Etikettarkiv: New York Times

Megalista med alla (engelskspråkiga) listor över favoritböckerna 2013

Inte utan en viss förväntan har man gått och väntat på listorna över årets bästa böcker. Tidigt ute var redaktörerna på amerikanska Kirkus Reivews som sammanställt sina listor, med både mycket väntade val och mer oväntade. De svenska förlagen har prickat in en hel del böcker. Så här ser det ut i toppen av listorna för några av de största kategorierna.

Se nedan för fler årsbästalistor.

Best Fiction Books of 2013:

1. Asunder av Chloe Arjidus
2. The House of Rumour av Jake Arnott
3. The Blind Mans Garden av Nadeem Aslam
4. The Light Changes av Amy Billone
5. Life After Death av Kate Atkinson

Hela listan

Best General Fiction Books of 2013:

1. The Goldfinch av Donna Tartt
2. The Flamethrowers av Rachel Kushner
3. Pacific av Tom Drury
4. The Lowland av Jhumpa Lahiri
5. The Son av Philipp Meyer

Hela listan

Best Mysteries & Thrillers of 2013:

1. Lexicon av Max Barry
2. Breaking Point av D.J. Box
3. Light of the World av James Lee Burke
4. Never Go Back av Lee Child
5. The October List av Jeffery Deaver

Hela listan

Best Science Fiction & Fantasy 2013:

1. Written In Red av Anne Bishop
2. Box Office Poison av Philippa Bornikova
3. Queen Victorias Book of Spell, redigerad av Ellen Datlow och Terri Windling
4. Deep Space av Ian Douglas
5. The Ocean at the End of the Lane av Niel Gaiman

Hela listan

Och nu har New York Times kritiker Michiko Kakutani, Janet Maslin och Dwight Garner gjort listor med sina 10 respektive favoriter, bland vilka man hittar George Saunders Tenth of December, The Goldfinch av Donna Tartt och The Flamethrowers av Rachel Kushner.

The Millions har under en tid publicerat serien A Year in Reading, i vilken sajtens många skribenter valt sina favoritböcker. The Millions grundare och redaktör, C. Max Magee, har i sin tur skrivit översikten ”Wrapping Up A Year in Reading 2013”. Några av de böcker som flest skribenter har med på sina listor är … The Flamethrowers av Rachel Kushner, The Goldfinch av Donna Tartt och Dave Eggers The Circle.

NPR (National Public Radio) har i flera år gjort årsbästalistor och just därför gör de inga listor över 2013 års böcker. Det finns gott om andra som gör listor, resonerade man och skapade istället en app – ”NPRs Book Concierge. Our Guide To 2013’s Great Reads” – med en massa roliga sökfunktioner. Klicka runt bland 200 böcker.

Och så slutligen, som grädde på moset, på bloggen largehearted boy hittar du en megalista, en lista med alla engelskspråkiga listor över årets bästa böcker inom alla upptänkliga genrer och subgenrer – barnböcker, kokböcker med glutenfria recept, thrillers, vampyrromaner, reseskildringar, biografier, Alt lit etcetera. Alla sorters listor, allt ifrån försäljningslistor till kritikerlistor.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Listor

Konsten att köpa en plats på en topplista för böcker

Många amerikanska författare drömmer om att bli uppmärksammade av Oprah Winfrey, om att få ett filmkontrakt med Steven Spielberg och att hamna i toppen av New York Times ansedda bästsäljarlista.

De här tre författardrömmarna skriver Jeff Bercovici skämtsamt om i ”Here’s How You Buy Your Way Onto The New Times Bestsellers List”, och hävdar att det krävs ett gudomligt ingripande för att uppfylla de två första, men att den tredje kan uppfyllas av alla som har tillräckligt mycket pengar.

Nyheten har slagits upp stort i flera amerikanska tidningar, att det ganska lätt går att köpa sig en plats på olika listor, även de mest kända. Det finns särskilda företag som bistår med tjänsten och det verkar inte ens särskilt svårt eller avancerat. Man köper helt enkelt in tillräckligt stora mängder böcker och bryter ned inköpen “into more organic-looking individual purchases, defeating safeguards that are supposed to make it impossible to ‘buy’ bestseller status.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

40 exempel på hur kritikern Michiko Kakutani använt sin nya favoritkliché

När man börjar driva med en litteraturkritiker, då vet man att hen är riktigt stor inom sitt gebit. New York Times-kritikern Michico Kakutani har av kollegor kallats ”limnphomanic” och ”The First Lady of Limn” för att hon använder olika varianter av det relativt ovanliga verbet limn (beskriva) så ofta. Nu har en annan kritiker, musikkritikern Jody Rosen, påpekat på Twitter att Kakutani har en ny favoritkliché.

Free twitter badge

Twitter-badge (Photo credit: Wikipedia)

Tidskriften Slate (där Rosen har jobbat) har gått till botten med Kakutanis nya kliché och hävdar i en smått viral artikel: ”These days, she judges books not by what and how they limn, but just how deeply they are felt.” I artikeln hävdas det inte bara att Kakutani använder deeply felt ofta, man har dessutom sammanställt en lista med 40 exempel som visar att hon sedan 1984 använder uttrycket allt oftare och att 2013 kan bli en rekordår, om Kakutani fortsätter i samma takt ända in i kaklet.

Är det här kanske bara ännu ett exempel på harmlös Twitter-mobbing? Eller har rentav Jonathan Franzen rätt vad gäller sociala medier? Vi tycker i alla fall att det är värt att påpeka att man får 8430 träffar om man söker på Michico Kakutani i New York Times arkiv, för att ge lite perspektiv på att hon skrivit deeply felt 40 gånger under cirka 30 års tid.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar, Listor

Snarare än som en roman, mer som det slags manifest en galen person snor gummisnoddar kring och skickar till NASA

Det är ofta underhållande att läsa recensioner helt utan förväntningar på att det ska utmynna i ett boktips eller att man lånar eller köper eller läser boken. Vi visste att vi inte skulle ha vare sig tid eller lust att läsa Donna Tartts nya roman Goldfinch/Steglitsan, men kunde inte låta bli att läsa Stephen Kings recension av den i New York Times. Stephen King är Stephen King och Donna Tartt är dessutom Donna Tartt, så recensionen får breda ut sig ganska ordentligt och rymmer små utvikningar, innan det slutligen fastställs att The Goldfinch/Steglitsan, trots några små skönhetsfläckar är; ”a triumph with a brave theme running through it: art may addict, but art also saves us from ‘the ungainly sadness of creatures pushing and struggling to live.’ Donna Tartt has delivered an extraordinary work of fiction.”

Recensioner, eller om man vill kalla det litteraturkritik, är i själva verket som en egen konstform, kan i alla fall vara, och vi skulle exempelvis hellre läsa 100-150 bra recensioner än en halvbra roman av samma omfång. Ganska många romaner som ges ut är halvbra och när man har läst ut en halvbra eller en dålig roman kan man känna sig som bestulen på något. Däremot kan det vara både underhållande och givande att läsa recensioner av halvbra och dåliga romaner. Sågningar fyller sin funktion. Den allt ovanligare balanserade recensionen fyller sin funktion. Och hyllningar fyller sin funktion.

Häromdagen blev vi helt knockade av en recension, recensenten fick oss i obalans redan efter första meningen. På Bookforum, vars sajt för övrigt är översållad med reklam för The Goldfinch, ligger/låg inledningen av kritikern J.W. McCormacks recension av Sergio de la Pavas roman Personae. Första meningen:

Personae is a hodgepodge consisting of, among other things, a crime report, obituaries, and a short story that a character has scrawled in the margins of an old TV Guide.”

Här börjar man känna ett lätt obehag/spänd förväntan, eftersom man anar att det kan vara en totalsågning på gång. Det skulle kunna vara fråga om någon slags kultbok, men den andra meningen tyder snarast på att recensenten knapp tycker att boken förtjänar att kallas roman:

”At times, it reads less a novel than the kind of manifesto a crazy person binds with a rubber band and mails to NASA or the Library of Congress.”

En galnings manifest låter visserligen inte helt ointressant, men man blir ändå lite lättad och glatt överraskad av tredje meningen:

”The book is also the most galvanizing meditation on the possibilities and ramifications of artistic process in recent memory.”

Vi var fast redan efter den här dramatiska inledningen, men recensionen är också fortsättningsvis fängslande och mycket intressant. J.W. McCormack lyckades rekordsnabbt övertyga oss om att det är helt på egen risk man inte läser  Personae. Enligt McCormack är Sergio de la Pava den äkta varan, även om man jämför honom med kanoniserade amerikanska storheter: ”Eons from the ‘aw-fuck-it-anyways’ tone of other maximalist males like David Foster Wallace or Thomas Pynchon, Personae is serious even when it is droll.”

Läs hela recensionen – den väcker förhoppningar om att få läsa något riktigt originellt och excentriskt. Om J.W. McCormack har rätt så kan Personae göra mycket av det som bara riktigt bra romaner kan göra. Det låter på McCormack som om han hittat en blivande klassiker, vi hoppas kunna recensera romanen framöver.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

litterära termer 7: fratire

”Young men, long written off by publishers as simply uninterested in reading, are driving sales of a growing genre of books like [I Hope They Serve Beer In Hell] that combine a fraternity house-style celebration of masculinity with a mocking attitude toward social convention, traditional male roles and aspirations of power and authority. With titles like ‘Real Ultimate Power,’ a satirical ode to the masculine prowess of ninjas; ‘The Modern Drunkard,’ a paean to getting hammered; and ‘The Game,’ a manual for manipulating and bedding women, they collectively represent the once-elusive male counterpart to so-called chick lit, and so perhaps deserve a cheesy epithet of their own. How about: fratire.”

Citerat ur ”Dude, Here’s My Book” i New York Times

O.W.

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

”All (male) writers are writers; a (woman) writer is a woman writer.”

När författaren Amanda Filipacchi surfade runt på Wikipedia för en dryg vecka sedan upptäckte hon något märkligt, något märkligt som gjorde henne upprörd. Hundratals författare, som råkade vara kvinnor, flyttades från kategorin ”American novelists” till kategorin ”American woman novelists”.

Filipacchi inledde en het debatt med en artikel i New York Times med titeln ”Wikipedias sexism toward female novelists”. Hon framhöll att den nya kategoriseringen genomfördes systematiskt, i alfabetisk ordning. Hon nämnde även några författare som flyttats från kategorin ”American novelists”, bland andra Harriet Beecher Stowe, Ann Beattie, Djuna Barnes, Emily Barton och Aimee Bender.

Upprördheten spred sig och Joyce Carol Oates formulerade på Twitter vad många verkade tycka: ”Wikipedia bias an accurate reflection of universal bias. All (male) writers are writers; a (woman) writer is a woman writer.”

I ett långt blogginlägg i New York Review of Books skriver James Glick om alla de här turerna kring den förändrade kategoriseringen av författare. Han berättar att det tog hus i helvete på Wikipedia när debatten drog igång och att Jimmy Wales, en av Wikipedias grundare, skickade ett internt meddelande till sina kolleger med rubriken ”WTF?” i fet stil.

Det visade sig att det var en person som hade ändrat kategoriseringen, men det är inte första gången konstigheter av det här slaget uppstår på Wikipedia. Vanligtvis sker det just vid kategoriseringen av kvinnor och personer som tillhör någon etnisk minoritet. Wikipedia beskrivs med jämna mellanrum som en pojkklubb, hävdar Glick. ”Around 90 percent of Wikipedia editors are men, and it shows,” hette det i New Scientist för några veckor sedan. Det måste naturligtvis betraktas som ett jätteproblem, och faktum är att många på Wikipedia håller med och vill ändra på det.

FB

Lämna en kommentar

Under Artiklar