Etikettarkiv: musik

Fet guide till den bästa sorgliga musiken

9780061719677
Adam Brent Houghtaling
This Will End in Tears
The Miserabilist Guide to Music
It Books, 2012

Man kanske kan kalla det en paradox, att man vill lyssna på melankolisk musik när man känner sig melankolisk eller ledsen. I inledningen till musikguiden This Will End in Tears analyserar Adam Brent Houghtaling den här förmenta paradoxen lite väl utförligt tycker jag. Citatet av David Sylvian, en bra bit in i inledningen, sammanfattar frågan väldigt väl:

”I guess I find comfort in music that’s more in touch with the darker elements of human emotion. That allows me some cathartic release that brings about a sense of joy. If I wallow in negative feelings, it’s to recognise them, share them, and ultimately be released from them.”

Men efter inledningen får Houghtaling upp ångan och sikte på huvudsaken, att guida läsaren till de bästa tänkbara sorgliga låtarna, oavsett om det är jazz, pop, rock, country eller något enstaka klassiskt stycke.

Boken sönderdelar sig i fyra olika sorters segment som varvas. Först och främst artiklar om olika grupper och band, exempelvis American Music ClubBright Eyes, Radiohead, Stina NordenstamThe Cure, The Smiths, Tindersticks och Hank Williams.

Det andra inslaget är längre texter om olika låtar, som ”Strange Fruit” med Billie Holiday och ”Love Will Tear Us Apart” med Joy Division. Ett tredje inslag är listor med olika gruppers och artisters 10 sorgligaste låtar. Ett fjärde inslag är lite längre texter om olika ämnen, de har titlar som ”Breaking up, breaking down, cheating, and divorce” och ”Murder ballads and death discs”.

Det märks att Houghtaling har lyssnat på en hel del sorglig musik och han skriver engagerat och engagerande, egentligen är det bara förordet som är lite trögt, men jag älskar idén, många av de andra texterna och urvalet av låtar. Det är en inspirerande bok.

Och This Will End in Tears avslutas med en lista med de 100 sorgligaste låtarna. Jag skulle ha gjort lite annorlunda val, men det här är de 10 sorgligaste låtarna enligt Houghtaling:

  1. ”Adagio for Strings” – Samuel Barber
  2. ”Strange Fruit” – Billie Holiday
  3. ”In Darkness Let Me Dwell” – John Dowland
  4. ”Marie” – Townes Van Zandt
  5. ”Rank Stranger” – The Stanley Brothers
  6. I’m So Lonesome I Could Cry” – Hank Williams
  7. ”Only the Lonely” – Frank Sinatra
  8. ”Nothing Compares 2 U” – Sinéad O’Connor
  9. ”Caroline, No” – The Beach Boys
  10. ”DP 1.1” – William Basinski

Spotify-lista: ”Sad, lonely & utterly miserable”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

Thom Browne aw 14-15 Paris backstage

MLM5610ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5571ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5639ThomBrowneSonnyphotos

MLM5590ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5676ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5578ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5815ThomBrowneSonnyphotos

MLM5700ThomBrowneSonnyphotos

MLM5616ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5723ThomBrowneSonnyphotos

MLM5774ThomBrowneSonnyphotos

MLM5771ThomBrowneSonnyphotos1

Fotona är tagna vid visningen i Paris av Thom Brownes höst- och vinterkollektion, 2014-15, av Sonny Vandervelde för FELLT. Vi är väldigt tacksamma över att få använda fotona, som har många kvaliteter, förutom de uppenbart humoristiska. En av anledningarna till att vi vill återge dem är att vi tycker att de speglar en tydlig trend, kanske snarare flera trender.

Det kanske inte är någon nyhet, antagligen är det inte det, men vi tycker att vi är mitt uppe i en djurtrend. Vi tycker att det i litteraturen, konsten, fotografiet och modet, som i bilderna ovan, verkar pågå en upplösning av gränserna mellan djur och människa. Vi ser det här lite överallt, som i antologin Best European Fiction 2014.

Det tydligaste exemplet är en absurd och bisarr novell av litauern Herkus Kuncius, ”Belovezh”, som handlar om en skogvaktare, Kalina Baluta, som går alldeles för långt i sin identifikation med både växter och djur. Han börjar gråta och omfamnar och tröstar ett träd som en björn vässat sina klor emot. Och när han vittjar en fälla med ett rådjur i kan han inte bärga sig:

”Baluta pressed himself against the dying animal as though it were the Motherland itself – any closer would have been impossible. He placed one hand lightly on the warm fur of the roe deer, while the other grasped her tightly. A moment, and hes already … in her.”

I den här novellen överskrids onekligen gränsen mellan människa och djur, men det vanliga är snarare att gränserna utmanas på ett lekfullt sätt, som i fotona ovan från modevisningen. Vi tycker att vi ser den här trenden även inom musiken, i gruppnamn, namn på låtar och design av konvolut. Vi ser samma trend vad gäller bokomslag, fast inte så mycket i Sverige. Vi heter ju BearBooks och björnen verkar vara särskilt populär.

Häromdagen fick vi Illustration now! 5 (Taschen). Den innehåller mängder med bilder som stödjer idén om en upplösning mellan människa och djur, men det tydligaste exemplet är kanske Gregory Manchess magnifika målning Above the Timberline (2009).

Miljön är alpin och en man som ser ut som en blandning av en alpinist och en pilot kämpar sig genom snön uppför ett brant berg. Han vänder sig snett bakåt och där kämpar sig fyra isbjörnar fram genom snön. De bär packningar på sina ryggar och det man ser är ett samarbete mellan människa och djur, kanske inte på helt lika villkor, mannen är tveklöst gruppens ledare, men de samarbetar likväl. Det ser ut som om mannen uppmuntrar björnarna.

En annan trend som vi tycker är tydlig inom litteraturen är olika slags absurdism och surrealism, särskilt i kortprosan. Vi tycker att båda de här trenderna – upplösningen av gränsen mellan djur och människa och absurdism och surrealism – på sätt och vis sammanfaller i Thom Brownes modevisning. Den associerade både till Tim Burton och Alice i Underlandet och djuren har ju en framträdande roll.

Det här är självklart bara de vaga konturerna av något som skulle kunna vara en trend, som man i sin tur skulle kunna dela in i mindre trender med olika, kanske rentav motsatta betydelser. Höjs djuren upp till människans nivå? Eller sänks människan ned till djurens nivå? Förhoppningsvis kan man tyda den här trenden som ett exempel på att vi människor håller på att utvidga vår moraliska cirkel, så att den så småningom även kommer att omfatta djuren, i enlighet med Peter Singers idéer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”You Are the Music” av Victoria Williamson

9781848316539-280x450Victoria Williamson
You Are the Music. How Music Reveals What it Means to be Human
Icon Books

Att musik är en viktig del av vår vardag är det nog inte många som förnekar. Nästan alla, vare sig det är medvetet eller omedvetet, kommer i kontakt med någon form av musik varje dag. Att musik däremot kan vara avgörande för utvecklingen av språk, motoriska funktioner och social tillhörighet är det nog inte många som vet. Den moderna musikpsykologin kan hjälpa oss att förstå exakt hur musiken påverkar hjärnan och andra delar av kroppen. Musikpsykologi kan också hjälpa oss att förstå varför musik är viktig för oss som människor. Det är just dessa frågor som psykologen Victoria Williamson lyfter fram i sin underhållande och lärorika bok You Are the Music.

Det var en verklig upplevelse att läsa Williamsons bok. Undertiteln How Music Reveals What it Means to be Human lockar och när jag läste boken kände jag inte bara ett växande intresse för ämnet men även en otrolig respekt för psykologifältet. Något av det bästa med boken är hur ödmjuk författaren är till sitt ämne. Hon inleder med att berätta om sitt intresse för musik och varför hon har valt att skriva om just det här ämnet. Samtidigt framhåller hon också att vem som helst kan läsa boken – inga förkunskaper behövs. Hon granskar en rad undersökningar som har gjorts om musik och psykologi under de senaste åren för att sedan diskutera populära myter om musik och foster, uppfostran, tonåren och vuxenlivet.

Boken är uppdelad i tre delar. Den första delen diskuterar de effekter musik har på vår barndom och tonårstid, den andra delen diskuterar musik och vuxenlivet och den tredje delen diskuterar sådant som musikminne och välmående. Den första delen var min absoluta favorit. Jag har alltid tyckt om att läsa forskning om barn och tonåringar och det var intressant att läsa vilken roll musiken har för utveckling och uppfostran. Blir barn till exempel intelligentare av att lyssna på klassisk musik än andra musikstilar? Hur viktigt är det att barn lär sig instrument och sång? Föds vissa barn som mer musikaliska än andra barn?

Williamson menar att forskning hittills har bevisat att ett passivt lyssnande på klassisk musik inte kan stärka intelligens eller färdighet hos barn. Det är helt enkelt som att lyssna på viken annan musikstil som helst. Det kan å andra sidan inte göra någon skada och Williamson menar att det istället bör handla om personlig smak. Gillar ditt barn Beethoven så ska ditt barn lyssna på Beethoven. Att aktivt lära sig ett instrument kan och andra sidan träna vissa specifika hjärnfunktioner:

”Passive listening to music may only ever have temporary effects on our mental processing but active musical involvement can have long-term effects. To paraphrase Nina Kraus, […] you won’t get fit watching sports on TV – you will get fit if you work out.”

Något som jag också tyckte var oerhört fascinerande var Infant Directed Speech (förkortas IDS), alltså, det språk som vuxna använder för att kommunicera med nyfödda. IDS ska enligt forskningen finnas i alla kända språk och nyfödda ska föredra det över ADS (Adult Directed Speech). Eftersom nyfödda är immobila och har svårt att kommunicera med fullständiga meningar är också IDS ett passande hjälpmedel för deras utveckling. Genom musikaliska toner kan den nyfödda till exempel berätta om hur de mår och vad de behöver. Nyföddas musikalitet är överhuvudtaget fascinerande:

”Newborns musical skills extend beyond detecting the beat to include sound discrimination based on features such as volume, duration and pitch. Not onlt this, newborns can discriminate between different contours, the equivalent to spotting the difference between two melodies, and they can use this information when listening to speech.”

Det som främst slår mig vid läsningen är hur viktig musiken är för oss, något som jag inte har tänkt på så mycket på tidigare. Det gör att också Williamsons bok känns viktig. Hon förklarar sådant som vi kanske egentligen redan vet men inte satt ord på. Hon skriver underhållande och enkelt också om ganska komplicerade saker. Samtidigt är det uppenbart att hon bara berört en bråkdel av ämnet människan och musiken. Mycket av forskningen utgörs dessutom av mindre studier med generella eller vaga resultat. Det verkar vara ett intressant fält inom psykologin som har stora möjligheter till utveckling.

Om du är ute efter en riktigt bra bok om musik, som förklarar ämnet på ett sakligt och intelligent sätt, så är You are the Music något för dig. Den diskuterar populära myter om musik på ett intressant, roligt och lärorikt sätt. Om du vill fördjupa dig på området musik och psykologi är det här en utomordentlig start.

Jenny Backlund

1 kommentar

Under Recensioner

Sajt utforskar och kartlägger musiken i Haruki Murakamis böcker

Den Montreal-baserade webbyrån Decor har byggt en trevlig liten sajt som utforskar och kartlägger musiken i Haruki Murakamis böcker. Och han har ju som bekant en viss förkärlek för bra amerikansk och europeisk musik, inte minst klassisk musik.

Om vi förstår saken rätt vill Decor att besökarna ska bidra med sin kunskap och registrera fler låtar och ange var i böckerna musiken omnämns. Med gemensamma krafter bygger vi det kompletta musikbiblioteket. Då blir nog Murakami glad.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Notiser