Etikettarkiv: Paris Review

Om den älskade tygkassen (the literary tote)

En tote bag (amerikanska) är en tygkasse, vanligtvis i grovt tyg, med platt botten och handtag. Den är oansenlig i sig, men inom bokvärlden – förlag, tidskrifter och bokhandlar – har den länge varit ett fenomen, ett åtråvärt föremål som många bokälskare samlar på. Och inget tyder på att den är på väg att bli omodern.

Förlag, tidskrifter och bokhandlar, låter trycka sina loggor eller namn på tote bags, säljer dem eller, som tidskriften New Yorker, ger bort dem till nya prenumeranter. Det påstås att New Yorker delat ut eller sålt 500.000 tote bags. Man har därmed även skapat en armé av personer som gör reklam för ens varumärke, personer som identifierar sig med ens varumärke och bär det som en statusmarkör eller ett statement. Vill du att andra ska veta att du läser The Paris Review? Då kan du köpa någon av deras hysteriskt snygga totes (om de finns i lager).

I en artikel i kanadensiska The Walrus”Our Tote Bags, Ourselves” – berättar Maija Kappler om tygkassens ursprung och utveckling:

”In the 1880s, a newspaper owner named Jasper Meek was looking out the window of his print shop in Coshocton, Ohio, when he saw a young girl drop her school books. As the story now goes, the sight inspired him to fashion a burlap bag in which people could carry books. But Meek also had an entrepreneurial mind, and he figured out a way to maximize his profit: he’d charge local businesses to print their names on the bags, which then served as tiny billboards as they were carried across town.”

Out of Print

Med början 1944 fick tygkassen ett nytt uppsving, berättar Maija Kappler. Då kallades den ”ice bag”, eftersom man bar is i den. Och vidare:

”The bag was relaunched in the ’60s and hasn’t changed in any meaningful way since: wide, made of structured canvas, with a flat bottom, reinforced handles, a trim available in several colours, and the option of a custom monogram. The company now offers a variety of shapes and sizes, but the classic tote is still one of its bestsellers.”

Kappler tecknar i breda drag hur the tote bag har utvecklats från en tygkasse som mest var en angelägenhet för arbetare till att ha blivit en statusmarkör för literati och litteraturnördar. De stora europeiska modehusen, som Prada och Hermès, har (naturligtvis) approprierat tygkassen, men deras tote bags är inte tillverkade av grovt tyg, förmodligen av skinn eller något i den stilen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Årets julklapp är antingen en …

… bok, inhandlad på den lokala bokhandeln, eller en prenumeration på en litteraturtidskrift eller böcker. Det finns en uppsjö bra tidskrifter, exempelvis Aiolos med en avancerad teoretisk-humanistisk inriktning, mycket fransk och kontinental litteratur, eller Paris Review med mer amerikansk och allmän inriktning och ett enormt digitalt arkiv, fantastiska intervjuer.

Böcker – ge bort en prenumeration på Nirstedt/litteraturs unika Poesibiblioteket. Med fingertoppskänsla utvalda diktsamlingar ur den svenska lyrikskatten. Eller varför inte ge bort det lilla eller stora bokpaketet från Bokförlaget Tranan, en bra chans att få uppleva litteratur från andra platser än USA och Europa. Ett av världens coolaste förlag, brittiska Fitzcarraldo Editions, har tre prenumerationsalternativ. Men kolla vad som händer med tullen om UK craschar ut ur EU.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

12 perfekta julklappar att ge till boknörden

thumbnail_img-0622

Nej, det här ljuset doftar inte bibliotek, men doften associerar till bibliotek och litterära salonger – med sina inslag av patchouli, vanilj och läder. Ett ljus i världsklass: Bibliothèque. Dyrt, men det har lång brinntid, och finns i två storlekar. Mer om doftljus.

Poesibiblioteket_bild2-768x366

En riktigt cool och bookish julklapp – en prenumeration på N/L:s poesibibliotek, en ny serie med återutgivning av diktsamlingar på svenska. Varje titel är vald med fingertoppskänsla; formgivare är, inte helt förvånande, Nina Ulmaja. 

TOTE-2002_Clockwork-Orange-tote-front_01_1800x1800 (2)En A Clockwork Orange tote bag från Out of Print 

Den horrorsköna designen är hämtad från David Pelhams klassiska omslag till romanens pocketutgåva 1972.

SOCKS-1018_clockwork-orange-book-cover-socks_01_1800x1800 (2)

Samma som ovan, men ett par strumpor från Out of Print. Om man har en så här snygg tote, måste man nästan matcha den med de här Clockwork- strumporna.
B-1331_the-stand-unisex-t-shirt_01_1800x1800 (2)The Stand – unisex T-Shirt från Out of Print

Screenshot2020-09-01at9.49.22AM_large
En prenumeration på en litteraturtidskrift är en supertrevlig julklapp. Paris Review är en av de allra främsta. Prenumererar man får man dessutom en snygg tygkasse och tillgång till tidskriftens digitala material, som bland annat innehåller ett monumentalt arkiv, som sträcker sig över 70 år tillbaka med författarintervjuer. Andra förslag är Granta, McSweeney’s och The Believer.

641d2dfd-ba42-4067-ae9c-eb2dc701baa0

Harry Potter fick ugglan Hedwig av Hagred i första boken. Den här detaljerade figuren eller skulpturen kommer från Noble collection, och passar lika bra på skrivbordet som i bokhyllan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På Etsy säljer OmnicientNarrator (Zero) svala och stilrena prints med litterära megastjärnor som motiv. Det finns rader av olika storlekar och färger. Jag har själv köpt några stycken och de håller hög kvalitet. Och Omnicent är mycket trevlig att ha att göra med.

il_794xN.2016140692_rkyg

På Etsy säljer minitiatyrböcker av chocklad.

Black & Gold w. Impression

Brittiska City Co Seals är specialister på ex libris, och med det här verktyget präglar man sitt exlibris i sina böcker. En ganska onödig pryl, ja kanske, men onödig på ett trevligt sätt. Man får göra några provpräglingar, innan man ger sig på favoritböckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tycker att Fitzcarraldo Editions är ett av Englands coolaste och piggaste förlag. Snygg form och de har prickat in flera nobelpristagare. De ger ut skönlitterär prosa (blå böcker) och essäer (vita böcker), och det skulle vara en riktigt fin present att ge bort en av vardera. Dessutom har de prenumerationer i olika varianter.

bnwvo1xpushc0sahran2

Eller så ger man bort en bok eller ett par böcker i den här ovanligt snygga toten. Det finns många tänkbara varianter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Ny kolumn i Paris Review: ”Feminize Your Canon”

cover.jpg.rendition.460.707 (2)

Den amerikanska kvartalstidskriften The Paris Review, har lanserat en ny månatlig kolumn i vilken man lyfter fram underskattade kvinnliga författare. Den första kolumnen: ”Feminize Your Canon: Olivia Manning”

Olivia Manning var en anspråksfull författare som själv ansåg att hennes verk förtjänade ett bättre öde, och att hon orättvist hamnade i skuggan av Iris Murdoch. Skriver Emma Garman i kolumnen: ”The British novelist Olivia Manning spent her dogged, embittered career longing, largely in vain, for literary glory and a secure place in the English canon.”

Manning levde under hårda vilkor, utan att få några stora priser eller verkligt betydande försäljningsframgångar. Hon klagade på att hennes kollegor ägnade sig åt stilövningar medan hon själv hämtade sitt stoff från verkligheten, som i ett av hennes mest kända verk: The Balkan Trilogy. Inte desto mindre hävdar Garman att exempelvis School for Love, en tunn tragikomisk roman som utspelar sig i Jerusalem, är ett mästerverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Paris Review-intervjuer med Elena Ferrante, Hilary Mantel och Lydia Davis nu online

Tre intervjuer med tre mycket spännande författare finns nu online på Paris Review, som nästan kan göra anspråk på att vara världsmästare i författarintervjuer. Den första av de här tre intervjuerna är dessutom tämligen unik:

regular_220

”These include the first-ever in-person interview with Elena Ferrante, who discusses her Neopolitan Novels, her reticence as a public figure, and her approach to her readership.”

9780007580972_200_the-assassination-of-margaret-thatcher

”And Mona Simpson’s interview with Hilary Mantel, who talks about her Cromwell books, the difference between historians and novelists, and the difference between the early and contemporary stages of her career.”

61n-bert5l

”Plus, in the Art of Fiction No. 227, Lydia Davis explores her approach to the short story, and to translations, and reflects on the influence her family life had on her process.”

Mer läsning:

Slates podcast Audio Book Club hyllar Elena Ferrante

Novellen 83: ”The Assassination of Margaret Thatcher” av Hilary Mantel

Novellen 38: ”The Landing” av Lydia Davis

Fem korta texter av Lydia Davis

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Den extrema lustgaslitteraturen!

laughinggas1

Via Paris Review / Wellcome Library

Det har skrivits mycket om alkohol och litteratur. Det har skrivits mycket om droger och litteratur. Men i Paris Review hittar vi ett litet fynd om lustgas och litteratur, och en av pionjärerna på området, psykologen William James:

What’s mistake but a kind of take?
What’s nausea but a kind of -ausea?
Sober, drunk, -unk, astonishment.
Everything can become the subject of criticism—how criticise without something to criticise? Agreement—disagreement!!
Emotion – motion!!!

Willliam James skrev de här orden 1882 by William James, en av den nya vetenskapliga psykologins mest firade anhängare. Han var assisterande professor i filosofi vid Harvard, högst rekorderlig. Med i texten ovan är det uppenbart att han flippar ur ganska ordentligt. Han hade fått i sig en rejäl dos lustgas.

Och det här blev resultatet när James, hög på lustgas, tog sig an ett filosofiskt problem typiskt för det sena 1800-talet. Den hegelianska logiken:

Don’t you see the difference, don’t you see the identity?
Constantly opposites united!
The same me telling you to write and not to write!
Extreme—extreme, extreme! Within the extensity that “extreme” contains is contained the “extreme” of intensity
Something, and other than that thing!
….
By George, nothing but othing!
That sounds like nonsense, but it’s pure onsense!
Thought much deeper than speech … !
Medical school; divinity school, school! SCHOOL!
Oh my God, oh God; oh God!

Ganska spännande. Läs hela artikeln om James experiment och hans syn på den vetenskapliga nyttan av dem.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Kan ettåringen The American Reader utmana Paris Review och New Yorker?

För ganska precis ett år sedan lanserades litteraturtidskriften The American Reader. Genast markerade man att man med sin blandning av kritik, intervjuer, essäer och fiktion tänkte utmana de bästa etablerade amerikanska tidskrifterna. Man vill placera litteraturen i fokus för den intellektuella debatten, hävdar man anspråkslöst. The American Reader representerar nästa generation amerikansk litteratur och kritik, påstår man också.

Att lansera en tidskrift av det här slaget låter kanske inte så märkvärdigt, men året var 2012 och man kan inte låta bli att undra var tidskriftens grundare, Uzomaka Maduka och Jac Mullen, hittade sitt riskvilliga kapital. The American Reader är inte bara en ganska smal och ”prententiös” litteraturtidskrift, den är glossig och exklusiv och ges ut månadsvis på gammalt hederligt papper.

Det bidrar till att man gillar The American Reader, som naturligtvis finns i digital form också, lite extra. Det har nog också bidragit till att hyllningarna det första året varit så oerhört positiva. The American Reader har utsetts till en ny Paris Review och en ny New Yorker, fast för en lite yngre och hippare publik.
Vi har bara läst nätupplagan och redan den är verkligen imponerande – från jubileumsnumret lägger man upp Dagmara Kraus jazziga och förtvivlade dikt Gloomerang, ”The Cosmology of Serialized Television” är ett mindre måste om man är det minsta intresserad av fenomenet teveserier och det stående dagliga inslaget ”This Day in ‘Lettres'” är rentav vanebildande.

Det senare går ut på att man publicerar brev från kända författare varje dag, samma datum som de ursprungligen skickades på, exempelvis ett brev från T.S. Eliot till Ezra Pound, ett från William Burroughs till Allen Ginsberg och ett från Franz Kafka till Felice Bauer. The American Reader diskriminerar vare sig modernister eller postmodernister, det är en påhittig och hungrig tidskrift.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Suverän novellantologi från The Paris Review

George Plimpton's Business Card (The Paris Review)

George Plimpton’s Business Card (The Paris Review) (Photo credit: Wikipedia)

Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story
Red. Lorin Stein & Sadie Stein
Picador, 2012

Novellen är kraftigt underskattad och behandlas ibland nästan som en bastardform, som något författare förväntas ägna sig åt innan de skriver sin debutroman. Inom förlagsbranschen har novellsamlingen rykte om sig att vara svårsåld.

Men man ska inte överdriva, novellen är också älskad och borde passa vår tids medievanor perfekt. I Amerika är novellen fortsatt stor trots fundamentala förändringar på mediemarknaden, det finns fortfarande en hel del tidskrifter med tradition att publicera nya litterära noveller.

The Paris Review är en av dessa tidskrifter och när den grundades 1953 i Paris av Harold L. Humes, Peter Matthiessen och George Plimpton var det med det uttalade syftet att bli en experimentverkstad för ny litteratur. Vilket man verkligen blev och fortfarande är.

Redaktörerna för The Paris Review, Lorin Stein och Sadie Stein (inget släktskap), kom på den lysande idén att öppna tidskriftens arkiv för 20 samtida författare, bland andra Daniel Alarcón, Jeffrey Eugenides, Amy Hempel, Jonathan Lethem, Sam Lipsyte och Ann Beattie.

De 20 författarna fick sedan välja varsin favoritnovell ur arkiven och i en kort introducerande text förklara hur och varför just den funkar så bra. Novellerna i antologin är skrivna av bland andra Donald Barthelme, Raymond Carver, Steven Millhauser, Denis Johnson, Jorge Luis Borges, Wells Tower och Mary Robinson.

Resultatet är Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story. Det är en av förra höstens bästa böcker och en av de mest spännande novellantologierna på länge. Flera av novellerna är visserligen experimentella, men det här är en ganska lättläst bok, mycket tack vare att de flesta introducerande texterna är så bra. De är korta, ibland för korta, men gedigna och pedagogiska och ibland som små noveller i sig. De väcker lusten att både läsa och skriva och den här antologin kommer garanterat att användas på en hel del skrivarkurser.

Lustigt nog är inledande novellen, Joy Williams långa och bildtäta ”Dimmer”, överlägset svårast och Daniel Alarcóns introduktion till den en av de fattigaste, men Object Lessons är en väldigt generös och inbjudande bok, med både väntade val av noveller och noveller av nästan bortglömda författare. Tekniskt och stilistiskt är spännvidden mycket stor. Object Lessons är som en liten uppvisning i novellformens möjligheter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner