Etikettarkiv: novellsamling

10 november, 2020 · 17:36

Nana Kwame Adjei-Brenyah: Friday Black

hbg-title-9781787475991-25 (1)
Nana Kwame Adjei-Brenyah
Friday Black
riverrun

”Friday Black has the thrilling strangeness of George Saunders but driven by a deep and justified anger about the racism and violence that constitute the bedrock of American society. It’s a rollercoaster ride.”
— Mark Haddon, Observer

2018 var novellsamlingen Friday Black en av de hetaste debutböckerna, och den är fortfarande riktigt het, för att den anknyter till flera Black Lives Matter-teman, och den historiska rasismen, på ett smart sätt, men lika mycket för att den har ett sagolik driv och lyckas med konststycket att blanda det dystopiska och djupt tragiska med det hysteriskt humoristiska.

Blurbade George Saunders: ”An excitement and a wonder”

Faktum är att Adjei-Brenyah har åtskilligt gemensamt med George Saunders som ju är en mästare på hårt skruvade dystopiska och svartkomiska noveller.

En detalj – både Saunders och Adjei-Brenyah är roade av att hitta på fiktiva varumärken och produkter. De skriver en hel del om ohejdad konsumism. En novell handlar om en försäljare i en klädbutik, som avslöjar alla sina trick för att få kunderna att handla mycket mer än de anade att de ville. Adjei-Brenyah har jobbat i butik.

I den första novellen talar huvudpersonen om hur han han kontumierligt skruvar upp och ned sin svarthet på en tiogradig skala, med hjälp av kläder, mimik, språk och kroppsspråk. Med en hoodie stiger svartheten kraftigt, med en städad skjorta och ett leende kan man till och med slippa bli förföljd av väktare i ett exklusivt köpcentrum eller varuhus. Det här är naturligtvis något de flesta av oss gör hela tiden, mer eller mindre medvetet, men för en ung svart man kan det vara förenat med livsfara att ta på sig en hoodie.

En vit man går med sina två barn, en dotter och en son, till ett bibliotek. Utanför biblioteket möter de fem svartklädda svarta barn och ungdomar. Mannen uppplever att hans barn är i fara, så han går till sin bil och hämtar en motorsåg och kapar sedan de fem svarta barnens huvuden, som i en splatterfars.

Varför hade mannen en motorsåg i bilen? Vore det inte bättre att sätta barnen i bilen och åka någon annanstans? På vilket sätt skulle de svarta barnen ha utgjort ett hot? Försvarsadvokatens linje är att hans klient älskar Amerika, men att han älskar sina barn ännu mer. Det är naturligtvis helt barockt och osannolikt, men om man byter ut motorsågen mot ett handeldvapen blir episoden något mindre osannolikt.

”Adjei-Brenyah dissects the dehumanizing effects of capitalism and racism in this debut collection of stingingly satirical stories… Adjei-Brenyah has put readers on notice: his remarkable range, ingenious premises, and unflagging, momentous voice make this a first-rate collection.”
— Publishers’ Weekly (Starred Review)

Novellerna är också fulla av smarta och elaka referenser till verkliga händelser, som när Donald Trump satte in en annons i en tidning 1989 och krävde att staten New York skulle införa dödsstraffet, i samband med att han fördömde the Central Park Five, fem svarta och latinos som dömdes för en brutal våldtäkt i New York City. Trump krävde inte uttryckligen att de fem ungdomarna skulle avrättas. Problemet var att det visade sig att de var oskyldigt dömda. Trump bad naturligtvis inte om ursäkt, men fällde en kommentar, som påminner om hans Charlottesville-kommentar:

”‘You have people on both sides of that,’ he said at the White House. ‘They admitted their guilt.'”
— NYT

I USA är det mycket vanligt att oskyldigt dömda, särskilt svarta, erkänner sig skyldiga, för att få ett kortare straff.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , , , ,

16 maj, 2017 · 17:47

Recension: ”Wait Till You See Me Dance” av Deb Olin Unferth

images (11)

Deb Olin Unferth
Wait Till You See Me Dance
Graywolf Press

Det kommer ut betydligt fler novellsamlingar i Amerika än i Sverige och de belönas med fina nationella priser. Det finns säkert flera förklaringar, som tradition, tidskriftsmarknaden och skrivandets olika ställning inom respektive utbildningsväsende. När jag läser underbara skruvade samlingen Wait Till You See Me Dance av Deb Olin Unferth, kommer jag på en annan skillnad – absurdism är populärare och har högre status inom den amerikanska novellen än inom den svenska.

Unferths version tycker jag att man kan kalla vardagsabsurdism. Novellerna, som varierar kraftigt i längd och form, är inte outlandish men hyfsat hårt skruvade. Handlingen är ofta förlagd till ganska vardagliga miljöer och karaktärerna är, med några undantag, rätt vanliga personer. Och så har många av dem en annan sak gemensamt, en hel del tillkortakommanden. De har i alla fall inga höga tankar om sig själva.

Så här brutalt inleds den första novellen, ”Likeable”, som vunnit ett Pushcart-pris:

”She could see she was becoming a thoroughly unlikable person. Each time she opened her mouth she said something ugly, and whoever was nearby liked her a little less.”

Och de avslutande raderna i novellen, som har lite drag av ond saga, är inte mindre brutala. Det påstås att kvinnan blir ”more unlikable by the hour, until one morning she will be so unlikable, inconveniently unlikable, that she will have to be shoved into a hole and left there.”

Men det finns ett försonande drag, det står på ett ställe att ”when she opens her mouth she is unlikable, proudly so”. I ett samhälle där den som är mest socialt strömlinjeformad vinner och i vilket alla jagar lajks i sociala medier, är det kanske en subversiv handling att bejaka sina mindre sympatiska sidor?

De flesta av bokens andra karaktärer kämpar desto hårdare för att bli omtyckta, älskade eller åtminstone accepterade. De har inte realiserat sina drömmar, de har inte uppfyllt sin potential och brottas med en panikartad känsla av att klyftan mellan livet de förväntat sig och livet som det gestaltar sig är djup. Novellerna har en satirisk udd.

Man kan inte påstå att karaktärerna är utpräglat älskvärda, men man sympatiserar med dem och liksom håller på dem. Den ensamstående mamman som, mot bättre vetande, tar hand om sin systers sköldpaddor. Det trasslar till sig ordentligt. Eller språkläraren som, mot bättre vetande, blir kär i en av sina elever, en ung immigrant. Läraren är eller påstår sig i vilket fall som helst vara synsk. Hon kan se på folk när de ska dö.

Jag kan egentligen bara komma på positiva saker med de här 39 novellerna. Unferths röst och stil är trollbindande. De är skrivna med sällsynt självsäkerhet. Det är perfekt balans mellan ironi och medkänsla, (svart) humor och patos. Hela samlingen är extraordinärt underhållande – det kränger och svänger och berättelserna tar hela tiden nya och oväntade vändningar. Till och med sluten är perfekta!

Om du gillar exempelvis George Saunders, Lydia Davis och Donald Barthelme, bör du definitivt läsa Wait Till You See Me Dance.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , ,

24 april, 2017 · 20:07

Sjövilda berättelser i Angela Carters och Margaret Atwoods anda

evyexzaae8ienjmhovdv

Camilla Grudova
The Doll’s Alphabet
Fitzcarraldo Editions

Den första novellen inleds så här:

”One afternoon, after finishing a cup of coffee in her living room, Greta discovered how to unstitch herself. Her clothes, skin and hair fell from her like the peeled rind of a fruit, and her true body stepped out.”

En av de andra novellerna börjar så här:

”She wasn’t like known mermaids, divided in two, fish bottom, a lady on top. The fish and the human were blended together like tea with milk.”

I The Doll’s Alphabet, av Camilla Grudova, är de flesta huvudkaraktärerna flickor och kvinnor, som försöker hantera eller överträda de normer en kvinna förväntas följa. Eller så överskrids gränsen mellan människa och djur: En av karaktärerna förvandlas till en varg nattetid.

Men karaktärerna behöver inte ens vara människor – i den kanske märkligaste novellen befruktar en bläckfisk en galjonsfigur, i form av en sjöjungfru, som föder en liten lampett. Stämningen och logiken i många av novellerna tangerar det sagoaktiga, men Grudova skriver barnförbjudna, groteska och mardrömslika sagor.

På bokens baksida kan man läsa att Grudova skriver i samma tradition som Angela Carter och Margaret Atwood, och det tycker jag absolut att man kan säga, men Grudova har också skapat en genuint originell litterär värld. The Doll’s Alphabet är hennes debutbok, som har blurbats entusiastiskt av författare som Helen Oyeyemi, Sheila Heti och Deborah Levy.

Vissa saker dyker upp med jämna mellanrum i novellerna – zoologiska trädgårdar, sjöjungfrur, dockor, symaskiner, speglar och konserverad mat. I flera av novellerna, kanske mest uttalat i ”Waxy”, råder det brist på det mesta. Man kanske kan kalla samhället som gestaltas i novellerna för post-kapitalistiskt.

Alla kvinnor är på jakt efter en Man, som de förväntas ta hand om utöver att de arbetar vid fabriker för att försörja dem. Det är mycket vanligt med arbetsskador, exempelvis frätskador. Huvudpersonen i novellen har förhållandevis lindriga skador, inte så allvarliga att hon riskerar att förbli Manlös. Att vara Manlös bertraktas som stigmatiserande. Om en kvinna går för länge utan Man börjar skvallret obönhörligt.

Posters sitter uppsatta överallt och påminner:

TAKE CARE OF YOUR MAN
A GOOD LADY DOES NOT LET HER MAN LOITER
FEED YOUR MAN WELL

Männen verkar inte arbeta, utan laddar med filosofistudier inför nästa Examen. En sak råder det inte brist på – Filosofiböcker. De som klarar sin examen blir belönade med pengar, som vanligtvis spenderas på lite lyxigare tobak, konserver eller en rejäl pubrunda. Kvinnor är inte välkomna på puben, men kaféerna är öppna för dem. Det är där Män och kvinnor träffas. Det enda som finns att köpa där är kaffe och toast med sirap eller toast med kokt konserverat kött.

Grudova saknar verkligen inte humor, men humorn är genomgående av det svartare slaget. När huvudpersonen i ”Waxy” hittar en man, Paul, är det en minst sagt sorglig skepnad, men hon finner sig och tar fasta på det positiva: ”He made a couple of rag rugs to cover our cold floor, was good at darning clothes and knew how to cook eggs in all sorts of interesting ways.”

The Doll’s Alphabet är något av det mest originella, otäcka och underhållande jag läst på länge. Det är en briljant debutbok. Trots att vissa av de här fantasirika, smarta och mångskiktade novellerna är ganska olika till sin karaktär, så håller de samman sällsynt väl. Grudova berättar om mycket märkliga ting, som om de vore helt självklara.

Besök Fitzcarraldo Editions, som har en sensationellt spännande utgivning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , ,

22 februari, 2017 · 19:12

Tom Hanks första novellsamling utkommer i höst

41komchnel

I höst kommer skådespelaren och regissören Tom Hanks ut med en novellsamling, Uncommon Type: Some Stories (Knopf), rapporterar Entertainment Weekly. Hanks kommer själv läsa in samlingen som ljudbok.

Boken utgörs av 17 noveller och var och en av dem har något att göra med olika skrivmaskiner. Hanks gillar gamla skrivmaskiner, han har en samling med över 100 stycken. Bortsett från skrivmaskinstemat ska samlingen vara varierad. Däremot är inte novellerna skrivna på skrivmaskin, utan på en laptop.

New Yorker har redan tidigare publicerat åtminstone en novell av Hanks: ”Alan Bean Plus Four”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Taggat som , ,

10 mars, 2016 · 16:28

Novell 139 & 140: ”If That’s All There Is” och ”The von Furstenberg and I” av Mona Awad

read-an-excerpt-from-body-image-1454438846
 
I 13 separata men sammanlänkade noveller tecknar 13 Ways of Looking at a Fat Girl ett porträtt av Elizabeth i olika skeden av hennes liv, som till stora delar påverkas av hur hon går upp och ner i vikt och av hur andra ser på henne.

Som för att understryka hur ostadig självbild Elisabeth har, kallas hon även Beth, Lizzie, Liz och nästan varje annan tänkbar variant. Eller så är det för att göra novellerna mer allmängiltiga?

Mona Awad skriver med en sällsynt säkerhet och fräckhet; olikheter finns men att läsa Awad påminner mig lite om när jag första gången läste noveller av Junot Díaz. De är väldigt smidiga och coola, ger sken av att vara skrivna med sprezzatura, men Awad är mindre realistisk än Díaz, hennes berättelser är en slags anti-sagor. Så här börjar ”If That’s All There Is”, som i den unika novellserien Recommended Reading presenteras av Laura van den Berg:

”So one night, on a dead shift, my coworker Archibald casually tells me there are things he’s been picturing doing to me of late and when I say, ‘Like what?’ he hands me a small scrap of paper with the word cunnilingus written on it in red ink.”

Det här aningen drastiska raggningsförsöket funkar otippat nog, trots att Archibald inte har de naturliga förutsättningarna som charmör. Hans största tillgång, i Elisabeths ögon, är att han är så ohämmad och tydligt visar att han tycker om henne, åtminstone hennes kropp. Det är en riktigt skruvad novell, både vemodig och hysteriskt rolig. Den innehåller en av de jobbigaste sexscenerna jag läst i en novell.

Vice har också publicerat en av Awads noveller: ”The von Furstenberg and I” Jag hoppas att Mona Awad kommer att skriva många fler noveller, många fler böcker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Taggat som , , , , , , ,

9 mars, 2016 · 17:54

Recension: ”Pond” av Claire-Louise Bennett

bxzvidzeteekpfxz7jau

Claire-Louise Bennett
Pond
Fitzcarraldo Editions

Jag tycker att jag har ett hyfsat engelskt ordförråd, men när jag läser Claire-Louise Bennetts egensinniga debutsamling Pond – alla berättelserna handlar om en och samma udda kvinna som bor ensam i ett stenhus i utkanterna av en kuststad – är jag tvungen att slå upp ord med jämna mellanrum. De här är exempel från en och samma sida: ”perspicacious”, ”kairotic”, ”prelapsarian” och ”pernickety”.

Jag läser, som förhäxad av huvudpersonens och jagberättarens ord- och tankeflöde, slår upp ord, läser vidare och slår upp ord. Pond består av 20 texter av mycket varierande längd och karaktär, men de präglas samtliga av en sällsynt språklig energi och  en nästan fenomenologisk blick på världen och tingen som befolkar den. Det är som om den här kvinnan i sin enskildhet utvecklar en särskild språklig förmåga eller tankstil.

Alla texter utom den sista är berättade i jagform. De handlar i stor utsträckning om vardagliga saker, som att handla eller fixa i trädgården eller att hacka saker:

”Within these deep stone walls the sound of a large knife pounding against the chopping board is often mellow and euphonious; like a lulling chant it charms and placates me.”

Kvinnan är någon form av akademiker, hennes språk är ofta elaborerat, men hon kan också vara grov i mun, som när hon minns de erotiska mejl hon växlade med en älskare:

”It was very nice I must say to every now and then take a brake from cobbling together yet another overwrought academic abstract on more or less the same theme in order to set down, so precisely, how and where I’d like my brains to be fucked right out.”

Berättaren för en till stora delar ensam tillvaro. Det tillåter henne att undvika det Bennett kallat ”antropocentrisk trångsynthet”. ”In solitude you don’t need to make an impression on the world,” har Bennett sagt i en intervju i Irish Times, ”so the world has some opportunity to make an impression on you.”

I en recension i The Guardian påpekar Andrew Gallix en anmärkningsvärd sak med den här fantastiska debutboken:

”One of the most striking aspects of this extraordinary book is how well we get to know the narrator – whose brain and body we inhabit – yet how little we know about her. We don’t even learn her name.” Det är verkligen märkligt. Man upplever en sällsynt stark närhet till huvudpersonen.

Pond är oupphörligen fascinerande, en vilt krängande hypnotisk sidvändare, som är omväxlande gripande, tankeväckande och hysteriskt rolig. Det är en av de mest originella, tonsäkra och underhållande debutböcker jag läst på länge. Ämnet ensamhet, som boken till stor del kretsar kring, känns också helt aktuellt.

dsw14nawxa4mn90lc9kh

Pond är utgiven av Fitzcarraldo Editions, ett engelskt förlag som gett ut en annan väldigt bra och originell bok vi recenserat: Nocilla Dream. Förlaget grundades så sent som 2014. Men det har på kort tid byggt upp en helt makalös samling titlar med engelskspråkig och översatt litteratur, innovativ litterär fiktion och långessäer. Bland titlarna finns Zone av fransmannen Mathias Enard, hans mastodontroman som fått ett fantastiskt mottagande, även omtalad för att den består av en enda lång mening. En annan spännande titel är den helt aktuella essäboken Pretentiousness: Why It Matters av Dan Fox. Det prententiösa har väl sällan varit så undervärderat som idag?

f0isspc3jigkwlk0byqq

Fitzcarraldo Editions har dessutom redan lyckats pricka in en nobelpristagare – i vår ger de ut en titel av Svetlana Aleksijevitj. Alla böcker ges ut i en stilig och robust originalpocket, de skönlitterära böckerna med blå omslag med vit text, essäböckerna med vita omslag med blå text. Fitzcarraldo Editions fingertoppskänsla imponerar, förutsättningarna finns att etablera sig som ett klassiskt kvalitetsförlag.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

Taggat som , , , ,

5 februari, 2016 · 16:50

Recension: ”Tionde december” av George Saunders

George Saunders
Tionde december
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag

I en lång artikel i New York Times Magazine utsåg Joel Lovell Tenth of December, George Saunders senaste och fjärde novellsamling, till årets bästa bok 2013. Det var inget dåligt val, även om artikeln skrevs i januari! Nu finns den här hyllade novellsamlingen i en fin svensk översättning av Niclas Nilsson: Tionde december.

Lovells artikel ger en hygglig introduktion till Saunders, men den ger framför allt en god bild av hur uppskattad han är både som person och författare. Alla älskar Saunders. Lovell påstår att han hört David Foster Wallace, på förlagsfesten när Infinite Jest gavs ut, säga att Saunders var den intressantaste av alla amerikanska författare. Bland mycket annat kallar Lovell Saunders för ”the writer for our time.” Han påstås ha blivit ”a kind of superhero” för dem som följer amerikansk litteratur. Joshua Ferris citeras, hans påstående att Saunders ”writes like something of a saint.”

Tenth of December var lätt årets mest hajpade bok 2013 – Jonathan Franzen, Zadie Smith, Tomas Pynchon och Margaret Atwood övertrumfar varandra med superlativer i sina blurbs. Saunders är den nye Mark Twain, den nye Kurt Vonnegut, den nye George Orwell och, lite mer förvånande, den nye Tjechov. Hävdar Dave Eggers: ”there is no-one better”.

På förlaget är man antagligen jublande glada, men när man recenserar en bok som blivit så omtalad och unisont hyllad ställs man inför ett problem – extremt höga förväntningar. Man blir nästan skeptisk av tonläget i hajpen, men faktum är att förväntningarna infrias. Mycket känns igen från CivilWarLand in Bad Decline (1996), Pastoralia (2000) och In Persuasion Nation (2006), möjligen har den skruvade humorn tonats ned lite grand samtidigt som allvaret fått större utrymme.

De flesta av novellerna utspelar sig i suburbia eller småstadsamerika och i nutid eller en nära förestående framtid, som har lätta drag av science fiction. Saunders samtidskänsla är fantastisk och den skapar han bland annat genom att ge sina karaktärer distinkta och trovärdiga röster, oavsett om de tillhör präktiga tonårstjejer eller äldre män som förläst sig på självhjälpsböcker. Jag kan nästan skriva under på Lovells påstående, att Saunders är ”the writer for our time”. Han lyckas på ett sällsynt effektivt sätt förena värme och humor med hårt bitande satir.

Tionde december är mörkare än de tidigare novellsamlingarna. Den första novellen handlar om en pimpinett tonårstjej som blir kidnappad, vilket ställer grannpojken inför valet och kvalet att följa sin moraliska kompass eller den diktatoriske faderns stränga regler. En annan novell handlar om ett fängelse, vars interner tvingas medverka i utvecklandet substanser som påverkar medvetandet, och som i så många andra noveller har Saunders hittat på olika varumärken: Verbaluce (gör så att man talar ocensurerat), Vivistif (en kraftfullare variant av Viagra) och Darkenfloxx (framkallar obeskrivligt obehag).

Också denna novell handlar om olika moraliska frågor och dessutom är det typiskt att hjälplösa människor utsätts för hemska saker av ett storföretag eller en stor institution. I många av novellerna undersöker Saunders vad den moderna kapitalismen gör med oss människor.

En av de bästa och mest rörande novellerna har dagboksform. En familjefar beskriver hur han kämpar för att upprätthålla sin och sin familjs status. De är inte fattiga, men ”poorish” som han uttrycker det. Han tvingas trixa med olika konton för att kunna köpa vad dottern önskar sig i födelsedagspresent. Han, och flera andra karaktärer i samlingen, jämför sig ständigt med andra. De ligger ständigt efter, men den här mannen lyckas skaffa en mycket, mycket märklig och åtråvärd trädgårdsdekoration, åtminstone för en tid gör den honom tillfreds. Den typiska Saunders-karaktären befinner sig precis på marginalen, jobbar stenhårt för att få allt att nätt och jämt gå ihop.

Det är ingen nyhet att Saunders är en extremt tekniskt skicklig novellist, men Tionde december sjuder av fantasi och lekfullhet. Han visar än en gång att han är en fantastisk satiriker, utan att vara sarkastisk och ironisk, och samtidigt medkännande. Balansen mellan svart humor och tragik känns nästan perfekt. Jag kan egentligen inte komma på någon anledning att inte läsa den här boken, Saunders hittills bästa novellsamling.

Ola Wihlke

George Saunders talar om Tenth of December i podcast från Slate Magazine

Tio av Saunders noveller på engelska gratis

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , ,

29 januari, 2016 · 16:59

Recension: ”The Cowboy Bible” av Carlos Velázquez

9781632060426.jpg

Carlos Velázquez
The Cowboy Bible
Övers. Achy Obejas
Restless Books

”I was born in a corner. In a wrestling ring. At Gómez Palace. I’m Lagunero. I’m rudo – a thug, a rascal. I’m Menace.”

Så presenterar sig Menace Junior i den första berättelsen i den mexikanske kultförfattaren Carlos Velázquez sjövilda novellsamling The Cowboy Bible. Menace junior berättar att hans far, Menace, var en stor hjälte inom den omåttligt poppulära mexikanska nationalsporten wrestling. Av sin far ärver Menace Junior inte bara förmågan att brottas, han ärver även The Cowboy Bible, en magisk bibel klädd i jeanstyg.

Menace Junior skryter om sina bedrifter utanför och i ringen, och svänger sig med mängder av musikaliska referenser, allt ifrån mexikansk musik till Depeche Mode och Daft Punk, och när han äntligen ska skildra det stora mästarmötet, så är det inte en brottningsmatch, utan ett battle mellan två DJ:s:

”It wasn’t a fun or dramatic match. My opponent wiped the floor with me. He was his father’s son. His collection of European vinyl was his advantage. It was huge. Broad. More than 2,500 records ready to go and fill a whole night of raving. […] All his equipment was first-rate. The needles, the earphones: Everything was imported.”

Det här är bara ett av många förvandlingsnummer i The Cowboy Bible. I den nästföljande novellen, ”Cooler Burritos”, min personliga favorit, heter huvudpersonen The Cowboy Bible. Han kan dricka fler glas sotol utan att förlora medvetandet än någon annan i delstaten. Velázques fiktiva version av den nordliga delstat han är född i, Coahuila, har han döpt till PopSTock!, efter en spansk rocktidskrift.

Vissa delar av norra Mexiko, de som behärskas av drogbaroner, anses som bekant sällsynt farliga. Den här delen av verkligheten skildras delvis i The Cowboy Bible, men mest utgör den en bakgrund i berättelser, som med sina förvandlingsnummer, absurditeter och överdrifter mycket väl kan läsas som hyllningar till fantasins, litteraturens och populärkulturens gränslösa möjligheter. Det kanske är en sliten jämförelse, men Velázquez förhåller sig till texten lite som en DJ. Han samplar både andra och sig själv.

Velázquez skriver medvetet antilitterärt och leker med klichéer och troper från förment låga genrer. Han har jämförts med Hunter S. Thompson, Charles Bukowski och William S. Burroughs. Det är jämförelser jag delvis kan köpa, det finns direkta referenser, men Velázquez är en större humorist än författarna i den här trion. Jag tycker att han påminner en hel del om en annan amerikan, också han en stor humorist med känsla för det absurda, novellspecialisten George Saunders.

Achy Obejas översättning är dessutom suverän, hon har klokt nog inte översatt alla svordomar och idiomatiska uttryck. Det gör berättelserna ännu kärvare. När The Cowboy Bible (drinkaren) kallar sin fru ”vieja” låter väl det aningen hårdare än ”old woman”?

Det förekommer en del våld och sex, men samlingen är alltså inte nämnvärt realistisk. Velázquez räds heller inte det äckliga. Man kan föreställa sig att han var road när han lät The Cowboy Bibles vieja bjuda honom på förgiftade fläsk-burritos. Mätt och belåten, på väg till en tävling i att hinka sotol tvingas The Cowboy Bible be chauffören att stanna bilen:

”The limousine pulled to the side, and the champion exploded. Instead of flour and pork, it looked like he’d been stuffed with pig’s feet stew. It hurt so much, it felt as if the pig’s entire foot – hairy and chewed up and without a pedicure – had come up his throat.”

Jag tycker att The Cowboy Bible, med sin vanvördiga estetik och sina knäppa infall, är riktigt underhållande, även om jag inte blir riktigt klok på jeansbibelns alla förvandlingar och inkarnationer. Kanske är den en frihetssymbol?

Vill du provläsa titelnovellen? Du hittar den här.

Spotify-lista: The Cowboy Bible

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , ,

19 november, 2015 · 17:00

Vinnarna av National Book Awards 2015 utsedda

2010_nba_winner

För en tid sedan utsågs Marlon James till vinnare av Man Booker-priset. Och nu är vinnarna av ett annat tungt pris i den engelskspråkiga världen, National Book Awards, utsedda. Så här skrev vi när den korta listan med prosaböcker presenterades: ”Vi tycker att det vore kul om en novellsamling vann, precis som förra året, då Phil Klay vann med Redeployment. Oddsen talar för Yanagihara.”

9780812997477

(provläs)

Ja, oddsen talade för Hanya Yanagihara, precis som inför Man Booker-priset, men vinnare i den tyngsta klassen, fiction, amerikansk beteckning på prosaböcker, är Adam Johnson, född 1967, med novellsamlingen Fortune Smiles (Random House). Det tycker vi, som vurmar för novellen som genre, är riktigt roligt.

Det bör dessutom vara första gången i prisets historia, som en novellsamling vinner två år i rad. Och det beror inte på att det saknades motstånd på den långa och korta listan, Fortune Smiles tävlade mot böcker av, förutom  Yanagihara, Nell Zink, Karen E. Bender, hyllade debutanten Angela Flournoy och Lauren Groff. Ett stort grattis till Adam Johnson, som hittills är mest känd för romanen The Orphan Master’s Son (2012).

”It is highly improbable that another story collection will come along this year that packs a bigger punch than Adam Johnson’s Fortune Smiles, out now from Random House. Don’t let the deceivingly brief table of contents fool you—each of these six stories is a genuine powerhouse, a tour-de-force, an astonishing achievement. [Fun fact: three of the six stories appeared originally in Tin House!]” Läs intervju

”The volume’s two standouts — the title story and ‘Nirvana,’ about a computer programmer who uses virtual reality to reanimate a dead American president — straddle the worlds of realism and fable, and attest to Mr. Johnson’s elastic and idiosyncratic voice: his ability to write with both tenderness and satiric verve, and his electro-magnetic feel for the absurdities of life and the human costs they represent.” Läs Michiko Kakutanis recension

I klassen sakprosa vann Ta-Nehisi Coates, med Between the World and Me (Spiegel & Grau/Penguin Random House). Coates skriver om att vara färgaad i dagens Amerika, som fortfarande är både segregerat och rasistiskt. Boken har formen av ett brev riktat till Coates son. Läs vår recension

Läs mer om National Book Awards 2015

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Taggat som , , , , , , , ,

25 augusti, 2015 · 21:34

Recension: ”Höga berg, djupa dalar” av Cecilia Davidsson

9789100145637 (1)

Cecilia Davidsson
Höga berg, djupa dalar
Albert Bonniers förlag

När man var ung var det som om man alltid längtade efter och såg fram emot nästa LP, av Talking Heads, The Clash eller David Bowie. Inför utgivningen av vissa författares böcker byggs samma spänning och förväntan upp, tills den blir mer eller mindre orimlig. Inför utgivningen av Cecilia Davidssons böcker, särskilt novellsamlingarna, är det samma sak och hittills har jag aldrig blivit besviken när de väl kommit ut.

Davidssons nya novellsamling, hennes femte, Höga berg, djupa dalar, är knappt 140 sidor lång och utgörs av 13 noveller. I recensioner av Davidssons novellsamlingar brukar man framhålla att de är vardagliga, det är på sätt och vis sant, men jag tror att man riskerar att stöta bort vissa läsare om man för ensidigt talar om deras vardaglighet.

Snarare handlar novellerna om ögonblick och situationer i vardagen som är extraordinära, när livskänslan oväntat stegras eller förstärks. Ibland gränsar ögonblicken eller situationerna till det absurda eller fantastiska. Novellernas karaktärer, och läsaren, upplever ofta en slags miniepifani eller något speciellt. I en novell får en mor höra av sin lilla pojke att han aldrig sett henne gråta förut. Orsaken till gråten, att fadern är svårt sjuk, är hemsk, men att modern och sonen gråter tillsammans är också förlösande och för dem närmare.

Titelnovellen handlar om en svensk familj på bilsemester i Norge. Berättaren är en kvinna och under en rast vill hennes tonårige och trulige son Nils ge sig upp för ett berg. Mamman oroar sig, trots att hon vet att oron är obefogad, det är ingen bergsbestigning det handlar om, det finns stigar och skyltar. Oron kanske snarare handlar om den bristande kontakten mellan mor och son.

Tillslut hittar mamman Nils när han kommit ner från berget. Han sitter för sig själv vid bilen. Han tuggar på en bulle och håller i en plastpåse med vatten. Han svarar knappt på tilltal, men pojken hade försökt ta med sig sommarsnö från bergstoppen, därav vattnet. Mamman tar fram en sovsäck som filt och sätter sig hos sonen. Och så plötsligt uppstår en stund av harmoni: ”Jag hoppas att Helge och småbarnen dröjer, för har vi någonsin suttit så här, min äldste son och jag, rakt upp och ner under himlen utan mobiltelefoner, teve eller skålar med något att stoppa i munnen?”

Flera noveller handlar om relationen mellan barn, ofta vuxna, och deras föräldrar, exempelvis ”Resa på söndag” och den avslutande och sagolikt vackra och sorgliga ”Solrosor”. Davidsson är expert på att gestalta ordlös kommunikation, små signaler som kan vara laddade med ömhet eller irritation. En mamma som sticker ned en lagom mogen banan i dotterns jackficka innan hon ska resa från föräldrahemmet i Småland tillbaka till Stockholm. Om man räknar med de små tingen, så är Davidssons noveller ovanligt händelserika. De är rika på undertext.

Jag tycker att Davidsson är underskattad som humorist, jag tycker att hon är lika rolig som Hans Gunnarsson, och Höga berg, djupa dalar är bitvis hysteriskt rolig. I ”Skräpträd och andra träd” ska ett par köpa hus och säljaren erbjuder sig att kapa flera träd på tomten. Förevisningen av alla träd som eventuellt ska kapas är långrandig. Det är en sån där situation man hamnar i ibland, otåligheten växer men det finns ingen direkt utväg.

Säljaren av huset har sagt att han ska flytta till Mallorca men hans exhustru bor i området. När köpet väl är genomfört visar det sig att säljaren stannat kvar i Sverige och bor i området, vilket köparna inte är helt förtjusta i. Som om det inte är nog får köparna oväntat besök av säljarens exhustru. Hon har med sig en present. Hon berättar att hon för många år sedan hade sett den på en loppmarknad och länge velat ha den. Plötsligt en dag hade hon fått den av maken. Hon tycker att den hör till huset. Det är en blåfärgad skål, nu fylld med godis, på vars kant det sitter en liten fågel. Berättar exhustrun entusiastiskt: ”Jag tänkte att det skulle vara effektfullt att hälla vatten i skålen och lägga dit några rosenblad som fågeln kunde nudda med sin näbb.”

Två andra komiska noveller, komiska på skilda vis, är ”Badkar på Kungsholmen” och ”Vad är det som säger att du inte redan älskar mig”. Den förra handlar om ett ungt par som bor på Kungsholmen. De har just köpt ett nytt badkar och plötsligt en dag står det ett gammalt badkar ute på gatan. Det gör att novellens berättare, kvinnan i paret, börjar oroa sig över att grannarna ska tro att det är hon och hennes man som man dumpat sitt gamla badkar ute på gatan. Den senare handlar om en kvinna som smiter in i en port och går in i en lägenhet där det varit fest. I köket sitter en man och proppar i sig salami, oliver och marinerade kronärtskockor. Det blir ett märkligt möte.

Novellerna i Höga berg, djupa dalar är precisionsarbeten, de är så perfekta att man inte märker hur sinnrikt konstruerade de är. Davidsson känner till formens alla fördelar och begränsningar, hennes noveller är koncentrerade och ekonomiska, hon skriver supertajt ända ner på meningsnivå, hon har en fantastisk känsla för språkets rytmer. Om man börjar läsa hör man strax berättelsens röst och då är det omöjligt att sluta. Rösten är vänskaplig, aningen hemlighetsfull och engagerande.

Detaljerna är viktiga. En novell handlar om en kvinna, historiens berättare, på besök hos sin åldriga mor. Modern är nervös och irriterad. Dottern ställer en alldaglig fråga till henne: ”‘Hur ska jag kunna veta det’, sa min mor och sträckte fram handen och nöp fast en smula på bordsduken och la den i sin urdruckna kopp.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , ,