Tag Archives: New York

Fotobok: ”Landscape as Longing: Queens, New York”

9783958290327_1

Frank Gohlke & Joel Sternfeld
Landscape as Longing: Queens, New York
Text: Suketu Mehta
Steidl

New York är en av världens mest avbildade städer, inte minst om man räknar med alla filmer och teveserier vars handling utspelar sig där. När jag besökte New York första gången kändes allt egendomligt bekant, arkitekturern förstås, tunnelbanan, men också ljuden. I ett område i Brooklyn talade folk precis som i Sopranos. Det är inte alls märkligt i sig, men känslan, en positiv känsla av att känna sig hemma på en främmande plats, var ganska märklig.

Men det är Manhattan som dominerar bildflödet från New York, Staten Island och Queens är kanske de två av New Yorks fem boroughs som det är svårast att visualisera. För mig är det nog det.

2003 fick fotograferna Frank Gohlke, tongivande amerikansk landskapsfotograf, och Joel Sternfeld, känd för att fota dokumentärt i USA i färg och storformat, ett gemensamt uppdrag. Uppdraget var att dokumentera livet i Queens, vars befolkning tillhör den mest etnisk varierade i världen. Resultatet samlas i den bastanta, vackra och egensinniga volymen Landscape as Longing: Queens, New York.

010_Gohlke_Landsc

White fence – 4671 Laburnam Ave., Flushing, Queens 2003 Foto © 2016 Frank Gohlke

 
Den första halvan av boken utgörs av Gohlkes svartvita foton, som präglas av hans inriktning på landskapsfotografi. Han fotar gator, broar, staket och stängsel, tomtgränser, ödetomter, parker och platser där staden möter naturen. Fotona är kärvt poetiska, mångtydiga, associativa och trotsar åtminstone mina förväntningar på foton från Queens. En sak är väldigt påtaglig: frånvaron av människor.

001_Gohlke_Landsc

Wedding palace – Myrtle Ave. and Stephen St., Ridgewood, Queens 2004 Foto © 2016 Frank Gohlke

 
Den andra delen av boken utgörs av Sternfelds färgfoton, ofta riktigt spektakulära. Han har riktat in sig på bostadshus, affärer, restauranger och kyrkor. Här blir det mångkulturella inslaget mycket tydligare. Här finns grekisk ortodoxa kyrkor, moskéer, ett thailändskt tempel och flera byggnader som hör till andra asiatiska trossamfund. Många skyltar är på kinesiska, koreanska, japanska, spanska, men ibland är skyltarna flerspråkiga. Texten på en markis marknadsför ”Spanish American Footcare”. En annan: ”Thai & Chinese – Strictly Halal”. En sak är påtaglig: att det är relativt få människor på bilderna.

035_Landscape

Le Cordon Bleu – 96-01 Jamaica Avenue, Woodhaven, Queens, June 2004 Foto © Joel Sternfeld

 
030_Landscape

Ben Faremo, The Lemon Ice King of Corona – 52-02 108 Street, Corona, Queens, 2003 © Joel Sternfeld

 
Jag tycker att de här två uppsättningarna fotografier funkar väldigt bra tillsammans; man får i alla fall ett hum om hur Queens alla små samhällen i samhället hänger samman och dynamiken mellan dem. Jag tänker mig att de två uppsättningarna foton fungerar så bra tillsammans inte trots att de är så olika, utan just för att de uttrycker två skilda temperament.

Att både Gohlke och Sternfeld har fotat så få människor, det är ingen slump. Det är ett medvetet val och enligt förlagsinformationen utvecklade de en ”unique theory of landscape photography in which landscape is a visible manifestation of the invisible emotions of its inhabitants.” Man kan tycka att det låter aningen anspråksfullt, men jag tycker att den här boken, som är väldigt välgjord, allt från bindning till tryck, berättar mycket om Queens och dem som bor där, som enbart en text kanske inte skulle kunna förmedla. En sådan sak är naturligtvis den längtan till sina hemländer som många immigranter känner och uttrycker på olika sätt, också i det offentliga rummet.

Men boken innehåller en text. Längst bak i boken, på insidan av pärmen, sitter ett kuvert fastklistrat. Och i kuvertet finns ett litet häfte med en märklig novell, ”What is Remembered”, skriven av den indisk-amerikanske författaren Suketu Mehta. Det är en drastisk, bitvis hysteriskt rolig och rörande berättelse om en indisk man, Mahesh, som kommer till New York. På JFK får han en stöt av statisk elektricitet, vilket leder till att han tappar minnet av sin mor. Identitet och minne är, tycker jag man kan säga, novellens stora teman – exiltillvarons balansgång mellan att minnas för lite och att minnas för mycket.

Ett tips om du gillar fotoböcker, besök Steidls hemsida.

Lyssna på spellista med hip hop från Queens.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Cheap Rents… and de Kooning” av John Cohen

9783869309033_1[1]

John Cohen
Cheap Rents… and de Kooning
The downtown art world
New York, 1957-63
Introduktion: John Elderfield
Steidl

Boken Cheap Rents… and de Koning, fotografen John Cohens senaste bok med foton som inte publicerats tidigare, handlar om en tid, det sena 50-talet och tidiga 60-talet, och om en plats, området kring East 10th Street i New York. Ett ingemansland mellan Greenwich Village och Lower East Side. Där och då samlades ett ovanligt stort antal konstnärer, gallerister, poeter, kritiker, filmare och fotografer.

Att Willem de Kooning nämns i titeln är möjligen en aningen ironiskt, eftersom han vid mitten av 50-talet började söka sig bort från 10th Street, och började vistas utanför staden allt oftare, inte sällan på Long Island. Men han, och de billiga hyrorna, hade tveklöst lockat mängder av kreativa människor till området kring East 10th Street. Där låg också flera spännande gallerier och under några år var området konstvärldens epicentrum, i alla fall den amerikanska konstvärldens epicentrum.

A_004_Downtown[1]

Red Grooms crossing Third Avenue © John Cohen / Steidl

 
John Cohen, född 1932 i New York, är en mångkunnig man, han var exempelvis med och grundade New Lost City Ramblers och arbetade med Robert Frank på hans film Pull My Daisy (1959), men det är som fotograf han är mest känd. Han har tagit åtskilliga foton av Bob Dylan.

B_002_Downtown[1]

Grace Hartigan © John Cohen / Steidl

 
Boken Cheap Rents… and de Koning samlar rader av foton från perioden  1957 och 1963, då han levde och arbetade i konstnärskolonin som växte fram i området kring East 10th Street. Man kan nästan förnimma den kreativa spänningen när man bläddrar i boken och läser de sparsmakade texterna. En inledande text är skriven av John Elderfield, som har den pampiga titeln Chief Curator Emeritus of Painting and Sculpture vid Museum of Modern Art.

Elderfield har råkoll på alla konstnärliga riktningar som fanns representerade i konstnärskolonin, abstrakta expressionister, andra vågen abstrakta expressionister, postexpressionister och så vidare. Måleriet stod i början helt i centrum, men saker och ting förändrade sig efterhand och klimatet var hela tiden påtagligt inkluderande:

”[…] as the newer emerged, the older remained, and older and newer partied together—at the Cedar Bar in the form of Franz Kline drinking with Allen Ginsberg, for example. And different forms of post-Abstract Expressionist activity partied together: Jack Tworkov with Philip Guston; Larry Rivers with Jack Kerouac; and so on. […] Aiding the alliances and the transitions were photographers Rudy Burckhart, Cohen, and [Robert] Frank; and the composers John Cage and Morton Feldman; and the dealers and critics Bellamy, Leo Castelli, Thomas B. Hess, and Frank O’Hara. They saw how, by the end of this period, the vitality of the downtown scene was not longer lodged in the visual arts alone. But so did most of those in the 10th Street scene: It was nonsectarian, hybrid, unpredictable in shape and form.”

D_003_Downtown[1]

Allen Ginsberg, Robert Frank © John Cohen / Steidl

 
John Cohens egna texter, som varvas med tematiskt ordnade foton, är lite mer svävande i tonen, nästan som om han är lite osäker på om han verkligen varit med på alla gallerier, klubbar, happenings, filminspelningar och performance. Jag känner något som påminner om avund när jag läser hans anekdoter och tittar på fotona.

Det kanske är en projektion, men jag tycker nästan att man ser på dem Cohen fotat att de utstrålar en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. De är som ett med tiden och platsen. Jag tröstar mig med att de på ett par foton, under någon slag happening eller performance, spexar med uppblåsta ballonger.

Jag älskar Cohens foton med mycket svärta, de flesta tagna inomhus utan blixt, och hans nostalgiska och kärleksfulla ton. Cheap Rents… and de Koning är ett vackert porträtt av en tid/plats och en rad personer som gjorde den speciell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Tre fantastiska färgläggningsböcker för vuxna

cv6B-JqB9F4SKvfw70hiPdV5PxE26smwiWQYU2VzlY4

Image courtesy Johanna Basford and Laurence King

Det har blivit allt populärare med färgläggningsböcker för vuxna. Marknaden för den här sortens böcker har vuxit explosionsartat. Ibland har färgläggningsböcker legat parkerade samtidigt högst på försäljningslistorna, illustratörer har trängt undan författare som Harper Lee och George R.R. Martin.

Färgläggningstrenden tog sin början 2013 – det var då den skotska illustratören Johanna Basford kom ut med Secret Garden (Laurence King), en samling vackra och intrikata teckningar som har sålt i miljontals exempelar världen över. Den klättrade ända upp i toppen på New York Times bästsäljarlista. Framgångarna har följts upp med Enchanted Forest och olika utgåvor och varianter av boken, exempelvis vykort som man kan färglägga.

VFg2v13rPiYIsXQxDGrL0KYNtfLbSgPw_n9LSnRXJ4U

Image courtesy Johanna Basford and Laurence King

Som ett brev på posten kom krönikor och debatter om det är okej att vuxna håller på med en sån här hobby. Kritikerna hävdar att målarböcker för vuxna är ytterligare ett exempel på en utbredd infantilisering. Basford har däremot hävdat att det länge funnits vuxna som i smyg färglagt målarböcker för barn; hennes böcker har bara legitimerat att vuxna ägnar sig åt färgläggning. Alldeles bortsett från om det är sant eller inte, så verkar det fånigt att vilja skuldbelägga den här helt harmlösa och kreativa sysslan bara för att den associerar till barndomens färgläggningsböcker och målarböcker. De som ägnar sig åt den vittnar om att den är lustfylld och, framför allt, avkopplande. Och det är med ord som avkopplande, terapeutiskt och mindfulness som många av de här böckerna, av mycket skiftande kvalitet, marknadsförs. Ytterligare ett argument för de här böckerna är att de kan utgöra startpunkten för att börja teckna på egen hand.

The Mindfulness Colouring Diary

The Mindfulness Colouring Diary (Pan Macmillan) av Emma Farrarons

Vi tycker att det är självklart att vuxna ska färglägga böcker om de tycker att det är roligt, avkopplande och till och med att det skänker själslig ro. Dessutom finns det säkert en ganska stor nostalgifaktor i det här. Trenden kan också vara ett uttryck för en längtan efter något mer taktilt i en allt mer digitaliserad tillvaro.

Och det finns verkligen en uppsjö färgläggningsböcker med bilder och mönster som passar vuxna. I det här blogginlägget har vi samlat tre av dem vi gillar mest. Vår absoluta favorit är Fantastic Cities. A Coloring Book of Amazing Places Real and Imagined (Chronicle Books), som är gjord av den kanadensiske konstnären Steve McDonald.

Fantastic Cities

Boken har ungefär samma format som en LP-skiva. McDonald har lagt ned en enorm möda på att skapa detaljerade bilder från olika städer, dels scener från världsstäder som Tokyo, New York och Istanbul, dels scener från mindre kända städer i McDonalds hemland Kanada.

Steve-cropped1

Courtesy of Abrams & Chronicle Books

Motiven är myllrande och städerna avbildas oftast ur fågelperpektiv eller snett ovanifrån. Några exempel kan du se här. Utöver det har McDonald skapat och försett boken med en hel del mandalas – populära i målar- och färgläggningsböcker – med utgångspunkt i vissa städer. Det finns exempelvis en Sydney-mandala och en San Francisco-mandala. Tillsammans med Basfords böcker är Fantastic Cities en av de mer fantasi- och detaljrika, svårslagen i den här genren.

Läs mer: ”The Radical History of 1960s Adult Coloring Books”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Fotobok: ”Lunchtime” av Charles H. Traub

 
Charles_H_Traub_Lunchtime_Cover

 

Charles H. Traub
Lunchtime
Damiani

Det verkar som om föregående decenniers mode och stilar, med en nästan komisk förutsägbarhet, först förlöjligas och stöts bort, för att sedan, när det har gått ett par decennier, återupprättas och återanvändas. Jag tänker på den här typen av cykler när jag tittar i Lunchtime med foton av Charles H. Traub, född 1945, som mellan 1977 och 1980 hade två jobb som gav honom tillgång till livligast tänkbara urbana miljöer. Det här var långt innan begreppet street style var etablerat.

Traub hade en tung post vid institutionen för fotografi på Columbia College, och på sina lunchraster – ”the passing parade of the street” – brukade han ta med sig sin Rolleiflex SL66 till the Loop i Chicago och ta porträtt av främmande människor på gatan: ”I knew that, if one asked, people were delighted to be noticed.” Senare, när han var chef för Light Gallery i New York, gjorde han samma sak, men begav sig till området kring Fifth Avenue och Fifty-Seventh Street, ”the center of the world.”

Resultatet är färgstarka, spontana och ofta ganska närgångna och humoristiska porträtt. En sak jag lägger märke till är att det är relativt få av dem som blir porträtterade som försöker se hårda ut, vilket är desto vanligare i dagens selfiekultur. Fotona illustrerar att det inte är samma sak att se hård ut som att se cool ut. En annan sak jag tänker på är att många porträtt skulle funka i dagens modemagasin. Och så noterar jag att solglasögonen tveklöst var mer extravaganta under den här perioden.

Många som gillar Humans of New York kommer säkert tycka om den här boken, ett praktverk från kvalitetsförlaget Damiani i Bologna, en bok som självklart funkar väldigt bra som present till någon som gillar New York och Chicago i allmänhet och New York och Chicago under sent 70-tal och tidigt 80-tal i synnerhet. Skillnaderna mellan böckerna är naturligtvis att fotot i Lunchtime är mycket bättre och mer spektakulärt. Lunchtime är ett tidsdokument som bejakar lusten att betrakta och dagdrömma om vilt främmande människor.

 

Lunchtime_001_binder5_sheet78-79_20_2of2_flat_final_print

Samtliga foton / Photos © Charles H. Traub

Lunchtime_002_binder5_sheet78-79_2_1of1-print_Pink_Glasses_NYC_unflat_final

 

Lunchtime_58_binder5_sheet78-79_6_1of2_flat_final_print

 

Lunchtime_005_binder5_sheetsum79-115_1of3_Green_Glasses_NYC_Flat_Final_Print

 

Lunchtime_062_binder_sheet78-79_285753_14_1of1_Black Man Cigarette_flat_final_print

 

Lunchtime_065_binder5_sheet78-79_3_3of4-print_Movie Star CHI_flat_final_print

 

SHEET_38_FRAME_9 001

 

Lunchtime_067_binder5_sheetsum79-112_1of3_Pink Shirt and Sun glasses_flat_final_print

 

Lunchtime_110_binder5_sheetsum79-95_2of2_Hand Stop_flat_final_print

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Hur bra är höstens mest hajpade amerikanska roman?

ladda ned

Garth Risk Hallberg
City on Fire
Knopf

Höstens mest hajpade roman är City on Fire, debutromanen som Garth Risk Hallberg fick $2 miljoner i förskott för efter aggressiv budgivning från flera förlag. Och då var redan filmrättigheterna sålda. Det är en mycket ambitiös, nästan dickensk roman på hela 944 sidor. I intervjuer har Hallberg pekat ut Don DeLillo som en förebild och många har sett likheter med 80-talets kanske mest kända skildring av New York, Fåfängans marknad / The Bonfire of the Vanities av Tom Wolfe. Den senare jämförelsen haltar något, eftersom Wolfes roman är en utpräglad satir, medan City on Fire är anmärkningsvärt fri från satir.

Romanen har ett rikt persongalleri och utspelar sig i New York på 70-talet, då staden var nedgången och snubblande nära en konkurs. På många sätt är boken en hyllning till New York och dess invånare; särskilt mycket handlar den om periodens punkmusik, förutom påhittade artister och band, som Nicki Chaos och Ex Post Facto, Patti Smith, Television, Ramones, Sex Pistols och Clash.

Handlingen utspelar sig mellan julen 1976 till den 13:e juli 1977, då elförsörjningen fallerade och nästan hela New York lades i mörker. Nästan omedelbart började plundringar och mordbränder, och det dröjde ett dygn innan elförsörjningen fungerade igen. Förödelsen var enorm. 3700 personer arresterades.

På nyårsafton 1976 blir en ung kvinna, student och punkare, skjuten i Central Park. Hon hamnar i koma. Det här är den händelse som binder samman de olika karaktärerna i boken, som har vitt skilda bakgrunder – en ung färgad författare, en polis, en punkare, medlemmarna i en av New Yorks rikaste familjer, en reporter, en lärare, en specialist på fyrverkerier, en assistent på ett galleri med flera. I en bitvis bitvis uppskattande recension i New Yorker”The Time of Broken Windows. New York from punk to Trump” – påkekade Louis Menand, som till skillnad från Hallberg var ung när det begav sig, att New York inte var och fortfarande inte är en blandad stad som i romanen. Bokens idealiserade samhällssyn placeras i en dickensk tradition:

”Contrary to what newcomers to the city may imagine, New York is a place where circles almost never intersect, except transactionally – at co-op meetings and parent-teacher conferences, or on jury duty. New Yorkers circulate mostly within their own class and occupational orbits. Manhattan is a hundred small towns unevenly distributed over some twenty-two square miles of city space. But the genre that ‘City on Fire’ belongs to requires a suspension of disbelief on this point. Implausibility is part of the design. The plots of Dickens’s big ‘condition of England’ novels are implausible in the same way. In the London of ‘Bleak House,’ a connection between Lady Dedlock and Jo the street-sweeper didn’t have even a transactional basis.”

Men en roman behöver ju inte nödvändigtvis leva upp till realismens krav för att vara bra och fängslande. Kritiken har varit ganska blandad, men Michiko Kakutani i New York Times var en av dem som mest reservationslöst hyllade romanen:

”Garth Risk Hallberg’s ‘City on Fire’ is a big, stunning first novel and an amazing virtual reality machine, whisking us back to New York City in the 1970s, that gritty, graffitied era when the city tottered on the brink of bankruptcy, when the Bronx was burning and Central Park was a shabby hunting ground for muggers, and the Son of Sam was roaming the streets. Punk rock was being born downtown and starving artists could still rent garrets in Midtown. Vinyl was the music delivery system of choice, writers still wrote on typewriters, researchers relied on microfilm, and no one anyone knew had a cellphone.”

Det är naturligtvis en petitess, men Son of Sam nämns inte ens i romanen. Däremot tycker jag att ”virtual reality machine” är en bra beskrivning av bokens karaktär, men inte som något positivt. Skildringen har bitvis något maskinellt över sig och jag tror att det har att göra med att det är så otroligt många karaktärer att hålla reda på och att Hallberg använder sig av indirekt anföring. Tanken är, tror jag, att författarens röst ska smälta samman med karaktärernas olika röster. Problemet, och det är ett betydande problem, är att de flesta karaktärernas röster låter väldigt likartade. De låter som om de vore skapade av en ung ambitiös författare som velat skriva en stor roman om New York på 70-talet.

Och eftersom perspektivet hela tiden skiftar mellan de olika karaktärerna blir det svårt att skilja dem åt. Det gör att det blir svårt att engagera sig i dem, och det krävs en hel del engagemang om man ska läsa en roman på 944 sidor. City of Fire är dessutom, som det heter, karaktärsdriven. Garth Risk Hallberg har också sagt i intervjuer att alla karaktärer är som aspekter av honom. En eller ett par redaktörer på förlaget – man hystade ju trots allt upp nästan $2 miljoner för boken – borde ha kunnat fixa det här.

Kritiken har som sagt varit blandad, men jag tycker att recensionen av Christian Lorentzen i New York Magazine – City on Fire Is Trying to Have It Too Many Ways” – är den som bäst fångar vad det är som gör att romanen inte fungerar. Han framhåller exempelvis att den är väldigt sentimental och romantiserande. Det är ju inte heller första gången 70-talets New York skildras. Bitvis är Lorentzens recension onödigt elak, Hallberg är (nästan) debutant, men jag håller med om de flesta av hans invändningar och slutsatser:

”Ultimately, Hallberg is trying to have it too many ways. There’s a strong tradition of social novels of New York City — from William Dean Howells’s A Hazard of New Fortunes and the novels of Edith Wharton to DeLillo and Lethem — built on near overdoses of naturalistic detail. Hallberg has tried to yoke the genre to what one character calls a ‘fairy tale,’ but one of the virtues of fairy tales is that they’re usually only a few pages long.”

Spotify-lista: City on Fire

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Fotobok: ”Evelyn Hofer”

9783958290150_1

Evelyn Hofer
Evelyn Hofer
Red. Sabine Schmid & Andreas Pauly
Steidl

Den framstående konstkritikern i New York Times, Hilton Kramer, kallade en gång Evelyn Hofer ”the most famous unknown photographer in America,” ett påstående som hon inte hade något att invända emot. Hofer föddes i Marburg i Tyskland 1922 men 1933 flydde familjen till Schweiz. Hofer bodde en lång period i USA, men gick bort 2009 i Mexico City. Under det halvsekel hon var verksam skapade hon en varierad men väl sammanhållen produktion med porträtt, landskap och stilleben. Hon är även känd för samarbeten med författare som skrivit reseböcker om länder som Schweiz och Spanien samt platser som Paris, Dublin and New York .

098_035_Dublin

En söndag i Phoenix-Park, Dublin 1966 © Estate of Evelyn Hofer

Hofer fotade både miljöer och människor. Hennes tradition igår i en tradition som löper tillbaka till en fotograf som August Sander och förebådade exempelvis William Egglestons foto i färg. Boken Evelyn Hofer är utgiven på tyska, i samband med en just avslutad retrospektiv utställning på Museum Villa Stuck i München, men redan 2009 gav Steidl ut en monografi, som sedan länge är slutsåld. Det är inte omöjligt att det delvis beror på Steidls engagemang att intresset för Hofer är ovanligt stort just nu.

071_002_Ekta

Queensboro Bridge, New York 1965 © Estate of Evelyn Hofer

När Hilton Kramer kallade Evelyn Hofer ”the most famous unknown photographer in America,” menade han naturligtvis att han tyckte att hon inte fick den uppmärksamhet hon förtjänade. Jag tycker nästan man kan utläsa ur bilderna att Hofer inte hade något stort ego, även om hon företräder en subjektiv fotografisk tradition.

”Hers is thus a very classic art — flawless in its eye for form, tireless in its ability to ‘become saturated,’ as Pasternak said, in its subjects, and yet utterly detached from the hurly-burly in which the contemporary photographer is obliged, perforce, to work and earn a living,” skrev Kramer 1982, apropå en utställning med Hofers foto, en utställning som han utsåg till säsongens viktigaste. Utmärkande för Hofers stil är att hon inte skiljer mellan ‘höga’ och ‘låga’ ämnen, skriver Kramer också. Allt hon fotar får en slags värdighet.

078_007_Ekta

Vår, Washington 1965 © Estate of Evelyn Hofer

Men även om Hofer var ödmjuk, och även om hon inte spelade spelet på den tuffa amerikanska konstmarknaden, så verkar det som om hon kunde vara tuff, när det behövdes. Hon fotade ju många både kända och inflytelserika personer: Ted Kennedy, Andy Warhol, Sir Alec Guinness, Arthur Rubenstein, Moshe Dayan, bara för att nämna några av dem som finns med i boken.

Ett av bokens foton är ett porträtt av konstnären Jean-Michel Basquiat, taget 1985 när han var något av en kung i New Yorks konstvärld. Elisabeth Biondi berättar i New Yorker en underhållande anekdot om fototillfället:

”She was asked to photograph Jean-Michel Basquiat for Vogue. Basquiat was the darling of the art world, young, hip, and very successful, Evelyn the established photographer, in her late sixties then and very much a lady. She arrived at his downtown loft at the agreed hour and was told that Basquiat was busy. Her response was please tell Mr. Basquiat that Miss Hofer will wait for him. She waited for hours—much longer then she thought tolerable. Eventually she heard rumblings upstairs. Basquiat descended the staircase. She looked at him, he looked at her, and then she simply stared him down. For the rest of the shoot he treated her with great respect. Evelyn had risen to his challenge and had won the battle. The portrait was excellent.”

193_060_Kuenstler

Saul Steinberg med sig själv som litet barn, Long Island 1978
© Estate of Evelyn Hofer

Hofer jobbade med en otymplig storbildskamera och hon fotade personer där hon träffade dem, hon gjorde sig sällan omaket att leta efter särskilda miljöer. Men hon föredrog stillsamma miljöer och hade en fantastisk känsla för kompositionen. Hon verkar ha varit en komplett fotograf, förutom att hon kunde själva hantverket intill fulländning var hon väl insatt i fotografisk teori och mörkrummets kemiska processer. Det är nästan som om hon lyckades få tiden att gå långsammare just vid fototillfället. Fotona är ofta stillsamma och har en tidlös och klassisk kvalitet – man kan lätt föreställa sig att hennes foton kommer att fängsla och fascinera människor långt in i framtiden.

213_Stilllife

 Zinnkrug mit Trauben (Stilleben Nr. 7), New York 1997  © Estate of Evelyn Hofer

Det jag tycker talar lite extra för Evelyn Hofer är att boken så väl speglar Hofers olika fotografiska verksamheter, både det svartvita fotot och det i färg, och från de olika städer och länder hon arbetade i. Tyska Steidl är sällsynt bra på att göra klassiskt fotografi, i synnerhet amerikanskt, tillgängligt till rimliga priser. Böckerna är vackra och välgjorda. Just nu satsas det stort på William Eggleston.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ny roman som utspelar sig i New Yorks förlagsvärld

9781473522121

Jonathan Galassi
Muse
Jonathan Cape

Jonathan Galassi är översättare, poet, före detta redaktör på Paris Review och, inte minst, toppchef på förlaget Farrar, Straus & Giroux i New York. Med romanen Muse begår han romandebut och den utspelar sig i förlagsvärlden, Muse är som en kärleksförklaring till bokbranschen som den såg ut för några decennier sedan. Ett citat ur den inledande texten:

”This is a love story. It’s about the good old days, when men were men and women were women and books were books, with glued or even sewn bindings, cloth or paper covers, with beautiful or not so beautiful jackets and a musty, dusty, wonderful smell; when books furnished many a room, and their contents, the magic words, their poetry and prose, were liquor, perfume, sex, and glory to their devotees.”

Riktigt vad det var som var så bra med en striktare uppdelning mellan könen framgår inte av boken, men det är en stundtals rolig roman om man tycker att förlagsbranschen i New York är något av det mest romantiska som finns. Huvudperson i Muse är Paul Dukach som är redaktör på ett förlag som inte är helt olikt Farrar, Straus & Giroux. Vi får veta att Purcell & Stern är det minsta av de stora New York-förlagen. Paul har också goda kontakter på Impetus, som kallas störst av de små New York-förlagen.

Paul, och stora delar av Amerika, är besatt av poeten Ida Perkins. Hennes förlag är nämnda Impetus, som jag ett tag trodde skulle leda tankarna till New Directions, men det förlaget nämns på annat håll. Däremot uppfyller Purcell & Stern och Impetus de stereotypa föreställningarna om ett något mer kommersiellt respektive ett lite mer finkulturellt förlag.

I en intervju har Galassi sagt att han hade något i stil med Mad Men i tankarna när han skrev Muse, men han har också sagt att han inte eftersträvat någon realism, att karaktärerna är ”cartoonish” och att berättelsen är kontrafaktisk. Jag skulle vilja gå ännu längre och hävda att romanen bitvis är direkt farsartad. Homer Stern, i ledningen för Purcell & Stern, är tveklöst en aningen farsartad figur och hans kollega, och värsta fiende, Sterling Wainwright, i Impetus ledning, är också mer en typ än en trovärdig karaktär.

För att inte tala om Ida Perkins, som påstås vara “the only person ever to appear simultaneously on the covers of Rolling Stone, Tel Quel, and Interview.” Hon har vunnit de flesta priser en poet kan vinna, och påstås vara aktuell för Nobelpriset. Hennes poesi har förvandlas till platinum av Carly Simon och Carole King. Hennes porträtt finns avbildat på frimärke och hon har i decennier varit en återkommande gäst i Vita huset. President Obama utsåg dagen hon dog på till nationell högtid.

Men när boken börjar har inte Paul träffat sin stora idol, superpoeten Ida Perkins, som han dyrkat ända sedan tonåren. Men så småningom ska han besöka henne i Venedig, dit hon dragit sin tillbaka. Hon kommer att anförtro honom en opublicerad diktsamling, att publiceras efter hennes död, som bär på ett sensationellt avslöjande om en kärleksaffär.

Jag tycker att Muse är underhållande och charmig, det är roligt att läsa om New Yorks förlagsvärld, men jag tycker att den är för ”cartoonish” och för lös i fogarna. Jag kan inte svära på att det inte finns en poet från Georgien som heter Dmitry Chavchavadze eller en italiensk författare som heter Piergiorgio Ponchielli, men det låter som seriefigurer. Och dialogen känns ofta också ganska corny. Som när Paul ringer sin chef Homer och berättar om Ida Perkins sista bok:

”It’s tremendous. Spectacular. It’s out of the ballpark, an absolute game changer.”

”The truffle hound strikes again! I’m smacking my lips. Get yourself home today, baby. I want to see what you’ve got.”

Allra bäst är Muse när Galassi helt uppenbart ägnar sig åt satir, som i kapitlet ”The Fair”, om bokmässan i Frankfurt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner