Etikettarkiv: Modernista

Hélène Cixous: ”Att komma till skriften”

cixous_att_komma_till_skriften_omslag_inb

Hélène Cixous
Att komma till skriften
Övers. Sara Gordan
Modernista

”Med ena handen lida, leva, fingra på smärtan och förlusten. Men den andra handen finns också: den son skriver.”
— Hélène Cixous

Att komma till skriften [La venue à l’écriture, 1976] är en självbiografiskt hållen essä av algeriskfödda fransyskan Hélène Cixous, som ganska snart fick klassikerstatus, måhända inte lika självskriven som för Medusas skratt, men den mer självbiografiska hållningen gör essän våldsamt gripande och förlösande. Nu utkommer den för första gången på svenska, i översättning av Sara Gordan.

cixous_medusas_skratt_omslag_mb (1)

Det var mycket som talade emot att Cixous skulle tillåtas att nå toppen inom den franska litteraturen – judinna, kvinna, uppvuxen i Algeriet och, dessutom, faderlös. Allt detta löper också som en röd tråd genom essän, som nästan har något av personlig kampskrift över sig. Den genomfars av en våldsam dialektisk spänning, mellan personligt och politiskt, mellan högt och lågt, abstrakt och konkret. Om förhållandet till texter: ”Jag åt texterna, sög på dem, diade, kysste dem.”

Man kan notera att det är Cixous som kommer till skriften och inte tvärtom. Skrivandet som kamp och existentiell verksamhet: ”Skriva: för att inte lämna plats åt döden, för att tvinga tillbaka glömskan, för att aldrig låta sig överrumplas av avgrunden.” Cixous vill skriva sig ”förbi väggen” – hon vill ”bli floden”. Det är gripande och inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Intervju med formgivaren Rasmus Pettersson om bokomslag

rilke

Titel: Orfeus-sonetterna
Författare: Rainer Maria Rilke
Förlag: Modernista

”Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre”
— August Strindberg

Jag har intervjuat en rad svenska och amerikanska formgivare, som är särskilt inriktade på böcker och bokomslag. Frågorna har varit ganska snarlika, men svaren har skiftat. Det har varit genuint spännande att få veta hur de, var och en på sitt vis, tänker och arbetar för att göra bästa tänkbara bokomslag. Nu har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Rasmus Pettersson, designer och typograf på Modernista, vars böcker har en sällsynt medveten formgivning.

sketchesTitel: Spinoza och jag
Författare: Rebecca Goldstein
Förlag: Fri Tanke

Berätta gärna lite om din bakgrund, om ditt intresse för estetik och om hur du blev grafisk formgivare med särskild inriktning på böcker?

— Jag är uppvuxen långt ut i de västgötska skogarna utanför Ulricehamn, i ett samhälle som heter Grönahög. Ända sedan jag var liten har jag gillat att teckna, och jag minns hur vi i mina tidiga tonår installerade Adobe Photoshop Elements på familjens dator vilket snabbt fick mig att bli duktigt på »photoshoppande«. Jag hängde på diverse internetforum på den tiden, och blev där känd för att vara den som hjälpte alla med att fixa till sina visningsbilder – allt från enkla saker som att göra bakgrunden på en befintlig bild transparent, till att helt och hållet teckna om ett foto i Adobe Illustrator.

— Jag studerade Grafisk design och webbutveckling på Tekniska högskolan i Jönköping och fick sedan jobb på en reklambyrå i samma stad. Det var dock alltid främst den taktila delen av design snarare än det digitala och webbaserade som lockade mig, och jag tenderade dessutom att jobba på ett utpräglat typografiskt sätt i alla projekt (jag fokuserade mycket på gridsystem och att finna matematiska relationer mellan marginaler, typsnittstorlek och baslinje), vilket jag insåg var lite småunderligt i reklambranschen – jag självstuderade nämligen mycket genom att läsa alla böcker om design jag kunde komma över, och var därmed starkt påverkad av bl.a. Jan Tschichold, Robert Bringhurst, Karl-Erik Forsberg, Josef Müller-Brockmann och Dieter Rams.

— På grund av min förkärlek för typografi gjorde jag mina egna små böcker genom att skriva ut dem på byråns skrivare och sedan själv sy ihop ryggen och limma dit ett omslag – det gav mig blodad tand och jag fick för mig att mejla diverse förlag om möjligheten att jobba med dem. Först började jag frilansa tillsammans med Fri Tanke – till en början enbart genom att typografera inlagor, men sedan även med omslag – och blev sedan ganska tätt inpå det anställd av Modernista som designer och typograf.

rasmussen

Titel: Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen
Författare: Bjørn Rasmussen
Förlag: Modernista

Skulle du kunna beskriva den kreativa processen, från början när du får ett uppdrag? Hur många och vilka personer är inblandade innan man valt slutgiltigt omslag och form? Hur skulle du beskriva Modernistas respektive din egen estetik(er) avseende bokomslag?

— Det varierar väldigt mycket från uppdrag till uppdrag – allt från att man läser boken i fråga, till att man läser bitar av den, t.ex. en abstract eller ett lektörsutlåtande. Ibland är inte ens manuset påbörjat, men man får helt enkelt göra det som krävs för att få en tillräckligt tydlig bild av vad boken handlar om för att kunna gå vidare. Jag brukar försöka leta efter någon sorts av essens eller grundtes i boken som man kan abstrahera ner till en visuell representation på omslaget – på så sätt påminner det lite om att göra en logotype för ett företag: logotypen mynnar ju oftast ut i en liten bild som ska symbolisera hela företaget, dess affärsidé och vad det står för. Ungefär samma relation gäller mellan omslaget och bokens innehåll.

— Rent konkret börjar jag nästan alltid med att göra tumnagelskisser på papper. De blir alltid väldigt grova, och helt oläsliga för alla utom mig själv – men poängen med dem är inte att de ska bli snygga, utan att de ska få mig att komma ihåg mina idéer men också för att jag i grova drag ska kunna se om layouten kommer funka på ett omslag eller inte. Jag gillar att börja på papper för man låser sig annars väldigt lätt i datorn. Det går dessutom snabbare att ”tänka” på papper än det går att tänka med hjälp av ett datorprogram.

nietzsche_1

Titel: Om moralens härstamning
Författare: Friedrich Nietzsche
Förlag: Modernista

— Om tiden tillåter brukar jag låta skisserna vila i typ en vecka innan jag går vidare och gör en färdig skiss som kan visas för förlaget. Hur det går till beror förstås helt på vad som ska vara på omslaget – ibland handlar det om ren typografi i InDesign, ibland behöver man rita något ytterligare på papper och skanna in, ibland är det massa photoshoppande som gäller, ibland är det helt en lek med grafiska former i Illustrator… Man gör det som krävs helt enkelt.

— När skissen är klar brukar jag även då föredra att den får »ligga till sig« lite – men även det beror förstås på hur mycket tid man har på sig. När man visar upp skissen blir det ofta en diskussion med flera personer kring huruvida känslan är rätt eller inte (och, rent krasst, om det är snyggt eller inte). Om man gjort ett bra jobb berättar alla hur fantastiskt ens omslag är och allt är frid och fröjd, annars kan det bli en diskussion och man får gå tillbaka till ritbordet. På Modernista diskuterar vi tillsammans, och vi formgivare kan ibland få argumentera lite för att få igenom våra omslag.

”Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor.”

bergsten_den_svenska_poesins_historia_omslag_inb

Titel: Den svenska poesins historia
Författare: Staffan Bergsten
Förlag: Modernista

— Modernistas estetik är väldigt präglad av Lars Sundhs skarpa formsinne, och jag tror det är en av de styrkor Modernista är känt för. Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor. Specifikt vad omslagen beträffar tenderar de vara väldigt moderna och stilmedvetna: det finns en uttalad princip att försöka uppdatera klassisk litteratur för en ny publik med en modernare form.

— Mitt eget formspråk utvecklas (förhoppningsvis) fortfarande mycket från bok till bok, men jag har definitivt en förkärlek för rena omslag, helst helt typografiska/grafiska. Om jag kan representera bokens idé typografisk brukar jag känna mig rätt nöjd.

Kan du plocka ut tre av dina omslag som du är särskilt nöjd med, och kortfattat beskriva hur du tänkte när du formgav dem?

bradbury

Ray Bradbury – Fahrenheit 451 [Modernista]

— Fahrenheit 451 faller i samma kategori som t.ex. Orwells 1984 och Kafkas Förvandlingen på så sätt att det finns mängder av bra (och mindre bra) omslag för dem – det verkar vara vanligt att designstudenter övar på den typen av omslag. Det gör det svårt att göra något originellt, då alla bra idéer redan är gjorda till döds. Jag beslöt mig dock att inte oroa mig alltför mycket över det och undvek istället att kolla på hur alla andra hade gjort, för jag hade egentligen min idé klar från början: eftersom bokbränning är ett så centralt tema tänkte jag att det vore kul om vår utgåva såg ut som att den existerade i det universum som boken utspelar sig i. Det innebar konkret att boken skulle se ut som om den var halvt uppbränd. Omslaget visar därmed en av sidorna i boken, med titel ”stämplad” rakt över texten. Jag tycker det blev ganska effektfullt.

vetenskapliga_klassiker

Vetenskapliga klassiker, utgivna av Fri Tanke.

— Okej, detta är en hel serie omslag så det kanske är lite fusk, men det känns svårt att välja bara ett av dessa. Det var lite mer jobb än vanligt att hitta känslan för vilket formspråk serien skulle ha, och jag hade i tidigt skede en idé kring författarporträtt som inte landade riktigt rätt. Det är alltid knepigt att göra en hel serie av omslag, för de måste vara tillräckligt enkla och välkonstruerade för att funka med alla potentiella böcker som ska komma ut i framtiden i samma serie – det går t.ex. inte att göra någon specifik och komplex typografisk lösning eftersom alla böcker kommer ha olika titlar. Lösningen blev att hålla typografin stram och istället skapa en illustration av rena färger och former för varje bok som skulle ge en känsla av bokens innehåll, på ett väldigt abstrakt sätt.

— Det löste problemet med att de olika böckerna kan spreta rätt rejält i innehåll – beroende på om det finns något konkret visuellt i boken att hänga upp omslagsillustrationen på eller inte går det att variera hur abstrakta illustrationerna ter sig. För boken om Nils Celsius (ej att förväxla med hans son, Anders Celsius) som handlar mycket om astronomi fanns det många visuella symboler att ta fasta vid, och för Lusten att upptäcka blev det istället mer abstrakt. Att få leka med färger och former på bokomslag är dessutom väldigt kul, vilket underlättar mitt arbete för kommande omslag – och jag hoppas även att det reflekteras i de omslag jag gjort hittills.

forgiftad

Ulf Ellervik – Förgiftad [Fri Tanke]

— Ulf Ellerviks Förgiftad handlar, som titeln antyder, om giftmord. Jag kände direkt att det ämnet tillsammans med den titeln är så pass intressant och gripande i sig att jag ville lyfta titeln stort över hela omslaget, och ge känslan av att hela boken är förgiftad, så att säga. Det innebar att boken fullkomligen behövde lysa av giftgrönt, och för det krävdes en Pantonefärg. Tillsammans med präglingen av de blockiga bokstäverna – och I:et som av ren tur visade sig hamna i mitten av layouten, vilket gav mig idén att byta ut det mot en spruta – blev helheten passande dramatisk.

Skulle du kunna nämna tre omslag, svenska eller utlänska, som du tycker är nära nog perfekta? Och förklara vad som gör dem perfekta?

— Den frågan är lika svår att svara på som »vilka är dina tre favoritlåtar?«! Precis som det finns otaliga bra låtar finns det för många fantastiska omslag för att kunna lista dem – dessutom varierar det från dag till dag vilka man gillar bäst. Här är dock tre som direkt stack ut när jag kollade igenom min omslag-som-är-för-bra-för-att-vara-sanna-mapp:

theFall

Albert Camus – The Fall, design Helen Yentus

Helen Yentus lek med svartvita former för Vintage Books Camus-serie är ett ypperligt exempel på Dieter Rams princip ‘Less but better’. Det är så enkelt och ändå så uttrycksfullt. Alla är underbara, men hur de svartvita formerna på just The Fall får en att känna att man faller in i omslaget är rätt oslagbart.

9780226171715

Scott Herring – The Hoarders, design David Drummond

— Ett mästerligt exempel på vad jag tidigare nämnde är något jag gärna försöker mig på men sällan lyckas med: att göra ett typografiskt omslag där titeln på något sätt förmedlar bokens idé. Hur representerar man en bok om hoarding? Man hoardar bokstäverna i titeln och staplar dem över hela omslaget, förstås. Även Drummonds design för The Reinvention Of The European Radical Right är ett grymt exempel på samma princip.

Klicka för att se bild

Jan TschicholdFormenwandlungen der Et-Zeichen / A Brief History Of The Ampersand, designad av Tschichold

— Allt av Tschichold är förstås guld, och detta har allt: den perfekt utförda typografin, tillsammans med den röda accentfärgen och de stora marginalerna gör detta o så vackert. –zeug har nyligen gett ut ett faksimil på engelska som är att rekommendera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och tre bubblare: Omslaget till Byung-Chul Hans Trötthetssamhället av Håkan Liljemärker, Jamie Keenans omslag till Nabokovs Lolita och alla klassikeromslag av David Pearson för Penguin (jag kan omöjligen välja bara ett).

Vad finns det för designtrender just nu, i Sverige och utomlands, vad gäller böcker?

— Centrerad text med stort radavstånd tycker jag man ser ofta! Jag tenderar själv att göra det för jag tycker det ser snyggt ut, men det kanske är en trend som kommer ogillas när vi ser tillbaka på denna tiden i framtiden. I allmänhet verkar även stor typografi på omslag vara populärt (återigen något som jag gillar), och dessutom handtextade titlar. Jag upplever också att bra, klassisk typografi verkar ha fått något av en återkomst, vilket förstås är roligt.

Besök gärna Rasmus portfolio, följ honom på Instagram och Twitter. Där kan du se mer av hans produktion, mängder med sagolika omslag.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Recension: ”En man som sover” av Georges Perec

perec_en_man_som_sover_omslag_inb

Georges Perec
En man som sover
Övers. Fredrik Rönnbäck
Modernista

”Georges Perec är en av världens mest väsentliga litterära personligheter.”
— Italo Calvino

Georges Perec (1936–1982) plågades av återkommande och svåra depressioner, och på sätt och vis kan man läsa hans klassiska roman En man som sover [Un homme qui dort, 1967] som en djupt drabbande gestaltning av det depressiva tillståndet.

Inte sällan blandas depression samman med olycka, men olycka är något man kan göra något åt. Om man har blivit dumpad kan man försöka hitta en ny partner, om man man är missnöjd med sitt arbete kan man söka ett annat. Depressionen är mer generell och kan drabba med våldsam kraft. Den kännetecknas av en radikal frånvaro – av all mening.

Det är den här frånvaron som gör att det är så svårt att skriva om depressionen – hur skriver man om det frånvarande? – men Perec gör det med häpnadsväckande precision. Men han använder, tror jag att man kan säga, det depressiva tillståndet för att skildra något mer allmängiltigt och existentiellt, som inte ens är entydigt negativt, ett fundamentalt avståndstagande från samhället.

En man som sover skrevs före Perecs Oulipo-period, men pekar fram emot den. Det sägs att romanen nästan utelutande består av ord och meningar ur andra litterära verk, vilket är smått häpnadsväckande med tanke på hur väl sammanhållen den är. Man har kallat den autofiktion och generationsroman men det är svårt att hitta en entydigt lämplig beteckning.

Romanen handlar om en ung man som bor i ett litet kyffe i Paris. Han hoppar över en tenta. Han slutar umgås med sina vänner, och kapar allt fler band till det omgivande samhället. Han sover på dagarna och promenerar runt i Paris på nätterna. Han lägger oändligt många partier patiens.

Om man bortser från ett Kafka-citat, så är romanens allra första mening: ”Så snart du sluter ögonen börjar sömnens äventyr.” Romanen är skriven i du-form och inleds med dessa två suggestiva stycken:

”Du sitter, med bar överkropp, endast iklädd ett par pyjamasbyxor, i din jungfrukammare, på den smala brits som är din säng, med en bok, Raymond Arons Föreläsningar om industrisamhället, liggande i knäet, uppslagen på sidan etthundratolv.
Först är det inte mer än ett slags trötthet, en utmattning, som om du plötsligt insåg att du sedan länge, sedan flera timmar tillbaka, var i klorna på ett lömskt, förlamande obehag, inte direkt smärtsamt men likväl outhärdligt, en sötaktig och kvävande känsla av att sakna både muskler och benstomme, att vara en säck med gips omgiven av andra säckar med gips.”

Och två sidor senare:

”Du känner att du saknar – vad ska man säga? – stöd: någonting som du tyckte, som du tycker, verkade uppmuntra dig, verkade värma ditt hjärta, känslan av att finnas till, nästan av att vara viktig, intrycket att du hörde till, att du omslöts av världen, börjar svika dig.”

Det är hjärtskärande, och ändå är det här bara början. Man kan tänka sig att du-formen ska föra in läsaren i texten och att den ska utgöra som en nödvändig distans för berättaren. Som alltid när det gäller Perec finns en försonande drag: svart humor. Stilen är en märklig blandning av konkretion och suggestiv rytm och poesi. Uppräkningar av olika slag är ett återkommande och effektivt stilmedel.

Jag har läst en recensent som varit missnöjd med översättningen, som tycker att den slätar ut en del av originalets poesi. Jag har visserligen inte läst originalet, men jag tycker att Fredrik Rönnbäcks översättning är just poetisk.

En man som sover är en kort roman – kort, laddad och, som alla Perecs böcker, egensinnig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Våren 2016 – 15 skönlitterära böcker att se fram emot

Det här är en lista med böcker som vi ser särskilt mycket fram emot. Vi har även gjort en motsvarande lista med spännande fackböcker som kommer ut i vår.

Januari:

Utkanter (inbunden)

Rafael Chirbes – Utkanter (Natur & Kultur)

Årets översatta roman? Årets roman? Detta är den viktigaste bok som skrivits om krisen, hävdade recensenten i El País, Spaniens största dagstidning.

Tionde december (inbunden)

George Saunders – Tionde december (Albert Bonniers förlag)

Årets bästa novellsamling? Årets bästa bok? Den gjorde att Saunders, en novellspecialist!, blev upphöjd till något av en superstjärna i Amerika när den kom ut 2013.

Läs vår recension

Provläs novellerDikter 2014 (häftad)

Theis Ørntoft – Dikter 2014 (Modernista)

En av de tongivande poeterna i den omtalade danska lyrikboomen. Läs dikt

Jamaica Kincaid – Se Nu Då (Tranan)

Kincaids första roman på över tio år, en skoningslös men uppsluppen skildring av ett äktenskap i upplösning. Fantastisk vindlande och rytmisk prosa. Det är en sorglig berättelse, men Kincaid är underskattad som humorist.

En man som sover (inbunden)

Georges Perec – En man som sover (Modernista)

Den sjunde boken i Modernistas Perec-serie. Fransmannen Perec (1936-1982) var en av 1900-talets allra mest egensinniga konceptuella författare.

Dagar utan ljus, nätter utan mörker (inbunden)

David NorlinDagar utan ljus, nätter utan mörker (Weyler)

Jag har precis läst ut den här postapokalyptiska debutromanen, som utspelar sig på en atomubåt och i ett land som påminner om Sverige. Andlöst spännande, sorglig och gripande. En existentiell thriller.

Februari:

tomasfilmerna : prosa (inbunden)

Marie Norin – tomasfilmerna (Norstedts)

Ur förlagstexten: ”I tomasfilmerna har [Marie Norin] samlat nio kortare och längre prosatexter. En flicka blir kvar i stan en regnig sommar, en kvinna går vilse på kontoret, en pojke lämnar inte längre sitt hem och några människor tar båten uppför floden.”

Mars:

Tram 83 (inbunden)

Fiston Mwanza Mujila – Tram 83 (Rámus)

Den här kongolesiska romanen tror jag har alla möjligheter att bli vårens stora överraskning.

Min fantastiska väninna (inbunden)

Elena Ferrante – Min fantastiska väninna (Norstedts)

Nu kommer Ferrante-febern äntligen till Sverige!

Nätterna på Mon Chéri (inbunden)

Stefan Lindberg – Nätterna på Mon Chéri (Albert Bonniers förlag)

Skriver förlaget: ”Nätterna på Mon Chéri är en genresprängande roman som gör dikt av den ständigt svällande Palmeutredningen. Till lika delar thriller, essä och dokumentärroman tecknar den ett porträtt av en människa som obarmhärtigt och oundvikligt dras mot händelsernas centrum.”

Hon är arg (inbunden)

Maja Lee Langvad – Hon är arg (Albert Bonniers förlag)

Skriver förlaget: ”Hon är arg är ett poetiskt och ursinnigt vittnesmål om upplevelsen att vara adopterad, men också en kritisk granskning av den adoptionsindustri som omsätter 15 miljoner dollar per år enbart i Sydkorea. Här blandas reflektioner kring arv, etnicitet, genus, krig och global jämlikhet med en djupt personlig berättelse från Danmark och Seoul.”

Läs dikt av Langvad

Celestine (inbunden)

Olaga Ravn – Celestine (Wahlström & Widstrand)

Ytterligare en dansk poet, men denna gång med en roman, hennes debutroman. Skrev Victor Malm i sin recension av den danska utgåvan: ”Genom en intensivt sköljande ström av scener, bilder och minnen manas en tomhetens livskänsla fram. Det finns inget att berätta, eftersom en berättelse implicerar att något rör sig, förändras. Men här står allt stilla, i rå skärande ensamhet.”

Avd. för grubblerier (inbunden)

Jenny Offil – Avd. för grubblerier (Natur & Kultur)

Det här var en av de mer uppmärksammade amerikanska romanerna 2014, uppskattades av både kritiker och läsare. Ur förlagets beskrivning: ”Med humor, ett gnistrande bildspråk och sällsam skärpa berättar Offill en rafflande äktenskapsroman som verkar långsamt och kraftfullt. Längs vägen åkallar hon Kafka, Rilke, ryska kosmonauter och stoikerna, och fångar ett livs alla skiftningar mellan mörker och ljus.”

April:

Ferdydurke (inbunden)

Witold Gombrowicz Ferdydurke (Modernista)

Gombrowicz (1924-1969) mest kända verk, en uppsluppen och egensinnig satir med udden riktad mot en förstockad och ideologiserad kultur.

Maj:

Noveller 2 : Horor som mördar (inbunden)

Roberto Bolaño – Noveller 2: Horor som mördar (Tranan)

Det kommer ut några fantastiska novellsamlingar i vår. Det här är en av de bästa. Recension av Noveller 1: Telefonsamtal. Provläs några av Bolaños noveller.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Novell 112: ”The Migration of the Stork” av Ismail Kadare

Det är lika spännande varje gång Asymptote kommer ut med ett nytt nummer. En av höjdpunkterna i sommarnumret 2015 är en novell av Ismail Kadare: ”The Migration of the Stork”. Kadare, född 1936, är förmodligen den mest kände albanske författaren idag, och han nämns sedan länge som en tänkbar kandidat till Nobelpriset.

Den här långa novellen, mystisk och absurd och vansinnigt rolig, skrevs ursprungligen 1986, men reviderades och utökades 1998. Kadare tyckte att det fanns anledning att göra den rikare när han läste den efter kommunismens fall. Jag antar att den här versionen är mer öppen i sin kritik mot regimen. Den handlar bland annat om författare som tvingas göra avbön för att deras arbeten inte är tillräckligt optimistiska.

Berättaren är nog Kadares alter ego, lite vimsig och impulsiv, men med en humoristisk blick på livets absurditeter. Han blir fascinerad, uppslukad kanske man kan säga, av en kärleksaffär mellan en yngre kvinna från norra Albanien, Anna G, och den betydligt äldre poeten Lasgush Poradeci (1899-1987).

kadare_drommarnas_palats_omslag_inb_0

Jag passar även på att tipsa om att Modernista i slutet av förra året gav ut tre romaner av Kadare: Krönika i sten (1971), Den hårda vintern (1973) och Drömmarnas palats (1981). Victor Malm skrev en längre recension i Expressen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Veckans dikt 40: [Vi anländer tidigt en morgon] av Inger Christensen

I

°°°°°
Vi anländer tidigt en morgon,
nästan innan vi är vakna.
Luften är blek och lite kylig
och krusar sig lite över huden
som en hinna av fukt.
Vi pratar om spindelns nät,
hur går det till,
och om regnet som tvättade vattnet,
under tiden medan vi sov,
medan vi åkte
över jorden.
Så är vi vid huset,
och vi badar i grusgångens damm
som bland sparvar.

°°°°
Är detta vattenfall
av bilder
verkligen ett hus.
Är det verkligen vi
som ska bo
i denna störtning
genom mängden
av gudar.
Bo och duka bord
och dela.

°
Packar upp ägodelar,
lite smycken
lite leksaker
papper,
de nödvändiga tingen
ställda inomhus
i världen
för ett tag.
Och medan du ritar
och kartlägger
hela kontinenter
mellan sängen
och bordet,
vrider sig labyrinten
i sin upphängning,
och tråden
som aldrig leder ut
är ett ögonblick
ute.

°°
Så väller ljuset
plötsligt in
och döljer oss helt.
Solen är rund
som äpplet är grönt
och de stiger och faller.

°°°
Redan på gatan
med pengarna kramade hårt
i handen,
och världen är ett vitt bageri,
där vi vaknar för tidigt
och drömmer för sent
och där strömmar av råa
och oanvända tankar
kommer sanningen närmast,
långt innan de tänks.

© Modernista

Ett varmt tack till Modernista för att vi fick publicera den inledande dikten i Brev i april och andra dikter av Inger Christensen (1935-2009). Brev i april (1979) är en sagolikt vacker och sinnlig diktsvit, men i Modernistas utgåva finns dessutom ett par andra dikter: ”Ludvig van Beethoven” (1970) och ”Dikt om döden” (1989). Översättningen av Marie Silkeberg är ett precisionsarbete.

christensen_brev_i_april_omslag_inb

Det kan vara värt att påminna om: Fram till sin död var Inger Christensen år efter år en självskriven kandidat till Nobelpriset i litteratur. Modernista har gett ut en hel rad av hennes böcker. Hennes diktning kan vara komplicerad, men den är snarare lätt- än svårtillgänglig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

En novell varje kväll 94: ”Djävulens spott” av Julio Cortázar

cortazar_hoppa_hage_omslag

E-bok

Julio Cortázar (1914-1984) är en gud i hemlandet Argentina, en litteraturens Maradona, och en litterär gigant i övriga världen. Hans roman Hoppa hage (1963) räknas fortfarande som ett banbrytande mästerverk, men de flesta är eniga om att Cortázar gjorde sina största insatser som novellist. Många av hans noveller är svårlästa och strävar medvetet efter att desorientera läsaren, men de är intressanta till och med när de bjuder som mest motstånd, mycket tack vare Cortázars absurda och skruvade humor.

Som sjunde novell i serien En novell varje kväll länkade vi till ”Axolotl”, som många anser vara en den moderna litteraturens allra mest fulländade noveller. Den är också mycket märklig. Som novell 81 länkade vi till novellen ”Headache”, som är nästan lika egensinnig som ”Axolotl”.

1 (1)

Köp

Och tack vare Modernista – stort tack! – kan vi nu publicera en av Cortázars mest kända noveller i svensk översättning, ”Djävulens spott”, som nummer 94 i vår novellserie.

Ingen kan återge intrigen i en novell av Cortazár, hävdade landsmannen Jorge Luis Borges och vi ska inte ens försöka, men det här är en väldigt kort och intensiv berättelse, som hela tiden verkar underminera sina egna förutsättningar. Novellen låg till grund för filmen Blow-up (1966) av Michelangelo Antonioni.

2

Köp

Men Pablo Nereuda har skrivit några kloka ord om Cortázar:

”Den som inte läser Cortázar är fördömd. Att inte läsa honom är en allvarlig, osynlig sjukdom som med tiden kan få fruktansvärda följder. Något i stil med en man som aldrig har smakat persikor. I tysthet skulle han bli allt sorgsnare… och antagligen skulle han så småningom tappa håret.”

Här följer novellen ”Djävulens spott”, hämtad ur samlingen De hemliga vapnen (1959):

Man kommer aldrig att få veta hur det här ska berättas, i första person eller i andra, använda tredje person plural eller hela tiden hitta på uttryck som inte har någon mening. Tänk om man kunde säga: jag ser månen gick upp, eller: jag har ont bakom deras ögon, och hör bara: du blonda kvinna voro molnen som gledo framför mina dina hans våra era deras ansikten. Det, jävlar.

När man sitter redo att berätta, tänk om man kunde gå ut och ta en öl någonstans och om maskinen (för jag skriver på maskin) fortsatte av sig själv skulle vara perfekt. Och det är ingen kliché. Perfekt, ja, för titthålet här som ska berättas är också en maskin (av annat slag, en Contax 1.1.2 .) och kanske en maskin vet mer om en annan maskin än jag, du, hon – den blonda kvinnan – och molnen. Men dum som jag är har jag tur, och jag vet att om jag går härifrån så kommer den här Remingtonen att förvandlas till sten uppe på bordet med den där minen av att vara dubbelt still som flyttbara saker har när de inte flyttar på sig. Alltså måste jag skriva. En av alla oss måste skriva, om allt det här ska bli berättat. Bäst är om det blir jag som är död, för jag är mindre komprometterad än de andra, jag som inte ser annat än molnen och kan tänka utan att distraheras, skriva utan att distraheras (där glider ett annat förbi, med grå kant) och minnas utan att distraheras, jag som är död (och jag lever, jag tänker inte lura någon, det kommer man att se när den stunden kommer, för på något sätt måste jag komma i gång och jag har börjat i den här änden, den bakre, den i början, som när allt kommer omkring är den bästa änden när man vill berätta något).

Så helt plötsligt frågar jag mig varför jag måste berätta det här, men om någon börjar fråga sig varför han gör allt det han gör, om någon bara frågar sig varför han tackar ja till en inbjudan till middag (nu flyger en duva förbi, och för mig ser det ut som en sparv) eller varför det genast börjar som en kittling i magen när någon har berättat en bra historia och man blir lugn först när man går in i rummet bredvid och i sin tur berättar historien, inte förrän då känner man sig tillfreds, är nöjd och kan återgå till arbetet. Så vitt jag vet har ingen talat om det här, så bäst är att strunta i all blygsamhet och berätta, för när det kommer till kritan så är det ingen som skäms över att andas eller att ta på sig skorna; det är sådant man gör och när något konstigt händer, när man hittar en spindel i skon eller man känner sig som krossat glas när man andas, då måste man berätta vad som händer, berätta för killarna på kontoret eller för doktorn. Doktorn, varje gång jag andas… Alltid berätta det, alltid göra sig kvitt den där besvärande kittlingen i magen.

Och när vi nu ska berätta det så låt oss få lite ordning, låt oss gå nerför trappan i det här huset till söndagen den 7 november, precis en månad tillbaka. Man går ner fem våningar och hamnar då på söndagen, med en sol man inte förväntar sig i november i Paris, med en fantastisk lust att promenera omkring, att se saker, att fotografera (för vi var fotografer, jag är fotograf). Jag vet att det svåraste blir att hitta sättet det ska berättas på, och jag är inte rädd att upprepa mig. Det blir svårt för ingen vet riktigt vem som egentligen berättar, om det är jag eller det som faktiskt hände, eller det jag ser (moln, och någon gång en duva) eller om jag helt enkelt berättar en sanning som bara är min sanning, och då är det inte sanningen utom för min mage, för denna lust att springa ut och på något sätt få slut på det här, vilket det än blir.

Vi ska berätta det långsamt, man får se vad som händer allt eftersom jag skriver det. Om någon ersätter mig, om jag inte längre vet vad jag ska säga, om molnen tar slut och något annat börjar (för det kan inte vara så att det här är att hela tiden se moln som glider förbi, och någon gång en duva), om något av allt detta… Och efter »om:et«, vad ska jag då skriva, hur ska jag avsluta meningen på ett korrekt sätt? Men om jag börja ställa frågor kommer jag aldrig att berätta något, det är bättre att berätta, att berätta blir kanske som ett svar, i alla fall för den som läser det.

Roberto Michel, fransk-chilenare, översättare och på fritiden hängiven fotograf, klev ut från nummer 11 på Rue Monsieur-le-Prince söndagen den 7 november innevarande år (nu glider två mindre, silverkantade, förbi). I tre veckor hade han arbetat på den franska versionen av en avhandling om jäv och överklaganden av professorn vid Santiagos universitet, José Norberto Allende. Det är sällan det blåser i Paris, och än mera sällan att blåsten virvlade runt husknutarna och piskande steg upp mot de gamla träpersiennerna bakom vilka häpna damer på olika vis kommenterade de senaste årens ostadiga väderlek. Men solen visade sig också, den red på vinden och var katternas vän, så ingenting kunde hindra mig från att gå en tur på Seines kajer och ta några foton på La Conciergerie och Sainte-Chapelle. Klockan var inte ens tio, och jag räknade med att bortåt elva skulle ljuset vara bra, det bästa som gick att få på hösten. För att fördriva tiden strosade jag mot Ile Saint-Louis och började gå längs Quai d’Anjou, tittade en stund på Hôtel Lauzun, reciterade några stycken av Apollinaire som alltid dyker upp i huvudet när jag går förbi Hôtel Lauzun (och det trots att jag borde minnas en annan poet, men Michel är en envis typ), och när vinden plötsligt mojnade och solen blev minst dubbelt så stor (jag menar varmare, men i själva verket är det samma sak), satte jag mig på muren och kände mig fruktansvärt lycklig där på söndagsmorgonen.

Av alla sätt att bekämpa intigheten är ett av de bästa att fotografera, en sysselsättning som man tidigt borde lära barn, för det kräver disciplin, kunskaper i estetik, bra syn och säkra fingrar. Det handlar inte om att lurpassa på lögnen som vilken reporter som helst och fånga silhuetten av den prominenta typ som kliver ut från 10 Downing Street, men när man går omkring med kameran är det i alla fall en plikt att vara uppmärksam, att inte missa det där plötsliga, ljuva studsandet av en sol- stråle på en gammal sten, eller en liten flicka som springer hem med en brödlimpa eller en mjölkflaska med flätorna dansande i luften. Michel visste att fotografen alltid arbetar som en förlängning på sitt eget sätt att se världen annorlunda än vad den försåtliga kameran påbjuder (nu glider ett stort nästan svart moln förbi), men han misströstade inte väl medveten om att det räckte att gå ut utan Contaxen för att få tillbaka tonfallet av förströelse, bilden utan inramning, ljuset utan bländare eller en 250/dels sekund. Just nu (vilket ord, nu, vilken dum lögn) kunde jag sitta på räcket över floden och titta på de svarta och röda båtarna utan att jag skulle få för mig att tänka mig scenerna fotografiskt, bara låta mig ryckas med i att låta sig ryckas med i saker och ting, springande orörlig med tiden. Och nu blåste det inte längre.

Sedan följde jag Quai de Bourbon tills jag kom till spetsen på ön, där jag gillar, verkligen gillar den trevliga öppna platsen (trevlig för att den är liten och inte för att den ligger undanskymd, för den spänner ut hela bröstet mot floden och mot himlen). Där fanns bara ett par, och duvor naturligtvis, kanske någon av dem som nu flyger förbi, som jag ser. Jag hoppade upp på muren och lät mig svepas in och hållas fast av solen, jag vände ansiktet, öronen, båda händerna (jag stoppade handskarna i fickan) mot den. Jag hade ingen lust att plåta och tände en cigarett för att göra något; jag tror att det var i det ögonblick jag förde tändstickan till tobaken som jag första gången såg pojken.

Det jag hade tagit för ett par såg nu mycket mera ut som en pojke med sin mor, fast jag samtidigt insåg att det inte var en pojke med sin mor, att det var ett par i den mening som vi alltid tillmäter par vi ser stå lutade mot murarna eller i varandras armar på parkbänkarna. Eftersom jag inte hade något att göra hade jag gott om tid att undra varför pojken var så nervös, som ett föl eller en hare, och stoppade händerna i fickorna och omedelbart drog fram den ena och sedan den andra, förde fingrarna genom håret, ändrade ställning, och framför allt varför han var rädd, för det kunde man ana sig till i varje rörelse, en rädsla som hölls tillbaka av blygheten, en impuls att dra sig tillbaka som anades som om kroppen var på randen att fly men hejdade sig i en sista ömklig värdighet.

Så tydligt var allt det där, fem meter bort – och vi var ensamma mot muren, på spetsen av ön – att pojkens rädsla först gjorde att jag inte riktigt kunde se den blonda kvinnan. Nu när jag tänker på det, ser jag henne mycket bättre i det där första ögonblicket då jag läste hennes ansikte (plötsligt hade hon snurrat runt som en vindflöjel av koppar, och ögonen, ögonen var där), när jag vagt förstod vad som kanske höll på att hända pojken och jag sade mig att det var mödan värt att stanna och titta (vinden förde med sig deras ord, knappt mer än mummel). Jag tror jag vet att titta – om det är något jag vet – och att varje tittande dryper av lögn, för det är det som mest slungar oss ut från oss själva, utan minsta garanti, medan lukta däremot (men Michel svävar lätt ut, man får inte låta honom prata på hur som helst). I vilket fall som helst, om man i förväg räknar med den förmodade lögnen, blir det möjligt att titta, kanske det räcker att välja mellan tittandet och det som tittas på, klä av saker och ting alla främmande kläder. Och naturligtvis är allt det här ganska svårt.

Av pojken minns jag bilden före själva kroppen (det kommer man att förstå senare), medan jag nu är säker på att jag av kvinnan minns mycket bättre hennes kropp än hennes bild. Hon var smal och smärt – det var inte rätta orden för att uttrycka vad hon var – och hon var klädd i en nästan svart päls, nästan lång, nästan vacker. All vind den där morgonen (nu blåste det knappt, och det var inte kallt) hade blåst genom det blonda håret som beskar det vita, sorgsna ansiktet – inte rätta orden – och lät världen stanna upp och fruktansvärt ensam framför hennes svarta ögon, hennes ögon som slog ner på saker och ting som två örnar, två språng ut i tomma intet, två vindilar av grön dy. Jag beskriver ingenting, jag försöker snarare förstå. Och jag sade två vindilar av grön dy.

Vi ska vara rättvisa, pojken var ganska välklädd och hade ett par gula handskar som jag skulle ha kunnat svära på var hans storebrors som studerade juridik eller samhällsvetenskap, det var lustigt att se handskfingrarna sticka upp ur jackfickan. Under en bra stund såg jag inte ansiktet på honom, nätt och jämnt en profil, inte så illa – en besvärad fågel, en Fra Filippo-ängel, ris à la malta – och ryggen på en yngling som ville lära sig judo och som har slagits ett par gånger av en idé eller en syster. Ungefär fjorton år, kanske på det femtonde, man kunde ana att han var klädd och uppfödd av sina föräldrar, men utan ett öre på fickan måste han överlägga med kamraterna innan han kunde bestämma sig för en fika, en konjak, köpa ett paket cigaretter. Han gick antagligen på gatorna och tänkte på tjejerna i klassen, på vad fint det skulle vara att gå på bio och se senaste filmen, eller köpa böcker eller slipsar eller likörflaskor med gröna och vita etiketter. Hemma hos honom (det var nog ett respektabelt hem, lunch klockan tolv och romantiska landskap på väggarna, med en mörk tambur och ett paraplyställ i mahogny vid dörren) skulle tiden långsamt regna ner för att studera, för att vara mammas hopp, för att likna pappa, för att skriva till moster i Avignon. Därför allt detta strövande på gatorna, hela floden för honom (men utan ett öre) och femtonåringens gåtfulla stad, med sina tecken i portgångarna, sina ruskiga katter, en kärra med pommes frites för trettio francs, porrtidningen vikt fyra gånger om, ensamheten som en tomhet i fickorna, de lyckliga mötena, passionen för så många saker, oförstådda men upplysta av total kärlek, av tillgången liknande vinden och gatorna.

Det här var pojkens och varje pojkes biografi, men den här pojken såg jag nu ensam, som unik genom närvaron av den blonda kvinnan som fortsatte tala med honom. (Jag är trött på att insistera, men två långa fransiga moln gled just förbi. Jag tror att jag den där morgonen inte tittade en enda gång på himlen, för så snart jag anade vad som hände med pojken och kvinnan kunde jag inte låta bli att titta på dem och vänta, titta på dem och…) Kort sagt, pojken var orolig och man kunde utan alltför stor ansträngning ana sig till vad som hänt några minuter, högst en halvtimme, tidigare. Pojken hade kommit till yttersta spetsen på ön, fick se kvinnan och fann henne förtrollande. Kvinnan väntade sig det eftersom hon var där för att vänta sig det, eller kanske pojken kom innan och hon såg honom från en balkong eller från en bil, säker redan från början på att han skulle bli rädd för henne och vilja fly, och naturligtvis skulle han stanna, stolt och butter, och göra sken av erfarenhet och äventyrslust. Resten var lätt för det hände fem meter bort från mig och vem som helst skulle ha kunnat bedöma spelets olika skeden, den löjliga fäktningen, den största attraktionen låg inte i att det hände, utan i att det förebådade upplösningen. Pojken skulle till sist förebära ett möte, en plikt vilken som helst, och han skulle gå därifrån snubblande och förvirrad och önska att han kunde gå obesvärat, naken under den gäckande blicken som skulle följa honom tills han försvann. Eller så skulle han stanna, fascinerad eller helt enkelt oförmögen att ta initiativet, och kvinnan skulle börja smeka hans ansikte, rufsa till håret, tala stumt med honom och plötsligt skulle hon ta honom under armen och få honom med sig, såvida han inte med en ängslan som kanske skulle börja färga av sig på begäret, på faran i äventyret tog mod till sig och lade armen om henne och kysste henne. Allt detta kunde hända, men ännu hände det inte, och Michel satt helt befängt och väntade på muren, och nästan utan att tänka på det gjorde han kameran färdig att ta ett pittoreskt foto i ett hörn av ön på ett inte alls vanligt par som stod och pratade och såg på varandra.

Underligt hur scenen (ingenting nästan, två som är där, den ena ung, den andra yngre) hade liksom en oroande aura. Jag tänkte att det var jag som satte upp den och att mitt foto, om jag tog det, skulle återställa saker och ting till deras galna verklighet. Jag skulle ha velat veta vad han tänkte, mannen i den grå hatten som satt vid ratten i bilen som stod parkerad på kajen som leder till gångbron och som läste tidningen eller sov. Jag hade just fått syn på honom för människor inne i en parkerad bil försvinner nästan, de försvinner i den där eländiga privata buren som är avskalad rörelsens och farans skönhet. Och ändå hade bilen stått där hela tiden, varit en del (eller deformerat den delen) av ön. En bil: som att säga en gatlykta, en parkbänk. Aldrig vinden, solskenet, dessa element som alltid är nya för huden och ögonen, och också pojken och kvinnan, unika, placerade där för att förändra ön, för att visa mig den på ett annat sätt. När allt kommer omkring kunde det mycket väl hända att mannen med tidningen var uppmärksam på vad som hände och precis som jag kände den maliciösa njutning som ligger i varje väntan. Nu hade kvinnan lätt snurrat runt tills hon fått pojken mellan sig och muren, jag såg dem nästan i profil och han var längre, men inte så mycket längre, och ändå var hon den dominerande, det såg ut som om hon lutade sig hotfullt över honom (plötsligt hennes skratt, ett rapp av fjädrar), krossade honom bara genom att vara där, le, låta en hand vandra genom luften. Varför vänta längre? Med bländare 16, där den hemska svarta bilen inte kommer med i motivet, men i alla fall det där trädet, det behövs för att bryta allt det grå…

Jag höjde kameran, låtsades pröva en inställning som inte inkluderade dem och höll utkik, säker på att jag till sist skulle lyckas fånga den avslöjande gesten, uttrycket som sammanfattar alltihop, livet som rörelsen avpassar men som en stel bild förstör då den delar upp tiden, om vi inte väljer den rätta, den inte urskiljbara delen. Jag behövde inte vänta länge. Kvinnan fortsatte med sin sysselsättning att lugnt binda pojkens händer, att bit för bit ta ifrån honom de sista resterna av frihet, i en utdragen ljuvlig tortyr. Jag föreställde mig vilka slut som var möjliga (nu dyker det upp ett litet skummande moln, nästan ensamt på himlen), jag kunde se dem komma hem (antagligen en lägenhet på bottenvåningen som hon skulle fylla med stora dynor och katter) och jag anade pojkens förlägenhet och hans förtvivlade beslut att dölja det och låta sig dras med och låtsas att ingenting var honom främmande. Jag slöt ögonen, om jag nu slöt dem, och arrangerade scenen, de retsamma kyssarna, kvinnan som milt stöter bort händerna som skulle försöka klä av henne precis som i romanerna, i en säng som skulle ha ett lilafärgat bolster, och i stället tvingar honom att låta henne klä av honom, faktiskt mor och son under ett gult ljus liksom från opaler, och alltihop skulle sluta som alltid, kanske, men kanske alltihop hände på ett annat sätt, och ynglingens initiation skulle inte ske, den skulle inte tillåtas ske, efter en lång prolog där fumligheterna, de ursinniga smekningarna, händernas brådska skulle sluta i vem vet vad, i en njutning var och en för sig, i ett stol tillbakavisande blandat med konsten att trötta ut och förvirra all denna sårade oskuld. Det kunde vara så, det kunde mycket väl vara så, den här kvinnan sökte inte en älskare i pojken, och ändå höll hon på att ta makten över honom i ett syfte som var omöjligt att förstå om man inte såg det som en grym lek, ett begär att begära utan tillfredsställelse, att eggas upp för någon annan, någon som absolut inte kunde vara den där pojken.

Michel har gjort sig skyldig till litteratur, till att fabricera overkligheter. Det bästa han vet är att föreställa sig undantag, individer utanför arterna, inte-alltid-motbjudande monster. Och den här kvinnan inbjöd till påhitt och gav kanske ledtrådar nog för att finna sanningen. Innan hon gick därifrån, och när hon nu skulle fylla mitt minne under flera dagar – för jag har en benägenhet att gå och grubbla – beslöt jag att inte förlora ett ögonblick till. Jag fick in allt i sökaren (med trädet, muren, elvasolen) och tog bilden. I tid för att förstå att de två hade märkt det och att de tittade på mig, pojken förvånad och liksom undrande, men hon irriterad, hennes kropp och ansikte var fientliga med besked, de visste att de var bestulna, skändligen fångna i en liten kemisk bild.

Jag skulle kunna berätta det med många detaljer, men det är inte mödan värt. Kvinnan pratade om att ingen hade rätt att ta ett foto utan tillåtelse, och hon krävde att jag skulle ge henne filmrullen. Alltihop med torr och klar röst, med uttalad parisaccent som steg i klang och ton för varje mening. För min del brydde jag mig knappast om ifall hon fick filmrullen eller inte, men alla som känner mig vet att man snällt måste be mig om något. Följden blev att jag nöjde mig med att uttrycka min åsikt att fotografering inte bara inte är förbjudet på allmänna platser, utan att det ses med avgjord välvilja, både privat och offentligt. Och medan jag sade det till henne njöt jag lite spefullt av att se pojken retirera, han stannade längre bakom – bara genom att inte röra sig – och plötsligt (det verkade nästan otroligt) vände han sig om och började springa, den stackaren trodde han gick och i själva verket flydde han hastigt, sprang bakom sidan på bilen, försvann som en slöja av spindelväv i morgonluften.

Men spindelvävsslöjorna kallas också djävulens spott, och Michel fick utstå minutiösa förbannelser, höra sig kallas påflugen och dum, medan han medvetet bemödade sig om att le och med lätta rörelser med huvudet protestera mot hela den billiga attacken. Jag började bli trött och hörde bildörren slå igen. Mannen i den grå hatten stod där och såg på oss. Först då förstod jag att han spelade en roll i pjäsen.

Han började gå mot oss, i handen hade han tidningen som han låtsats läsa. Vad jag bäst minns är grimasen som fick munnen på sned, täckte ansiktet med rynkor, något ändrade plats och form eftersom munnen skälvde på honom och grimasen gick från ena sidan till den andra av läpparna som något oberoende och levande, främmande för viljan. Men resten var stadigt, en mjölad pajas eller blodlös man, med matt och torr hud, ögonen djupt insjunkna och näsborrarna svarta och iögonfallande, svartare än ögonbrynen eller håret eller den svarta slipsen. Han gick försiktigt, som om gatubeläggningen gjorde honom illa i fötterna. Jag såg att han hade lackskor med en sula som var så tunn att den avslöjade varje ojämnhet i gatan. Jag vet inte varför jag hade hoppat ner från räcket, jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att inte ge dem fotot, säga nej till ett krav där jag anade rädsla och feghet. Pajasen och kvinnan rådfrågade varandra tyst: vi utgjorde en olidlig perfekt triangel, något som måste brytas med en knäpp. Jag skrattade dem rakt upp i ansiktet och började gå, jag antar lite långsammare än pojken. I höjd med de första husen, åt järnräcket till, vände jag mig om och tittade på dem. De rörde sig inte, men mannen hade låtit tidningen falla; kvinnan tycktes stå med ryggen mot muren och förde händerna över stenen i den klassiska, absurda gest den förföljde använder då han söker utgången.

Det som följer hände här, nästan just nu, i ett rum på en femte våning. Det gick flera dagar innan Michel framkallade bilderna från söndagen; fotona på La Conciergerie och Sainte-Chapelle var som de skulle vara. Han hittade två eller tre testbilder som han redan glömt – ett dåligt försök att fånga en katt häpet uppflugen på taket till en pissoar i en gränd, och så fotot på den blonda kvinnan och ynglingen. Negativet var så bra att han gjorde en förstoring, förstoringen var så bra att han gjorde en annan mycket större, nästan som en affisch. Han tänkte aldrig (nu undrar han och undrar) att bara fotona av La Conciergerie var värda all denna möda. I hela serien var snapshotet på spetsen av ön det enda som intresserade honom. Han satte upp förstoringen på ena väggen i rummet, och första dagen stod han en stund och tittade på det och mindes, i minnets jämförande och melankoliska operation inför den förlorade verkligheten; ett förstenat minne, som varje foto, där fattades ingenting, inte ens och framför allt detta ingenting, scenens verkliga fixeringsvätska. Kvinnan fanns där, pojken fanns där, trädet stelt över deras huvuden, himlen lika fixerad som stenarna i muren, moln och stenar sammanförda i en enda oskiljaktig materia (nu glider ett moln förbi med spetsiga kanter, det rusar på som ett åskmoln). De två första dagarna accepterade jag det jag hade gjort, från fotot i sig till förstoringen på väggen, och jag frågade mig inte ens varför jag titt som tätt avbröt översättningen av José Norberto Allendes avhandling för att om igen möta kvinnans ansikte, de mörka fläckarna på räcket. Så dum jag varit, jag hade aldrig tänkt på att när vi tittar på ett foto framifrån har ögonen exakt objektivets inställning och blick, det är sådant som anses självklart och som ingen tänker på. Från min stol och med skrivmaskinen framför mig tittade jag på fotot, tre meter bort, och då kom jag att tänka på att jag hade satt mig exakt framför objektivets sökare. Det var en mycket bra plats, det var det mest perfekta sättet att uppskatta ett foto, även om det skulle ha sin tjusning och även avslöjanden om man tittade på det på snedden. Då och då, till exempel när jag inte kom på hur jag på god franska skulle säga det som José Norberto Allende sade på så god spanska, tittade jag upp på fotot, ibland drogs blicken till kvinnan, ibland till pojken, ibland till gatubeläggningen där ett torrt löv hade lagt sig på ett beundransvärt sätt för att bättra på ena sidan. Då vilade jag en stund från arbetet och njöt av att återigen stänga in mig i den där morgonen som dränkte in fotot, ironiskt nog mindes jag den rasande bilden av kvinnan då hon krävde att få fotografiet, pojkens löjliga och patetiska flykt, mannen med det vita ansiktet som gjorde entré på scenen. I själva verket var jag nöjd med mig själv, min sorti hade inte varit alltför briljant, om fransmännen nu har fått gåvan att ge snabba svar kunde jag inte riktigt förstå varför jag hade valt att gå min väg utan att ge en fullständig demonstration av medborgerliga privilegier, förmåner och rättigheter. Det viktiga, det verkligt viktiga var att jag hade hjälpt pojken att fly i tid (detta ifall att mina teorier var korrekta, vilket inte var tillräckligt bevisat, men flykten i sig tycktes visa på det). Jag hade inte behövt mer än lägga näsan i blöt för att ge honom tillfälle att äntligen använda sin rädsla till något nyttigt: nu hade han antagligen ångrat sig, känt sig förringad, känt sin manlighet förminskad. Bättre det än att befinna sig i sällskap med en kvinna som kunde titta så som man tittade på honom på ön – Michel är ibland något av puritan, han anser att ingen får förföras med våld. När allt kommer omkring hade det där fotot varit en god handling.

Det var inte för att göra en god handling som jag tittade på fotot mellan styckena i min text. I den stunden visste jag inte varför jag tittade på det, varför jag hade satt upp förstoringen på väggen, kanske är det så med alla oundvikliga handlingar och det är villkoret för att de ska fullbordas. Jag tror inte att den nästan förstulna skälvningen i trädets löv oroade mig, jag fortsatte en mening jag hade påbörjat och avslutade den utan någon tvekan. Vanor är som stora herbarier, när allt kommer omkring ser en förstoring på 80 × 70 ut som en filmduk där en kvinna, på spetsen av en ö, talar med en pojke och ett träd skakar några torra löv ovanför deras huvuden.

Men redan händerna var för mycket. Jag hade just skrivit: Donc, la seconde clé réside dans la nature intrinsèque des difficultés que les sociétés – och jag såg hur kvinnans hand långsamt började sluta sig, finger för finger. Av mig fanns ingenting kvar, en mening på franska som aldrig kommer att avslutas, en skrivmaskin som ramlar ner på golvet, en stol som knarrar och skakar, en dimma. Pojken hade böjt huvudet, som boxare när de inte orkar mer och väntar på det olycksbringande slaget. Han hade slagit upp kragen på rocken, såg mer än någonsin ut som en fånge, det perfekta offret som påskyndar katastrofen. Nu pratade kvinnan i örat på honom, och handen öppnades igen för att lägga sig på hans kind, smeka den och smeka den, och bränna den utan brådska. Pojken var mer misstänksam än förlägen, ett par gånger tjuvtittade han över axeln på kvinnan och hon fortsatte att prata och sade något som fick honom att hela tiden titta mot området där Michel mycket väl visste att bilen med mannen med den grå hatten stod, omsorgsfullt utesluten på fotot men avspeglande sig i pojkens ögon och (hur tvivla på det nu) i kvinnans ord, i kvinnans händer, i kvinnans ställföreträdande närvaro. När jag såg mannen komma fram, stanna bredvid dem och titta på dem med händerna i fickorna och en både utled och fordrande uppsyn, en husse som just ska till att vissla på sin hund efter lekarna på den öppna platsen, förstod jag, om det var att förstå, vad som måste hända, vad som måste ha hänt, vad som måste ha hänt i den stunden, mellan de där människorna, där borta där jag hade kommit att vända upp och ner på ordningen, oskyldigt inblandad i det som inte hade hänt men som nu skulle hända, nu skulle fullbordas. Och det som jag då hade föreställt mig var mycket mindre hemskt än verkligheten, kvinnan som inte var där för sin egen skull, varken smekte eller kom med förslag eller eggade upp för sitt eget nöjes skull, för att locka med sig den rufsiga ängeln och leka med hans skräck och hans längtansfulla charm. Den verklige husbonden väntade, inbilskt leende, säker på sitt verk, han var inte den förste som skickade en kvinna med förtruppen för att föra de bakbundna fångarna med blommor till sig. Resten skulle vara så enkelt, bilen, ett hus vilket som helst, drinkarna, de upphetsande etsningarna, tårarna alltför sent, uppvaknandet i helvetet. Och jag kunde inte göra något, den här gången kunde jag absolut inte göra något. Min styrka hade varit ett foto, det där borta, där de hämnades på mig genom att öppet visa vad som skulle hända. Bilden hade tagits, tiden hade runnit ut; vi var så långt från varandra, förförelsen säkert fullbordad, tårarna gjutna och i övrigt hypotes och sorg. Plötsligt kastades ordningen om, de levde, rörde sig, de beslutade sig och var beslutna, de gick mot sin framtid – och jag på den här sidan, fången i en annan tid, i ett rum på en femte våning, i att inte veta vem denna kvinna och denne man och denne pojke var, i att inte vara annat än linsen på min kamera, något stelt, oförmöget att gripa in. De kastade de mest fruktansvärda hån rakt i ansiktet på mig, det att besluta inför min maktlöshet, pojken tittade återigen på den mjölade pajasen och jag förstod att han skulle säga ja, att förslaget innehöll pengar eller bedrägeri, och att jag inte kunde skrika till honom att fly eller helt enkelt göra vägen lättare för honom med ett nytt foto, ett litet, nästan ödmjukt ingripande som skulle välta stommen av spindelväv och parfym. Allt skulle avgöras just där, i den stunden, det var som en ofantlig tystnad som inte hade något att göra med den fysiska tystnaden. Det bredde ut sig, gillrade en fälla. Jag tror att jag skrek, att jag skrek fruktansvärt och att jag i samma sekund insåg att jag började närma mig, tio centimeter, ett steg, ett steg till, trädet svängde rytmiskt sina grenar i förgrunden, en fläck av räcket stack ut utanför bilden, kvinnans ansikte vänt mot mig liksom förvånat, det växte, och då snurrade jag runt lite, jag menar att kameran snurrade runt lite och utan att förlora kvinnan ur synhåll började jag närma mig mannen som tittade på mig med de svarta hål som han hade på ögonens plats, tittade förvånad och samtidigt ilsken och ville spika fast mig i luften, och just då råkade jag se en stor fågel utanför fokus som passerade i snabb flykt framför bilden, och jag lutade mig mot väggen i mitt rum och var lycklig för att pojken just hade lyckats fly, jag såg honom springa, åter i fokus, fly med allt hår fladdrande i vinden, lära sig flyga över ön till sist, nå muren, vända tillbaka till staden. För andra gången kom han undan dem, för andra gången hjälpte jag honom fly, jag lämnade tillbaka honom till hans osäkra paradis. Flämtande stannade jag framför dem, det var inte nödvändigt att gå närmare, leken var färdiglekt. Av kvinnan syntes knappt mer än en axel och lite av håret, brutalt avklippt av bildens ram, men mitt emot stod mannen med halvöppen mun där jag såg den svarta tungan skälva, och han höjde långsamt händerna och förde dem mot förgrunden, ett ögonblick ännu i perfekt fokus, och sedan hela han ett bylte som suddade ut ön, trädet, och jag slöt ögonen och ville inte titta mer och jag höll händerna för ansiktet och grät som en galning.

Nu glider ett stort vitt moln förbi, som alla de här dagarna, hela den här oräkneliga tiden. Vad som återstår att säga är alltid ett moln, två moln, eller långa timmar av absolut ren himmel, en ytterst ren rektangel uppsatt med knappnålar på väggen i mitt rum. Det var vad jag såg då jag öppnade ögonen och torkade dem med fingrarna: den rena himlen och sedan ett moln som kom in från vänster, passerade långsamt och behagfullt och försvann ut till höger. Och därefter ett till och ibland, som omväxling, blir allt grått, allt är ett ofantligt moln, och plötsligt skvätter regnstänken, en lång stund ser man det regna över bilden, som bakvänd gråt, och så småningom klarnar tavlan upp, solen kanske tittar fram, och ännu en gång kommer molnen in, två och två, tre och tre. Och duvorna ibland, och en och annan gråsparv.

Julio Cortázar

© Modernista

Intervju i The Paris Review: ”Julio Cortázar, The Art of Fiction No. 83”

Recension: ”Fantomas versus the multinational vampires” av Julio Cortázar

Lämna en kommentar

Under Noveller