Etikettarkiv: Neil Gaiman

Ljudboksrecension: ”The Buried Giant” av Kazuo Ishiguro

9781782116080

Kazuo Ishiguro
The Buried Giant
Uppläsare: David Horovitch
Tid: 11 tim 48 min
Canongate Books

”If that’s how you’ve remembered it, Axl, let it be the way it was. With this mist upon us, any memory’s a precious thing and we’d best hold tight to it.”
– Beatrice

Den måste vara den hårdast sågade romanen på mycket länge av en mycket uppburen författare – The Buried Giant av Kazuo Ishiguro. Romanen har manglats lite här och var och av tongivande kritiker. Det är extra tragiskt eftersom The Buried Giant, Ishiguros sjunde roman, är den första han gett ut på 10 år. Vi återkommer till sågningarna.

Redan under lanseringen anade man att Ishiguro var lite nervös, han undrade om läsarna skulle acceptera att hans nya roman är fantasy. Och han undrade om folk skulle förstå att romanen är mer än bara vanlig fantasy, vilket gjorde drottningen av speculative fiction, Urusla K. Le Guin, urförbannad.

Det märkliga med The Buried Giant är att det är en fantasyroman, med drakar, jättar, älvor och annat, men att den helt saknar den energi som många bra fantasyromaner har. Vare sig J.R.R. Tolkein eller George R.R. Martin behöver känna sig hotade av Ishiguro, som inte nämnvärt har uppdaterat sin mycket balanserade och återhållna prosastil.

Romanen utspelar sig för ungefär 1500 år sedan i ett mytiskt England, ett England efter romarnas reträtt och befolkat av saxare och britter. De har tidigare krigat försoningslöst mot varandra, men nu råder fred, ty hela landet ligger som insvept i en glömskans dimma, bildligt och bokstavlig talat. Fred råder helt enkelt för att man inte minns vem eller vad man annars skulle ha hämnats. Det visar sig senare att det är draken Querig som sprider glömskan.

Huvudpersoner är det åldriga och arma paret Axl och Beatrice, som envisas med att kalla varandra ”princess” respektive ”husband”. De har vaga minnen av att de har en son, Axl tror att han minns att han promenerat hand i hand med sonen när han var en lite pojke, men vet inte säkert. Hursomhelst, paret bestämmer sig för att lämna sig lilla by och leta reda på sin son.

Men det är nästan som om Ishiguro bestämt sig för att det inte får bli för spännande, inte för mycket fantasy. Redan på första sidan avslöjas att jättarna inte är särskilt farliga: ”In any case, ogres were not so bad provided one did not provoke them.” Men det händer en hel del saker under färden Axl och Beatrice företar. De stöter på den saxiske krigaren Wistan, som har räddat en pojke som stulits av jättarna. När Axl träffar Wistan börjar han, märkligt nog, minnas sitt tidigare liv. Han kanske själv var någon slags krigare? Har han begått illdåd, trots att han nu verkar så mild?

Pojken, Edwin, som blivit biten av ett monster, är inte säker i den saxiska bosättningen – pojken, den saxiske krigaren och det gamla paret fortsätter sin färd. Jag valde att lyssna på The Buried Giant och inläsningen av David Horovitch är det egentligen inget fel på, men jag kan inte låta bli att tycka att den allvetande berättaren låter som berättaren i en äldre historisk film, som har full sjå att förklara hur allt hänger samman. Jag tycker inte heller att de sirliga och artiga dialogerna är särskilt bra, det blir lite väl mycket radioteater över det hela. Jag blir sömnig av att lyssna på den här berättelse, efter ett par timmar somnar jag med jämna mellanrum, glider in och ut ur sömnen, och det är inte gott tecken.

The Buried Giant har som sagt blivit hårt sågad, kanske lite väl hårt, men när jag läser recensionerna av James Wood i New Yorker och Neil Gaiman i The New York Times inser jag romanens stora brist. Både Wood, ”The Uses of Oblivion”, och Gaiman, ”Kazuo Ishiguros ‘The Buried Giant'”, ställer samma diagnos. Romanen är (för) allegorisk och allegorin fungerar inte.

Wood går ut hårt och skriver allmänt om Ishiguros stil: ”Kazuo Ishiguro writes a prose of provoking equilibrium—sea-level flat, with unseen fathoms below. He avoids ornament or surplus, and seems to welcome cliché, platitude, episodes as bland as milk, an atmosphere of oddly vacated calm whose mild persistence comes to seem teasingly or menacingly unreal.”

Wood jämför med en annan, enligt honom betydligt bättre, roman av Ishiguro:

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro (2006)” is a miraculous novel, because it is an allegory that points straight at us—at ordinary, obedient, unfree human life. ‘The Buried Giant’ points everywhere but at us, because its fictional setting is feeble, mythically remote, generic, and pressureless; and because its allegory manages somehow to be at once too literal and too vague—a magic rare but unwelcome.”

Gaiman verkar nästan se på fantasyn och allegorin som olika sorters fiktioner. Enligt honom behärskar inte Ishiguro fantasygenren:

”Fantasy is a tool of the storyteller. It is a way of talking about things that are not, and cannot be, literally true. It is a way of making our metaphors concrete, and it shades into myth in one direction, allegory in another.”

Men det finns naturligtvis också dem som gillar romanen – Ishiguro har en stor skara anhängare – trots att den på vissa sätt är väldigt rörig: ”Kazuo Ishiguro’s New Novel Is A Weird Mess, But It Still Moved MeCharlie Jane Anders tycker att skildringen av kärleksrelationen mellan Axl och Beatrice är ett av bokens huvudnummer. Och att den är klart läsvärd:

”There’s also a huge fairy-tale component to this story — one recurring motif is a boatman, who seems like he’s connected to the supernatural but also is just a regular working stiff. And like pretty much all good fairytales, Ishiguro’s story is dark and very strange, and leaves you with questions and riddles rather than explanations. The end of the book is one that’s going to haunt and perplex me for a while — which, in the end, is the ultimate proof that this is a book worth reading.”

John Crace skrev en väldigt elak men rolig 700 ord lång version av romanen (spoiler alert): ”The Buried Giant by Kazuo Ishiguro – digested read”

Men ser man till hela författarskapet är Kazuo Ishiguro en väldigt spännande författare, som återkommer till vissa teman men ständigt förnyar sig. Hans Nocturnes tycker jag är underskattad, läs novellen ”A Village After Dark” som är ett litet mästerverk. Den handlar dessutom om minnet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ny laddning med burritorealism från Chipotle

Det här är en av skapelsemyterna. Jonathan Safran Foer hade beställt en burrito på snabbmatskedjan Chipotle Mexican Grill, men han upptäckte att han inte hade något att läsa medan han åt den. Då fick han en idé. Sedan mejlade han Steve Ells, Chipotles vd: “I bet shitloads of people go into your restaurants every day, and … have very similar experiences.” Ells var genast med på noterna och sedan brainstormade de fram idén att ha specialskriven text tryckt på muggar och påsar, som lanserades förra året.

De kanske inte uppfann hjulet, men idén är rolig, särskilt om man tänker på att några av de engagerade är fantastiska författare, bland de tio finns Toni Morrison, George Saunders och Malcolm Gladwell.

BuzzFeed Books var snabba att göra fem varianter på muggar, med texter av andra författare, som Jane Austen, Thomas Pynchon, Cormac McCarthy och Kafka. Det var meningar som man gav en mexikanskt kulinarisk touch, exempelvis: ”As Gregor Samsa awoke  one morning from uneasy dreams he found himself transformed in his bed into a monstrous burrito.”

CultivatingThought2Cups_Eugenides06

Och nu kommer ännu mer burrito realism, som Electric literature skämtsamt kallar den, från Chipotle i serien med litterära förpackningar, som de inte helt anspråkslöst kallar ”Cultivating Thought”. Även denna gång är det en imponerande samling författare som medverkar: Neil Gaiman, Amy Tan, Jeffrey Eugenides, Carlos Riuz Zafon och superstjärnan Paulo Coelho. Förpackningarna kommer att finnas i Chipotles restauranger inom kort, men redan nu kan man läsa texterna på hemsidan.

Enligt rykten ska författarna få riktigt bra betalt, även om det verkar osannolikt att det enbart är arvodet som lockat exempelvis Coelho. Det kanske bara är smickrande? Författarna kanske ser det som ett sätt att, som det heter nuförtiden, bygga sitt varumärke?

Förra gången när ”Cultivating Thought” lanserades glunkades det en del om att åtminstone några författare borde ha en mexikansk eller latinsk anknytning, något man inte verkar ha brytt sig så mycket om. BuzzFeed hade ett förslag som vi tycker var ganska bra, en variant på en mening ur Gabriel García Márquez berättelse ”A Very Old Man With Enormous Wings”: ”He had to go very close to see that it was an old man, a very old man, lying face down in the mud, who, in spite of his tremendous efforts, couldn’t get up, impeded by his enormous burrito.” Egentligen ska det naturligtvis vara ”wings”.

Men jag tycker nog att det skulle passa ännu bättre med dikter än prosatexter på snabbmatsförpackningar, av den enkla anledningen att de inte rymmer så mycket text. En kedja som Max skulle väl exempelvis kunna köra en serie med svensk lyrik från 1968, då Max grundades, och framåt på sina förpackningar? Eller helt nyskriven svensk lyrik? Det skulle vara riktigt kul att vara redaktör för en sån serie.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Nyheter

Neil Gaiman: Alla sagor är ett laddat vapen

The Sleeper and the Spindle

The Sleeper and the Spindle (Bloomsbury) av Neil Gaiman. Illustratör Chris Riddell

”Angela Carter, for me, is still the one who said: ‘You see these fairy stories, these things that are sitting at the back of the nursery shelves? Actually, each one of them is a loaded gun. Each of them is a bomb. Watch: if you turn it right it will blow up.’ And we all went: ‘Oh my gosh, she’s right – you can blow things up with these!'”

Citerat ur ”Neil Gaiman: Why Disneys Sleeping Beauty doesn’t work” av Gaby Wood i The Telegraph, 20 november 2014. Neil Gaiman pratar om varför han är så fascinerad av sagor. Riktigt bra intervju med massor av länkar.

4231596_orig

Hansel & Gretel (Toon Books) av Neil Gaiman & Lorenzo Mattotti

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Salon: Intervju med Ursula K. Le Guin

Via Tumblr

Via Tumblr

”Way back, around 1960, I did make a conscious decision to see if I could write for the science fiction magazines, because editors in other fields kept telling me they didn’t understand my stories, and I thought maybe sf editors might. I got my first two acceptances in one week. One story sold to a science fiction magazine, and another, not aimed at any market, was accepted by a small literary magazine.  The fact that the sf magazine paid encouraged me to go on learning how to write fantasy and sf.”

Citerat ur ”Ursula K. Le Guin: Amazon has too much control over what books get published” av Laura Miller i Salon, 18 november. Fin intervju med Le Guin som skrivit sciencefiction och speculative fiction i drygt 50 år. På National Book Awards årliga gala ikväll kommer Neil Gaiman dekorera henne med Medal for Distinguished Contribution to American Letters. Hon är 85, men verkar fortsätta skriva.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Neil Gaiman på New York Public Library med en brevöppnare gjord av tassen från Charles Dickens döda katt

”In this private tour of the special collections at the New York Public Library, curators have selected a variety of terror-tinged items for [Neil Gaiman] to peruse before his candle-lit Halloween talk — and Vulture was on hand to take in the view. Since the NYPL keeps not just rare books but also curios and artifacts in its archives, we were in for a treat — skull fragments from famous authors, hair from those authors corpses, death masks, and even a letter opener with a handle made from the paw of Charles Dickens’s dead cat are all on display. (‘The story is that he had trained his cat to put out his night candle with his paw,’ curator Isaac Gewirtz tells us.)”

Citerat ur ”Neil Gaimans Halloween With Dickens Dead Cat” av Jennifer Vinyard i New York Magazine, 6 november 2014. Neil Gaiman firade Halloween på NYPL och vad passade då bättre än att plocka fram några skallfragment och Charles Dickens obskyra brevöppnare ur bibliotekets samlingar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

De 35 författare som har starkast närvaro i sociala medier

Det råder fortfarande delade meningar om internet och sociala medier är bra för litteraturen eller inte. Inte desto mindre är det många i den litterära världen som är sällsynt skickliga på att använda Twitter, Tumblr, Facebook och Instagram och Pintrest. Författarna kommunicerar med sina befintliga läsare och försöker hitta nya, de pushar också för annat än de egna böckerna. Somliga samlar sina tweets i bokform.

Jason Diamond på Flavowire har gjort en lista över de författare och journalister som han anser är bäst på att dra nytta av nätet i allmänhet och sociala medier i synnerhet: ”The 35 Writers Who Run the Literary Internet” De tio överst på listan är:

1.  Emma Straub

  emmastraub.net  emmastraub.tumblr.com

2.  Neil Gaiman

  neilgaiman.com  neil-gaiman.tumblr.com

3.  Colson Whitehead

4.  Emily Gould

  emilygould.tumblr.com

5.  Lincoln Michel

  lincolnmichel.com

6.  Elif Batuman

@BananaKarenina

7.  Jami Attenberg

  jamiatt.tumblr.com

8.  Tao Lin

@tao_lin  

9.   Parul Sehgal 

@parul_sehgal  parulsehgal.com

10.  Cheryl Strayed

Dear Sugar

11.  Jason Diamond

Vi lägger självsvåldigt till listans upphovsman, vars välgjorda och auktoritativa listor är både smarta och underhållande: @imjasondiamond

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Sju sjukt sköna selfies tagna av kända författare

Årets ord 2013 blev, som bekant, selfie. En selfie är ett självporträtt, ofta taget med mobil- eller webbkamera och inte sällan via en spegel eller annan reflekterande yta. Det tas galet mycket selfies nuförtiden, men självporträtt är ju inte ett helt nytt påfund. Människan har alltid haft ett behov av att spegla sig och visa upp sig.

Rembrandt var något av en selfie-specialist, och traditionen har sedan dess förvaltats av konstnärer som Vincent van Gogh och Andy Warhol.

Men när det gäller författare är vår egen nationalskald, August Strindberg, ytterst svårslagen. Och det var inga dåliga plåtar han tog.

Moderna författare brottas med att selfie-fenomenet är så typiskt för ungdomskulturen, de inser att de är lite för gamla för selfies, så de brukar göra miner och fåna sig lite. Men Salman Rushdie och Patti Smith ser i alla fall ut att stortrivas i varandras sällskap.

                                                                                         [photo via]

Allen Ginsberg kör den lite mer osminkade varianten, en klassiker rakt framifrån i spegeln.

                                                                                                          [photo via]

Neil Gaiman använder också spegel, men en lite mer elegant stil och genomtänkt komposition.

                                                                                 [photo via]

George Saunders, den älskvärde novellisten, ser ovanligt sammanbiten ut när han försöker skapa en oändlig regress av självporträtt.

                                                                                                 [photo via]

Speglar får också en stilig Emma Straub på lekhumör.

                                                                                                           [photo via]

Och sist och slutligen, Tao Lin, en av de författare som kanske mest skriver om och använder sig av sociala medier. Ett klassiskt crazysmajl.

                                                                                                         [photo via]

I ett kommande inlägg ska vi skriva om shelfies, som vi tycker är lite roligare än selfies. Shelfies är foton tagna av valda delar av den egna bokhyllan. Det är ju också självbespeglande, men det behöver inte vara så att vi lever i en ovanligt narcissistisk tidsålder. Det kanske bara finns ovanligt många behändiga kameror och sällsynt goda möjligheter att sprida foton.

Läs mer om selfien och dess ursprung: ”Keep smiling. For the origins of the selfie, look to the dandy

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

En novell varje kväll 13: ”I Have Placed My Sickness Upon You” av Karin Tidbeck

Tidbeck

Tidbeck (Photo credit: vanderfrog)

Fantastik är inte särskilt stort i Sverige, i USA är däremot genrer som skräck, fantasy, science fiction och weird väldigt stort. Det finns mängder med specialförlag och genrespecifika tidskrifter som publicerar noveller. För svenskan Karin Tidbeck, som är specialiserad på fantastik och noveller, föll det sig därför naturligt att se om det gick att ta sig in på den amerikanska marknaden. Det gick alldeles utmärkt och de senaste åren har Tidbeck sålt fyra-fem noveller till amerikanska tidskrifter varje år, tidskrifter som Weird Tales, Unstuck Annual och Shimmer.

Som tidiga influenser nämner Tidbeck Astrid Lindgren, Tove Jansson och Tolkien. Senare och mer specifika influenser är bland andra Sandman av Neil Gaiman, The Birthday of the World av Ursula K. Le Guin och Babel-17 av Samuel R. Delany. Vi törs svära på att hon läst en hel del Kafka också.

Strange Horizons hemsida hittade vi en underbar Tidbeck-novell som börjar oerhört bra: “Then came that Thursday in February when I stepped into my psychiatrist’s office and was presented with a goat.“ Gillar du den överraskande öppningen, vågar vi nästan garantera att du kommer tycka om hela novellen, inklusive det oväntade slutet.

Den svenska versionen av I Have Placed My Sikness Upon You finns att köpa som e-bok.

Tidbecks blogg kan du läsa mer om hennes noveller och böcker. Där finns också en bra lista med länkar till intervjuer med henne.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller