Etikettarkiv: Philip Roth

Finalisterna klara till Internationella Man Booker-priset 2015

17 May - Man Booker

The Man Booker International Prize delas i år ut för sjätte gången och prissumman är £60.000. Priset kan vinnas av någon som skrivit på engelska eller vars böcker i ganska stor utsträckning finns översatta till engelska.

Tidigare år har både finalisterna och vinnarna dominerats ganska stort av Nordamerikanska stjärnor. Det här är de tidigare vinnarna: Ismail Kadare från Albanien 2005, Chinua Achebe från Nigeria 2007, Alice Munro från Kanada 2009,  Philip Roth från USA 2011 och Lydia Davis från USA 2013.

Årets lista är däremot en mycket blandad historia.

Man belönar inte böcker, man belönar författarskap, men vi lägger till ett omslag till varje författare.

De flesta författarna finns översatta till svenska:

Conversations

César Aira (Argentina)

disciples-passion-150

Hoda Barakat (Libanon)

Färden-genom-mangroven1-300x406

Maryse Condé (Guadeloupe)

Sjöjungfruns-andra-fot_pocket-300x485

Mia Couto (Mozambique)

isbn9781848544239-detail

Amitav Ghosh (Indien)

Fanny Howe (USA)

9780292723351

Ibrahim al-Koni (Libyen)

13054834_O_1

László Krasznahorkai (Ungern)

9789185849482

Alain Mabanckou (Kongo-Brazzaville)

9789185849567

Marlene van Niekerk (Sydafrika)

Vinnaren av The Man Booker International Prize 2015 meddelas i Victoria & Albert Museum i London 19 maj. Vi går all in på César Aira och László Krasznahorkai.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Om hur berömmelse påverkar författare

3717554206_15b9138159

”I write fiction and I’m told it’s autobiography, I write autobiography and I’m told it’s fiction, so since I’m so dim and they’re so smart, let them decide what it is or it isn’t.”

Citatet är hämtat ur Philip Roths Deception, det är en karaktär som heter Philip Roth som yttrar dem. Tim Parks nämner det som ett exempel på hur Roth lekt med kritikernas intresse, särskilt sedan han blivit riktigt berömd med Portnoys Complaint (1969), känd och älskad för sin snuskighet, för vad som är självbiografiskt och vad som är fiktion i böckerna. Parks blogginlägg i NYRB – ”Stifled by Success” – är riktigt underhållande och handlar mer allmänt om hur berömmelse påverkar författare: ”Imagine you are Karl Ove Knausgaard at this point in his career.”

13036700_O_3

Köp

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Recension: The UnAmericans av Molly Antopol

UnAmerican Mech R1.inddMolly Antopol
The UnAmericans: Stories
W. W. Norton

Förra året fick författaren Molly Antopol utmärkelsen ”5 Under 35” av National Book Foundation. Och i år var hon med och tävlade om ett National Book Award med sin debutsamling The UnAmericans, som fått nästan hysteriskt bra kritik. Den uppmärksammades lika mycket eller mer än novellsamlingar av stora stjärnor som Lorrie Moore och Lydia Davis.

Kritikerna associerade till storheter som Saul Bellow, Philip Roth, Bernard Malamud och Singer. Den bästa jämförelsen tycker jag är med Grace Paley, och den är verkligen inte illa för en debutant. Dessutom finns The UnAmericans med på varenda årsbästalista med böcker, oavsett om de listar skönlitteratur i allmänhet eller just novellsamlingar.

De flesta novellerna handlar om vardagslivet i några skilda judiska familjer. Karaktärerna är kvinnor, män, unga, gamla och barn, de är ortodoxa och sekulariserade. Novellerna utspelar sig i New York, Östeuropa och Israel i såväl nutid och historisk tid. Det låter rörigt men hänger väldigt väl ihop.

I den första novellen, ”The Old World”, är jagberättaren en man som driver tvättinrättningar i New York. Han språkar en dag med en kvinnlig kund och eftersom hon bryter frågar han om hon är ryska. Nej, hon är från Ukraina. Mannen berättar att han har ukrainska rötter. De börjar dejta och gifter sig snart, trots att mannens dotter och hennes ortodoxa man tycker att han kunde valt någon kvinna i församlingen. Bröllopsresan till Ukraina går inte helt planenligt.

”The Old World” är egentligen inte anmärkningsvärd, den är ganska lågmäld men har en sympatisk ton, som löper genom hela samlingen. Antopol kan hantverket och hennes språk är stundtals väldigt vackert och precist, men hennes stora styrka tycker jag är den här sympatiska tonen, ett slags omsorg om karaktärerna kanske man skulle kunna säga. Hon är generös mot dem och tar dem på stort allvar, deras rotlöshet, längtan efter gemenskap och deras tillkortakommanden. Och det gör att man som läsare verkligen engagerar sig i både deras små och stora bekymmer.

Historien spelar en stor roll i samlingen, historien har ställt till det för karaktärerna, oavsett om det är andra världskrigets fasor, förföljelsen av kommunister i 50-talets USA eller förföljelsen av dissidenter i Prag under kalla kriget. Vissa karaktärer minns, andra förtränger, alla försöker de få sina liv och relationer att fungera.

The UnAmericans är sällsynt väl sammanhållen för att vara en novellsamling och det skulle inte förvåna om Molly Antopols nästa bok blir en roman. Jag kan egentligen bara komm på en svaghet, som har med den lågmälda tonen att göra. Ibland känns novellerna lite för välpolerade, lite för perfekta och försiktiga, men trots det vill jag påstå att The UnAmericans är en av årets bästa novellsamlingar på engelska.

Årets bästa novellsamlingar, enligt Amazon.

Intervju: ”The Transgenerational Author

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

75 exklusiva annoterade förstautgåvor auktioneras ut

06pen-slide-ILJC-blog427

Via NYT

Den 2 december auktioneras 75 böcker bort på Christies i New York till förmån för PEN American Center. Böckerna är inte bara förstautgåvor, de har dessutom annoterats av författarna, de har skrivit och/eller tecknat något i dem.

Khaled Hosseini har exempelvis, inte helt oväntat, ritat en drake i The Kite Runner (2003) och Gillian Flynn har, lite mer oväntat, ritat en fet katt i Gone Girl (2012). Här kan du både se böckernas omslag och kika närmare på annoteringarna, ofta informativa och humoristiska små texter om böckernas tillkomst.

06pen-slide-DZBA-blog225

New York Times publicerar med anledningen av auktionen en serie originaltexter i vilken några av författarna – bland andra Philip Roth, George Saunders, Lydia Davis och Junot Díaz – berättar om hur de upplevde att läsa om sina böcker. Roth berättar exempelvis om hur han upplevde att läsa om Portnoys Complaint, som gavs ut första gången 1969:

”Rereading ‘Portnoy’s Complaint’ 45 years on, I am shocked and pleased: shocked that I could have been so reckless, pleased that I was so reckless. I certainly didn’t understand while at work that henceforth I was never to be free of this psychoanalytic patient I was calling Alexander Portnoy — indeed, that I was on the brink of swapping my identity for his and that, subsequently, in many minds, his persona and all its paraphernalia would be understood to be mine and that my relations with people known and unknown would shift accordingly.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Vad har Lena Dunham för böcker i hyllan?

Lena Dunham är känd från teve och är väldigt aktuell med boken Not That Kind of Girl. Om du undrar vad hon har i sin bokhylla kan du kika här. Det är visserligen en virtuell bokhylla på The Strand Bookstores hemsida, men det är en virtuell bokhylla med ett väldigt inspirerande innehåll.

I bokhyllan står väntade titlar av författare som Sylvia Plath, Edna O’Brien och Alice Munro, men också mindre självklara av författare som Gustave Flaubert, Philip Roth och Lydia Davis samt många av yngre författare som Zadie Smith och Sheila Heti. Urvalet är sällsynt roligt och varierat.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Ny lista med dåliga förstameningar i romaner

The American Scholar har påbörjat en lista med dåliga förstameningar i romaner och man har hittad en hel del bra exempel. Eller vad sägs om de här fyra:

”It began oddly.”
Philip Roth, The Breast

”It was like so, but wasn’t.”
Richard Powers, Galatea 2.2

”The cabin-passenger wrote in his diary a parody of Descartes: ‘I feel discomfort, therefore I am alive,’ then sat pen in hand with no more to record.”
Graham GreeneA Burnt-Out Case

”Indian Summer is like a woman.”
Grace MetaliousPeyton Place

Tanken är att den här listan ska vara början på något större, du är välkommen att komma med egna förslag.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Hur hårt får man såga en bok?

hatchet_jobs_pb”Rick Moody is the worst writer of his generation.”

Det är den inledande meningen i kritikern Dale Pecks omtalade recension av Rick Moodys The Black Veil. Recensionen infördes i New Republic 2002 under titeln ”The Moody Blues”. Den är också en nyckeltext i Hatchet Jobs. Writings on Contemporary Fiction (The New Press, 2005), som är en samling med Dale Pecks ofta essälånga sågningar.

Det var recensionen av The Black Veil som skaffade Peck fler fiender än han kunde hantera, inte minst på tidskriften The Believer. Den utlöste en mindre kritikerstorm, som fick Peck att besluta sig för att begrava yxan för gott. Hatchet Jobs är därför ett slags bokslut över en kritikergärning.

Under läsningen dyker en och samma fråga upp igen och igen: Hur hårt får man såga en bok? Dale Peck, som själv är författare, tar visserligen avsked av kritiken med Hatchet Jobs, men han ber inte om ursäkt för sin kritikergärning, han tycker att det är hans kritiker som överreagerat.

När jag läser Peck kommer jag att tänka på mina egna recensioner, och minns flera i vilka jag tycker att jag gick för långt, recensioner i vilka jag varit raljant och mästrande. En handfull personer kanske rentav förtjänar en ursäkt, men jag tror och hoppas att jag, precis som Peck, inte varit onödigt hård mot debutanter eller mindre kända författare.

Peck skriver väldigt förklenande om olika författare, han avfärdar en roman som låg och på vissa sätt fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, Infinite Jest, med orden ”David Foster Wallace has not merely written (and, I might add, found publishers for) what amounts to an airbrushed handjob of Thomas Pynchons fiction: hes done it twice.” Därmed sågar Peck också debuten, The Broom of the System.

Peck ger sig uteslutande på giganter i den samtida engelskspråkiga prosan, de allra, allra största. Förutom Moody och Wallace, storheter som Philip Roth, Colson Whithead, Jim Crace, Julian Barnes och Kurt Vonnegut. Och Dale Peck motiverar väldigt utförligt varför han tycker att en bok inte lever upp till förväntningarna man kan ställa på den, om man betraktar den som ett seriöst ordkonstverk.

Ju mer jag läser Peck desto bättre tycker jag om honom som kritiker, men hans recensioner lider ofta av ett och samma problem: överdrifter. Det är exempelvis inte sant att Rick Moody är den sämsta författaren i sin generation. The Black Veil var ingen lyckad bok, kanske Moodys dittills sämsta, men den inledande överdriften i recensionen tar liksom udden av alla goda argument Peck framför i resten av den långa recensionen.

Det är samma sak med The Broom of the System och Infinite Jest, David Foster Wallace var verkligen inspirerad av Thomas Pynchon – det mesta tyder på att han själv ansåg att detta inflytande inte enbart var av godo – men åtminstone Infinite Jest står sig fortfarande som en originell och väldigt underhållande roman.

Dessutom verkar Dale Peck drivas av en genuin kärlek till litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet. Han har en tydlig linje som han inte viker ifrån, inte ens när han recenserar de coolaste författarna eller författare som tippas vinna Nobelpriset. Han verkar omfatta en teori som är både ganska rolig och lite udda – roten till det mesta som är dåligt med dagens litteratur är… Ulysses av James Joyce.

Det är alltså denna megaklassiker som är den huvudsakliga orsaken till allt som är fel med den samtida prosan. Det är en lång historia men lite förenklat kan man säga att Peck menar att allt för många av dagens författare skriver för andra författare, han är alltså inte någon elitist. Men kanske är det stora problemet ett form av självöverskattning, att litteraturen så att säga står och faller med att just han försvarar den. Överdrifterna kanske mer är ett utslag av desperation än av elakhet?

Hatchet Jobs rekommenderas varmt till alla som är intresserade av samtida amerikansk litteratur och litteraturkritik. Det är inte ofta man man läser något så passionerat om samtida litteratur. Det är en verkligt stimulerande bok, också när man inte håller med, modig och oerhört inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar