Etikettarkiv: Paris

Svensken som räddade Notre Dame

När-Sveriges-generalkonsul-räddade-Paris

Min kusin J. och jag pratar i telefon, om hur sorglig branden i Notre Dame är, om hur stora skadorna egentligen är och om reaktionernas proportioner. Plötsligt frågar kusinen om jag känner till Raoul Nordling. Nej, svarar jag. Då berättar han att Nordling var Sveriges generalkonsul i Paris under Tysklands ockupation. När de tyska styrkorna skulle retirera från Paris beordrade Hitler att Frankrikes huvudstad skulle förstöras. Detta skildras i boken När Sveriges generalkonsul räddade Paris (Lind & Co) av Margareta Beckman. Så här beskriver förlaget bokens innehåll:

”Tyskarna har placerat ut sprängmedel under alla de kända byggnaderna – Louvren, Notre-Dame, Eiffeltornet – och minerat broarna över Seine. Hitler har beordrat sin Parisrepresentant, den hårdföre generalen Dietrich von Choltitz, att förvandla staden till en rykande ruinhög innan den faller i fiendens händer.

På det svenska konsulatet finns en person som generalen har kommit att värdesätta: den svenske generalkonsuln Raoul Nordling. Svensken vill förhandla om frisläppande av tusentals fångar, som annars väntar en säker död i Gestapos fängelser. Han vill också diskutera vapenvila med motståndsrörelsen och till varje pris undvika att staden går sin undergång till mötes.”

Jag har inte läst boken, men jag tycker att Nordling borde få mer uppmärksamhet. Jag har inte hört honom nämnas i samband med branden i Notre Dame, men han kanske är betydligt mer känd än jag föreställer mig. Det har gjorts flera filmer om den här dramatiska episoden, bland annat en med Orson Welles i rollen som svensk generalkonsul.

Det här en översiktlig artikel skriven av Frankrikes ambassadör Jean-Pierre Lacroix 2012: ”Raoul Nordling: för 50 år sedan dog mannen som räddade Paris”. Skriv gärna och berätta om du känner till något mer om Raoul Nordling, om böcker och filmer t.ex.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Graffitin i Paris maj 1968

Bildresultat för "the walls have the floor"

Red. Julien Besançon
The Walls Have the Floor
Övers. Henry Vale
MIT Press

För 50 år sedan restes barrikader i Paris för första gången sedan Pariskommunen nästan 100 år tidigare. Majrevolten var en bred vänsterrevolt, som riktade sin kritiska udd mot Vietnam-kriget, amerikanska imperialism och gav uttryck för missnöje med studenternas och arbetarnas villkor. Revolten, eller om man kanske ska säga revolterna, hade sitt epicentrum vid universiteten men spred sig över större delen av Frankrike. Charles de Gaulle flydde tillfälligtvis landet. Under drabbningarna dog både revoltörer och poliser. Revolterna ledde till många förbättringar för både studenter och arbetare.

En av dem som bevakade revolterna i Paris var Julien Besançon. Samtidigt som han bevakade händelserna journalistiskt nedtecknade han budskapen i revoltörernas graffiti, som snabbt spred sig i Paris. Graffitin samlades sedan i en fin liten bok, som nu finns i engelsk översättning: The Walls Have the Floor. Graffitin, ofta besläktad med situationismen, är omväxlande poetisk, filosofisk och konfrontativ. Sammantaget fångar graffitin något av andan under majrevolten. Det här är några exempel ur boken, först på engelska och sedan på franska, följt av platsangivelse.

”I don’t like writing on walls”

”J’aime pas écrire sur les murs”

Music Amphi. Nanterre

”Under the paving stones, the beach…”

”Dessous les pavés c’est la plage…”

Sorbonne

”The city whose prince is a STUDENT”

”La ville dont le prince est ÈTUDIANT”

14 rue de Condé

”We are all ‘undesirables'”

”Nous sommes tous des ”indésirables'”

Beaux-Arts

”Be realists demand the impossible”

”Soyez réalistes demandez l’impossible”

Censier

”EVE”

”ÈVE”

Nanterre

”The revolution must cease to be in order to EXIST”

”La Révolution doit cesser d’être pour EXISTER”

Hall A1. Nanterre

”Young red women always more beautiful”

”Jeunes femmes rouges toujours plus belles”

Grand Hall. New Sch. of Medicine

”In the schools 6% workers’s sons in the rehabilitation schools 90%”

”Dans les facultés 6% de fils d’ouvriers dans les internats rééducation 90%”

Rue Saint-Louis-en-l’Isle

”All power to the imagination”

”L’Imagination prend le pouvoir”

Stairway. Sciences Po

”Don’t go to Greece this summer, stay at the Sorbonne”

”N’allez pas en Grèce cet été, restez à la Sorbonne”

Sorbonne

Det här är ett mycket litet urval, The Walls Have the Floor innehåller åtminstone ett par hundra fler exempel och två korta men initierade texter om graffitin, bland annat görs jämförelser med liknande uttryck i den digitala världen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Infografik om afro-amerikaners villkor, ritad för hand av W. E. B. Du Bois

Sociologen, ekonomen och historikern W. E. B. Du Bois (1868 – 1963) var en av de tidiga förkämparna för afro-amerikaners rättigheter och förbättrade villkor. Han inspirerade bland många andra Malcolm X och vid sidan av Martin Luther King är han en av de riktigt stora historiska afro-amerikanska personligheterna. Han var panafrikanist och dog i Accra i nyligen befriade Ghana.

Det sägs att Du Bois var den första svarta amerikanen som erövrade en doktorsgrad, och 1899 publicerades hans fösta betydande akademiska arbete, som var en på fältarbete byggd, bred och detaljerad studie om afroamerikanernas villkor i Philiadelphia. Året därpå åkte han, tillsammans med två medarbetare, till Europa, bland annat till Paris, där han inom ramen för världsutställningen presenterade en unik utställning om de svartas villkor i USA: ”The Exhibit of American Negroes”. Den var både inriktad på historien och samtiden.

Du Bois ritade själv, för hand, informationsgrafik till utställningen, som finns bevarad i samlingarna på Library of Congress. Den var en del av ett större utställningsmaterial, bland annat en stor samling foton, och är inte bara intressanta på grund av den fakta den presenterar, den är även intressant ur ett estetiskt perspektiv. Vissa av presentationerna förebådar modernistisk abstrakt konst – de är visuellt anslående och snillrika. Här nedan kan du se några av dem:

Source: Library of Congress
Found via: Public Domain Review See also Hyperallegic / Slate / Smithsonian

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Fotobok med italienska butiks- och gatuskyltar

9781616892692

Louise Fili
Grafica della Strada: The Signs of Italy
Princeton Architectural Press

Många av Italiens städer tillhör de vackraste i världen. Det beror inte bara på stadsplanering, arkitektur och de eleganta italienarna. Varje detalj verkar vara gjord sedan man gjort noggranna estetiska överväganden – lyktstolpar, papperskorgar, bänkar med mera. Funktionen är viktig, men den är inte allt. Det är det här, tror jag, som gör att många italienska städer kan framstå som nästan overkligt pittoreska. Man behöver inte leta upp sevärdheter, många italienska städer är sevärdheter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den italiensk-amerikanska grafiska designern Louise Fili var chef på Pantheon Books innan hon öppnade sin egen studio, Louise Fili Ltd, 1989. Hon är medlem av Art Directors Club Hall of Fame och hon har förärats AIGA Medal for Lifetime Achievement. Och hon har skrivit en rad böcker om grafisk design.

Redan när hon var i tonåren fastnade hon för italiensk grafisk design, oavsett om hon upptäckte den på en godisförpackning eller på omslagspappret till en citron eller apelsin. Hon började samla, men hon upptäckte även gatuskyltarna, oavsett om de tillhörde en frisersalong eller en exklusiv restaurang. Och hon började fotografera och dokumentera dem.

Under de senaste decennierna har hon byggt upp en stor samling fotografier – vissa skyltar finns inte längre – som hon har samlat i en underbar, färgstark och smått unik bok: Grafica della Strada: The Signs of Italy. Senare har hon även utkommit med en liknande bok som vi skrivit om, Graphique de la Rue: The Signs of Paris.

Det är intressant att jämföra skyltarna i de båda böckerna. Om man tillåts generalisera lite, de parisiska skyltarna är något mer dekorativa och ornamenterade, medan de italienska skyltarna ofta uppvisar en mer ren och modernistisk estetik. Bildmaterialet, som medföljer pressmaterialet, fotona i bildspelet ovan, speglar emellertid inte riktigt detta.

Gemensamt för båda böckerna är däremot att fotona är ganska tätt beskurna, det är skyltarna inte butikerna eller etablissemangen som står i centrum. De är lika omfattande, cirka 260 sidor som till större delen består av foton. Böckerna är indelade i tematiska avsnitt, den om italienska skyltar exempelvis ”Classico”, ”Eclettico”, ”Futurista e Fascista” och ”Il Pittore”. Upplägget har lite drag av dokumentation. Texterna till de olika avsnitten är korta, men initierade och underhållande.

Jag tänker mig att de flesta, särskilt dem med ett intersse för grafisk design, Italien och Paris och städer, skulle kunna gilla båda böckerna. De är snygga och välgjorda och borde funka perfekt som present.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Praktfull bok om Paris skyltar

Graphique Cover r5
 
Louise Fili
Graphique de la Rue: The Signs of Paris
Princeton Architectural Press

Paris är en av världens absolut vackraste städer. Det beror inte bara på stadsplanering, arkitektur och de eleganta parisarna. Varje detalj är gjor sedan man gjort noggranna estetiska överväganden – lyktstolpar, papperskorgar, bänkar med mera. Funktionen är viktig, men den är inte allt. Det är det här, tror jag, som gör att Paris kan framstå som nästan overkligt pittoresk. Man behöver inte leta upp sevärdheter, hela Paris är en sevärdhet.

En inte oviktig del i den här ekvationen är Paris skyltar. Den mest kända av dem är förmodligen Hector Guimards Art Nouveau-design till Paris tunnelbana, skyltarna till tunnelbanenedgångarna.

Amerikanskan Louise Fili var chef på Pantheon Books innan hon öppnade sin egen studio, Louise Fili Ltd, 1989. Hon är medlem av Art Directors Club Hall of Fame och hon har förärats AIGA Medal for Lifetime Achievement.

Och hon har skrivit en rad böcker om grafisk design. Redan när hon var i tjugoårsåldern och besökte Paris började hon fotografera stadens rika utbud av vackra skyltar, oavsett om de tillhörde små mjölkbutiker eller om det var neonskyltar tillhörande legendariska nattklubbar. Under de senaste fyra decennierna har hon byggt upp en stor samling fotografier – vissa skyltar finns inte längre – som hon har samlat i en underbar, färgstark och smått unik bok: Graphique de la Rue: The Signs of Paris.

page99[1]

© 2015 by Louise Fili

 

Paris_4876_p108[1]

© 2015 by Louise Fili

 
Fotona är ganska tätt beskurna, det är skyltarna inte butikerna eller etablissemangen som står i centrum. Det är drygt 260 sidor som till större delen består av foton. De är indelade tematiskt i avsnitt som ”Skrift”, ”Mosaiker”, ”Art déco”, ”Gatan” och ”Utan ord.” Det senare kan exempelvis vara skyltar i form av glasögon. Upplägget har lite drag av dokumentation. Texterna till de olika avsnitten är korta, men kunniga och underhållande.

Jag tänker mig att de flesta, särskilt dem med ett intersse för grafisk design, Paris och städer, skulle kunna gilla Graphique de la Rue: The Signs of Paris. Den är snygg och välgjord och borde funka perfekt som present.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

En av världens mest mytomspunna bokhandlar

”Perhaps the most famous independent bookstore in the world, Shakespeare and Company can feel like something of a literary utopia, where money takes a backseat and generations of writers – Allen Ginsberg, Henry Miller, Anaïs Nin, William Styron, Martin Amis, Zadie Smith, Dave Eggers, among others – have found a Paris home. Chronicling the life of its late owner, the eccentric, irascible, and visionary George Whitman, Bruce Handy meets Shakespeare’s greatest asset in the age of Amazon: Whitman’s daughter, Sylvia.”

Citerat ur ”In a Bookstore in Paris” av Bruce Handy i Vanity Fair, november 2014. En lång vindlande berättelse om den mytomspunna bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, en bokhandel som fortfarande drar besökare från hela världen, inte minst författare. Artikeln, som är lång och välskriven, innehåller även teckningar av interiören.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Lite lättare med Georges Perec

Georges Perec
Rummets rymder
Övers. Fredrik Rönnbäck
Modernista

Skriver man om den franske författaren Georges Perec (1936-1982), är det nästan obligatoriskt att nämna att han skrivit en hel roman utan att använda bokstaven e. Som är franskans vanligaste vokal. Vidare är han tongivande i den experimentella litterära rörelsen OuLiPo – medlemskapet varar för evigt – och en av den franska litteraturens mest egensinniga röster. Han föddes i en judisk familj i Paris, men hans föräldrar dog under kriget när han var helt ung, modern i koncentrationsläger. Perec blev, naturligt nog, besatt av minnet och glömskan. För övrigt inte hans enda besatthet.

För ett par år sedan gavs Perecs märkliga bok Cantatrix Sopranica L. (Rámus förlag) ut på svenska. Det är en samling med Perecs så kallade vetenskapliga skrifter; pasticher, parodier och satirer som är formulerade enligt vetenskaplig modell. Titeltexten är en forskningsrapport om hur sopraner påverkas av att träffas av tomater. Det talas om YR, ”the yelling reaction”, och andras forskningsrön citeras: ”the more you throw tomatoes on Sopranoes, the more they yell.” Det här illustrerar ganska väl något som är typiskt för Perec, att ett allvarligt ämne, vetenskapens anspråk på objektivitet i det här fallet, behandlas på ett lekfullt, humoristiskt och till och med lite galet sätt. Han visar att vetenskapens anspråk, dess tyngd och makt, åtminstone delvis bygger på stil.

I likhet med Rámus förlag har Modernista ihärdigt fortsatt att ge ut böcker av Perec: Jag minns (2005), W eller minnet av barndomen (2008) och Tingen – en berättelse om sextiotalet (2010). I Jag minns heter det i bokens post sciptum: ”försök minnas ett nästan bortglömt minne, oväsentligt, banalt, vanligt, om inte för alla, så åtminstone för många.” I fyrahundraåttio paragrafer återkallar Perec minnet av filmer, skådespelare, sportevenemang, politiska händelser, episoder ur det vardagliga livet etcetera. W eller minnet av barndomen är en mycket egensinnig barndomsskildring, Perecs kanske mest gripande bok, och i Tingen är det framför allt diverse vardagsprylar som kopplas till minnen.

Minnet och sakerna återkommer som viktiga beståndsdelar i George Perecs Rummets rymder, väldigt fint översatt av Fredrik Rönnbäck och snyggt förpackad av Modernista. Med socialantropologisk blick för detaljer och strukturer utforskar Perec återigen något vi tar för givet, rummet, som vi fördomsfullt betraktar som något universellt och självklart bortom idé och språk. Boken samlar texter i så skilda kategorier som skönlitterär prosa, dikt, gåta, lista, fragment, citat, brev och essä.

I alla sina böcker utforskar Perec författarrollen och läsarens roll. Han vill att vi ska närma oss litteraturen, inte bara hans böcker, med samma nästan lite maniska nyfikenhet som han uppvisar. Hur blir texten till? Vad gör den med oss och vår omgivning? Och på samma basala sätt om rummet: Hur blir det till? Vad innebär det att bebo ett rum? Hur förhåller det sig till minnet? Han skriver att sovrummets rymd för honom fungerar som ”en proustiansk madeleinekaka”.

Det tillhör en av gåtorna med Perec att han lyckas smitta läsaren med sin ibland knappologiska entusiasm, upprepningen och listan är återkommande stilmedel. Han är väldigt torr, och oerhört rolig. På ett sätt liknar han Italo Calvino, som snarare var en sagornas och fablernas än en vardagens man, genom att man känner sig, bokstavligt talat, lite lättare när man läser honom.

BF

Lämna en kommentar

Under Recensioner