Etikettarkiv: Nanina Guyer

John Swedenmark om kongolesisk konst

kongo_cover-191022-RZ.indd

Congo as Fiction – Art worlds between past and present
Red. Nanina Guyer & Michaela Oberhofer
Museum Rietberg Zürich/Scheidegger & Spiess

Nyhetsnotiserna om återlämning av konstföremål, rituella föremål och till och med kroppsliga kvarlevor till respektive länder har ett självklart svar, men frågan är samtidigt komplex. Begravningsceremonierna är jämförelsevis lätta att ordna; men de platser där ett föremål stod är numera borta, och de praktiker som de ingick i har till stor del upphört på grund av samhällsomvandlingen.

På många sätt har föremålen det trots allt bättre i sin nya exil: bevarade från yttre angrepp, katalogiserade och omgivna av kunskap. Men de har det inte kul! Och det är inte heller säkert att ett nutida museum i dessa bistra nedskärningstider alls kan bistå med den kunskap som behövs, annat än i samband med sponsrade specialutställningar.

Det handlar om att ge föremålen en inramning som får dem att leva upp igen, i de samlingar där de hamnat, eller ifall de får komma ”hem”. Och dessutom: var hör arkiven hemma, berättelserna kring anskaffandet/plundringen? Har de blivit en del av föremålet? Frågorna har inga absoluta svar; de besvaras i praktisk handling: i utställningar och kataloger.

Ett utmärkt exempel är den utställning i Zürich som utgick från samlaren Hans Himmelheber, som var verksam, för att inte säga idog, under första hälften av 1900-talet. Han åkte runt i det som då var Kongo, antecknade, dokumenterade – och köpte, med ett sällsynt vaket samlaröga, de allra mest intressanta föremålen, samtidigt som han tog massor av svartvita fotografier. Utställningen, vars katalog är på engelska, heter Congo as FictionKongo som fiktion – med undertiteln Art worlds between past and present: Konstvärldar mellan förr och nu.

thumbnail_Fiktion-Kongo_219_Nkisi-numerique_2017

Hilaire Balu Kuyangiko, Nkisi numérique, Congo, 2017. © Rainer Wolfsberger, Museum
Rietberg

Redaktörer för boken är Nanina Guyer och Michaela Oberhofer. Och katalogen lever sannerligen upp till vad den lovar: ett möte mellan det förflutna och samtiden. Himmelhebers resor och möten presenteras utförligt, och hans fotografier granskas genom en postkolonial lupp, så att de blir till historiska vittnesbörd och inte bara arkivdokument. De föremål han tog med sig till Europa får en kunglig presentation, med utsökta färgbilder och diskussioner om vilken funktion de fyllde i sin ursprungstillvaro. Men i synnerhet bygger utställningskatalogen på ett brett iscensatt möte mellan föremålen och nutida afrikansk konst, filosofi och litteratur – och på en samtida, mer bredsynt konstteori.

Det hör ju till saken att den afrikanska konsten – som alltså inte var ”konst” utan hade djuprotade funktioner i samhällslivet – blev en av modernismens främsta inspirationskällor … modernismen, vars allvarslek med verkligheten i sin tur är utgångspunkten för mycket av den konst som skapas idag, också i Afrika. Rättare sagt i den kosmopolitiska konstvärld där Afrika idag spelar en viktig roll, just tack vare den pågående uppgörelsen med historien. Som angår alla!

Det handlar om att återskapa en afrikansk tradition, ett arv, ur vad som slagits sönder och splittrats under kolonialismen. Därmed handlar det också om en uppgörelse med kolonialismen och med vad som gick överstyr i många av de befriade staterna. Men det handlar också om att beakta att den afrikanska kulturen numera är internationell lika mycket som inhemsk, tack vare att utbildning och karriär framför allt är möjligt i de rika länderna. Det här är tankar som filosofen Achille Mbembe har lagt fram i ett flertal verk, och som även ligger till grund för de svarta kulturernas museum, ”Musée des civilisations noires”, i Dakar i Senegal. Deras fråga är den smått paradoxala: ”Hur kan vi skapa ett arv?”

Alltid handlar det inte i första hand om grejerna, utan om ramen. Och jag tycker att den här boken är föredömlig, både för sin lärdom och för kurerandet – urvalet av konstnärer och författare som är med på tåget och som vill att förhållandet till traditionen inte ska vara nostalgiskt … utan att verken ska vara nånting som verkar idag, ett nu som inbegriper både de gamla samhällena, plundringen, korruptionen, diasporan och kanske också en möjlig panafrikansk framtid – med ett tidsdjup som hisnar kalejdoskopiskt.

Om jag får välja ett exempel – och det är svårt – så blir det en bild utan kommentar. En rituell dansmask som har en kubistisk cyklist på huvudet, och som Himmelheber anförskaffade omkring 1936. Nu återges den i fantastiskt fint porträtt, med en lakonisk påminnelse om att humorn i maskerna inte bör underskattas.

John Swedenmark

John är skriftställare och översättare

Lämna en kommentar

Under Recensioner