Etikettarkiv: Picasso

Novell 124: ”Picasso” av César Aira

unnamed

César Aira är en av den samtida latinamerikanska litteraturens klarast lysande stjärnor. Han har skrivit ett 90-tal böcker men få är längre än 100 sidor. De kännetecknas av en fritt flödande fantasi, filosofisk lekfullhet, egensinne och massor av humor, oftast absurd. Aira är besläktad med författare som Jorge Luis Borges, Raymond Roussel och Italo Calvino.

Det här är de oemotståndliga inledande raderna på novellen ”Picasso”:

”It all began when the genie came out of the Magic Milk bottle and asked me what I would prefer: to have a Picasso or to be Picasso. He could grant me either wish but, he warned me, only one of the two.”

Om du gillar den här novellen är sannolikheten stor att du kommer gilla The Musical Brain (New Directions), en novellsamling som fått lysande recensioner, bland dem en recension av Patti Smith i New York Times: ”Hail César! I can only marvel at the amount of yarn he spins in order to tell tales of his own, from the political fable to the elaborately spun joke enriched with philosophy.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Konstbok: ”African Masters. Art from Ivory Coast”

 

African Masters. Art from Ivory Coast
Eberhard Fischer
Lorenz Homberger
Scheidegger & Spiess

Masker och sniderier från Afrika har haft mycket högt anseende, åtminstone sedan kubismens genomslag, med konstnärer som Picasso och Braque, och även namn som  Derain, Matisse och Vlamnick. Men namnen på de afrikanska snidare som inspirerade de europeiska modernisterna, de är betydligt mindre kända eller helt okända. En stor utställning i Zürich på Museum Rietberg har haft ambitionen att ändra på det.

African Masters. Art from Ivory Coast är utgiven i samband med utställningen i Zürich, men katalogen är något utöver det vanliga. Den bygger vidare på det arbete som påbörjades av etnologen Hans Himmelheber (1908-2003). På sin första expedition till centrala Elfenbenskusten 1934 studerade han träsnidarnas liv och arbete. Han intervjuade dem som gjorde sniderier, masker och vardagsföremål. Han intervjuade dem om deras estetik och dokumenterade den konstnärliga vokabulären, olika tekniker och deras status inom den större gemenskapen. Han ville veta vad konstföremålen hade för funktion och vilken frihet snidarna hade att gå utanför ramarna. För att gör en lång historia kort: Hans Himmelheber betraktade träsnidarna som konstnärer och det de tillverkade som konst.

Sedan 70-talets mitt har Museum Rietberg, och dåtidens chef, Eberhard Fischer, och Afrika-curatorn Lorentz Homberger, försökt motverka att fler betydande afrikanska konstnärer förblir anonyma. När jag läser de olika katalogtexterna i den vackra boken återkommer man gång efter annan till detta ämne, hur viktigt det är att knyta afrikanska konstnärers namn till deras konstverk. En hel del anonyma afrikanska konstverk sipprar in på på antikvitetsmarknaden, där det inte är så noga med vem som gjort objektet, när det är gjort eller var det kommer ifrån. Det är inte Fischers och Hombergers syn på hur det bör vara.

 

Skriver Eberhard Fischer: ”This is not a catatalog accompanying a display of African artworks, as a collection of items from specific collections, but a bold undertaking. With carvings from European, American, and African museums, as well as private collections, Lorentz Holberger and I are trying to reveal the creators behind the African carvings, artists who are mostly still unknown, in order to provide the basis for this new perspective of Africa art.”

Mindre högtidligt berättar Silvie Memel Kassi, chef för Musée des Civilisations de Côte d’Ivorie om olika typer av masker. Trots mångfalden av former, kan man identifiera tre huvudtyper av masker: mänskliga masker, djurmasker och masker som blandar mänskliga och djurlika former. Två stilistiska inriktningar dominerar. Den kubistiska stilen med sina geometriska former är typisk för We-masken, medan den naturlistiska stilen är typisk för Guro- och Baule-masker. Självklart finns det blandstilar och helt andra stilar, det är variationsrikedomen, inte antalet etablerade stilar, som är mest slående.

Katalogen, en tjock inbunden och välgjord bok, presenterar 150 snidade föremål från Elfenbenskusten, den geografiska enheten, inte den mycket mindre statsbildningen, Côte d’Ivorie. Objekten finns i museets samlingar eller är inlånade från världens alla hörn, både från privata samlare och andra museer.

Den etniska mångfalden är enorm i det geografiska området Elfenbenskusten och när kartan ritades runt statsbildningen Côte d’Ivorie tog man ingen eller liten hänsyn till de befintliga etniska gemenskaperna. Enligt Eberhard Fischer betyder etniciteten mycket för många ivorianer, den kan även spä på konflikter, men etniciteterna är också porösa och genomsläppliga. Fischer ger många, tydliga och anmärkningsvärda exempel på det:

”Borders between languages and cultures, however, were never barriers for the transmission of artistic notions, which could spread like wildfire in connection with salvation doctrines, propaganda i favor of certain auxiliary spirits, or as a result of successful mask beings, divinations, power insignia, as well as mundane fashion trends. For example, the goli threepart mask ensamble that is so popular among the Baule and Guro was adopted at least two hundred years ago from the Wan, a small, Mande-speaking ethnic group in the north of the Guro-region. Furthermore, all the associated songs sung to gourd rattling have remained, up until this day, in the original language incomprehensible to the Baule. This example shows that a simple labeling of African artworks according to cultural groups or tribes, such as ‘goli mask, Baule or Guro, Côte d’Ivorie’ is inadequate. To illustrate this further, one might add that no art historian would dream of labeling the Guernica painting by Picasso as ‘Spaniard or Frenchman, EU.'” (min kursiv)

African Masters. Art from Ivory Coast är en påkostad och vacker volym med ett mycket rikt bildmaterial. En unik bild är tagen av Hans Himmelheber 1934, och det är ett foto taget i profil av den kände Yaure-konstnären Kuakudili. På samma sida finns ett foto av fyra av hans masker. Så vitt jag vet, skriver Fischer, är Kuakudili den äldsta träsnidaren från Elfenbenskusten vars utseende vi känner och vars verk vi känner till. Det är naturligtvis tragiskt, merparten av alla masker och snidade figurer från Elfenbenskusten från första hälften av 1900-talet – en guldålder – har hamnat i utländsk ägo.

Essäerna är magnifika och öppnar upp för en hel värld av konst, från en region som har oerhört rika och stolta traditioner. Ibland tillskriver man konstverken, efter att ha studerat och jämfört dem, en mästare, namnet saknas men man vet ofta varifrån han kom. Men i ”Dan Master Carvers of the Twentieth Century”, ännu en väldigt bra text av Eberhard Fischer, finns det bilder och beskrivningar av både konstnärerna och deras verk. Tillverkningen beskrivs ingående, samt de föreställningar som hör samman med tillverkningen. Det här är namnen på några av dem, samtliga är män: Uopie, Tame, Si och Tompieme.

Sra, är en personlig favorit, en gammal mästare som dog 1955, och som skapade både masker, träfigurer och stora ceremoniella träskedar. Dem ger man tydligen i present till betydelsefulla kvinnor. Sra gjorde masker i skilda stilar, några av dem är nästan lite äggformade helt i trä, några av dem har han fäst skägg och mustascher på, ett par av dem har som knappögon, så att de får en lite stirrande blick. Boken avslutas med en text om samtida ivoriansk modern konst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fotobok: ”René Burri. Brasilia – Photographs 1958-1997”

9783858813077_Brasilia

René Burri
René Burri. Brasilia – Photographs 1958-1997
Red. & essä: Arthur Rüegg
Scheidegger & Spiess, 2011

Att grunda och bygga Brasiliens huvudstad Brasilia var ett favoritprojekt för president Kubitschek (1902-1976), som är känd för sitt löfte om femtio års framsteg på fem år. Den nya huvudstaden byggdes också i rekordfart, mitt ute i ödemarken, 100 mil från närmsta sandstrand.

Rioborna, cariocas, var mer eller mindre i chock när huvudstaden flyttades från Rio de Janeiro till detta funktionalistiska skrytbygge, med sin spektakulära stadsplan, signerad Lúcio Costa, och monumentala arkitektur, mest känd är den som Oscar Niemeyer ritade.

Brasilia, som invigdes planenligt 21 april 1960, måste räknas som ett av 1900-talets märkligaste monument, vars djärva arkitektur gör den sällsynt lämplig att fotografera.

Fantasion

För fem år sedan läste och recenserade jag en bok om Brasilia, Fantasiön – ett reportage om Brasiliens hjärta (Atlas) av Henrik Brandão Jönsson. Han hade bott i Rio de Janeiro i flera år innan han började intressera sig för landets märkliga huvudstad, som ibland avfärdas som ett udda utropstecken i arkitekturhistorien. Men jag minns fortfarande hur oerhört fascinerad jag blev av berättelsen om Brasilia – idén om en ny huvudstad inne i landet var inte ny och det formella beslutet att bygga en ny stad togs redan 1891. Jag minns också att man kunde avläsa Jönssons stigande fascination i den här suveräna essä- och reportageboken. Som emellertid saknar en sak – foton.

Desto fler foton finns det i den vackra, välkomponerade och mäktiga fotoboken René Burri. Brasilia – Photographs 1958-1997, som är en unik fotografisk dokumentation av Brasilia med foton tagna under sammanlagt 40 år.

För den äventyrlige schweiziske stjärnfotografen René Burri (1933–2014) blev Brasilia något av ett favoritprojekt. Burri, som blev medlem av Magnum Photos 1959 är kanske mer känd som fotoreporter, på plats när det hände saker, och porträttfotograf – han fotade personer som Che GuevaraPicasso och Le Corbusier – men hans foton från Brasilia är exceptionella, inte de standardfoton av landmärken man kan förvänta sig att hitta i en fotobok om Brasilias arkitektur.

Burri är extremt estetiskt medveten, men hans bilder från Brasilia visar att han inte bara ville ta vackra foton av spektakulära byggnader, när han kommer till Brasilia är stora delar av staden som en rörig byggarbetsplats. Med på hans foton finns personer ur lokalbefolkningen, som storögt ser på när den nya huvudstaden växer fram mitt i deras tidigare lugna hemtrakter, med på fotona finns många av de personer som sökte sig dit för att få jobb inom byggbranschen och flera av dem som ska bli nya permanenta invånare. Han fotar än så länge öde tomtmarker märkta med skyltar med olika länders namn: ”Italia”, ”Inglaterra”, ”Holanda”, ”Suecia”. Ett lite udda sätt att locka nybyggare.

Ett foto avbildar en jordbrukare som har stannat till och står med en spade och hacka över ena axeln. Burri har fotat honom bakifrån och framför honom breder en åker ut sig och ännu längre bort tornar nya byggnader upp sig – det ser ut som ett bostadsområde (supersquadra), som enligt Costas plan skulle koncentreras till särskilda delar av Brasilia. Tanken var ju att dela in stadens flygplansliknande form i olika sektorer baserade på funktion.

På andra foton syns Niemeyer, som utstrålar energi och entusiasm, och andra avbildar Kubitschek, både den verklige och ett gigantiskt huvud av en skulptur, som inte är särskilt likt. Boken är i själva verket oerhört mångsidig, den innehåller 104 färg- och 118 svartvita foton. De avbildar allt från de städer som byggdes åt de tillresta arbetare som byggde Brasilia till glassiga foton från stadens invigning och den fest som hölls senare på kvällen. En hel del foton är tagna från luften, en perspektiv som känns naturligt om man vill förstå stadens struktur.

René Burri. Brasilia är rent bildmässigt något utöver det vanliga – dels är Burri en briljant och mångsidig fotograf, dels blir bilderna desto mer intressanta sammantaget eftersom de är tagna under så lång tid. Och inte minst viktigt, essän av Arthur Rüegg, som berättar om René Burris fantastiska och spännande karriär, om var han har sina estetiska och fotografiska rötter och om vad som gör att han räknas till 1900-talets stora.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner