Etikettarkiv: oljemålningar

 

 
Jia Aili
Stardust Hermit
Hatje Cantz

”The job of the artist is always to deepen the mystery.”
— Francis Bacon

Det är aningen ironiskt att den kinesiske konstnären Jia Aili, född 1979, utbildade sig vid en konstakademi i nordöstra Kina, känd för sin socialrealism inspirerad av sovjetiskt propagandamåleri. Det är ironiskt eftersom Ailis dystopier och postapokalyptiska scenerier knappast lever upp till de socialrealistiska idealen.

Men Aili har tagit med sig element från den socialrealistiska traditionen, förutom förhöjt mänskligt drama och en extremt teknisk skicklighet så dyker det upp figurer som har tydliga likheter med kosmonauter (se nedan) och andra ikoner från sovjettiden. Ibland är det som om olika tider – kommunisttiden och framtiden – flyter samman i Ailis bildvärld. Det som finns däremellan, vår tid, finns det bara spår kvar av. Det kanske inte är en klockren jämförelse, men jag associerar till steampunkens blandning av tider.

Untitled. 2012 © Jia Aili

 
Det finns så oerhört mycket att upptäcka i Ailis bildvärld, förutom sånt som väcker associationer till socialrealism, en hel del influenser från både gamla och nya mästare, som Rubens och Caravaggio respektive Francis Bacon och Salvador Dalí. I praktverket Stardust Hermit, den första monografin ägnad Ailis konst, kallas han för ”den ultimata konstnärlige kameleonten” av Nicholas Foulkes, för att han behärskar så många olika tekniker och stilar. Trots att många målningar är dystopiska och har titlar som The Wasteland, så är målningarnas motiv sällsynt händelse- och associationsrika.

The Wasteland, 2007 © Jia Aili

 
Människan är i regel ensam i ett mer eller mindre surrealistiskt landskap som är förött. Hus eller andra anläggningar ser ut att kollapsa och ge vika för en våldsam kraft. Många av motivens människor bär hjälm eller gasmask, inte sällan har de bar överkropp, vilket gör att de ser än mer utsatta ut. Många människor bär mask och skyddsdräkt, som om det hade inträffat en kärnvapenkatastrof eller som om världen blivit så toxisk att man alltid måste bära dräkt och mask.

Många läser Ailis oljemålningar som kommentarer till eller reaktioner på den våldsamt snabba utvecklingen inom olika områden i Kina de senaste decennierna. Det kan jag gå med på, men jag tycker sällan att målningarna är särskilt kinesiska, om man med det menar att de på ett eller annat sätt skulle referera till en otvetydigt kinesisk verklighet. Jag tycker att de är betydligt mer allmängiltiga, men det är klart att det ligger nära till hands att läsa dem som civilisationskritik.

We come from the century, 2008-2011 © Jia Aili

Enstaka verk är humoristiska, exempelvis ett som avbildar en person utrustad med gasmask och någon slags vit skyddsdräkt. Hen har en enorm klotformad mage, så att associationer till Michelin-gubben inte känns helt orimliga. Jag tänker mig att Aili någon gång ibland känner ett behov av att lätt upp det dystopiska och postapokalyptiska temat. Enstaka verk är också vackra, i ordets konventionella bemärkelse, exempelvis en relativt färgstark målning från 2014 som föreställer en man som angör en båt i en liten hamn.

Och ibland krockar det vackra och dystopiska på ett smått absurt vis, som i tavlan On the Field of Hope (2007). Den föreställer ett vidsträckt fält helt täckt med blommor i olika rosa och röda nyanser. Till vänster i bildens främre del står en person som bär gasmask och är klädd i en vit uniformsliknade skjorta. Runt halsen har han eller hon en röd scarf, som om hen tillhörde ett ungdomsförbund eller något liknande. Blommorna når personen till höfterna och det ser ut som om hen plockar en bukett. Mer i bildens mitt står det en mörk rökplym snett uppåt ur en liten plätt ur blomsterängen.

Stardust Hermit är en massiv pjäs, den väger ungefär tre kilo och innehåller bilder som speglar Jia Ailis olika sidor. Det sägs att han inte gärna släpper ifrån sig sina tavlor, utan att han gärna arbetar på dem i flera år innan de släpps ut på marknaden. Det har drivit upp priserna rejält. Jag gillar verkligen den här boken, Ailis konst och jag föreställer mig att den kommer att bli än mer uppskattad än den är redan idag.

Skriver Fabien Fryns i bokens korta med fina förord:

”[…] despite the cold harshness of the scenes in Jia Aili’s works, ‘hope’ and ‘faith’ are the undeniable hidden thematic threads than run through his oeuvre. Presenting the world to his audience with unsparing bleakness through his own artistic interpretation, he is endeavoring to convey the idea that salvation can only arrive from the recognition of brutal reality.”

Ola Wihlke