Etikettarkiv: New Directions

Fernando Pessoa: ”The Book of Disquiet”

9780811226936

Fernando Pessoa
The Book of Disquiet: The Complete Edition
Red. Jerónimo Pizarro
Övers. Margaret Jull Costa
New Directions

 
”I like using words… For me, words are tangible bodies, visible sirens,  sensualities made flesh.”
— Fernando Pessoa
 
Den egensinnige portugisiske poeten, författaren och essäisten Fernando Pessoa (1888-1935) är inte bara en av det portugusiska språkets stora mästare, han är en av 1900-talets giganter. Det beror till stor del på en av hans böcker: Livro do Desassossego, engelska The Book of Disquiet (New Directions) och på svenska Orons bok (Pontes).

Pessoa försörjde sig som översättare från franskan och engelskan, han beskrivs ofta som en enstöring, men var en del av det portugisiska avantgardet, rörelser som intersektionismen och sensationismen, han var sällsynt beläst och han levde för att skriva. Han skrev så fort han fick tillfälle, på maskin eller för hand, på allt han kom över: på vanligt papper, i anteckningsböcker, på biljetter, restaurangnotor, baksidan av kuvert, reklamblad… Och han skrev i alla upptänkliga genrer.

Pessoa fick däremot väldigt lite publicerat under sin levnad, det mesta i litterära tidskrifter, men när han dog lämnade han efter sig (minst) två stora koffertar, en litterär skatt – litteraturforskarna har att göra i åtminstone 100 år – med texter, de handskrivna påstås vara svårlästa. Ur denna väldiga textmassa kunde man vaska fram Livro do Desassossego, som märkligt nog kom ut i bokform först 1982. Sedan dess har det kommit desto fler utgåvor på flera språk. Olika redaktörer och litteraturforskare har emellertid närmat sig det röriga textmaterialet på olika sätt.

Många har valt att presentera texterna tematiskt. Det har inte redaktören för New Directions utgåva gjort, Jerónimo Pizarro argumenterar för att man bör arrangera texterna i den ordning de tillkommit, vilket sönderdelar texterna i två faser, som skiljer sig åt med tio år. Lite förenklat kan man kan säga att den första delen består av något som skulle kunna kallas postsymbolistiska dagboksanteckningar och reflektioner, medan den andra delen är mer realistisk och konstlös, den präglas av Pessoas kärlek till Lissabon. Skriver Pizarro: ”As I see it, the landscape of The Book of Disquiet is not exactly the city of Lisbon, which so disquiets the protagonist; rather, it is Pessoa’s own malise or tedium that becomes the book’s landscape.”

Redan i unga år skapade Pessoa något han kallade heteronymer, enligt vissa beräkningar så många som 136 stycken. De påminner om pseudonymer, men varje heteronym försågs av Pessoa med en livshistoria, olika åsikter och  litterära stilar. Han ställde till och med deras horoskop. Den allvarsamma leken med heteronymerna drevs långt. Det påstås att Pessoa vid ett tillfälle skrev under en heteronym till en före detta lärare. Han påstod sig vara psykolog och att Pessoa hade begått självmord. Kunde hon möjligen berätta lite om hur hon uppfattade honom? Mer humoristiskt är att han kunde låta en heteronym attackera något som skrivits i en litterär tidskrift under en annan heteronym! Pessoa översatte ibland texter skrivna under en heteronym av en annan heteronym!

Pessoa skapade engelskspråkiga och franskspråkiga heteronymer, men de främsta och mest produktiva är Alberto Caeiro, Ricardo Reis och Álvaro de Campos. De skrev enbart på portugisiska. Caeiro är Pessoas huvudsakliga poesiheteronym. Reis, de Campos och Pessoa är helt eniga om att han är Mästaren.

The Book of Disquiet är enligt den här utgåvan skriven av Pessoa och heteronymerna Vincente Guedes och Bernardo Soares, även om den senare av Pessoa kallades semi-heteronym: ”It’s me minus reason and affectivity.” Heteronymerna utgör på sätt och vis en nyckel till Pessoas projekt, om man kan kalla det det:

”I created various personalities. I create them constantly. Every dream, as soon as it is dreamed, is immediately embodied by an other person who dreams it instead of me. In order to create, I destroyed myself; I have externalized so much of my inner life that even inside I now exist only externally.”

Den här utgåvan av The Book of Disquiet kallas ”komplett”, men min gissning är det kommer att ges ut fler kompletta utgåvor och vem vet, kanske kommer man att hitta en tredje koffert full med dokument skrivna av Pessoa? Hursomhelst, boken består av 438 texter av vitt skild karaktär.

Den första postsymbolistiska delen, som tillskrivs Vincente Guedes, består till stor del av mestadels ganska korta melankoliska eller ultrapessimistiska reflektioner, aforismer, filosofiska och poetiska resonemang, maximer. Och råd om allt från relationer till läsning:

”Never read a book to the end, and never read it straight through, without jumping ahead.”

The Book of Disquiet kan verkligen läsas så, man kan bläddra och hoppa fram och tillbaka, även om de flesta är överens om att den andra delen, som tillskrivs semi-heteronymen Bernardo Soares är bättre rent litterärt sett.

Den första delen är en nattbok tydligt influerad av symbolismen – natten premieras framför dagen, sömnen och drömmarna premieras framför den upplysta vardagen, intuitionen premieras framför förnuftet, reflektionen premieras framför handlingen, svart sammet framför grova bommulstyger, poesin framför prosan, fiktionen framför verkligheten…

Ibland är det som om Pessoa/Guedes tömmer sin själ på innehåll och förvandlar den till en scen:

”I listed to myself dreaming. I rock myself to sleep with the sounds of my images… They fade from me into recondite melodies.
The sound of an image-filled phrase is worth a hundred gestures!
A metaphor can console one for so many things!
I listen to myself… I hear ceremonies taking place inside me.”

Eller när han beskriver sin själ som en dold orkester:

”I do not know what instruments, what violins and harps, drums and tambours sound and clash inside me. I know myself only as a symphony.”

Den andra delen, som alltså tillskrivs semi-heteronymen Soares, är betydligt mer berättande och realistisk. Soares är biträdande bokhållare på en textilfabrik och lever, precis som Pessoa, ett stillsamt och obemärkt liv. Soares har betydligt skarpare drag som karaktär, om man jämför med Guedes; den andra delen är mer berättande och romanlik.

Den andra delen är, bland mycket annat, en väldigt vacker hyllning till Lisabon, som nästan har drag av karaktär i boken:

”I love the Tejo because of the great city on its banks. I enjoy the sky because I see it from the fourth-floor window in a street in the Baixa. Nothing in the countryside or in nature can give me anything to equal the ragged majesty of the calm moonlit city seen from Graça or São Pedro de Alcântara. For me no flowers can match the endlessly varied colors of Lisbon in the sunlight.”

Det kanske allra märkligaste med The Book of Disquiet är att den är så trösterik, trots att den i så många avseenden vänder sig bort från världen, trots att den handlar om livsleda och förtvivlan. Men Soares har inget behov av att sträva efter och uppnå saker, allra minst status. Fantasin och litteraturen står över det, enligt Soares: ”Literature… seems to me the goal towards which all human effort should be directed.”

Det har som sagt kommit ut många utgåvor av Livro do Desassossego. Jag kan inte avgöra vilken upplaga eller översättning man bör välja, men jag tycker att det finns en poäng med att organisera dem kronologiskt, eftersom de tidiga och sena texterna skiljer sig så mycket åt. Men jag tycker mycket om den här utgåvan från New Directions med ett makaklöst omslag med Peter Mendelsund.

Den förmodligen coolaste utgåvan av Pessoas mästerverk är utgivet av det lilla oberoende brittiska förlaget The Half Pint Press. Den har prisbelönats, men är tyvärr slutsåld. Ett stort tack till Tim Hopkins för att jag fick publicera de här bilderna av ”boken”, som man kan föreställa sig att den såg ut när den hittades:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här kan du läsa mer om den här underbara utgåvan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Bokomslag: USA vs. England

 

Grief is the Thing With Feathers (Greywolf Press + Faber & Faber)

10:04 (Picador + Granta Books)

Fated and Furies (Riverhead Books + William Heinemann)

Dept. of Speculation (Knopf + Granta Books)

NW (Penguin Press + Hamish Hamilton)

The Pale King ( Little, Brown & Company + Viking UK)

Book of Numbers (Random House + Harvill Secker)

Complete Stories (New Directions + Penguin Classics)

The Wallcreeper (Dorothy, a publishing project + 4th Estate)

Mislaid (Harper Collins + 4th Estate)

Jag tycker att det är ganska lätt att urskilja nationella särdrag när det gäller bokomslag. Exempelvis omslag från typografiskt starka länder som Schweiz och Holland, eller ganska konservativa omslag från Frankrike och Spanien, där man ofta låter omslagen i högre utsträckning vara bärare av förlagets identitet. Trots att nationsgränserna spelar en allt mindre roll, åtminstone när det gäller kulturell konsumtion, upprätthålls nationella identiteter som påverkar hur bokomslagen ser ut.

Men när jag tittar på de här omslagen är jag inte lika tvärsäker på att jag skulle kunna identifiera särskilt många amerikanska respektive brittiska. De amerikanska omslagen har ju haft rykte om sig att vara färgglada eller grälla, ostentativa, och för att omslagets hela yta utnyttjas maximalt.

Brittiska omslag har i motsvarande grad ansetts mer nedtonade och sobra, och det kan finnas rester kvar av de här traditionerna, men jag tycker att den här synen till ganska stora delar är föråldrad. När jag gjorde det här blogginlägget försökte jag komma på ett omslag jag tyckte om, och så sökte jag reda på motsvarande amerikanska eller brittiska omslag. Det är kul att se hur grafiska formgivare gör sina tolkningar av en bok och ofta kommer fram till mycket olika lösningar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

10 snygga svarta bokomslag

first-bad-man

The First Bad Man av Miranda July (Scribner) Design Mike Mills

Capitalist Unconscious design Keetra Dean Dixon

The Capital Unconscious av Samo Tomšič (Verso) Design: Keetra Dean Dixon

Bream Gives Me Hiccups design Jean Jullien

Bream Gives Me Hiccups av Jesse Eisenberg (Grove Atlantic) Design Jean Jullien

9789100155414

Epidemin av Åsa Ericsdotter (Bonniers) Design: Elina Gradin

anne_jordan_capitalism_in_the_web_of_life

Capitalism in the Web of Life av Jason W. Moore (Verso Books) Design Anne Jordan & Mitch Goldstein

Trans-Design-and-illustration-Joanna-Walsh

Trans. A Memoar av Juliet Jacques (Verso) Design: Joanna Walsh

cover-keigo-higashino-kaoko-book

Naoko av Keigo Higashino (Vertical). Designer: Chipp Kidd

cover image for The Cantos Of Ezra Pound

The Cantos av Ezra Pound (New Directions) Designer: okänd

cover image for

Nausea av Jean-Paul Sartre (New Directions) Designer: ?

broder-cover

Last Sext av Melissa Broder (Tin House) Designer: ?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Hell César – två nya böcker av César Aira

9789146226734

unnamed

César Aira
Fri flykt framåt. Tre Berättelse
Övers. Manni Kössler
Wahlström & Widstrand

César Aira
Dinner
Övers. Katherine Silver
New Directions

När den argentinske författaren César Airas förra bok, The Musical Brain, skulle lanseras i USA gav han en intervju i radio. Det var en helt konventionell intervju, lite trevande men vid ett tillfälle blev det aningen pinsamt, och roligt, eftersom Aira låter genuint konsternerad när radioprogrammets värd ställer en av sina frågor om hans författarskap:

– Would you call it magic realism?

– Magic?

– Realism.

– No, no, no, no, no, I don’t like realism in any of its forms.

– Even magical?

– The worst.

Aira är en sällsynt fantasifull författare och det är lätt att förstå att han inte vill associeras med realismen. Men varför tar han så starkt avstånd från den magiska realismen? Min gissning är att Aira tycker att den magiska realismen visserligen är fantasifull, men att den stelnat i ett manér och blivit förutsägbar.

unnamed

Det har säkert också betydelse att den magiska realismen under lång tid skymde sikten för nästan all annan latinamerikansk litteratur. Airas egna noveller och kortromaner – han har gett ut ett 90-tal böcker men de är i regel knappt 100 sidor långa – är sällsynt oförutsägbara. Det är ett av deras kännetecken. Ett exempel: I en berättelse klonar en vetenskapsman den mexikanska författaren Carlos Fuentes.

En annan skillnad, skulle jag hävda, är att Aira i mycket högre utsträckning än de magiska realisterna är filosofiskt orienterad. Ofta kan man läsa honom på (minst) två plan – ett ytplan och ett mer filosofiskt. Om radiointervjuaren hade nämnt landsmannen Jorge Luis Borges istället för den magiska realismen hade antagligen Aira reagerat mer positivt. Bägge författarnas böcker har ofta ett både fantastiskt och essäistiskt drag.

9789146221500

César Aira introducerades på svenska med volymen 3 x César Aira 2012, och Magnus William-Olsson skrev ett mycket bra introducerande förord som tar fasta på Airas egensinne. Och nu kommer, äntligen, Fri flykt framåtPrecis som den föregående boken utgörs den av tre kortromaner.

Den första berättelsen, Hur jag blev nunna, handlar om en flicka, berättaren, som får följa med sin far till en glassbar. Allt är upplagt för trevligt umgänge mellan far och dotter, men hon tycker att glassen smakar förfärligt, vilket fadern först vägrar acceptera. Alla tycker om glass, särskilt barn! Flickans pappa tar sedermera ut sina aggressioner på glassförsäljaren.

Det börjar som en vanlig skildring av ett barndomsminne, men snart ändrar texten karaktär: ”Jag fick aldrig reda på hur jag kom ut från glassbutiken, hur de fick ut mig… eller vad som hände… Jag förlorade medvetandet, min kropp började lösas upp… bokstavligen…” Berättaren återger flera drömmar, kusliga mardrömmar, och vid det här laget har Aira läsaren i sitt grepp, åtminstone de läsare som uppskattar Airas tvära kast, hans blandning av stilar och idiom och absurda humor. Själv kallar Aira sin stil ”fuga hacia adelente” (flykt framåt) som innebär att han improviserar sig fram. Det kan vara värt att notera att han som akademiker studerat främst poesi: konstruktivismen, Rimbaud och Mallarmé.

Volymens andra kortroman, Varamo, en surrealistisk berättelse om en torr byråkrat som vaknar upp en morgon och då förvandlats till ett första rangens litterära genier. Han skriver den mest banbrytande dikten i den latinamerikanska litteraturens historia.

Den tredje kortromanen, Spöken, som mycket riktigt är en spökhistoria. Den handlar om en grupp migranter som bor i ett byggprojekt som är hemsökt, och en av kvinnorna blir attraherad av en av vålnaderna. Det är inte alltid lätt att läsa Aira, det är inte alltid lätt att förstå hans berättelser, men det är i gengäld aldrig tråkigt att läsa honom. Ibland har jag förstått poängerna med en berättelse först vid en andra genomläsning.

Det finns alltså sex böcker av Cèsar Aira på svenska – Manni Kösslers översättningar är förträffliga – och man kan bara hoppas att Wahlström & Widstrand följer upp den här satsningen, Aira visar än en gång varför han räknas som en av Latinamerikas allra mest spännande och egensinniga författare.

Conversations (1)

I USA får också allt fler upp ögonen för Aira, mycket tack vare New Directions som gett ut 12 titlar – Aira var ju dessutom nära att vinna Man Booker International – men de ger ut kortromanerna en och en, i små fina häftade volymer, som den senaste, Dinner.

Handlingen utspelar sig i den lilla staden Coronel Pringles, där Aira är född, och berättelsen börjar med att en ungkarl i sextioårsåldern går på middag med sin mor, som han bor tillsammans med, hos en välbärgad vän i trakten. Det är mest modern och vännen som pratar, framförallt pratar de om olika personer i Pringles. Berättar ungkarlen om sin mor: ”[…] she was the one who most enjoyed the conversation that evening – it was the only think she did enjoy – because the names of the families were being constantly mentioned – magic words that distilled her entire interest in life.”

Ungkarlen kan däremot inte uppbåda samma intresse för vare sig namnen eller deras bärare. Det är som en brist eller en förmåga han helt enkelt saknar. De pratar på, om allt möjligt, om en mystisk grop igen kunde förklara hur det uppkommit och om muraren som ibland promenerade till kyrkogården för att muntra upp sig. Värden är också angelägen om att visa sina gamla mekaniska leksaker, av den där typen som man kan vrida upp. Konstigare än så blev inte den middagen.

Men när mannen och hans mor kommer hem, beslutar han sig för att titta på teve, han påstår att det är det enda han sysslar med. Han surfar runt på sina cirka sjuttio kanaler, men bestämmer sig sedan för att titta på en lokal kabelkanal. Där pågår nyhetssändningar, det händer inte mycket i Pringles, men så plötsligt får reportern reda på att de döda har börjat stiga upp från sina gravar. Det visar sig vara sant och dessutom så är dessa zombies på jakt efter de levandes hjärnor (det är endorfinerna de vill åt), som de girigt sörplar i sig sedan de knäckt deras skallar. De går bärsärkagång.

Dinner är en zombieroman skriven, gissar jag, av en Aira på sitt allra bästa humör. Förutom att den handlar om zombies handlar den om namn, eller kanske snarare om språket, och hur det är kopplat till vår identitet. Redan på första sidan talade ju den åldrade ungkarlen om namnen på invånarna i staden som ”magiska ord”. Tyvärr kan jag inte avslöja vad som händer sedan, men jag tycker att Dinner är en sensationellt underhållande liten roman – smart, annorlunda och väldigt humoristisk. Dinner och Hur jag blev nunna är mina två favoriter av de här fyra berättelserna.

I en intervju med BOMB Magazine sa Aira: ”In my work everything is invented, and I can go on inventing indefinitely.” Det låter löftesrikt.

Som avslutning på recensionen, avslutningen på den recension Patti Smith skrev av The Musical Brain: ”Hail César! I can only marvel at the amount of yarn he spins in order to tell tales of his own, from the political fable to the elaborately spun joke enriched with philosophy.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Glöm de postmoderna, nu kommer Reality Hunger-generationen

51-farxCYNL

Köp

”Postmodernism is now a rather unmeaning term, dulled by overuse, and unfit to describe a new group of authors of varying ages and nationalities who are often lumped together under its umbrella: Ben Lerner, Sophie Calle, Teju Cole, Tom McCarthy, Alejandro Zambra, Siri Hustvedt, Michel Houellebecq, Sheila Heti, W.G. Sebald, Orhan Pamuk, and Enrique Vila-Matas […] Call them, instead, the Reality Hunger generation, after David Shields ingenious and prophetic 2008 manifesto on contemporary writing. For Shields, novels that employ the traditional conventions of narration, plot, and story no longer make sense. Reality is fiction, and fiction is reality. For a more accurate reflection of how we experience this reality, we ought to think of novels the way we think about art.”

Citerat ur ”Welcome to Literature’s Duchamp Moment” av Shaj Mathew i New Republic, 18 maj 2015. Artikelns undertitel säger också en hel del om Mathews tes: ”Avant-garde fiction is starting to resemble conceptual art.” En riktigt spännande artikel med massor av bra boktips, om man tycker att den här trenden är något att hänga i julgranen.

Och så passar vi på att lägga upp några omslag till kommande böcker av den författare som antagligen är mest produktiv i den skara som nämns i citatet ovan, Enrique Vila-Matas:

unnamed (3)

(New Directions, 2015)

unnamed (2)

(New Directions, 2015)

unnamed

(New Directions, 2015)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Literary Hub, allt om litteratur samlat på ett ställe

Literary Hub är en helt nylanserad bok- och litteratursajt, ett jätteprojekt som backas upp av en imponerande skara inflytelserika spelare på den amerikanska bokmarknaden.

Ett litet urval bara: Knopf/VintagePANK, Little, Brown and CompanyFSGPenguin Press, Los Angeles Review of BooksPolitics and ProseMcSweeney’sNew DirectionsThe Last BookstorePENNY TyrantSemiotext(e)GraywolfThe Paris Reviewn+1Powell’s.

Det är otroligt intressant mix av samarbetspartners, alltifrån nischade småförlag till stora förlag, små och stora tidskrifter, smala och breda tidskrifter och bokhandlar och organisationer som PEN. Däremot är det lite oklart vad det betyder att de är partners, men det verkar som om man kommer att satsa en hel del på exklusivt förhandsmaterial ur kommande böcker.

Tittar man på de skrivande redaktörerna är det också några spännande namn: Alexander Chee, Adam Fitzgerald, Ashley Ford, Roxane Gay, Oscar Villalon, Rebecca Wolff. Roxane Gay är ju en väldigt smart värvning, men är inte hon redan inblandad i (minst) två andra tidskrifter?

Mycket bra att läsa på nätet, men det är väldigt utspritt

Det här är argumentet för en koloss som Literary Hub, deras eget argument: ”There is more great literary content online than ever before, but it is scattered, easily lost. With the help of its partners—publishers big and small, journals, bookstores and non-profits—Literary Hub will be a place where readers can return each day for smart, engaged, and entertaining writing about all things books.”

Och så här beskriver man sig själv, som en samlande och organiserande princip: ”Literary Hub is an organizing principle in the service of literary culture, a single, trusted, daily source for all the news, ideas and richness of contemporary literary life.”

Jag kan köpa argumentet att det behövs en stor enande kraft inom den litterära sfären, och jag har rentav själv funderat i de banorna, men då har jag i första hand föreställt mig en litterär tidskrift uppbackad av en allians av små och stora förlag. Om Bonniers inte kan hålla Bonniers Litterära Magasin under armarna, kanske 10-15 förlag och andra aktörer skulle kunna vara med och skapa en tidskrift, tryckt eller digital, som skulle kunna vara lika anspråksfull som Literary Hub. Den kanske måste vara anspråksfull – så stor att den inte går att negligera.

Det skulle antagligen vara ett vanskligt och komplicerat projekt. Vill ens läsarna ha en stor och dominerande källa att vända sig till när de vill läsa om böcker och litteratur? Är inte trenden snarare att var och en skapar sin egen Literary Hub, så att säga? Är portaler passè?

Kommer fler svenska filantroper till litteraturens undsättning?

Sigrid Rausing har ju köpt Granta och Granta Books, som kanske inte är några vinstmaskiner, men både tidskriften och förlaget producerar ju fantastiska saker. Familjen Ax:son Johnson har ju i säkert ett par decennier finansierat Axess, även om det mer är ett ideologiskt projekt än ett litterärt.

I den bästa av alla tänkbara världar skulle någon av samma kaliber som Stefan Persson eller Ingvar Kamprad slå Sverige, kanske till och med världen, med häpnad och backa upp en ny och riktigt anspråksfull litteraturtidskrift, kanske rent av en nordisk litteraturtidskrift? Den kunde ju handla lite om mode och design också.

Skriv gärna och berätta vad du tycker om Literary Hub. Skulle idén funka i Sverige? Vad tror du om en nordisk litteraturtidskrift?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Finalisterna klara till National Book Critics Circle Awards

National Book Critics Circle (NBCC) har utsett finalisterna till sina priser. Det är 30 finalister fördelade på sex kategorier – självbiografi, biografi, kritik, skönlitteratur, sakprosa och poesi. Priset, som instiftades 1974 är ett av de tyngsta amerikanska priserna, delas ut för de bästa böckerna föregående år, 2104. Det är det enda amerikanska pris som har en jury uteslutande bestående av litteraturkritiker och redaktörer som ägnar sig åt kritik.

För första gången i NBCC:s historia har en bok nominerats till två kategorier: Citizen: An American Lyric (Graywolf Press) av Claudia Rankine: ”Claudia Rankines Citizen is a book of prose poetry whose inventive composition and topical content invite readers to consider different avenues toward the urgent conversation about race and politics in America. Rankines appearance on two separate categories is a testament to her books complexity, narrative reach and artistry,” motiverar Rigoberto Gonzalez, ordförande i poesikommittén.

Senaste nytt om Citizen är att den klättrat högt upp på New York Times lista över bestsellers. Det är väldigt ovanligt att poesiböcker gör det. Av någon anledning har den hamnat på listan över fackböcker, den verkar uppenbarligen svår att kategorisera.

Dessutom belönas Toni Morrison med ett Ivan Sandrof Lifetime Achievement Award.

9780143126829M

Och novellsamlingen Redeployment (Penguin Press) av Phil Klay belönas med John Leonard Prize, grundat 2014 för att uppmärksamma exceptionellt bra debutböcker, oavsett genre.

Och sist men inte minst, Alexandra Schwartz belönas med 2014 års Nona Balakian Citation for Excellence in Reviewing. Schwartz är biträdande redaktör på New Yorker och skriver regelbundet för tidskriftens hemsida.

9781620406380

Självbiografier

Blake Bailey, The Splendid Things We Planned: A Family Portrait (W.W. Norton & Co.)

Roz Chast, Can’t We Talk About Something More Pleasant? (Bloomsbury)

Lacy M. Johnson, The Other Side (Tin House)

Gary Shteyngart, Little Failure (Random House)

Meline Toumani, There Was and There Was Not (Metropolitan Books)

Vi både tror och hoppas att Roz Chast tar hem det här. Vi tycker att seriebiografin Can’t We Talk About Something More Pleasant? är en av årets bästa böcker, alla kategorier. Läs vår recension av boken.

9780374299392

Biografier

Ezra Greenspan, William Wells Brown: An African American Life (W.W. Norton & Co.)

S.C. Gwynne, Rebel Yell: The Violence, Passion and Redemption of Stonewall Jackson (Scribner)

John Lahr, Tennessee Williams: Mad Pilgrimage of the Flesh (W.W. Norton & Co.)

Ian S. MacNiven, “Literchoor Is My Beat”: A Life of James Laughlin, Publisher of New Directions (Farrar, Straus & Giroux)

Miriam Pawel, The Crusades of Cesar Chavez: A Biography (Bloomsbury)

“Literchoor Is My Beat” är det självklara valet om man gillar att läsa om förlagsvärlden, New Directions har dessutom varit och är ett av Amerikas mest spännande förlag. Tennessee Williams är kanske den riktiga lågoddsaren.

The Essential Ellen Willis

Kritik

Eula Biss, On Immunity: An Innoculation (Graywolf Press)

Vikram Chandra, Geek Sublime: The Beauty of Code, the Code of Beauty (Graywolf Press)

Claudia Rankine, Citizen: An American Lyric (Graywolf Press)

Lynne Tillman, What Would Lynne Tillman Do? (Red Lemonade)

Ellen Willis, The Essential Ellen Willis, ed. by Nona Willis Aronowitz (University of Minnesota Press)

Graywolf Press, vilket sensationellt bra år 2014 var för dem! Vi går all in på Citizen.

marlonjames

Skönlitteratur

Rabih Alameddine, An Unnecessary Woman (Grove Press)

Marlon James, A Brief History of Seven Killings (Riverhead Books)

Lily King, Euphoria (Atlantic Monthly Press)

Chang-rae Lee, On Such a Full Sea (Riverhead Books) Läs vår recension

Marilynne Robinson, Lila (Farrar, Straus and Giroux)

Det här ser ju väldigt jämnt ut, men om vi tvingas gissa, även om det inte är någon riktig lågoddsare… A Brief History of Seven Killings.

51u9dxpdbkl-_sy344_bo1204203200_

Sakprosa

David Brion Davis, The Problem of Slavery in the Age of Emancipation (Alfred A. Knopf)

Peter Finn and Petra Couvee, The Zhivago Affair: The Kremlin, the CIA, and the Battle over a Forbidden Book (Pantheon)

Elizabeth Kolbert, The Sixth Extinction: An Unnatural History (Henry Holt & Co.)

Thomas Piketty, Capital in the Twenty-First Century, transl. by Arthur Goldhammer (Belknap Press/Harvard University Press)

Hector Tobar, Deep Down Dark: The Untold Stories of 33 Men Buried in a Chilean Mine, and the Miracle that Set Them Free (Farrar, Straus & Giroux)

Här ställs ju böcker av helt olika karaktär emot varandra. Det är väldigt svårtippat och lite märkligt att en översatt bok smugit sig in bland alla de andra amerikanska. Hector Tobars skildring av den chilenska gruvkatastrofen ligger nog bra till. Eller så blir det Elisabeth Kolberts hyllade bok om den skenande takten i utrotningen av djurarter?

Prelude-to-Bruise-357x535

Poesi

Saeed Jones, Prelude to Bruise (Coffee House Press)

Willie Perdomo, The Essential Hits of Shorty Bon Bon (Penguin Books)

Claudia Rankine, Citizen: An American Lyric (Graywolf Press)

Christian Wiman, Once in the West (Farrar, Straus & Giroux)

Jake Adam York, Abide (Southern Illinois University Press)

Redan genom att nominera Citizen till två kategorier har man ju signalerat att man tycker att boken är något utöver det vanliga. Sannolikheten att den vinner måste betraktas som hög.

Vilka som vinner meddelas 12 mars, 2015. Läs mer om priset och om National Book Critics Circle.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter