Etikettarkiv: novell online

Novell 154: ”Egg-Laying Queen” av Kristen Arnett

7ebfbb_9fbbff833c8e4c34bb3816aafac157bf-mv2

Tina går på high school och är inte helt tillfreds med tillvaron. Hennes mamma har lämnat familjen och Tina är inte helt förtjust vare sig i sin hormonstinne äldre bror, ett finnigt och rapande muskelberg, eller sin pappa: ”He was the kind of person who made you want to look at anybody else so you wouldn’t have to see his shame.”

Men Tina sysselsätter sig med något som kanske kan liknas vid ett utbrytningsförsök: ”The bucket was half full of papery spit globs. Soon she’d be able to take it outside and add onto her project: an enormous wasp nest big enough to house a human body.”

”Egg-Laying Queen” är oerhört välskriven, humoristisk och melankolisk, och är hämtad ur Kirsten Arnetts första novelllsamling, Felt in the Jaw (Split Lip Press).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 139 & 140: ”If That’s All There Is” och ”The von Furstenberg and I” av Mona Awad

read-an-excerpt-from-body-image-1454438846
 
I 13 separata men sammanlänkade noveller tecknar 13 Ways of Looking at a Fat Girl ett porträtt av Elizabeth i olika skeden av hennes liv, som till stora delar påverkas av hur hon går upp och ner i vikt och av hur andra ser på henne.

Som för att understryka hur ostadig självbild Elisabeth har, kallas hon även Beth, Lizzie, Liz och nästan varje annan tänkbar variant. Eller så är det för att göra novellerna mer allmängiltiga?

Mona Awad skriver med en sällsynt säkerhet och fräckhet; olikheter finns men att läsa Awad påminner mig lite om när jag första gången läste noveller av Junot Díaz. De är väldigt smidiga och coola, ger sken av att vara skrivna med sprezzatura, men Awad är mindre realistisk än Díaz, hennes berättelser är en slags anti-sagor. Så här börjar ”If That’s All There Is”, som i den unika novellserien Recommended Reading presenteras av Laura van den Berg:

”So one night, on a dead shift, my coworker Archibald casually tells me there are things he’s been picturing doing to me of late and when I say, ‘Like what?’ he hands me a small scrap of paper with the word cunnilingus written on it in red ink.”

Det här aningen drastiska raggningsförsöket funkar otippat nog, trots att Archibald inte har de naturliga förutsättningarna som charmör. Hans största tillgång, i Elisabeths ögon, är att han är så ohämmad och tydligt visar att han tycker om henne, åtminstone hennes kropp. Det är en riktigt skruvad novell, både vemodig och hysteriskt rolig. Den innehåller en av de jobbigaste sexscenerna jag läst i en novell.

Vice har också publicerat en av Awads noveller: ”The von Furstenberg and I” Jag hoppas att Mona Awad kommer att skriva många fler noveller, många fler böcker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 137: ”Den stora tomaten” av Dorthe Nors

9789170378379

För att skriva en riktigt bra novell krävs både precision och kompression. Det är något som danskan Dorthe Nors behärskar till fullo; hennes korta noveller är förbluffande händelse- och associationsrika. Man får en kick av att läsa dem.

Novellerna i Kantslag, som kom ut på svenska förra året, i en finkalibrerad översättning av Ninni Holmqvist, beskrivs ofta som hårt slående och våldsamma. Många av dem gestaltar hur en person drabbas av eller gör något – en novell handlar om en kvinna som begått ett mord – som drastiskt förändrar deras liv. Recension i Sydsvenskan: ”Alltid med en twist”

Novellen som presenteras här, ”Den stora tomaten”, innehåller inget våld; den är däremot romantisk, charmig och oerhört humoristisk. Den utspelar sig i New York och handlar om ett lyckligt slumpartat möte. Den är full av små underbara detaljer och rymmer, trots att den är så kort, oerhört mycket, till och med en liten berättelse i berättelsen.

Ett varmt tack till Dorthe Nors och hennes svenska förlag, Ordfront, för att vi fick välja ut och publicera en novell ur Kantslag.

Den stora tomaten

THE BANGS JOBBAR mycket och handlar inte själva. Allt som finns i deras kylskåp får de hem genom att beställa via datorn. Varje söndagskväll skriver de till datoraffären vad de vill ha. Varje måndag dyker det upp en låda med all mat ute på dörrmattan. En måndag får de en tomat som väger över ett kilo och som de inte anser sig ha beställt. En så stor tomat kan de för det första inte äta, och de betalar per hundra gram. Den är för dyr, säger mrs Bang, och mr Bang ringer till datoraffären och klagar. Klockan sju på måndagskvällen – det var när jag höll på att göra i ordning i gästbadrummet – ringer det på dörren. Som vanligt är mr och mrs Bang inte hemma, och det är jag som öppnar. Där står en liten man som svettas mycket och säger att han ska hämta tomaten. Jag tar ut den ur kylskåpet och ger den till honom.
Men sedan blir han stående ute på dörrmattan och vill inte gå igen. Jag frågar om det är något mer han ska ha med sig innan han går. Då säger han att han ju inte får något annat för sitt arbete än de drickspengar kunderna ger honom. Jag förklarar att The Bangs inte är hemma. Han säger att han kör runt och hämtar varorna på en cykel utan bromsar. Han visar mig sina skosulor och torkar sig i pannan.
Mr och mrs Bang är väldigt hyggliga människor. Mrs Bang jobbar på danska generalkonsulatet på 2nd Avenue med att arrangera gästbesök från hemlandet. Mr Bang eller Lars, som han vill bli kallad, är skivproducent. Jag fick städjobbet i det äkta parets penthouse på Lower Manhattan därför att jag också städar i hans skivstudio. Mrs Bang är väldigt lång, vacker och har blont hår. Mr Bang är ännu längre, och om han är hemma när jag kommer, gör han high five genom att sänka handen. Under deras namn på dörrskylten står det The Great Danes. Det är en vits som någon av deras vänner har skrivit. Jag gillar The Bangs. Men ändå är det så att när The Bangs inte är hemma är jag hela tiden rädd att de ska stå i dörren.
Det är därför jag tvekar att be den lille mannen stiga in. Men han ser varm ut, och The Bangs har luftkonditionering. Jag säger att jag heter Raquel och ber honom ta av sig skorna. Han heter Gabriel och berättar att han har andra saker som ska hämtas ute på stan. Jag säger att han måste ha något för besväret. Han säger att jag under inga omständigheter får ge honom av mina egna pengar. Sedan ler vi mot varandra, och han lägger försiktigt ner tomaten på köksbänken.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ge dig, säger jag, och han säger att jag kan ge honom tillåtelse att tvätta händerna och svalka av ansiktet lite.
The Bangs har gästbadrum, men där inne står mina hinkar och skurmedel, och The Bangs har inte talat om för mig hur de ser på gäster som Gabriel. Därför pekar jag på köksvasken, och han rullar upp ärmarna på sin T-shirt över axlarna. På samma sätt som min pappa på sin tid tvättade sig omsorgsfullt i köket hemma i Puerto Consol gör Gabriel det. Mexikanska män tvålar in sig upp till armbågarna och in i vrårna kring ögon, öron och näsa. När tvålen och vattnet ska av igen, fnyser de så som den första mexikanaren fnös när han kravlade sig upp ur Rio Grande. Så tvättar han sig också, och när han har svept av sig det mesta av vattnet med handen, vänder han sig halvvägs om mot mig. Jag skyndar ut i gästbadrummet för att hämta en handduk till honom. Där ligger de smutsiga huller om buller. Där ligger de nya prydligt hopvikta från Lumturi. Jag tar en av de fint vikta handdukarna och går tillbaka till köket, där han står och droppar.
Jag kan bre dig en smörgås, säger jag till honom och räcker honom handduken.
Jag vill inte vara till besvär, säger han.
pekar jag på tomaten och säger:
Es un jitomate muy grande, pero no puede bajar las escaleras por sí mismo.*
Medan han äter sin smörgås, städar jag klart inne i gästbadrummet, och när jag har skurat toalettstolen stoppar jag de smutsiga handdukarna och The Bangs sängkläder i tvättpåsen till Lumturi. Ute i köket står Gabriel i strumplästen, och det jag ertappar honom med är att titta på anslagstavlan.
Det är väldigt långa människor, va?
I luften ovanför huvudet visar han vart han tror att The Bangs skulle nå honom om de hade varit hemma.
Det är bilderna från The Bangs bröllop han har tittat på. Det finns flera sådana på anslagstavlan, och jag säger att människorna som bor här är från Danmark. Han tittar på den bild där man ser The Bangs tillsammans med en massa andra människor framför en liten vit kyrka. Alla på bilden ser långa ut, men inte så långa som mr och mrs Bang. Man kan också se dem stå i bröllopskläder framför häst och vagn vid ett slott i ett grönt och frodigt landskap. Mrs Bangs hår är uppsatt på ett sätt som gör att hon ser ännu längre ut. På en av bilderna bär mr Bang omkring henne på ena axeln. På det sättet har hon hamnat så högt uppe att hennes huvud inte är med på bilden.
Gabriel upprepar att de är stora människor. Jag säger, vilket är sant, att The Bangs är hyggliga. Men han pekar ändå på hästen och vagnen och säger att det är konstigt att man åker till Amerika när man kan bo så där om man skulle vilja. Då säger jag att det kan vara svårt för vanliga människor att förstå, men även människor som The Bangs reser ut i världen för att bli lyckligare.
Jag visar Gabriel den blå påsen med tvätt. Jag ska gå nu, och jag påminner honom om att han ska komma ihåg tomaten. Vi följs åt nerför trappan utan att säga något, men utanför är kvällen varm, och hans cykel står där han har ställt den. Baktill sitter en plastlåda, och han har nyckel till den. Han låser in tomaten bland några andra grönsaker, men jag hinner inte se vilka. Sedan böjer han sig framåt och vevar runt pedalerna med ena handen medan han kliar sig i huvudet med den andra. Till slut rätar han på sig, tar tvättpåsen ifrån mig och lägger den ovanpå lådan med tomaten.
Jag ska ändå åt ditt håll, säger han.
Han leder cykeln bredvid mig, och vi sätter kurs mot Snowy White, där albanen Lumturi aldrig har stängt. Medan vi går, berättar Gabriel att hans bror säljer osaltat bröd och helgblommor i de judiska kvarteren i Brooklyn. Jag säger att jag inte bor så långt därifrån. Han berättar att cykeln är lånad, och att han har blivit lovad ett jobb där han ska köra bil. Jag säger att jag bor hos min kusin, som inte heller är gift, och så pekar jag på tvätteriet på andra sidan gatan.
Ta upp tomaten ur lådan och följ med in, säger jag.
Lumturi har aldrig sett en så stor tomat i hela sitt liv.
Lumturi, som håller på att fästa bården på en klänning, tittar upp mot mig och ler när vi kommer in. Jag lägger upp tvätten på disken och pekar på tomaten.
Har du någonsin sett en så stor en?
Lumturi tar sig för ansiktet som om tomaten skrämt honom.
Var kommer den ifrån?
Den kommer från The Bangs, och tvätten är också deras.
Får jag?
Gabriel lägger försiktigt tomaten i Lumturis framsträckta händer. Det ser lustigt ut när han står där och vaggar den fram och tillbaka som om den vore en baby. Vi måste också sitta ner en stund, och då berättar Lumturi, som han brukar, om hur hans hemland var som en morgon då man stiger upp och det är dimma. Så går man ut ändå, för en man måste gå även om han inte vet vart han går. Han går hela dagen, och först framemot kvällen lättar dimman, och då står han där mitt i ingenting. Han spanar efter liv i horisonten, men där finns ingenting. Han ser sig om över axeln efter huset han kom ifrån. Men det finns ingenting där heller. Trötta ben och ingenstans att ta vägen med sig själv, så var platsen han kom ifrån, säger Lumturi och ger försiktigt tillbaka tomaten till Gabriel som om den var hans.
När vi kommer ut från tvätteriet, vet vi inte åt vilket håll vi ska gå. Jag frågar Gabriel om han inte ska lämna tomaten någonstans. Han säger att alla varor som folk inte har plats för, lämnas till ett kylhus i köttdistriktet. Han vill veta vart jag ska gå, och jag ska ju gå hem.
Till dem? frågar han och håller ena handen uppe i luften.
Nej, till mig själv, säger jag och pekar över Brooklyn Bridge.
Gabriel tror att han lika gärna kan lämna tomaten i morgon. Så vi kan gå över bron tillsammans. Man kan gå över den på gångbanan i mitten medan bilar och fartyg rör sig under en. Någonstans långt borta till höger står Frihetsgudinnan liten och ärggrön, och jag berättar för honom hur jag helst vill ha min paella. Han berättar om hur de odlade apelsiner där hemma. Vi pratar om det vi saknar, varm sand i synnerhet, och vi upptäcker att vi båda band snören om kackerlackorna och sprang bredvid dem när vi var barn.
När vi är mitt ute på bron, får jag honom att vända sig om så att vi kan se tillbaka. Där ligger Manhattans skyline, och den är som den är. Han rättar till min kofta över ena axeln. Jag ler. Han drar lite i mitt ena finger.
Es tan pequeño, säger han och kramar det.
Sedan flätas våra fingrar in i varandra, och någonstans över Manhattan skjuter man raketer. Två jättestora bubblor av ljus sprider sig likt solar på himlen. Det ser ut som ansikten med breda leenden. Det ser ut som en glädje som är så stor att den inte riktigt får plats i bilden. Det dånar över våra huvuden, över floden och över skyskraporna, och Gabriel vill säga något till mig men kan inte för oväsendet. Så tar jag tag i styret på hans cykel, och vi går hem över bron tillsammans. Han och jag och tomaten.

(* Det är en väldigt stor tomat, men den kan inte gå nerför trapporna själv.)

Dorthe Nors

© Dorthe Nors

Ett lästips: ”A wolf in Jutland: Dorthe Nors on the writing life in Denmark”

Missa inte heller de två noveller av Dorthe som publicerats i The New Yorker: ”The Heron” och ”The Freezer Chest”

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Noveller, Recensioner

Novell 133-136: Fyra noveller av Ottessa Moshfegh

Eileen (inbunden)

Ottessa Moshfegh, 34 år, går från klarhet till klarhet, hennes stjärna är i stadigt stigande. Just nu är hon aktuell med sin andra roman, Eileen, vars berättare är en kvinna i sjuttioårsåldern som ser tillbaka på när hon var helt ung. Hon bodde i X-Ville tillsammans med sin alkoholiserade far och arbetade på ett ungdomsfängelse. Berättelsen rymmer också ond bråd död.

Moshfegh älskas av kritikerna, av andra författare och, inte minst, av en allt större skara läsare. Hon väjer inte från svåra, känsliga eller otäcka ämnen, det äckliga och frånstötande ryms i hennes litterära universum. Karaktärerna är inte heller älskvärda enligt konventionella måttstockar. Moshfeg har en bred repertoar, hon skriver med stor självsäkerhet, skriver fantastiska meningar.

”My short stories do feel more ’me’ than Eileen. They’re weirder, they’re more transgressive, they do more peculiar work, I think, on the reader’s mind.”
Ottessa Moshfegh i intervju i Los Angeles Times

Hennes noveller har publicerats i rader av publikationer, några av de bästa i The Paris Review: ”The Weirdos”, ”Disgust” och ”Bettering Myself”. Ny novell i New Yorker: ”The Beach Boy”.

En novellsamling är på väg, planen är att den ska ges ut i januari 2017.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller, Recensioner

Novell 132: ”Online” av Joanna Walsh

image

Joanna Walsh är en brittisk illustratör och författare. 2015 var ett händelserikt år för henne, två av hennes böcker publicerades, Hotel och novellsamlingen Vertigo, som genomgående fick mycket fina recensioner. Hon järförs ofta med Lydia Davis, och visst finns det likheter, men Walshs humor är mer skruvad. Allt överflödigt är bortskalat i novellerna, de är riktigt tajta och många av dem handlar om otrohet och förmodad otrohet. Det gör också ”Online” som handlar om ett par, mannen har kontakt med andra kvinnor online och det visar sig att kvinnan, som desperat försöker hitta fördelar i den uppkomna situationen, inte är så oskuldsfull som hon först verkar. Vansinnigt smart, sorglig och bitvis hysteriskt rolig novell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 131: ”1+1” av Anne Carson

Röd doc> (häftad)

Kanadensiskan Anne Carson är mest känd som poet – ibland nämns hon som nobelpriskandidat – och hennes senaste till svenska översatta bok, av Mara LeeRöd doc> hyllades av Victor Malm i en entusiastisk recension. Men Carson skriver fantastiska noveller också, som ”1 = 1” nu senast i New Yorker, en betydligt mindre svårgenomtränglig lyrisk-filosofisk text. Senare i år kommer Carson ut med Float, ”a collection of performance pieces and other writings”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 130: ”My Life in the Bellies of Beasts” av Lincoln Michel

UprightBeasts_FRONTCOVER

Lincoln Michel var med och grundade Gigantic. Han är chefredaktör för Electric Literature. Hans skönlitterära texter har bland annat publicerats i Granta, Oxford American och Tin House. Hans essäer och kritik har bland annat publicerats i The Believer, Vice och The Paris Review Daily. Nu är han aktuell med sin debutbok, novellsamlingen Upright Beasts (Coffee House Press), som har fått lysande recensioner.

Novellen ”My Life in the Bellies of Beasts” är en sorglig, rolig och absurd historia, som handlar om en pojke som blir uppäten av en räv, som blir uppäten av en hund, som… Det är inte helt lätt att kortfattat beskriva Michels noveller med de väcker associationer till författare som Kafka, Donald Barthelme och bröderna Grimm.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller