Tag Archives: New Yorker

Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood

13069524_O_1

James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

13076294_O_1

I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Novell 146: ”Who Will Greet You At Home” av Lesley Nneka Arimah

images-3

En av de mer emotsedda novellsamlingarna i vårens amerikanska utgivningen är What it Means When a Man Falls from the Sky (Riverhead Books) av Lesly Nneka Arimah, som har nigerianska rötter men är född i UK och bosatt i USA. För ett par år sedan publicerade New Yorker hennes novell ”Who will greet you att home”, som ingår i den nya samlingen.

Ogechi, en ung nigeriansk kvinna, försöker desperat skaffa barn. Det går till så att hon gör dockor av olika material. Dockorna måste enligt traditionen välsignas av kvinnornas mödrar, varpå dockorna kan börja leva, men det tar ett tag innan de börjar likna människobarn.

Ogeshis mor är emmellertid en riktig tyrann som parasiterar, bokstavlit talat, på dottens glädje och lycka. Och hon tar betalt av dotter för att välsigna hennes docka/barn. Arimah har sagt att novellen handlar om hur kvinnor utsetts för en stark press att skaffa barn.

Det här är lysande magisk realism med inslag av surrealism, och säkert också influenser från Kafka. Det är en ganska obehaglig berättelse, vissa av dock-barnen är lite lätt horrorbetonande, men det balanseras av Arimahs livsbejakande svarta och absurda humor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Recension: ”100 Years of The Best American Short Stories”

9780547485850_hres[1]

100 Years of The Best American Short Stories
Red. Lorrie Moore & Heidi Pitlor
Houghton Mifflin Harcourt

Novellspecialisten Alice Munro tilldelades Nobelpriset 2013. Novellspecialisten George Saunders fick sitt definitiva genombrott med Tenth of December (svenska) samma år. 2014 vann debutanten Phil Klay ett National Book Award i prosaklassen, alltså i tävlan med romaner. 2015 vann Adam Johnson ett National Book Award i prosaklassen med en novellsamling i tävlan med bland andra Lauren Groff och Hanya Yanagihara, två av årets hetaste författare. En av de andra finalisterna, Karen E. Bender, tävlade för övrigt också om priset med en novellsamling.

De här framgångarna för novellsamlingar och novellspecialister tyder, tycker jag, på att den amerikanska novellens ställning är hyfsat stark. Vissa talar om en renässans för den amerikanska novellen. Det är kanske att ta i, novellsamlingar anses forfarande vara svårsålda, men novellen tar plats och ges utrymme.

En riktig slitvarg i novellens tjänst är antologin The Best American Short Stories, som började ges ut årligen 1915 med det uttalade syftet att främja en mer litterär och mindre intrigdriven novell. Novellen var vid den här tiden en av de vanligaste formerna av underhållning och den spreds via tidningar och tidskrifter. Förra året var det alltså 100 år sedan första antologin gavs ut och det firar dess nuvarande förläggare med att ge ut den drygt 700 sidor omfattande volymen 100 Years of The Best American Short Stories.

När boken kom ut i USA förra året var det många kritiker som knorrade. Det är inte så konstigt eftersom The Best American Short Stories är en instutition, och det är bra att granska institutioner. Varje år har ungefär 20 noveller valts ut, och att bli utvald kan betyda mycket för en författare. Antologin kanoniserar.

Som gästredaktör har man valt novellspecialisten Lorrie Moore, som alltså har haft drygt 2000 noveller att välja mellan. Jag tycker att hennes förord är ganska intetsägade, hon gör inte mycket för att försöka ringa in novellens särart, men hennes urval är helt okej, sammanlagt 40 noveller.

Några av de äldre och bekanta kanoniserade författarna är F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, William Faulkner, Flannery O’Connor, James Baldwin, John Cheever och Raymond Carver. Boken är indelad i årtionden. Åren 1915-1960 samlar 13 noveller av lika många författare. Åren 1960-2015 samlar 27 noveller av lika många författare. Den här obalansen har irriterat vissa kritiker, men jag skulle säga att den är ganska rimlig, utan att veta vilka litterära skatter som gömmer sig i det amerikanska 20- och 30-talet.

Seriens redaktör, Heidi Pitlor, har skrivit en introducerande text till varje decennium. Sammantaget berättar de om antologins historia och om novellens historia de senaste hundra åren. Hon skriver såväl om litterära trender som om utvecklingar i samhället som har påverkat novellen, dess innehåll, distribution, produktion etc. Skrivarutbildningarna (MFA) spelar en inte oviktig roll i den moderna amerikanska novellens historia.

The Best American Short Stories används flitigt vid skrivarutbildningarna och fyller en dubbel funktion, som skrivguide (skriv så här) och som mål (försök komma med själv). Kritikerna menar att det här leder till en standardmodell för den amerikanska novellen, ungefär på samma sätt som New Yorker anklagas för att premiera en viss sorts noveller, företrädesvis hyfsat realistiska. Inte mycket speculative således.

Jag kan hålla med vissa kritiker om att 100 Years of The Best American Short Stories inte direkt är äventyrlig, inte om man är på jakt efter experimentell eller absurdistisk eller surrealistiskt orienterad litteratur. Jag tycker också att bland andra Lydia Davis och Donald Antrim saknas i den här samlingen, men nu ser den ut som den gör. Här finns trots allt bland annat Cheevers ”The Enormous Radio”, Baldwins ”Sonny’s Blues”, Carvers ”Will You Please Be Quiet Please?”, Donald Barthelmes ”The School”, Mary Gaitskills ”The Girl on the Plane”, Junot Díaz ”Fiesta, 1980”; ZZ Packers ”Brownies”, George Saunders ”The Semplica-Girl Diaries” och Lauren Groffs ”At the Round Earths Imagined Corners.” Bara för att nämna några av novellerna.

Den här antologin kan vara ett alternativ om du är mest intresserad av nyare noveller.

Den här novellantologin är från 2012, väldigt bra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Ny podcast med poesi

The New Yorker

The New Yorker (Photo credit: Wikipedia)

New Yorkers podcast med novell- uppläsningar är en institution. Nu har man även lanserat en podcast för poesi, som bygger på samma koncept.

Redaktören, som är Paul Muldoon, bjuder in en gäst och han eller hon får välja och läsa upp en dikt som tidigare publicerats i New Yorker. Uppläsningen följs av ett kunnigt men avspänt samtal.

I poesipodcasten får gästen – först ut är Philip Levine som valt en dikt av Ellen Bass – dessutom läsa en egen dikt, som också analyseras. Det funkar hur bra som helst.

O.W.

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Podcasts / radio

Kan ettåringen The American Reader utmana Paris Review och New Yorker?

För ganska precis ett år sedan lanserades litteraturtidskriften The American Reader. Genast markerade man att man med sin blandning av kritik, intervjuer, essäer och fiktion tänkte utmana de bästa etablerade amerikanska tidskrifterna. Man vill placera litteraturen i fokus för den intellektuella debatten, hävdar man anspråkslöst. The American Reader representerar nästa generation amerikansk litteratur och kritik, påstår man också.

Att lansera en tidskrift av det här slaget låter kanske inte så märkvärdigt, men året var 2012 och man kan inte låta bli att undra var tidskriftens grundare, Uzomaka Maduka och Jac Mullen, hittade sitt riskvilliga kapital. The American Reader är inte bara en ganska smal och ”prententiös” litteraturtidskrift, den är glossig och exklusiv och ges ut månadsvis på gammalt hederligt papper.

Det bidrar till att man gillar The American Reader, som naturligtvis finns i digital form också, lite extra. Det har nog också bidragit till att hyllningarna det första året varit så oerhört positiva. The American Reader har utsetts till en ny Paris Review och en ny New Yorker, fast för en lite yngre och hippare publik.
Vi har bara läst nätupplagan och redan den är verkligen imponerande – från jubileumsnumret lägger man upp Dagmara Kraus jazziga och förtvivlade dikt Gloomerang, ”The Cosmology of Serialized Television” är ett mindre måste om man är det minsta intresserad av fenomenet teveserier och det stående dagliga inslaget ”This Day in ‘Lettres'” är rentav vanebildande.

Det senare går ut på att man publicerar brev från kända författare varje dag, samma datum som de ursprungligen skickades på, exempelvis ett brev från T.S. Eliot till Ezra Pound, ett från William Burroughs till Allen Ginsberg och ett från Franz Kafka till Felice Bauer. The American Reader diskriminerar vare sig modernister eller postmodernister, det är en påhittig och hungrig tidskrift.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Twitter, litteraturkritiken och… Jonathan Franzen

”‘Twenty years from now, the people writing literary criticism will not have known a world without Twitter,’ Jennifer Weiner, the best-selling novelist and Twitter aficionado, said in a phone conversation, adding that the technology has destabilized the model of the literary ‘soliloquy’ found in prestigious publications like The New York Review of Books and The New Yorker. ‘Whether that is a good thing or a bad thing won’t matter — it will be a fact … Franzen’s 6,400-word piece in The Guardian may be the last cry of the last dinosaur going down for the last time in the tar pit.’”Citerat ur Anna Holmes och Adam Kirsch ”How Has Twitter Changed the Role of the Literary Critic?” som ingår i den alltid lika läsvärda serien Bookends i New York Times. Serien presenteras så här: ”Each week in Bookends, two writers take on pressing and provocative questions about the world of books.” Undrar vi: Hur provocerande är Jonathan Franzens syn på sociala medier, egentligen?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

En novell varje kväll 35: ”Baader-Meinhof” av Don DeLillo

Cover to the first edition

Omslag till första utgåvan av Americana (Foto: Wikipedia)

Don DeLillo associerar i första hand till romaner, tegelstens- tjocka romaner med stora anspråk, men han har skrivit en hel del fantastiska noveller också. Vanligtvis är karaktärerna i novellerna ensamma eller isolerade, vilket också gäller den sorgliga, associationsrika och vagt otäcka ”Baader-Meinhof” .

Det är en mycket komprimerad novell, som handlar om en kvinna som för tredje dagen i rad går på en utställning med tavlor som föreställer döda medlemmar av Baader-Meinhof-ligan. En man dyker upp och försöker inleda ett samtal, som inte löper helt smidigt. I själva verket är kanske kommunikation eller snarare brist på kommunikation ett av novellens bärande teman?

Novellen finns översatt till svenska och ingår i samlingen Ängeln Esmeralda (Atlantis, 2012).

Den finns också inläst och kommenterad i New Yorkers podcast-arkiv.

O.W.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Noveller, Podcasts / radio