Foto © Margarita Kabakova
Nobelpriset i litteratur år 2015 tilldelades den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Årets Nobelpris i litteratur är historiskt, det var inte bara första gången en kvinna, ständiga sekreteraren Sara Danius, tillkännagav pristagaren, det var också första gången en vitryss vann priset, även om Aleksijevitj, precis som flera tidigare pristagare, skriver på ryska. Det är också unikt att hon är journalist, även om hon använder skönlitterära tekniker.
Att Akademiens motivering framhåller att Aleksijevitjs verk om ”sovjetmänniskan” är mångstämmiga är långt ifrån någon slump. Man beskriver ofta hennes boksvit ”Utopins röster – Historien om den röda människan” som en slags vittneslitteratur, men den är utpräglat kollektiv. Man använder ofta kören som metafor för att beskriva den.
Böckerna bygger på intervjuer med hundratals personer. De handlar om den sovjetiska erfarenheten, oavsett om det handlar om kvinnor som stred i Röda armén under andra världskriget eller om dem som drabbades av katastrofen i Tjernobyl 1986.
Böckerna bygger på intervjuer med medborgare i framförallt Vitryssland, Kazakstan, Ukraina och de baltiska länderna – mestadels människor som har svårt att göra sin röst hörd – om deras personliga upplevelser under det sovjetiska systemet. De berättar om våld, förtryck och umbäranden, men också om det hopp många funnit i utopin.
På författarens egen hemsida finns det en hel del att läsa. Ett viktigt citat, som Sara Danius tog fasta på när hon blev intervjuad efter tillkännagivandet, är:
”I’m searching life for observations, nuances, details. Because my interest in life is not the event as such, not war as such, not Chernobyl as such, not suicide as such. What I am interested in is what happens to the human being, what happens to it in of our time. How does man behave and react.”
Böckerna handlar alltså mer om känslor, minnen och föreställningar än om de historiska förloppen i sig. Texterna är mer poetiska än vad man vanligtvis förväntar sig när man läser konventionella historiska skildringar eller historiska reportage. Man har sagt, med en viss överdrift, att Aleksijevitj har skapat en egen genre. Den har hursomhelst en hel del gemensamt med exempelvis oral history. Den har också en hel del gemensamt med mentalitetshistoria.
Samtliga titlar i ”Utopins röster” finns utgivna av Ersatz. Om jag vore tvungen att välja en av böckerna, skulle jag nog välja Kriget har inget kvinnligt ansikte, men sviten håller en mycket hög och jämn kvalitet – jag tycker inte att man behöver läsa dem i ordning och jag tycker att man kan välja bok utifrån vilket ämne man tycker är mest intressant.
Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985) Genombrottsboken, bygger på intervjuer med kvinnor som stred i Röda armén under andra världskriget. Ur förlagets beskrivning: ”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.”
De sista vittnena: solo för barnröst (1985) Bygger på intervjuer med personer som var barn när kriget kom 1941. Ur förlagets beskrivning: ”Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas.”
Zinkpojkar (1989) Titeln anspelar på de kistor av zink som stupade sovjetiska soldater i Afghanistan fraktades hem i. Sovjets krig i Afghanistan 1979–89 har kallats ”det sovjetiska Vietnam”. Drygt en miljon unga sovjetmedborgare tjänstgjorde i detta krig, som påverkade, och fortsätter påverka, hemmafronten på ett liknande sätt som Vietnamkriget påverkade USA.
Ur förlagets beskrivning: ”Myndigheterna talade om ‘internationalistsoldater’ som byggde broar och planterade vänskapsalléer åt broderfolket i Afghanistan, medan militären i hemlighet fraktade hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar. Länge visste allmänheten ingenting om krigets grymheter och det var först med Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar som tragedins verkliga omfattning avslöjades 1989.”
Bön för Tjernobyl: krönika över framtiden (1997/2005) Ortnamnet Tjernobyl är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan 1986. Trots olyckans omfattning, den enorma mänskliga tragedin, hörs sällan vittnesmål från dem som drabbades och lever i sviterna efter den. Ur förlagets beskrivning: ”I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i ‘Tjernobylvärlden’ och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar ‘en krönika över framtiden'”
Tiden second hand: slutet för den röda människan (2013) Precis som de övriga böckerna bygger denna på omfattande resor och mängder med intervjuer. Det börjar alltid med individen, sedan gestaltas en kollektiv erfarenhet. Just den här volymen handlar om hur Sovjetunionens kollaps drabbade medborgarna.
Ur förlagets beskrivning: ”Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och vardagens socialism. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag gick det under och kvar blev bara sovjetmänniskan, som plötsligt kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro.”
Skriv gärna och berätta vad du tycker om valet av Svetlana Aleksijevitj och vad du tycker om hennes böcker.
Ola Wihlke
BearBooks 