Etikettarkiv: Paris

Georges Perec
Rummets rymder
Övers. Fredrik Rönnbäck
Modernista

Skriver man om den franske författaren Georges Perec (1936-1982), är det nästan obligatoriskt att nämna att han skrivit en hel roman utan att använda bokstaven e. Som är franskans vanligaste vokal. Vidare är han tongivande i den experimentella litterära rörelsen OuLiPo – medlemskapet varar för evigt – och en av den franska litteraturens mest egensinniga röster. Han föddes i en judisk familj i Paris, men hans föräldrar dog under kriget när han var helt ung, modern i koncentrationsläger. Perec blev, naturligt nog, besatt av minnet och glömskan. För övrigt inte hans enda besatthet.

För ett par år sedan gavs Perecs märkliga bok Cantatrix Sopranica L. (Rámus förlag) ut på svenska. Det är en samling med Perecs så kallade vetenskapliga skrifter; pasticher, parodier och satirer som är formulerade enligt vetenskaplig modell. Titeltexten är en forskningsrapport om hur sopraner påverkas av att träffas av tomater. Det talas om YR, ”the yelling reaction”, och andras forskningsrön citeras: ”the more you throw tomatoes on Sopranoes, the more they yell.” Det här illustrerar ganska väl något som är typiskt för Perec, att ett allvarligt ämne, vetenskapens anspråk på objektivitet i det här fallet, behandlas på ett lekfullt, humoristiskt och till och med lite galet sätt. Han visar att vetenskapens anspråk, dess tyngd och makt, åtminstone delvis bygger på stil.

I likhet med Rámus förlag har Modernista ihärdigt fortsatt att ge ut böcker av Perec: Jag minns (2005), W eller minnet av barndomen (2008) och Tingen – en berättelse om sextiotalet (2010). I Jag minns heter det i bokens post sciptum: ”försök minnas ett nästan bortglömt minne, oväsentligt, banalt, vanligt, om inte för alla, så åtminstone för många.” I fyrahundraåttio paragrafer återkallar Perec minnet av filmer, skådespelare, sportevenemang, politiska händelser, episoder ur det vardagliga livet etcetera. W eller minnet av barndomen är en mycket egensinnig barndomsskildring, Perecs kanske mest gripande bok, och i Tingen är det framför allt diverse vardagsprylar som kopplas till minnen.

Minnet och sakerna återkommer som viktiga beståndsdelar i George Perecs Rummets rymder, väldigt fint översatt av Fredrik Rönnbäck och snyggt förpackad av Modernista. Med socialantropologisk blick för detaljer och strukturer utforskar Perec återigen något vi tar för givet, rummet, som vi fördomsfullt betraktar som något universellt och självklart bortom idé och språk. Boken samlar texter i så skilda kategorier som skönlitterär prosa, dikt, gåta, lista, fragment, citat, brev och essä.

I alla sina böcker utforskar Perec författarrollen och läsarens roll. Han vill att vi ska närma oss litteraturen, inte bara hans böcker, med samma nästan lite maniska nyfikenhet som han uppvisar. Hur blir texten till? Vad gör den med oss och vår omgivning? Och på samma basala sätt om rummet: Hur blir det till? Vad innebär det att bebo ett rum? Hur förhåller det sig till minnet? Han skriver att sovrummets rymd för honom fungerar som ”en proustiansk madeleinekaka”.

Det tillhör en av gåtorna med Perec att han lyckas smitta läsaren med sin ibland knappologiska entusiasm, upprepningen och listan är återkommande stilmedel. Han är väldigt torr, och oerhört rolig. På ett sätt liknar han Italo Calvino, som snarare var en sagornas och fablernas än en vardagens man, genom att man känner sig, bokstavligt talat, lite lättare när man läser honom.

BF