Tag Archives: Nigeria

Novell 146: ”Who Will Greet You At Home” av Lesley Nneka Arimah

images-3

En av de mer emotsedda novellsamlingarna i vårens amerikanska utgivningen är What it Means When a Man Falls from the Sky (Riverhead Books) av Lesly Nneka Arimah, som har nigerianska rötter men är född i UK och bosatt i USA. För ett par år sedan publicerade New Yorker hennes novell ”Who will greet you att home”, som ingår i den nya samlingen.

Ogechi, en ung nigeriansk kvinna, försöker desperat skaffa barn. Det går till så att hon gör dockor av olika material. Dockorna måste enligt traditionen välsignas av kvinnornas mödrar, varpå dockorna kan börja leva, men det tar ett tag innan de börjar likna människobarn.

Ogeshis mor är emmellertid en riktig tyrann som parasiterar, bokstavlit talat, på dottens glädje och lycka. Och hon tar betalt av dotter för att välsigna hennes docka/barn. Arimah har sagt att novellen handlar om hur kvinnor utsetts för en stark press att skaffa barn.

Det här är lysande magisk realism med inslag av surrealism, och säkert också influenser från Kafka. Det är en ganska obehaglig berättelse, vissa av dock-barnen är lite lätt horrorbetonande, men det balanseras av Arimahs livsbejakande svarta och absurda humor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Ny fet reportage- och essäbok om Afrika

9781846273742

Kevin Bloom & Richard Poplak
Continental Shift: A Journey
into Africas Changing Fortunes
Portobello Books

Afrika ligger mer eller mindre i permanent medieskugga. Men det kommer ut en hel del böcker om Afrika. Dem kan man, förenklat, dela in i två kategorier. Den första kategorin böcker är skrivna av afrika-optimister och de framhåller gärna att det finns en växande medelklass i många afrikanska länder och att BNP-siffrorna pekar uppåt. Den andra kategorin, skrivna av afrika-pessimister, fokuserar på kontinentens korruption, konflikter och på att miljontals afrikaner inte kan vara säkra på att kunna gå och lägga sig mätta.

Det finns naturligtvis en tredje kategori böcker, som försöker härbärgera både optimismen och pessimismen, och en sån bok är Continental Shift, skriven av två förhållandevis unga syafrikanska journalister, Kevin Bloom och Richard Poplak. De har läst på och rest under nio års tid, till sammanlagt sexton länder.

Boken består av tio kapitel och åtta av dem handlar om ett land, men boken är full av korsreferenser. De åtta länderna är, i tur och ordning, Namibia, Botswana, Zimbabwe, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Sydsudan och Centralafrikanska republiken. Det handlar alltså i första hand om Afrika söder om Sahara.

Skriver Bloom och Poplak i förordet apropå kontinentens motsägelsefullhet, som den framträdde i den statistik de hade tillgång till 2012:

”[…] sub-Saharan Africa could claim six of the world’s 10 fastest growing economies and almost four out of 10 of its refugees. It could claim income per capita that had risen by nearly two-thirds since 1998, with one in every four people malnourished. It could say that offered some of the best returns to foreign direct investment while close on half of its people lived on less than $1.25 a day. […] The binaries extended further and deeper: into governence, education, technology. While men like Robert Mugabe in Zimbabwe and Teodoro Obiang Nguema in Equatorial Guinea were clinging jealously to power after decades of misrule, one in three of the 120 executive elections held i Africa since 2000 had brought a transfer of leadership. While Nigerian writers announced a new golden age with the likes of Teju Cole, Sefia Atta, Chimamanda Ngozi Adichie and Helon Habila, 11 million of that country’s children would never see the inside of a schoolhouse. And while 68 percent of the continent’s Twitter subscribers used the service as their primary source of news, only a quarter of the population of sub-Saharan Africa had any access to electricity.”

Bloom och Poplak verkar mest skeptiska till det dominerande narrativet, Afrika är på stadig frammarsch mot en allt ljusare framtid. Det de är skeptiska mot är att det är detta narrativ som är på modet just nu och reproduceras i tusentals versioner. De ifrågasätter inte de fantastiska BNP-siffror som vissa av länderna de besöker visar upp, däremot försöker de ta reda på om tillväxten omsätts i utveckling, som kommer de breda folklagren tillgodo. Det är inte alltid lika självklart.

Boken har visst drag av reseskildring, men lejonparten av textmassan består av intervjuer, med rader av olika personer, och analytiska essäer om politik, korruption, gruvnäring och jordbruk. I regel får man veta en hel del om respektive lands historia, om kolonialismen och frigörelsen. Målet har däremot inte varit att skildra de åtta länderna i helfigur – i regel är det 3-4 ämnen som hamnar i fokus. Kapitlet om Nigeria handlar exempelvis mest om Nollywood, oljan och den etniska mångfalden.

Bloom 0ch Poplak skriver inte som akademiker, de skriver som journalister och deras texter är svängiga, coola och ibland nästan lite nonchalanta. Då och då dyker det upp formuleringar med skölitterära kvaliteter: ”As we came in to the industrial exurbs, we saw factories rotting into each other, their pipes like diseased intestines, their smoke towers teetering.”

Det finns en röd tråd som dyker oftare än kanske någon annan: Kinas närvaro i Afrika. Det är ju ett ämne som de skrivit oerhört mycket om de senaste 15-20 åren. Bloom och Poplak har en ganska dyster syn på Kinas bidrag till den afrikanska utvecklingen, även om de mest skriver om kinesiska byggbolag. Enligt dem dumpar kineserna priserna och kapar däremot åt sig kontrakt från afrikanska byggfirmor, som oftare arbetar enligt säkerhetsföreskrifter och oftare har fackligt anslutna som anställda. De kinesiska byggbolagens etik, kompetens och kvalitet ifrågasätts.

Allra intressantast tycker jag nästan att Bloom och Poplaks kritiska resonemang kring den afrikanska medelklassen är. Den blev ett dominerande narrativ i västerländska medier runt 2010 med ett lovtal i Newsweek med titeln ”Africa is Becoming the New China and India” följd av The Economists berömda ”Africa Rising”-omslag 2011.

African Development Bank (AfDB) presenterade också siffror som visade att 34% av Afrikas invånare 2010 tillhöde medelklassen, alltså sammanlagt 350 miljoner människor. Vilka inkluderade AfDB i sin definition av medelklass: ”The group included anyone earning an annual income above $3.900, or those spending between $2 and $20.” AfDB tjänar naturligtvis på en så här generös definition av medelklassen – de ska ju locka investerare till kontinenten – men den kan ju också uppfattas som vilseledande, om den används vårdslöst.

Bloom och Poplak ifrågasätter inte att det växer fram en afrikansk medelklass, men som journalister anser de att de är skyldiga att granska dominerande narrativ som många tar för givna. Eventuellt har de som afrikaner haft en fördel när de skrivit Continental Shift – den är ganska frispråkig och ibland nästan lite provokativ.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Färgstark fotobok om den afrikanska modeindustrin

 
Catwalk-Cover_160425-BELI.indd
 
Per-Anders Pettersson
African Catwalk
Kehrer Verlag

Det formas stereotypa bilder av alla länder och kontinenter, men Afrika verkar särskilt hårt drabbat. De här bokomslagen är ett tydligt exempel, men vanligtvis är det bilder av etniska konfliter, krig, korruption och svält som formar bilden av hela Afrika. Mer sällan skildras den framväxande afrikanska medelklassen och dess livsstil. Därför är det nästan med en känsla av befrielse man läser och titttar i Per-Anders Pettersson sagolikt vackra fotobok African Catwalk, utgiven av det tyska kvalitetsförlaget Kehrer.

Boken skildrar den framväxande afrikanska modeindustrin. Förutom några korta initierade texter, så utgörs boken av Pettersson foton, som han tagit på modevisningar i sammanlagt 15 afrikanska länder mellan 2010 och 2015. Enligt förlagsreklamen är det första gången den afrikanska modeindustrin har skildrats så här närgånget – Pettersson har kunnat röra sig fritt mellan visningarna och backstage.

10_african catwalk

South African model Sanele Junior Xaba stands backstage before a show with the South African designer Chu Suwanapha during the South African Menswear Week in the Cape Town Stadium, South Africa 2015 © Per-Anders Pettersson

 
Den afrikanska modeindustrin växer snabbt, i länder som Sydafrika, Kenya och Nigeria, men relativt sett är den fortfarande liten. En anledning till den snabba tillväxten är att Kinas ekonomi bromsat in. Afrika, men sin ungefär en miljard stora befolkning, har därmed blivit en intressantare marknad. Det som gör afrikanskt mode särskilt intressant för internatioonella märken och konsumenter, är bland annat mångfalden av estetiska uttryck, kulturer och hantverkstraditioner.

Skriver Alessia Glaviano, fotoredaktör för Vogue Italia och L’Uomo Vogue, i sin introducerande text: ”International designers have always found inspiration in Africa, from the beadwork of the Maasai to centuries-old fabric-making and weaving traditions in West African countries, such as Burkina Faso and Mali. Designers and labels such as Vivienne Westwood, Stella Jean, Paul Smith, Burberry and Moschino Cheap & Chick frequently use rich, colourful fabrics, which are often made by local weavers in Burkina Faso and Mali, hand-loomed based on centuries-old traditions.”

7_african catwalk

Ivorian model Awa Sanoko wears a creation by the New York-based Senegalese designer label Versaiilles before a show in the Hôtel des Almadies during the Dakar Fashion Week, Senegal 2014 © Per-Anders Pettersson

 
Idag finns det modeveckor i mängder av afrikanska länder, och många designers deltar i flera av dem. I vissa länder arrangeras dessutom konkurrerande modeveckor. Däremot är det relativt få av dem som kan försörja sig som modeskapare. Somliga tar andra uppdrag, som att göra bröllopsklänningar.
 
8_african catwalk

Model Thembi Kobedi stands backstage before a show with the South Africa-based Kenyan designer Liz Ogumbo during the South Africa Fashion Week in Rosebank, Johannesburg 2012 © Per-Anders Pettersson

 
African Catwalk skildrar ett Afrika som man sällan eller aldrig ser annars. Men boken är inte bara eller i första hand en motbild, det är en fantastisk mode- och fotobok. Den är vacker och färgstark. Allra bäst tycker jag om bilderna backstage, innan och efter modellerna har tagit på sin coola catwalk-look. Fotona speglar glamouren, men Pettersson fångar också modellyrkets vardag, och små absurditeter, på ett suverät sätt – stressen, väntan och tröttheten.

Petterssons hemsida för boken: African  Catwalk

Galleri Kontrast i Stockholm ställer ut foton ur bildserien från 27 august till 2 oktober.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Roman om svart man som vaknar upp och upptäcker att han blivit vit

A. Igoni Barrett
Blackass
Chatto & Windus

”Long before Furos story became my own, I was already trying to say what I see now, that we are all constructed narratives.”
– Romankaraktären Igoni

Föreställ dig att du är en 33 år gammal nigeriansk man, som bor hemma hos din familj i Lagos, Nigeria. Föreställ dig att du vaknar, samma morgon som du ska på en länge förberedd anställningsintervju, och att du medan du gör dig i ordning upptäcker att du har blivit vit. Du är en oyibo, en vit man. Det är exakt det som händer Furo Wariboko, huvudperson i A. Igoni Barretts debutroman Blackass – han har tidigare skrivit två novellsamlingar.

Det här väcker naturligtvis associationer till Franz Kafka och han klassiska berättelse Förvandlingen, i vilken Gregor Samsa vaknar upp och upptäcker att han förvandlats till någon form av insekt. Barrett både citerar och bugar djupt i Kafkas riktning. Alldeles i början av romanen, när Furo fortfarande är på sitt rum och försöker samla tankarna:

”A large, reddish-brown cockroach emerged from under the bed and, waving its antennae furiously, skittered across the floor and into the darkend wardrobe.”

Furo undviker sin syster och sina föräldrar, men ger sig iväg fast besluten att gå på anställningsintervjun. När han ger sig iväg blir det början på en knapp månad lång odyssé som tar honom till helt olika delar av Lagos, fattiga delar men också till luftkonditionerade gallerior och områden där de superrika bor, både nigerianer och utlänningar.

En av romanens starka sidor är i själva verket den levande skildringen av Lagos olika sidor. Den är ofta påfallande sinnlig: ”the familiar smell of Lagos motor parks, marijuana and tobacco smoke mingled with the stench of petrochemicals and moonshine alcohol and human effluence”. Enligt afrikanska recensioner ska också skildringen av Lagos vara väldigt realistisk. Stadens trafik, de omvittnat sega köerna, skildras inlevelsefullt.

Furo vet inte riktigt vad han ska tro, när han lämnar sitt hem blir han mest utstirrad av människorna i omgivningarna. Men sakta men säkert märker han att han kan dra fördelar av sin nya hudfärg, även om många blir väldigt förbryllade av att han talar som en nigerian. Han får långa taxipengar av en främmande kvinna, så att han kan ta sig till anställningsintervjun i tid. Och när han kommer till förlaget där han ska intervjuas, då får han inte bara det utannonserade jobbet, utan en bättre tjänst på marknadsavdelningen.

Eftersom Furo inte har någonstans att ta vägen, övernattar han i ett övergivet hus som inte verkar färdigbyggt. Där har han gott om tid att fundera och Igoni broderar här ut historien och berättar om Furos bakgrund, om hans mamma och pappa och syster. Mamman har alltid haft högtflygande planer för sonen, som regelmässigt gjort henne besviken. Pappan är en förbittrad före detta statstjänsteman, som gjort av med sina besparingar på dåliga affärer. Han köpte en dyr äggkläckningsmaskin – tanken var att föda upp kycklingar – som aldrig levererades av den kinesiska tillverkaren.

När Furo är på ett exklusivt köpcenter, träffar han på ett kafé en författare, som är namne med författaren till Blackass, Igoni. Han är vänlig och anar att Furo bär på en udda story, men säger nej när Furo ber att få bo hos honom ett tag. Men senare, när Igoni gått, träffar han en kvinna, Syreeta, som inte är lika svårövertalad. Furo får flytta in i hennes gästrum, men det dröjer inte länge förrän de blir ett par. Det är för övrigt Syreeta som upptäcker att Furo inte är helt vit, vilket ju redan titeln Blackass antyder.

Den här romanen är både mycket bredare och djupare än att bara handla om hur människor med olika hudfärg behandlas. Furo är ju exakt samma person han var innan han blev vit, och mycket av bokens handling kretsar kring hur vi hela tiden avkodar och bedömer varandra. Den handlar om hur vi försöker skapa oss själva en identitet som vi tror att andra tycker är åtråvärd. Identiteterna handlar inte bara om svart eller vit eller fattig eller rik, i den här nigerianska kontexten handlar den också om gammal fiendskap mellan olika etniciteter.

I en scen ska Furo gå förbi en svart kvinna som bär på ett barn som hon (tydligtvis) har med en vit man. Alla andra runtomkring är svarta och när barnet får syn på Furo sträcker det ut armarna och säger ”Dah-dah!” Kommenterar Igoni episoden: ”Even av baby, when surrounded by people of identical skin colour, is prone to the error that one slight difference constitutes an individual.”

Jag tycker väldigt mycket om Blackass, om den levande skildringen av Lagos, Igonis humor och hans välflytande stil, växlingarna mellan olika idiom och hans rappa dialog. Men i andra halvan introduceras romankaraktären Igoni och också han genomgår en spektakulär förvandling. Den här förvandlingen funkar, tycker jag, inte riktigt organiskt med grundberättelsen. Det blir en förvandling för mycket, så att säga. Trots det tvekar jag inte att rekommendera Blackass.

Det är en kliché vid det här laget, men det händer mycket spännande inom den samtida afrikanska litteraturen, inte minst den nigerianska. A. Igoni Barrett är ett namn att lägga på minnet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Novellen 106: ”The Go-Slow” av Nnedi Okorafor

wayofthewizard

Köp

Bidragen i antologin The Way of the Wizard (2010) är väl till större delen fantasy, men novellen ”The Go-Slow” av Nnedi Okorafor är kanske snarare magisk realism. Den utspelar sig hursomhelst i Owerri i södra Nigeria. Nkem, en ung firad filmstjärna, sitter i sin jaguar på väg till sin nya älskarinna. Men Nkem är inte särskilt belåten, det är en fruktansvärd trafikstockning:

”It was Nigerian style gridlock. The worst kind of traffic. It was a carnival of vehicles from cars to supersize trucks, nose to ass for miles, oozing, spewing, dribbling exhaust into the weighted heat under the hot penetrating African sun.”

Sakta men säkert och väldigt effektivt förvandlar Okorafor den här vardagliga situationen till något magiskt och ganska otippat. Det handlar om Ju-Ju och traditionella häxkonster. Det första illavarslande tecknet är en långhornad tjur med mjölkvita ögon.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Fototidskrift: ”AMC2 Nr 10” utgiven av Archive of Modern Conflict

amc2-10cover-600x600

AMC² Nr.10 2014
Archive of Modern Conflict

Det är ingen hemlighet att vi gillar det Archive of Modern Conflict, med huvudsäte i London, ägnar sig åt. Vi recenserade tidigare en bok utgiven av AMC, The Night Climbers of Cambridge, en vacker fotobok men bilder av unga män som klättrade på stadens universitetsbyggnader i början av seklet.

Men för att förstå den här excentriska bokutgivningen, man ger dessutom ut en vacker och högintressant tidskrift, kan det vara värt att berätta kortfattat vad AMC är, kortfattat eftersom de är aningen hemlighetsfulla och inte direkt skyltar med några programförklaringar eller, än mindre, några manifest.

Fotoarkivet Archive of Modern Conflict (AMC), ger alltså ut underbara och extraordinära böcker, som ofta erövrar priser, och en genuint spännande och originell tidskrift, Amc², som till stora delar är fotobaserad. Bokutgivningen och tidskriften verkar emellertid bara vara en liten del av den verksamhet som bedrivs av AMC, som håller en ganska låg, somliga skulle säga hemlighetsfull, profil.

Vissa saker gör att arkivet vagt påminner om en skapelse av Jorge Luis Borges eller George Perec eller någon patafysiker, men det ligger fast förankrat på en adress i London. Det grundades för ett par decennier sedan av David Thomson, Lord Thomson of Fleet, som lär vara en av Kanadas rikaste män, och Timothy Prus, som har byggt upp arkivets excentriska samling med över fyra miljoner foton.

Många av dem har med krig att göra, men som Prus sagt i The Telegraph, ”conflict was like a springboard for including a heap of other things”. Det vaga ”a heap of other things” är väldigt typiskt.

Det finns inte mycket skrivet på nätet om AMC, men hittills har vi inte tyckt mindre om AMC för att de är okonventionella och hemlighetsfulla, tvärtom, det laddar deras verksamheter med ett nästan lite äventyrligt drag. Och det gäller även nummer tio av tidskriften AMC² som gavs ut i samband med fotofestivalen LagosPhoto 2014.

AMC förvärvar foton på såväl loppmarknader som auktioner eller så köper man hela samlingar. Det kan vara foton av män som nattetid klättrar på universitetsbyggnader. Det kan vara arkivet från en fotostudio i Kamerun. Det kan, som i nummer nio av Amc²Amore e Piombo (”Kärlek och bly” vars omslag ser ut som om det träffats av splitter) vara foton från det turbulenta Italien på 70-talet med det dubbla temat politiskt våld och den sexuella revolutionen.

Det finns ingen information om syftet med ett så stort fotoarkiv, ingen programförklaring eller något i den stilen, om man inte räknar Timothy Prus konsekvent vaga och undanglidande svar på frågor som en slags programförklaring. Men hela verksamheten, som även omfattar medverkan i utställningar och andra projekt, har en tydlig humanistisk orientering – AMC är som ett forskningsinstitut helt styrt av nyfikenhet, fördomsfrihet, intuition och smak. Om man ser AMC som ett forskningsinstitut, är det dessutom i sällsynt hög grad präglat av humor.

Tidskriften AMC² Nr 10 är indelad i sju sektioner skulle man kunna säga. De första tre innehåller foton och den alla första fotoserien innehåller foton från filminspelningar i det all mäktigare Nollywood, Nigerias svar på Bollywood och Hollywood, som faktiskt får se sig något akterseglat av de båda nya jättarna. The Rise and Rise of Nollywood visar behind-the-scene-foton från typiska inspelningar av lite enklare Nollywood-filmer, som ofta är rätt våldsamma, fulla av folktro och vars enda tabu påstås vara den nakna kroppen.

amc2-10c-600x600

AMC 14665 Från inspelningen av King Akubueze

amc2-10b-600x600

AMC 14665 Inspelningen av The Innocent Killer

Nästa av avdelning med foton i AMC² Nr. 10 är Last Scene in Africa, foton av den excentriske Duc d’Orleans samling av jakttroféer och så kallade diaramor, försök att återskapa naturtrogna miljöer i vilka man placerade rader av uppstoppade djur, av bilderna att döma rådde de sällan brist på dem. Det var väl lite si och så med realismen, men dioramor var verkliga dragplåster på olika utställningar.

amc2-10h-600x600

AMC 13926_2 Duc d’Orléans diorama med zebror Equus quagga

amc2-10i-600x600

AMC11019_8 Rowland Ward, Leighton Road workshop 1965

Den tredje avdelningen med foton i tidskriften har titeln Cameroonian Studio Photography, om jag har förstått saken rätt så har AMC köpt in arkivet från Photo Jeunesse, Kameruns första fotostudio för färgfoto som öppnade i huvudstaden Yaoundé på 70-talet.

amc2-10e-600x600

AMC 13426_14 01/01/1990

amc2-10d-600x600

AMC 13426_9 26/12/1989

amc2-10f-600x600

AMC 13426_10 26/12/1989

Sedan följer en text av Azubuinke Nwagbogu som handlar om LagosPhoto i allmänhet och samarbetet med AMC förra året i synnerhet. Heter det i inledningen:

”When we set up LagosPhoto in 2010, one of our stated goals was to establish a community for contemporary photography that would unite local and international artists through images that encapsulate individual experiences from across Africa.”

Man får intrycket att LagosPhoto är ett stort och varierat arrangemang och när man tittar på hemsidan och läser AMC² Nr. 10 möter bilder som starkt avviker från vad man vanligtvis ser i media. När såg du senast foton av Lagos brandkår i full aktion? När såg du senast foton från inspelningarna av lågbudgetfilmer i Nollywood?

Sedan följer tre ganska korta men mycket välskrivna essäer om de tre fotoserierna. Den första är skriven av Sheyi Bankale och handlar om Nollywoods enorma expansion och betydelse på hela den afrikanska marknaden. De intressantaste spåren handlar om vad Nollywood kan erbjuda den afrikanska publiken, som inte Hollywood kan erbjuda:

”Nollywood has become a fertile ground for cultural output on the African continent and is recognised for creating environments that are both subjectively relational and ambitiously inviting. Nollywood allows audiences to evoke what it means to be modern through an African approach, without depicting Western political and ideological fundamentals. John and Jean Comaroff have coined the term ‘Afromodernity’ to describe Nollywoods pan-African appeal, encompassing the sense of a shared cultural heritage, local contexts of common shared values and ideals, and signifiers of modernity which Africans find fashionable, desirable and are inspired to copy.”

Nästa text är skriven av Tim Clark och den handlar om den excentriske franske tronarvingen Duc d’Orleans, som skulle kunna vara hämtad ur en roman. Han var både en hängiven jägare av storvilt och en skicklig fotograf. Han lät tillverka mängder av dioramor, som bland annat ställdes ut på hans privata museer. Clark påpekar att kameran, nästan i lika hög grad som geväret, kan vara ett kolonialt verktyg, så att säga. Han noterar också andra paralleller:

”The relationship between photography and taxidermy – or more specifically between taking pictures and hunting animals in order to stuff and mount their skin in a lifelike manner – is both uncanny and multifaceted. Even the terminology used to describe the two activities bears great similarity, the former appropriating the vocabulary of the latter: one loads the camera (when using film), aims and shoots a frame. The similarity increases when we consider how, in the case of a taxidermy specimen, it is possible to chart its shared qualities with that of a photograph insofar as both become objects and form a kind of after-life for something that was once animate. Thus they are symbolically charged and function as memento mori.”

Den sista texten är skriven av Duncan Wooldridge och handlar om fotostudion Photo Jeunesse, och dess foton speglar samhällsutvecklingen i Kamerun, med spår av både tradition och globalisering. Fotot beskrivs träffande som ”excessive photography” och kunderna som högst varierande:

”Hipsters in suits and sunglasses mingle with brothers and sisters in choreographed clothing. Boxers spar dramatically  while sitters hide behind foliage or interact with the studio backdrops. There is the feeling that the wealthy or well-to-do mix with some of the more eccentric characters of Yaoundé. The fashionable meets the kitsch meets the everyday.”

AMC² är välgjord och snygg, underhållande och intressant, och tidskriften överraskar med varje nytt nummer. AMC² är unik och oförutsägbar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ny roman av Teju Cole

Random House

Random House

Teju Cole är aktuell i Sverige med Öppen stad (Natur & Kultur), som utspelar sig i New York efter 11 september. Med den vann Cole både publikens hjärtan och ett PEN/Hemingway Award. Romanen utsågs till en av årets bästa böcker av mer än tjugo tidningar och tidskrifter. Öppen stad har fått mycket fina recensioner både i Sverige och utomlands. Recension: ”Teju Cole på jakt efter New Yorks hjärta”.

Häromdagen gav Random House ut Every Day is For the Thief. Den gavs ursprungligen ut 2007 av det nigerianska förlaget Cassava Republic Press. Den har hyllats som en av de bättre Afrikaskildringarna på mycket länge, livfull och optimistisk. Läs ett utdrag.

O.W.

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter