Etikettarkiv: Oulipo

Veckans dikt 41: ”Vowels” av Christian Bök

 

loveless vessels

we vow
solo love

we see
love solve loss

else we see
love sow woe

selves we woo
we lose

losses we levee
we owe

we sell
loose vows

so we love

less well

so low
so level

wolves evolve

 

Christian Bök

© Christian Bök

Ett varmt tack till Christian som lät oss publicera den här dikten, hämtad ur hans smått klassiska Eunoia (2001). Ordet ”eunoia” betyder något i stil med vackert eller väl genomfört tänkande, och är det kortaste engelska ordet som innehåller fem vokaler. Bök är inspirerad av Oulipo, den litterära gruppen som är känd för att arbeta med självvalda begränsningar. Det mest kända exemplet är kanske Georges Perecs roman La disparition (1969), som helt saknar vokalen ”e”.

Det fantastiska med Böks dikter är att de både är experimentella och relativt lättillgängliga, åtminstone på ett plan. Just ”Vowels” associerar kanske främst till Rimbaud, men Böks dikter är ofta musikaliska, rytmiska och sällsynt suggestiva. Men det är inte utan anledning de fått en viss kultstatus. Läs mer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

litterära termer 8: lipogram

Ticket that says 'VOID VOID VOID VOID' from a ...

Biljett (Photo credit: Wikipedia)

”A lipogram is a text without a given letter. Writing more than a paragraph with this restriction – and still making sense – can be tough. Astonishingly, in La Disparition Perec wrote an entire novel without using the letter ”e”, the most common vowel in the French language. It is a playful detective story where characters try to solve puzzles and find answers that – often because of the language constraint – are just out of reach. Central to the novel (A Void in Gilbert Adair’s virtuoso translation) is the idea of disappearance and, implicitly, the Holocaust.”

Joe Dunthorne citerad ur serien ”1000 novels everyone must read” i The Guardian

O.W.

 

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Lite lättare med Georges Perec

Georges Perec
Rummets rymder
Övers. Fredrik Rönnbäck
Modernista

Skriver man om den franske författaren Georges Perec (1936-1982), är det nästan obligatoriskt att nämna att han skrivit en hel roman utan att använda bokstaven e. Som är franskans vanligaste vokal. Vidare är han tongivande i den experimentella litterära rörelsen OuLiPo – medlemskapet varar för evigt – och en av den franska litteraturens mest egensinniga röster. Han föddes i en judisk familj i Paris, men hans föräldrar dog under kriget när han var helt ung, modern i koncentrationsläger. Perec blev, naturligt nog, besatt av minnet och glömskan. För övrigt inte hans enda besatthet.

För ett par år sedan gavs Perecs märkliga bok Cantatrix Sopranica L. (Rámus förlag) ut på svenska. Det är en samling med Perecs så kallade vetenskapliga skrifter; pasticher, parodier och satirer som är formulerade enligt vetenskaplig modell. Titeltexten är en forskningsrapport om hur sopraner påverkas av att träffas av tomater. Det talas om YR, ”the yelling reaction”, och andras forskningsrön citeras: ”the more you throw tomatoes on Sopranoes, the more they yell.” Det här illustrerar ganska väl något som är typiskt för Perec, att ett allvarligt ämne, vetenskapens anspråk på objektivitet i det här fallet, behandlas på ett lekfullt, humoristiskt och till och med lite galet sätt. Han visar att vetenskapens anspråk, dess tyngd och makt, åtminstone delvis bygger på stil.

I likhet med Rámus förlag har Modernista ihärdigt fortsatt att ge ut böcker av Perec: Jag minns (2005), W eller minnet av barndomen (2008) och Tingen – en berättelse om sextiotalet (2010). I Jag minns heter det i bokens post sciptum: ”försök minnas ett nästan bortglömt minne, oväsentligt, banalt, vanligt, om inte för alla, så åtminstone för många.” I fyrahundraåttio paragrafer återkallar Perec minnet av filmer, skådespelare, sportevenemang, politiska händelser, episoder ur det vardagliga livet etcetera. W eller minnet av barndomen är en mycket egensinnig barndomsskildring, Perecs kanske mest gripande bok, och i Tingen är det framför allt diverse vardagsprylar som kopplas till minnen.

Minnet och sakerna återkommer som viktiga beståndsdelar i George Perecs Rummets rymder, väldigt fint översatt av Fredrik Rönnbäck och snyggt förpackad av Modernista. Med socialantropologisk blick för detaljer och strukturer utforskar Perec återigen något vi tar för givet, rummet, som vi fördomsfullt betraktar som något universellt och självklart bortom idé och språk. Boken samlar texter i så skilda kategorier som skönlitterär prosa, dikt, gåta, lista, fragment, citat, brev och essä.

I alla sina böcker utforskar Perec författarrollen och läsarens roll. Han vill att vi ska närma oss litteraturen, inte bara hans böcker, med samma nästan lite maniska nyfikenhet som han uppvisar. Hur blir texten till? Vad gör den med oss och vår omgivning? Och på samma basala sätt om rummet: Hur blir det till? Vad innebär det att bebo ett rum? Hur förhåller det sig till minnet? Han skriver att sovrummets rymd för honom fungerar som ”en proustiansk madeleinekaka”.

Det tillhör en av gåtorna med Perec att han lyckas smitta läsaren med sin ibland knappologiska entusiasm, upprepningen och listan är återkommande stilmedel. Han är väldigt torr, och oerhört rolig. På ett sätt liknar han Italo Calvino, som snarare var en sagornas och fablernas än en vardagens man, genom att man känner sig, bokstavligt talat, lite lättare när man läser honom.

BF

Lämna en kommentar

Under Recensioner