make it shy and FRAGILE. So with tenderness I sang a melancholic, somewhat abstract, Scandinavian lullaby for the crates in the basement of the Whitney Museum.”

103_Baldessari_John

John Baldessari, June 4, 2009, The Venice Biennale, Venice, Italy. Photo © 2015 Jason Schmidt

 
Jag har egentligen bara en invändning mot den här boken och det är att den är så fokuserad på konstnärer i New York, även om alla av dem inte kommer från New York. Men med sina 166 konstnärsporträtt och 166 texter är Artists II riktigt rolig att titta i och läsa.

Den är naturligtvis också perfekt för den som vill upptäcka nya konstnärer. Formatet är snudd på exakt samma som för en LP-skiva, men den väger ungefär lika mycket som 15 LP. Steidl gör snygga böcker och den här volymen är klädd i ett ganska grovt beiget tyg och titeln präglad i svart.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Bok om konstprojekt i vilket man färgar duvor

pigeons_cover_gross
 
Julian Charrière & Julius von Bismarck
Red. Eric Ellingsen
Some Pigeons Are More Equal Than Others
Lars Müller Publishers

För en tid sedan läste jag Enrique Vila-Matas självbiografiska roman The Illogic of Kassel (New Directions), som handlar om en författare som blir inbjuden till den 13:e upplagan av dOCUMENTA, 2012, konstevenemanget som förvandlar stora delar av Kassel till ett galleri.

Tanken är att författaren ska sitta på en restaurang och skriva på en kinakrog i utkanten av Kassel, tanken är väl att han ska interagera med publiken eller med restaurangens kunder. Författaren är emellertid inte särskilt sugen på att sitta och skriva inför publik, större delen av boken handlar istället om hur författaren driver runt i Kassel och tittar på konst.

Ett av författarens favoritkonstverk var en installation av konstnären Pierre Huyghe, Untilled, som var belägen i Karsaue park. Jag minns inte så mycket av själva konstverket, mer än att författaren tyckte att det var mystiskt och oerhört suggestivt, men jag minns att en hund strök runt konstverket, ja, den var i själva verket en del av installationen. Dess högra framben var målat rosa.

Jag kommer att tänka på hunden med det rosa benet när jag läser konstboken Some Pigeons Are More Equal Than Others, vilket inte är så konstigt, eftersom boken, förutom mycket annat, berättar om konstnärerna Julius von Bismarck och Julian Charrière och deras märkliga apparat, som lockar till sig duvor, sprejmålar dem i starka men ofarliga färger och sedan släpper ut dem igen. Färgen är inte beständig, men under en tid ser de målade duvorna ut som vackra tropiska släktingar till sina mer gråblå artfränder.

somepigeon_sf1_ds-8

All images © Julius von Bismarck and Julian Charrière

somepigeon_sf1_ds-11

Some Pigeons Are More Equal Than Others är både bokens och konstprojektets namn. Det är ett pågående projekt och konstnärerna har tagit med sin märkliga apparat till flera städer där de fångat och färgat tiotals duvor. Projektet engagerar också personer från många olika områden och boken är en poesi- och prosaantologi.

somepigeon_sf1_ds-36

Faktum är att hunden med det röda benet, som ett av många exempel på konstverk med djur, nämns i en av bokens texter, ”The Return of the Real”, av Philip Ursprung: ”The mysterious dog with a pink painted leg became an emblem of the entire exhibition.” Ursprung skriver att relationen mellan, kanske snarare gränserna mellan, människa och djur ägnas störst intresse under perioder när maktförhållanden förskjuts.

somepigeon_sf1_ds-61

Ursprung hävdar att den teoretiska debatten om skillnaderna mellan människor och djur var unikt livlig under Upplysningen, i ett historiskt skede som var omvälvande politiskt och då medborgaren erövrade många nya rättigheter. Men, undrar jag, hur stämmer det här överens med vår tid, då allt fler av Upplysningens landvinningar rullas tillbaka?

Kanske har det varit så tidigare att djuren indirekt fått ta del av de politiska och sociala framsteg som människan erövrat. Att gränserna mellan djur och människa fortsatt är ett så hett ämne kanske lika mycket handlar om att människan fått lägre status som att djuren fått högre status?

En annan fråga Ursprung väcker: ”Could it be that the current discussion about the interaction between the human and the non-human has it roots in current economic and technological shifts, in the fact that computerization has become part of everyday life, where human and artificial ‘intelligence’ compete?”

Den radikala, eventuellt historiskt unika, omfördelningen av ekonomiska resurser måste, tror jag, på något sätt påverka diskussionen människa-djur. Även den teknologiska utvecklingen tror jag påverkar, ganska mycket dessutom, eftersom vi, paradoxalt nog, verkar drabbas av väldigt dåligt samvete inför utsikterna att skapa artificiell intelligens (AI). Den teknologiska utvecklingen är häpnadsväckande snabb, allt fler arbeten kan utföras av maskiner, vilket rimligtvis påverkar synen på oss själva, men utvecklingen av AI går snarare förbluffande långsamt.

Men Some Pigeons Are More Equal Than Others, både projektet och boken, handlar naturligtvis om mycket mer än om gränsen mellan och relationen mellan människa och djur. På ett mer grundläggande plan handlar de väl om perception, om hur en liten förändring av perceptionen kan leda till en stor skillnad i tolkning, att en liten förändring av perceptionen kan vara ett kraftfullt verktyg för både positiv och negativ förändring.

”The Return of the Real” av Philip Ursprung är bara en av många texter i boken, som naturligtvis är full av foton av färggranna duvor. Boken inleds med några recept på duva, som grillad Medelhavsduva och Medelhavsduva fylld med couscous. Jag har en känsla av att det vore en dålig idé att tillaga en stadsduva, om man skulle få för sig att snärja en.

Medverkar med dikter gör bland andra Cia Rinne, Ida Börjel, Christian Bök, Karl Holmqvist och Joyelle McSweeney. Boken innehåller också en kort prosatext av Ben Marcus samt intervjuer med Ai Weiwei och Olafur Eliasson. Den senare konstnären var professor när Julius von Bismarck och Julian Charrière studerade i Berlin. De utexaminerades båda två 2013 som Meisterschüler och bor och verkar i Berlin.

Some Pigeons Are More Equal Than Others är en spretig bok, med allt från dikter och praktfulla foton till intervjuer och mer teoretiska texter. Spretigheten ser jag som en av bokens stora tillgångar.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”Interplay. Neo-Conceptual Art of the 1980s” av Amy L. Brandt

9780262027533_0

Amy L. Brandt
Interplay. Neo-Conceptual Art of the 1980s
MIT Press, 2014

Konsthistorikern och kuratorn Amy L. Brandt gick bort 15 mars i år efter en tids tapper kamp mot sjukdom. Hon hann uppleva den positiva kritik som hennes studie Interplay genererade, men hon blev blott 37 år gammal. Kollegor på The Chrysler Museum of Art och andra inom konstvärlden har vittnat om vilket privilegium det var att arbeta med henne.

Interplay är en lika noggrann som initierad och passionerad studie över en löst sammanhållen grupp konstnärer i East Village i New York på 80-talet, som brukar samlas under beteckningen neo-geo, för att några av dem arbetade med geometriska former. Konstnärerna är målarna Ashley Bickerton, Peter Halley, Sherrie Levine, Allan McCollum, Philip Taaffe och Meyer Vaisman samt skulptörerna Jeff Koons och Haim Steinbach.

Men redan av omslaget till Interplay framgår det att Amy Brandt inte tyckte att neo-geo var någon bra beteckning. Ordet är överstruket. Alternativa beteckningar på rörelsens konst har varit simulationism, neo-pop, neominimalism och postabstraction.

001_fig_007

 Peter Halley, Two Cells with Circulating Conduit, 1986. Acrylic, fluorecent acrylic,
and Roll-a-Tex on canvas, 64 x 104 in. Image courtesy the artist. © Peter Halley

Brandt fastnade istället för beteckningen neokonceptualism, och på sätt och vis är hennes studie ett enda långt argument för att använda denna beteckning, även om den är väldigt mångsidig. Hon skildrar tidsandan väldigt väl och boken inleds med en karta över East Village, från Mercer Street i väst till Avenue D i öst och från 14th Street i norr till Rivington Street i söder. Femton gallerier finns utmärkta på kartan, men det är bara ett urval av dem som fanns då, bland dem Cash/Newhouse Gallery, FUN Gallery, International with Monument och Nature Morte.

Interplay är den första genomgripande studien av den här gruppen konstnärer. De citeras naturligtvis, tillsammans med gallerister, kritiker och andra inom konstvärlden. Kritiken var till en början ganska skeptisk och förvånansvärt mycket låter bekant, kritiken då mot exempelvis Jeff Koons använde ungefär samma argument som kritiken idag.

Man kan nog säga att neokonceptualisterna rent generellt hade ett ambivalent förhållande till den framväxande globala marknadskapitalismen – varumärken, reklam och populärkultur – på ett snarlikt sätt som popkonsten hade det. De åtta konstnärerna kommenterade, kritiserade och drog nytta av de nya idéerna och möjligheterna. Det är den här motsägelsefullheten kritiken mot neokonceptualisterna ofta riktar in sig på. Brandt tonar snarast ned denna kritik, hon framhäver konstverkens kritiska udd.

003_fig_001

Ashley Bickerton, Le Art (Composition with Logos) #2, 1987. Acrylic, bronzing
powders, lacquer, silkscreen on playwood, with chrome-plated brass, anodized
aluminum plus Anylux, 33 x 17 x15 in. Image courtesy the artist and Lehmann
Maupin, New York and Hong Kong. © Ashley Bickerton.

Det finns två skäl till att Amy Brandt förordar beteckningen neokonceptualism. Hon menar att den här gruppen med åtta konstnärer i sina verk visade prov på ett sällsynt stark historiemedvetenhet, i stor utsträckning handlar deras konst om konst, inte sällan med ironi kommenteras tidigare rörelser och riktningar. Därav titeln, Interplay, som väl kan översättas med samspel eller växelverkan.

Det andra, och delvis överlappande skälet, är att den här gruppen om åtta konstnärer, i ovanligt hög utsträckning var influerad av fransk kritisk teori, namn som Roland Barthes, Paul de ManJacques Derrida, Michel Foucault and Julia Kristeva.

003_fig_012

Haim Steinbach, un-color becomes alter ego, 1984. Plastic-laminated wood shelf,
radio-casette player, and latex masks, 31½ x65 x 16 in. Dr. Vezio
Tomasinelli collection. Image courtesy the artist and his studio.

Skriver Brandt apropå kopplingarna till de franska teoretikerna:

”Neoconceptual paintings and sculptures served as platforms for the investigation of intertextual and deconstructive lines of thought and the notion of the author. Neoconceptual artists implicitly suggested other possibilities for art historical and societal structures by highlighting their conventions.”

Ett särskilt kapitel ägnas åt att visa på vikten av postmodern teori för de åtta neokonceptualisterna, men det är fyra av dem som studeras särskilt noggrant: Bickerton, McCollum, Taaffe och Levine. Brandt skriver att dessa fyra tydligast illustrerar kopplingen. Men hon studerar intertextualiteten i flera kapitel som undersöker de åtta konstnärernas förhållande till exempelvis popkonst, minimalism och konceptualism.

Interplay är ett akademiskt arbete, men jag tycker att Brandt skriver föredömligt klart. Det är väldigt underhållande att läsa om en så begränsad grupp i en liten del av New York, när konstmarknaden expanderade så enormt mycket. De åtta konstnärerna utövade sedan ett stort inflytande på konsten, inte mist i Europa och Brandt lyfter fram Jeff Koons och Haim Steinbachs inflytande på Damien Hirst som ett betydande exempel.

Apropå sina Medicine Cabinets, medicinskåp fyllda med förpackningar med läkemedel, har Hirst själv sagt: ”I’d seen Jeff Koons hoovers, and that was what got me to do the Medicine Cabinets. I just badly wanted to do it myself. I felt like I’d sort of stolen his idea but done it in my own way.” Koons gjorde rader av skulpturer av olika slags hushållsapparater, däribland dammsugare. Readymades, mer eller mindre.

Det verkar också som om europeiska samlare och institutioner varit särskilt intresserade av det som de här åtta konstnärerna producerade under just de här åren i East Village. Deras sammanlagda produktion måste vara värd astronomiska belopp idag och många verk finns ju inte ens på maknaden.

Brandts argument för att skrota beteckningen neo-geo till förmån för neokonceptualism framstår som ytterst solida. Tveklöst var neo-geo ett för snävt begrepp. Fångar neokonceptualism istället in för mycket? Det är möjligt att det är så i vissa fall, men neokonceptualism framstår ändå som det avgjort mest meningsfulla av de olika kandidaterna. Konstverken i sig blir mer begripliga och fascinerande om man använder Brandts begrepp som verktyg.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ny praktisk guide till samtidskonst, allt från tatuerade grisar till David Hockney

9780714867397-940-1
The 21st-Century Art Book

Red. Lee Beard & Rebecca Morrill
Phaidon

Det är ganska lätt att redogöra för sina favoritkonstnärer, från olika epoker och rörelser, som man kan återkomma och fördjupa sin relation till. Det är betydligt svårare att orientera sig i samtidskonsten, skapa överblick och hitta nya favoriter i en konstvärld vars tempo är högt uppskruvat. Bland annat av den anledningen skulle jag vilja utse The 21st-Century Art Book till en av årets allra bästa och mest användbara konstböcker.

The 21st-Century Art Book är inte riktigt lika bastant och praktfull som den klassiska och nära nog oumbärliga konstguiden The Art Book (Phaidon), en bästsäljande bibel, men man kan se den som en fortsättning på den, och Philippe Apeloigs omslag, med en färgstark typografi – det ser nästan ut som om titeln vibrerar på omslaget – gör boken till ett åtråvärt objekt i sig och en utmärkt gåva.

Precis som i The Art Book så organiseras inte innehållet i The 21st-Century Art Book efter konsthistoriska klassifikationer, som perioder eller skolor. Istället presenteras de dryga 280 konsnärerna, från över 50 olika länder, i alfabetisk ordning – en konstnär, ett verk och en föredömligt komprimerad text om det – samtliga verk är alltså från år 2000 och framåt. Dessutom några hänvisningar till snarlika eller besläktade konstnärer i boken.

Om det låter krångligt är det enbart mitt fel, The 21st-Century Art Book är en sällsynt användarvänlig bok om samtida kost, man kan läsa den från pärm till pärm, man kan följa referenserna och se vart man hamnar och man kan använda den som uppslagsbok. Boken har ett litet, något för litet tycker jag, register med konsttermer och en kalender med de stora konstevenemangen i världen.

9780714867397-940-2

Dessutom gör bokens upplägg att det uppstår oförmodade och spännande möten, på ett uppslag mellan Marina Abramović och Tomma Abts, på ett annat mellan Paul och Damon McCarthy och Kerry James Marshall och på ett annat, mellan Mamma Andersson och Ibon Aranberi och på ytterligare ett annat, mellan Jockum Nordström och Rivane Neuenschwander. Det var länge sedan jag läste en konstbok och blev så besatt.

Boken är naturligtvis full av storstjärnor – Banksy (Untitled), Louise Bourgeois (Seven in Bed), Maurizio Cattelan (Untitled), Damien Hirst (For the Love of God), Jeff Koons (Acrobat), Ryan Trecartin (I-Be, AREA), Jeff Wall (Siphoning fuel) med många fler.

9780714867397-940-5

Av storstjärnorna att döma kan man tro att den samtida konsten är en utpräglat västerländsk historia, men konstnärerna kommer, nästan bokstavligt talat, från jorden alla hörn. Mångfalden är också påtaglig vad gäller olika medier och blandningar av medier, allt från foto och video till performance och traditionellt måleri.

Riktigt var man ska placera in kinesen Guo-Qiang Cais (Black Ceremony) färgsprakande kontrollerade explosioner vet jag inte riktig, men de ser verkligen ut att vara något utöver det vanliga.

Och vad ska man kalla Jeremy Dellers (the Battle of Orgreave) noggranna och väldokumenterade iscensättning av en av de mest våldsamma konfrontationerna mellan polis och strejkade gruvarbetare i Storbritannien vid 80-talets mitt? Massperformance? 800 personer engagerades och iscensättningen filmades.

Det är visserligen fegt att hävda att den starkaste trenden man kan spåra är frånvaron av trender, i alla fall dominerande, men jag tycker att mångfalden och blandningen av medier är slående. Frånvaron av tydlig politisk konst, i stil med Jeremy Dellers, är kanske en trend? Lejonparten av samtidskonsten verkar ha en mer forskande och undersökande attityd, vilket inte hindrar att den ibland ändå är övertydlig.

Men jag tycker att samtidskonsten enligt The 21st-Century Art Book är överraskande humoristisk. Jag är väldigt förtjust i Maurizio Cattelans miniatyrhisssar och jag skrattar, visserligen aningen motvilligt, åt belgaren Wim Delvoye (Sylvie) som specialiserat sig på tatuerade grisar.

Tidigare tatuerade Delvoye döda grisar, men efter 1997 tatuerade han dem levande, i ett försök att utmana konstmarknaden med levande konstverk. Du kan äga en levande konstgris, men du får ta hem den först när den är uppstoppad. Man tycker sig nästan höra ett indignerat väsande: Är detta verkligen konst?

Det var länge sedan jag hade så rolig när jag läste en konstbok. Det var länge sedan jag lärde mig så mycket nytt av att läsa en konstbok, framförallt om icke västerländsk konst. Jag läste The 21st-Century Art Book i två sittningar och vet att jag kommer att återvända till den åtskilliga gånger. Boken är en mindre triumf.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Skateboards designade av Paul McCarthy

3I4A2489-111

Alla foton © Paul McCarthy & The Skateroom

The Skateroom bjuder in konstnärer och låter dem tolka skejtkulturen genom att måla brädor. Sedan tillverkar, marknadsför och säljer The Skateroom de här av konstvärlden välsignade brädorna, som görs i förhållandevis små upplagor. Och tack vare den försäljningen kan The Skateroom stödja icke-vinstdrivande projekt som stärker barn, genom konstnärlig verksamhet eller att åka skateboard.

Och nyligen anslöt Paul McCarthy till de andra konstnärer som redan samarbetar med The Skateroom, som BanksyDamien Hirst och Ai Weiwei. Det var inte länge sedan Paul McCarthys brädor plockades fram ur sina fraktlådor och lanserades och visades upp på MoMA i New York.

SK8-PressRelease-1501-McCarthy-LimitedEd-Final.indd

SK8-PressRelease-1501-McCarthy-LimitedEd-Final.indd

Skateboards med de vanligaste McCarthy-motiven i serier om 250 stycken kostar 3200 euro. Vad en Dirty Dottie-bräda tillverkad i endast 35 exemplar kostar, det törs vi inte ens spekulera i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Konstbok om rändernas mästare Bridget Riley

BR Stripe Paintings_cover (1)

Bridget Riley: The Stripe Paintings 1961-2014
Medverkande: Paul Moorhouse,
Richard Schiff och Robert Kodielka
Dawid Zwirner, 2014

Bridget Rileys nya randiga målningar utgör det senaste steget i en karriär som nu spänner över mer än 50 år. Hennes konst brukar klassas som op art, men det är en klassificering hon inte är helt förtjust i. Vi ska återkomma till det. Visst har fyrkanter, trianglar, kurvor och geometriska former varit en betydande motivkrets i hennes konst, men hon återvänder till och utforskar ränderna om och om igen.

Vilket separatutställningen på David Zwirner i London förra sommaren vittnade om, och den välgjorda och vackra bok som gavs ut i samband med utställningen, Bridget Riley: The Stripe Paintings 1961-2014.

BRDZLSHOW2014_91-600x450

Courtesy David Zwirner, London

Skriver Paul Moorehouse i sin initierade och inspirerande inledande essä: ”From the outset Rileys work has actively engaged with instability. Relinquishing a representational role, in 1961, her pictoral language turned instead to the deplyment of simple shapes, and, later, pure colours, to appeal directly to the eye. This way of working though it has undergone complex changes, continues to the present.”

BRDZLSHOW2014_81-600x449

Courtesy David Zwirner, London

Men tavlorna är mycket mer än bara spännande visuellt, destabiliserande eller dekorativa mönster: ”Nature is suggested in the way that light, colour and apparent movement are revealed in a perpetual state of modulation. Confrontig her paintings, the viewer is cast as an active spectator in an arena in wich nothing is stable and everything contributes to an overall impression of flux. Without resorting to depiction her art appears animated, and, in suggesting life, it draws closer to the outside world.”

BRDZLSHOW2014_31-600x402

Courtesy David Zwirner, London

Med Movement in Sqares (1961) uppenbarar Riley för första gången den potentiella uttryckskraften hos abstrakta former som hon för samman på ett djärvt sätt. Visuellt skapade det som en kris i betraktarens synfält: ”In an unsettling departure from convention, the painting appeared both irradiated and, structurally, to move unpredictibly.” Betraktaren av de här verken upptäcker snart att det här är ett helt subjektivt fenomen.

Samma år gjorde Riley bruk av sina nya insikter när hon går från rutor till ränder: ”In Horizontal Vibration (1961), the grammar, as it were, of Movement in Squares acqired a new vocabulary.” Riley arbetar här fortfarande i svart och vitt, men nu är några första steg tagna, steg som pekar fram mot de påtagligt färgstarka målningarna med ränder, med sina minutiöst skapade färgskalor och rytmer. Redan nu börjar rändernas enorma expressiva potential uppenbara sig för Riley.

RILBR00032-600x198

Horizontal Vibration, 1961 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
RILBR00092-508x600Après Midi, 1981 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London

Från 1961 till 1967 arbetade emellertid Riley med andra former – sicksackmönster, prickar, ovaler och sinuskurvor. De ingår också i hennes utforskande av visuell instabilitet. Då upplevdes kanske ränderna, vid en jämförelse, som mer lågmälda och anonyma. Inte förrän 1967 återvände Riley till ränderna och Chant 2 (ej avbildad här) är sensationellt spännande visuellt – till och med i boken har man svårt att fokusera fotot av tavlan. Det är som om den svävar och vibrerar några millimeter ovan boksidan.

RILBR00104

Serenissima, 1982 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London

Nu började Riley intressera sig desto mer för ränder och färger. Hon visste mycket om optik och hur man med svartvita former kan skapa en instabil visuell upplevelse, nu var hon emellertid tvungen att lära sig att uppnå liknande saker, fast med färger. De beter sig lite annorlunda, varje färg påverkas exempelvis av de intilliggande färgerna. Färgerna är instabila i sig.

RILBR00203

Lilac Painting 5, 2008/1983 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London

Moorehouse beskriver väldigt vackert hur några av tavlorna fungerar: ”In Gamelan (1970) for example, the colours are situated according to a regular, pulsing rhrythm. But Pean (1973), one of Rileys major paintings from this time, stands out as an exception. The present exhibition includes the related work, Elysium (2003/1973) . In Pean and Elysium (se nedan), colour was structured more freely, punctuating the space with irregular stresses. The effect is that of shifting modulated light, shimmering through an organic structure. The eye seeks a rationale but is seduced by the constant movement of illuminated colour in space.”

RILBR00202-e1404235790697-542x600

Elysium, 2003/1973  © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London

Förvånansvärt nog lade Riley ränderna åt sidan i sju år, men när hon återtog arbetet 1980 inspirerades hennes färgval av antik egyptisk konst. Après Midi (ovan) och Serenissima (ovan) är två exempel på sådana verk. Och andra förändringar skedde: ”From 1980, colour was arranged […] according to plastic considerations. The objective became that of building a pictorial structure whose primary purpose of generating purely visual sensations is an end in it self.”

Från 1980 till 1985 arbetade Riley främst med ränder, men sedan skulle det  dröja ända till 2009 innan hon på fortsatte med ränder som motiv igen. Moorehouse beskriver några viktiga förändringar. För det första, ett förnyat intresse för yttervärlden. Och dessutom: ”A new warm and highly radiant palette was evident. Employing broad vertical stripes of regular width, the formal architecture was firm. Yet, as a successor painting Lux (2011) made apparent, this structure was anything but rigid. Colour, light, space, depth and mass were still Rileys building blocks. but these components now provided an unexpected, transparent tissue of fleeting sensation.”

Riley skiftar också format, hon börjar måla på horisontella dukar. Tidigare undvek hon det för att undvika konnotationer till landskapsmåleri. Men, påpekar Moorehouse: ”the sensuous warmth of Rileys palette, which includes rose red, purple, bright orange, yellow and magenta, seemed more redolent of human life than place.” Och de här färgerna, hävdar Moorehouse, visar på Rileys djupa beundran för Renoir.

Brioso-Orange-Z-BR1434

Brioso (Orange), 2013  © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London

RILBR0017_100-600x384

Arioso (Blue), 2013  © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London

RILBR0013_repro-e1404235820292

About Yellow, 2014-2013 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London

 Och apropå de allra senaste tavlorna, vars motiv böljar inför blicken och som de tre ovan tillhör, skriver Moorehouse: ”Apparently firm, the structure is truly plastic. The stripes assemble into masses that undulate, shifting their respective positions constantly. Few artists have used colour so rhythmically. In harnessing visual sensations to the implication of depth and space, each painting provokes an ever-changing cascade of visceral responses.” Det är en väldigt vacker och slående beskrivning av hur Rileys senare tavlor verkar på betraktaren.

De här sena tavlorna av Riley bekräftar den estetiska princip som säger att en tavla i första hand ska vara som en fest för ögonen, spännande och fascinerande. De är visserligen inte avbildande, men, framhåller Moorehouse: ”But, fed by memory and imagination, they are movingly redolent of things seen and savoured – vast skies, the dying of the light, distant horizons and new dawns. […] Echoing nature, art provides a site for contemplation that seems invested with the mysterious, affirmative quality of life.”

Paul Moorehouses introducerande kortessä är en perfekt inledning på Bridget Riley: The Stripe Paintings 1961-2014som förutom ett frikostigt bildmaterial även innehåller ytterligare en mycket bra text av Moorehouse, The Identity of Place in Bridget Rileys Art, texten The Unaccountable av Richard Shiff och ett väldigt spännande samtal från 1978, In Colour, mellan Bridget Riley och Robert Kudielka, som har följt henne länge och skrivit åtskilligt om hennes konst.

Bridget Riley: The Stripe Paintings 1961-2014 gavs ut i samband med utställningen, men att kalla den utställningskatalog vore lite missvisande. Det tål att upprepas – det är en väldigt vacker och välgjord bok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: I Who Have Arrived In Heaven – Yayoi Kusama

v2_9780989980937_1

Yayoi Kusama
I Who Have Arrived In Heaven
Text: Yayoi Kusama, Akira Tatehata
David Zwirner

Förra året ställde den japanska författarinnan och konstnären Yayoi Kusama, född 1929, ut nya verk på galleriet David Zwirner i New York. Det blev en fenomenal framgång, både kritisk och publikt, och det är lätt att förstå när man läser och tittar i I Who Have Arrived In Heaven, som är en stor och vacker bok i LP-format som samlar verk från utställningen, som fyllde David Zwirners tre lokaler.

Det är nya verk som vittnar om en förbluffande vitalitet hos en konstnär som varit verksam i sex decennier och både har påverkat och överskridit popkonsten och minimalismen, två av 1900-talets mest inflytelserika riktningar. I det väldigt fina förordet framhåller Akira Tatehata, kritiker och poet, emellertid att Kusamas karriär sannerligen inte varit spikrak:

”It could best be described as a series of brave fight against difficult odds. So it is both surprising and delightful to find that at this stage of her long and turbulent career she is working more creatively and productively than ever before.”

Det förvånande, fortsätter Tatehata, är inte bara att kreativiteten flödar så här sent i Kusamas liv och karriär, men att hennes bilddvärld och fantasi är så flödande rik. Kusama visar en enastående förmåga att förnya och ladda om sin konst med nya innebörder och ett nytt innehåll; ”continually producing colors, forms, and compositions that have never appeared before. Whenever I visit her studio, I am greeted by completely new and unexpected images.”

v2_9780989980937_3

v2_9780989980937_4

Ungefär två tredjedelar av boken upptas av Kusamas målningar och beskrivningen ovan stämmer; man känner igen detaljer ur Kusamas tidigare produktion, blomliknande ansikten och pumpor, men hon upprepar sig inte. Det är, i dubbel bemärkelse, fantastiska bilder, som jag associerar till olika typer av traditionell konst, inte minst till aboriginernas konst. Det är som om Kusama skapat en egen besläktad konst, med en helt egen kosmologi och mytologi.

v2_9780989980937_5

Bokens sista tredjedel är kanske ännu mer spektakulär, med foton från installationer som upptar hela rum. Det ovan heter ”Love Is Calling” och prickar är ju inget nytt för Kusama, men i kombination med de starka färgerna och anemonlika formerna utgör de något nytt. Mest spektakulärt verkar ändå ”Infinity Mirrored Room – The Souls of Millions of Light Years away”.

Exakt hur det är gjort framgår inte, men installationen verkar vara gjort av extremt många små speglar och ljus, så att man upplever det som om man vore omgiven av en oändlig rymd.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner