Etikettarkiv: Patricia Lockwood

Det innevarande årtusendets 100 bästa böcker, enligt The Guardian

The Guardian har publicerat en mäktig lista: ”The 100 best books of the 21st century” Det mest anmärkningsvärda med listan är kanske att så många av böckerna är så nya, vissa har inte ens funnits på marknaden ett helt år. Men det är en välgjord lista, och en välbalanserad lista. Man hade kunnat önska mer översatt litteratur, mer lyrik, men det önskar man sig alltid. Det här är fem av de 100 böckerna som jag recencerat, och som jag gärna rekommenderarar.

images (2)

Nummer 88
Patricia Lockwood

Priestdaddy. A Memoir
Riverhead Books

Lockwood var mest känd som poet och Twitter-fenomen, tills Priestdaddy slog ned som en mindre bomb. Boken handlar om Lockwoods uppväxt i skuggan av sin religiösa far. Det har skrivits mycket om religiösa uppväxter, men inte mycket som är så här roligt, hysteriskt roligt, och egensinnigt. Lockwood skulle när som helst kunna sadla om till ståuppare.

Min recension: Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

poetry_rankine_citizen_f

Nummer 43
Claudia Rankine
Citizen, an American Lyric
Graywolf Press, 2014

”Det är en ganska tunn volym, men det var en av förra årets mest hyllade och kommenterade böcker, som var snubblande nära att vinna ett National Book Award och dessutom klättrade upp högt på försäljningslistorna, desto mer anmärkningsvärt med tanke på att Citizen av Claudia Rankine är en experimentell och gränsöverskridande diktbok med meditationer över rasismen i dagens postrasistiska Amerika.” Min recension.

9789100171100

Nummer 30
Colson Whitehead
Den underjordiska järnvägen
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers Förlag

”The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad, på svenska Den underjordiska järnvägen, heter också en av det senaste årets mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg. I intervjuer har han berättat att han som barn trodde att det verkligen var en järnväg som kröp runt i tunnlar under Amerika.” Min recension

Nummer 22
George Saunders

Tionde december
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag

”I en lång artikel i New York Times Magazine utsåg Joel Lovell Tenth of December, George Saunders senaste och fjärde novellsamling, till årets bästa bok 2013. Det var inget dåligt val, även om artikeln skrevs i januari! Nu finns den här hyllade novellsamlingen i en fin svensk översättning av Niclas Nilsson: Tionde december.

Lovells artikel ger en hygglig introduktion till Saunders, men den ger framför allt en god bild av hur uppskattad han är både som person och författare. Alla älskar Saunders. Lovell påstår att han hört David Foster Wallace, på förlagsfesten när Infinite Jest gavs ut, säga att Saunders var den intressantaste av alla amerikanska författare. Bland mycket annat kallar Lovell Saunders för ‘the writer for our time.’ Han påstås ha blivit ‘a kind of superhero’ för dem som följer amerikansk litteratur. Joshua Ferris citeras, hans påstående att Saunders ‘writes like something of a saint.'” Min recension

Nummer 7
Ta-Nehisi Coates

Between the World and Me
Random House

”Here is what I would like for you to know: In America, it is traditional to destroy the black body—it is heritage.”
– Ta-Nehisi Coates

Min recension

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

De senaste 50 årens 50 bästa memoarer, enligt New York Times

New York Times kritiker har frossat memoarer och valt ut de 50 de anser vara de bästa sedan 1969: ”The 50 Best Memoirs of the Past 50 Years”. Det är en magnifik lista och vi blir, utan särskilt goda skäl, lite malliga, eftersom vi har recenserat fyra av memoarerna sedan 2013, då BearBooks drog igång.

Listan uppmärksammar dock främst engelskspråkiga författare, som Christopher Hitchens, Philip Roth, Edna O’Brien och Jeanette Winterson, men det känns småaktigt att klaga, för det här är en sällsynt inspirerande, och delvis interaktiv, lista.

Om man är intressserad av amerikansk samtidslitteraturen, kan man egentligen inte bortse från memoaren. Så vitt jag kan bedöma är det en växande genre, och en genre vars status ökar. Det här är de fyra böcker vi recenserat som finns med på listan. Samtliga är sensationellt bra.

610
”Det handlar, inte helt förvånande, en hel del om mat, att bli den som höken förknippar med föda. I nästa steg går Helen ut med Mabel, för att vänja henne vid människor och bilar och annat som för henne är något helt nytt. Sakta men säkert skapas emellertid ett allt starkare band melan Helen och Mabel. Macdonald skriver om det här framväxande bandet med fantastisk precision och känsla. Det är märkvärdigt drabbande och gripande. Bitvis thrillerartat spännande. Om någon enda bok kan väcka lusten att äga en duvhök, så är det H som i hök.” Läs hela recensionen

97808129935472-e1444254037661

”‘Race is the child of racism, not the father‘ Coates skriver väldigt poetiskt och retoriskt, ibland tycker jag att han driver det lite långt, men jag blev alldeles uppslukad av hans röst, som ibland nästan låter resignerad, men som sedan tar sats, hämtar näring ur indignationen och fylls med kamplust. Coates skriver mer poetiskt än Baldwin, somliga har sett det som ett problem. Jag förstår argumentet, men jag tycker inte att det är övertygande – TNC:s lyriska polemik är hårt drabbande och grundad i en mer rationell historisk analys.” Läs hela recensionen

images-2

Priestdaddy är inte bara eller kanske ens i fösta hand en bok om hur knasig religion är eller om en knasig religös familj eller om en knasig religiös vit amerikansk man. Kärnan i boken tycker jag är berättelsen om hur Patricia formar sin identitet, och hur hon blir poet, i ett sammanhang med en rad begränsningar, varav religionen är en av de största. Jag tycker inte heller att hon tecknar en karikatyr av pappan, hennes kärlek till honom lyser tydligt igenom i hennes berättelser. Bokens dedikation: ”For my family” Läs hela recensionen

9781594203473_large_barbarian_days-691x1024
”Finnegan hittade den perfekt vågen till slut, på en liten Fiji-ö: ‘We turned and trained our binoculars on the tiny island across the channel. We were looking straight into the wave […] The walls were dark gray against a pale gray sea. This was it. The lineup had an unearthly symmetry. Breaking waves peeled so evenly that they looked like still photographs. […] This was it. Staring through the binoculars, I forgot to breathe for entire six-wave sets. This, by God, was it.'” Läs hela recensionen

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

images (2)

Patricia Lockwood
Priestdaddy. A Memoir
Riverhead Books

Patricia Lockwood, född 1982, är mest känd som poet och som Twitter-fenomen. Hennes Twitter-konto (@TriciaLockwood) har i skrivande stund lite drygt 67.000 följare. Hon är även känd för sin omdebatterade dikt ”Rape Joke”. I tidskriftten Atlantic har det hon skriver kallats ”witty, sexually slippery, polymorphous and Millennially mischievous”.

Just nu använder Lockwood en bakgrundsbild på Twitter med ett foto av hennes senaste bok, memoarboken Priestdaddy, och helt korta citat ur recensioner av boken: ”Electric” – New York Times, ”Remarkable” – Washington Post, ”Dazzling” – Guardian, ”Savage and tender” – New Yorker, ”Relentlessly funny”Boston Globe, ”Deliciously old-school” – Atlantic, bara för att nämna några. Och den här memoarboken är verkligen något utöver det vanliga.

När Patricias make, Jason, fick allvarliga medicinska besvär, som var dyra att behandla, tvingades paret – de lärde känna varandra på nätet på ett poesiforum – tillfälligt flytta in hos Patricias föräldrar i Kansas, varav den ene, Greg Lockwood, är titelns prästfarsa, en mycket okonventionell och smått bisarr katolsk präst.

Boken växlar mellan nutid, vistelsen hos föräldrarna, och minnen av uppväxten. Priestdaddy handlar en hel del om Greg Lockwood, men dess egentliga ämne är hur det var att växa upp och försöka skaffa sig en egen identitet i skuggan av honom. Greg blev omvänd till katolicismen när han tjänstgjorde på en u-båt, på vilken han såg The Exorcist flera gånger. En film han senare tittar på med sina barn, när de är på tok för små. Eftersom han var gift, med Karen Lockwood, en knasig, rolig och språkbegåvad konspirationsteoretiker, så var han tvungen att söka dispens för att få bli katolsk präst.

Prästfarsan går ofta runt i boxerkalsonger, lyssnar gärna på de mest högervridna radiopratarna och tittar på de mest högervridna teveshowerna, gärna samtidigt och på hög volym dessutom. Patricia brukar försöka gissa vilken actionfilm pappan tittar på genom att lyssna genom väggen. När han spelar gitarr låter det enligt Patricia som ”a whole band dying in a plane crash in the year 1972.” Pappan tycker om vapen, men när han inte gillar någon brukar han demonstrativt börja fixa med och rengöra ett vapen.

Patricia berättar om en barn- och ungdom som var djupt präglad av det religiösa; hon fick bland annat följa med när man skulle protestera mot abortkliniker. Vid ett tillfälle blev hennes far gripen, vilket bara gjorde honom stolt. Vid ett tillfälle försökte Patricia ta sitt liv, eller om det var ett så kallat rop på hjälp, och då förebrår pappan henne, eftersom Patricia måste köras till sjukhus för att magpumpas, att hon förstört hans och Karens bröllopsdag. Sedan, när Patricia ligger nedbäddad i en sjukhussäng, uppstår en sällsam intimitet mellan far och dotter, när han antyder att han också försökt ta sitt liv, mer än en gång dessutom.

Priestdaddy är inte bara eller kanske ens i fösta hand en bok om hur knasig religion är eller om en knasig religös familj eller om en knasig religiös vit amerikansk man. Kärnan i boken tycker jag är berättelsen om hur Patricia formar sin identitet, och hur hon blir poet, i ett sammanhang med en rad begränsningar, varav religionen är en av de största. Jag tycker inte heller att hon tecknar en karikatyr av pappan, hennes kärlek till honom lyser tydligt igenom i hennes berättelser. Bokens dedikation: ”For my family

Vissa recensenter har klagat lite över att Lockwood liksom hastar förbi några av de tyngsta inslagen i hennes berättelse, men jag tycker att den form boken har fått är kongenial med stil och innehåll. Priestdaddy är i första hand en humoristisk bok, en hysteriskt rolig bok som tar upp flera allvarliga ämnen. Det är humorn och det elektrifierade språket som gör det här till en potentiell klassiker.

Det vore kul om Modernista, Natur & Kultur eller något annat svenskt förlag gav ut den på svenska.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

litterära termer 33: weird twitter

”It is impossible to define Weird Twitter just as it is impossible to define any artistic movement, and yes I do consider Weird Twitter an artistic movement. […] Weird Twitter is not traditional comedy. Weird Twitter isn’t about ‘What’s the deal with …’ observational humor; Weird Twitter isn’t one-liners about politicians and celebrities; Weird Twitter isn’t in-joke references of current trends. Weird Twitter is absurd, subversive, and often keenly self-aware. Weird Twitter’s jokes are as much about form – niche, brief, Internet-speak – as they are about content.”

Citerat ur ”A Survey of The Best and Weirdest of Weird Twitter” av Brenden Gallagher, Complex 16 juli 2014. En översiktlig artikel om weird twitter med rader av tips på personer och konton att följa. Vi rekommenderar lord crunkington III: @postcrunk, tom hank: @TomHankThatsMe och Patricia Lockwood: @TriciaLockwood Och så rekommenderar vi, varmt, den unika antologin the yolo pages (Boost House), som förutom weird twitter täcker in alt lit och flarf.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Ny poesiantologi från boosthouse: ”the yolo pages”

photo2.jpg

”The new poetry looks nothing like the poetry you see (but don’t read) drizzled across the pages of The New Yorker.”
– Kenneth Goldsmith

Det här är ingen recension, det är en (varm) rekommendation av en ny antologi: the yolo pages (boosthouse). Den samlar texter, mest poesi men också en del kortprosa,, av över 50 ”poeter” och ”författare” som skriver så kallad ”alt lit” eller ”internetpoesi”. Citationstecknen behövs eftersom de medverkandes identiteter som konventionella poeter och författare inte är glasklara, eftersom alt lit och internetpoesi är väldigt vida begrepp.

Medverkar i antologin gör såväl boosthouse-kollektivets informella ledare, Steve Roggenbuck, som Tao Lin, alt lit-scenens kanske mest kända namn. Han kommer förövrigt ut med två böcker på svenska i höst, romanen Sno kläder på American Apparel (Bakhåll) och den självbiografisk diktsamlingen Noll vänner (Carl Lindsten Bokförlag). Att både Roggenbuck och Tao Lin samlas under etiketten alt lit är ett så bra exempel som något på dess mångsidighet och motsägelser. Den förre är väldigt yolo (you only lives ones), hans främsta förebild är också Walt Whitman, medan den senare snarare är en världsfrånvänd melankoliker.

De andra medverkande är: adefisayo adeyeye, beach sloth, gabby bess, liz bowen, melissa broder, jos charles, richard chiem, santino dela, brian ecklund, pancho espinosa, joshua espinoza, catalina gallagher, cean gamalinda, james ganas, cassandra gillig, amelia gillis, lara glenum, philip gordon, tom hank, michael hessel-mial, @horse_ebooks, brett elizabeth jenkins, raymond johnson, kenji khozoei, ji yoon lee, tao lin, cayla lockwood, patricia lockwood, carrie lorig, sharon mesmer, stephen michael mcdowell, luna miguel, k. silem mohammad, moon temple, ashley opheim, anthony peregrine, @postcrunk, john rogers, amy saul-zerby, bob schofield, lk shaw, angela shier, bianca shipton, alexandra simone, andrew w.k., russ woods, dylan york, och boosthouse-teamet: joseph kendrick, steve roggenbuck, e.e. scott, rachel younghans, och charlie the dog emeritus.

Det säger sig själv att det är svårt att generalisera om en antologi av det här slaget, men de flesta medverkande är ganska unga och det handlar bara undantagsvis om poesi (och kortprosa) som den vanligtvis presenteras och ser ut, men desto mer om tweets, visuella dikter, foton av handskrivna texter och posters och snapchats. Man kan väl kalla det internetpoesi (med rötterna i postmodern avantgardism), eftersom hela estetiken och stilistiken hämtar inspiration från internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. De medverkande är verksamma på flera olika plattformar: bloggar, hemsidor, facebook, twitter, tumblr, instagram, soundcloud, youtube.

the yoloo pages är väldigt engagerande, inspirerande och, inte minst, underhållande – mycket, men inte allt präglas av yolo-andans livsbejakande och progressiva naivism (inte naivitet). Boken rekommenderas som sagt mycket varmt, den kostar typ en hundring och kan beställas direkt från boosthouse. För en tid sedan länkade vi till en fantastisk artikel av Kenneth Goldsmith i The New Yorker, för att vi tyckte att den så väl och initierat beskrev den här amerikanska litterära rörelsen, dess anda, kännetecken och mångsidighet. Artikeln heter ”If Walt Whitman Vlogged” och är full med länkar som leder dig vidare till olika delar av en den mycket vitala alt lit–scenen.

Ola Wihlke

   this book is dog approved !!! u can order a copy of the yolo pages at boost-house.com

charlie

Lämna en kommentar

Under Artiklar

”Make something beautiful before you are dead!”

”What does it mean to be an Internet poet? Since 2010, Steve Roggenbuck, a twenty-six-year-old who lives in rural Maine, has been producing poetry that is made, distributed, and viewed almost exclusively on the Web, taking the form of tweets, Facebook posts, YouTube videos, and image macros. He became best known for a series of videos that are a mix of Walt Whitman and Ryan Trecartin, showing Roggenbuck either in bare apartments or out in the forest, manically improvising poems that celebrate the cosmos and our place in it. In one video, he screams at a gray sky, “Make something beautiful before you are dead… Maybe you should stand in the rain! You’re alive right now!” But this ain’t no tree-hugger or Iron John. There’s an intensity and an edge to his work, verging on violence, which is at once terrifying, hypnotic, and completely moving.”

Vi kan inte nog understryka hur bra vi tycker att Kenneth Goldsmiths bloggginlägg ”If Walt Whitman Vlogged”, som lades upp på Page-Turner igår. Det är en väldigt generös och initierad presentation av ”internetpoeten” Steve Roggenbuck och andra verksamma inom så kallad Alt Lit. Goldsmith pepprar sitt blogginlägg med länkar till videos och refererar till andra verk inom Alt Lit, som den helt aktuella antologin The YOLO Pages (Boost House):

”This month, Roggenbuck’s publishing collective, Boost House, has released the first English-language paperbound anthology of Alt Lit and its siblings weird Twitter (a group of writers who abuse the platform’s hundred-and-forty-character conventions) and Flarf (an early Internet poetry movement). “The YOLO Pages” (YOLO means “you only live once”) feels like the Internet itself, jammed with screen caps of Twitter updates, image macros, and Photoshopped collages that appear between lineated verse, short stories, and blog entries. It’s a wide-ranging anthology of fifty writers, bringing together promising young poets like Luna Miguel and Cassandra Gillig and more established figures like Tao LinPatricia Lockwood, and K. Silem Mohammad.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar